Fånge i min vakenhet
Det blir inte ofta att jag skriver nu - på dagen två månader sedan, noterar jag. Känner jag att jag inte har något att skriva eller säga så kan jag inte heller få ur mig något. Det är en av många anledningar till att jag aldrig skulle kunna bli författare. Blogg är bekvämt. Kravlöst. Och ganska diffust, men det är väl som med allt annat, det blir vad man gör det till. För övrigt borde jag gå och lägga mig, men jag har inte riktigt sinnesro. Jag gör ett tappert försök att få ur mig något här istället, precis som jag i blindo gjort hela året hittills.
Jag har inte känt för att skriva något på länge, det har bara inte blivit något av. Liksom tomt, utan åsikt, utan iakttagelser, utan reflektioner. Kanske har det hänt för mycket för att min hjärna skulle ha kunnat hänga med? Overksam har jag förvisso inte varit. Det är några månader för tidigt för att summera året redan nu, obestridligen, men det jag tänkte för mig själv vid nyår har verkligen besannats. Nyårslöften är jag inte mycket för, men något tänker man ju allt som oftast, och gripen av något slags stundens allvar och dock något framåtblickande tänkte jag "2009 kan nog bli ett väldigt intressant år, bra eller dåligt, men intressant."
Så sant, fastän inget väldigt anmärkningsvärt hänt - det gör det ju sällan, det vi tycker är så förbannat anmärkningsvärt eller intressant hit eller dit är oftast väldigt banalt, det beror bara på hur man väljer att betrakta det - har det hänt mycket som inte hänt mig innan och en del som jag inte trodde skulle hända heller. I ett tempo som varit lite väl högt för att tröga jag skulle kunnat hänga med alltid. Följ strömmen så blir det som det blir - och som det blev?
Jag har ett tag intensivt känt att jag behöver en stunds eftertanke. Men jag får inte riktigt ro till det. Inte tid heller för den delen, det är ju alltid något som ska, som måste, göras. Jag misstänker att jag inte är ensam om problemet; tid till eftertanke behövs, men tiden finns inte. Även om man skulle kunna ta sig tid är det ibland väldigt klurigt att lista ut när man egentligen tänkt färdigt. Har jag tänkt fördigt nu, ska jag klampa på, eller ska jag tänka lite till? Att göra som det faller en in, är inte lätt när det liksom inte faller in något. Fallerallan lej?
Av ovanstående bubbel drar jag plötsligt slutsatsen att jag faktiskt verkligen behöver lite tid för mig själv. Jag verkar ju inte veta varken ut eller in. Sagt och gjort, jag sticker utomlands några dar. Själv. Kanske jag får annat att tänka på då. Det ska bli skönt att få ta in intryck nånstans där man tycker om att vara, men inte brukar vistas, och slippa ta hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna in- eller anfall.
Så det gör jag nu, lilla du.
Suck.
Det är skönt.
Men att ha energi att göra av med, som man ändå inte kan få utlopp för, det är inte skönt. Jag blev sugen på att blogga, det var längesen nu, och jag tänkte att det kunde vara bra nu när jag hade en massa energi över. Men så fort jag började skriva tappade jag sugen.
Stön.
Normalisering
Man upptäcker så småningom att man inte är så knäpp som man trodde, eller så udda som man tänkt sig. Tänk, vad som slår en så här mitt i natten?
Huvudet fullt
Det var en solig men kall och blåsig marsmåndag. En typiskt hopplös dag. En dag då man ska börja jobba för veckan, ängslas över lönens otillräcklighet eller arbetsplatsens snara nedläggelse till följd av olönsamhet, läsa tidningsrubrikerna om barnamord utanför kiosken när man väntar på sin tur att få köpa ett paket Marlboro och Aftonbladet i snålblåsten, få punktering på bilen och på kvällen diarré till följd av stort intag av undermåligt automatkaffe under dagen, och mellan sitt ändlösa krystande ha såpass mycket förtröstan inför morgondagen att man ändå orkar ta tag i sig själv och gå och lägga sig och försöka sova en någorlunda drömfri sömn.
Precis en sån dag var det.
Förutom att han var ledig för dagen, hade pengar kvar på kontot, skrivit på för en ny arbetsgivare, tittade oseende på rubrikerna och röck på axlarna, inte rökte eller köpte Aftonbladet, inte hade någon bil och inte drack automatkaffe.
Ungefär en sån dag var det.
Man kan ha olika slags funderingar och tankar om sig själv, sin omvärld och sin och andras situation. Förhoppningsvis tar dessa funderingar inte upp allför mycket tid av vardagen. Man ägnar en förströdd tanke åt ditt eller datt men trivs ganska väl med sitt liv och sin situation. Emellertid kan saker tåla att tänkas mycket på. Det kan vara ekonomiska bekymmer, missbruksproblem, kärlekstrassel eller bara allmän oro över sin omvärld. Det kan vara pessimistiska och negativa tankar. Det kan också vara optimistiska och positiva tankar. Även de senare tankarna kan ju leda till en viss frustration. Är man en dyster typ eller anser sig ha nån form av skäl att vara mindre lycklig kan en plötslig vändning i livet komma inte bara som en räddning eller ljusglimt utan också som en rejäl tankeställare eller kanske rentav chock.
Han hade väl aldrig varit någon muntergök. Alltid haft lätt för att isolera sig av olika anledningar, aldrig varit särskilt lättpratad annat än i kretsen av de närmaste och också då sällan sådär riktigt kvittrande eller lysande. Blicken i marken, ett buttert knorrande eller kanske en stunds glättigt men något krystat prat. Om det nu märktes, han visste inte. Han orkade inte bry sig heller, det spelade ingen roll. Det dåliga humöret avspeglade sig ganska tydligt i hans sätt och handligar de dagar det var värre än vanligt. Annars var det väl - som vanligt.
På senare tid hade han emellertid känt sig lite mer lätt till sinnes. Inte för att han kunde sätta fingret på vad, riktigt. Det bara kändes så. Det märktes nog, han ville inte erkänna det men hoppades inombords att det skulle märkas. Något var roligare. Det var inte lika svårt att vakna och gå till jobbet, att ta en syrlig kommentar på rätt sätt, att bortse från egna fel. Man skulle troligen kunna tillsätta en stor utredning för att ta reda på varför. Palmeutredningen får dock anses framgångsrik jämfört med vad en sådan utredning sannolikt skulle ha varit.
Så var det denna måndag i mars. Han fann sig plötsligt förvirrad, oroligt ältande nyligt uppkomna bekymmer samtidigt som en liten fågel viskade väna ord i hans öra;
Gör vad som känns bra, tveka inte nu, det är inte svårt alls - det gäller bara att göra något!
Och han ville le, för det var några angenäma bekymmer, och han ville bara sätta sig ner och se tomt framför sig och kasta sten, för det var några mindre angenäma bekymmer. Vad gör han då? Han går och sätter sig på en bänk med en vy över en öppen yta, och så funderar han. Och om han alls kommer fram till något, så är det säkert att det blivit för sent att göra det som varit det rätta.
För bekymmer är bekymmer, angenäma eller inte.
Tristess
Det är januari. Tulpansäsongen i affärerna har just kommit igång ordentligt. I en annan del av landet än den ovan beskrivna kantas gatorna och trottoarerna av smuts och salthaltigt, gråsvart grus som spritts ut i fåfänga försök att bekämpa vinterns halka. Avgaserna har också gjort sitt till för att ge gatubeläggningen sitt grå skimmer. Det är inte nutid; det är forntid. Mycket sent sjuttiotal; forntid för vissa, i vissa andras färska minne. På gatan bakom ryggen trafik, inte så tät som den kan vara. Klockan är bara fjorton och lite till, folk dväljs ännu på sina arbetsplatser. En smal och smutsig strimma av hopsjunken och isig snö ligger kvar och försöker smälta i rännstenen. En fabriksny Volvo 244 med mörkbrun inredning sprider något mer avgaser innan den parkeras och dess ägare försvinner in i en portuppgång.
Åter till nutiden. Snart forntid för de allra flesta; i vissa andras reella och omedelbara uppfattning. Tulpanvasen. Tristessen. Den är det mest tidlösa som finns. Jag önskar att jag var kropp att befolka tristessen med varelser som kunde vidareutveckla den, påverkas av den och dela med sig av den. Tills den dag jag eventuellt kommer i åtnjutande av den förmågan får jag själv koncentrera mig på att uppleva tristessen som den är utan dessa figurer.
Tristessen är skön. Om man kan läsa en god bok mitt i den.
Fenomen
Särskilt den begagnade skivaffären brukar jag besöka emedan man där kan hitta både det man hoppats hitta och det man aldrig tänkt sig att köpa. Detta dessutom till ett ganska facilt pris. Varför ladda ner musik olagligt, när du kan köpa den begagnad? En frågeställning som förvisso inte kan besvaras ordentligt, och jag vill nog inte ta ställning i frågan heller. Dessutom var det inte det jag hade tänkt skriva om. Det bara dök upp, som vanligt. Jag brukar nämligen inte planera för vad jag ska skriva om. Idén om något ämne att skriva om gror i huvudet som ett vilsekommet frö och så börjar jag skriva helt planlöst. Någonstans kommer jag förhoppningsvis till något slags poäng, och det kanske kan vara dags att komma till den nu. Faktiskt.
Vid ett tillfälle då jag besökt skivaffären och ramlade dåliga gatan fram för att ta spårvagnen fvb hemåt, hajade jag plötsligt till. Stannade, backade tre steg och läste. Skrattade för mig själv. Tog fram mobiltelefonens inbyggda kamera - ett för suddiga och felexponerade bilder av hastigt uppkomna motiv utmärkt verktyg. Fotograferade.
En gatuskylt. Seriöst tillverkad på plåt, i föreskriven storlek och med föreskrivna typsnitt och reflexmaterial. "Ta det lite take it easy". Jag kände mig tvungen att fotografera av detta kuriosum någon velat att de som är uppmärksamma nog skulle se i den djungel av inte bara vägmärken och -skyltar som florerar i en någorlunda välförsedd stad. Så ramlade jag vidare hemåt. Någon månad senare besökte jag skivaffären igen, jag hade fått för mig att en skiva med Todd Rundgren nog inte vore så dum i LP-samlingen. Inköpt ihop med en hel del andra skivor avvek jag ånyo mot spårvagnen och letade efter den kufiska skylten igen. Hittade den inte och gick tillbaka en bit längs gatan för att säkerställa att jag inte missat den.
Det hade jag emellertid inte. Skylten var utbytt! "Varning för Gobbetrollet". Ett fenomen av för mig okänd art som tydligen kan framträda här klockan 16-21 Måndag-Fredag, 11-13 Lördag och 11-15 Sön- och helgdagar, om jag inte minns min teoribok från körskolan fel. (Det är mycket möjligt för jag brydde mig aldrig om den så mycket.) Även denna skylt precis lika seriöst och föreskrivet utformad. Nu blev jag brydd och är så fortfarande. Vem låter tillverka skyltar som dessa och sätter upp dem? Är det ett banalt studentspex? Är det någon som försöker förmedla ett intergalaktiskt budskap till de skumma figurer som stryker utanför sexbutikens skyltfönster? Är det vägverkets hemliga humorsektion som här ventilerar sin handläggning?
Ser ni mig på Andra Långgatan i framtiden är det inte porren jag är ute efter. Det är Den Hemlige Gatuskyltaren jag söker.
Lågpannade individer
Det kan räcka så.
Jag behöver inte cyniskt skriva att jag inte är förvånad och att det är typiskt och så vidare. Det finns fler som tycker som jag. Hoppas jag. Det finns idioter i alla läger - inom polisen inte minst. Det som gör mig lite trött är inte att det hoppar grodor, det kan det göra ur allas munnar. Det som gör mig trött är den fabricerade och uppviglande bestörtning som media kräks ur sig. Och att man koncentrerar sig på själva uttalandena - inte på det faktum att någon som är kapabel att haspla ur sig just "blattejävel" i stark affekt också troligen har åsikter, tankar eller värderingar som ligger till grund för uttalandet. Det är nämligen fan så mycket värre.
Det kan räcka så.
Ajö.
Några bilder
Det finns säkert de som kan fråga sig hur jag står ut med att gå upp tidigt på morgonen och gå till ett jobb som de kanske alls förstår tjusningen i. Vara lokförare - vadå liksom. Det är väl bara att sitta där och dra i några spakar? Och gå upp halv fyra på morgonen en kolmörk vintermorgon, jobba helger, vara ensam, ha ansvar - nej fy... Jag undrar också ibland vad tjusningen med att gå upp halv fyra på morgonen är. Å andra sidan påminner mig nedanstående bilder, som jag tagit på jobbet och som alla har gemensamt att de är morgonbilder, om den stora och ultimata fördelen med att vara uppe före tuppen; man får se honom gå upp och naturen vakna. Alla årstider. I alla väder.
Nu får bilderna tala för sig själva. De är små, men klickbara. (högerklicka och välj "öppna i ny flik" eller "öppna i nytt fönster", lämpligen. Tjosan.
Lista
Fast nog ligger det något i det påståendet ändå. En hel del, rentav.
För att undvika att plantera för många tomater utan istället ge mig tillfälle att gå ut och skörda några (bildspråk på hög nivå nu, nästa level förstår jag nog inte själv, men jag tror inte att jag klarar bossen heller, [men med hjälp av Kleerups framtida skörd kanske..?] och det är nog lika bra), skrev jag en lista igår. Hjälp mig, vad skrev jag? Jag menade i varje fall att jag skrev en lista, för att undvika att bara sitta och fundera på vad jag borde ta mig för. En "att göra idag"-lista, kort och gott. På listan skrev jag följande:
SMOK? TJF?
Tabbar
Städa
Bilder
iTunes!
Handla
Av dessa sex punkter är nu tre överstrukna, och tre överförda till nästa dags, dagens, lista. Sex får jag ju aldrig, så det hade jag inte räknat med att klara av ändå. "Tabbar", "Städa" och "iTunes!" blev kvar till dagens lista, till vilken även fogades "blogga!", "morgonrock?" och "T-shirt?". Som det verkar kommer åtminstone "blogga" att inte överföras till morgondagens lista, och det är ju alltid något, men "städa" kommer nog att bli ett stående inslag om jag nu orkar fortsätta med den här listan.
Tabbar gör jag ju en del också förstås, och den punkten kommer att bli rätt långvarig på listan också har jag en känsla av. Inte för att jag är klantig utan snarare för att jag är lat. Jag menar nämligen med detta lakoniska ord att jag borde skriva ut lite tabulatur. Jag försöker lära mig att spela elbas, nämligen. Men min skrivare har inte fungerat på flera år, den står mest på skrivbordet och ger sken av att jag har en fungerande skrivare, och innan jag åtgärdat det kan det nog ta ett tag, om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag. Fast det är klart att det finns ju skrivare på jobbet också. Men den får man ju inte använda till sånt, har jag hört.
Sedär lite tankegångar kring en liten lista på en post it-lapp. Nu ska jag pricka av "blogga" i listan och se, om jag orkar få något annat gjort också. Tjillevippen.
Jag blir så trött
En bok av det mer skönlitterära slaget - som väl detta är, jag har inte läst den - är ofta just en uppdiktad historia. Är den verklighetsbaserad så kan där väl nästan omöjligt undvikas att det måste skarvas, målas ut och fogas till och dras ifrån lite här och där för att man ska få ihop en läslig - och säljbar - bok. Hur då detta kan vara så oerhört att man tar upp det på kvällspressens löpsedlar inser jag inte. Antagligen handlade det om något djupare än så. Jag orkade ju inte läsa. Förresten kan man ju tänka på det gamla talesättet "ingen rök utan eld" - det brukar också kunna gälla för böcker och deras innehåll, är min erfarenhet. Det ligger något i det mesta, om man bara letar.
Så såg jag på TV, och nyheterna därstädes. Där var någon socialdemokrat och någon vänsterpartist, som inte utan visst stöd ansåg att man borde bojkotta Israel i Davis Cup (tennis alltså, för er som inte visste det - för mig kunde det lika gärna ha handlat om krocket). Jag kan förstå hur man har tänkt, men samtidigt känns hela tanken på att Sverige ska bojkotta Israel i tennis så oerhört fjantig och respektlös att jag bara stönar av leda. (Att jag själv dessutom sympatiserar med de partier som de här personerna företrädde gör mig ännu mer trött. Tyvärr finns det många skäl att drabbas av trötthet över just socialdemokrater personer inom de mer vänsterorienterade partierna. Varifrån kommer alla pretentiösa, "politiskt korrekta" puckon? Nåväl.)
Jag är ungefär lika insatt i den här problematiken som i äktheten i och kring "Gömda" (och djuplodande och analytisk research är inte min starka sida när det gäller bloggande, inte om jag inte har lust), men såvitt jag kan förstå kommer inte färre människor att dödas, lemlästas eller fara illa för att Sverige bojkottar Israel i tennis. Någon kanske säger att jamen, det är ju en markering om att så gör man bara inte, och varje engagemang i saken är bättre än inget. Det är kanske rätt tänkt, men samtidigt drar det resonemanget ofelbart ett löjets skimmer över sig. Tycker jag.
Om jag läst min historia rätt, det är inte alls säkert så tillrättavisa mig gärna, så är Israel en jämförelsevis mycket modern skapelse. Ett land skapat som en stat för de judar som fanns i regionen, och ett land skapat med pekpinnar eller kanske snarare förslag utifrån. FN, till exempel. Och i princip bråkar man om, att man skapat en judisk stat och därmed utestängt, flyttat eller så att säga kört över de människor som sedan århundaden bebott denna region. I regionen har varit oroligt, mer eller mindre, sedan urminnes tider, men alltsedan Israel utnämndes till en självständig stat 1948 har stridigheterna pågått mer eller mindre jämt och ständigt.
Det är nog lätt att se Israel som den "onda" parten i den pågående konflikten - landet som blev en cancersvulst i regionen, ungefär - men det är kanske att göra det för enkelt för sig. Tänk nu efter! Det bildas en stat. Folk drivs på flykten eller tvingas inordna sig efter andras regler och lagar på ett sätt de inte kan acceptera. Detta föder, inte helt förvånande, hat eller åtminstone irritation hos de som känner sig åsidosatta. Staten bildas å andra sidan bland annat av människor som känt sig åsidosatta sedan länge. Här har vi en konflikt, gammal och pyrande som en glödeld i väntan på syre och bränsle, som får sin första puff från blåsbälgen.
Ett barn växer upp, och präglas av sin omgivning. En svensk flicka i en medelklassfamilj i en mellansvensk stad växer upp, med värderingar hos omgivningen, attityder och en uppfostran som bidrar till att forma henne till den hon är som vuxen. Tänk dig då en flicka i Israel som växer upp under relativt likvärdiga förhållanden. Jag har aldrig varit i Israel, men jag kan tänka mig att där finns värderingar om till exempel palestinier. En attityd, mer eller mindre uttalad. Kanske inte hos alla människor i Israel, men hos tillräckligt många för att en liten flicka ska uppfatta den och kanske bli en del av den. En flicka - eller för den delen pojke, det spelar ingen större roll - i Palestina växer upp på samma sätt och får ta del av sin omgivnings värderingar och attityder.
Alla som växer upp behandlar inte den information de fått till sig under sin uppväxt på samma sätt - vi är ju olika som människor, och tänker olika - men mer eller mindre av sina åsikter och attityder har man nog med sig från sin barndom, sin uppväxt, sina vänner, skulle jag tro. Och detta gör att åsikter och attityder blir djupt rotade. I generation efter generation. Kanske i eviga tider. De som aktivt utför våldsdåd i den här regionen idag var inte med om de stridigheter som utspelade sig på 1940- och 50-talen, men de vet mycket väl på vilken sida de står, bara för att det är så. Detta gör det lite svårt att ta ställning för eller emot. Kanske kan man anse att den ena sidan är mer humanistisk än den andra, eller att någon ursprungligen har mer eller mindre rätt i sak, men frågan är ju om det i slutändan spelar någon roll. Så länge människor skadar varandra, så länge det pågår ett krig och det finns ett pyrande hat mellan människor, så kan inskränkta människor i omvärlden - västvärlden, kanske är mer på pricken - inte påverka mer än högst marginellt om de så väljer att bojkotta, protestera på gator och torg eller skriva ilskna debattinlägg. Eller vad det nu må vara som kan kännas meningsfullt och värt att engagera sig i.
Sett ur perspektivet att det dödas massor av relativt oskyldiga människor dagligen i denna konflikt och förresten i andra konflikter världen över, är det enbart jävligt beklämmande att komma och prata om bojkott. Man drar ett löjets skimmer över hela problematiken. Jag anser det respektlöst mot de människor som far så illa som de gör. Utan att egentligen ha valt det själva.
Men vad man istället ska göra åt problemet har jag ingen aning - eller någon bestämd åsikt - om. Tyvärr.
Förkyld
Så det var inte så dumt. Jag vet inte om jag var förkyld särskilt ofta, men mitt huvud innehåller en hel del förkylningsminnen från tidiga år, och jag har alltid haft lätt för att bli snuvig, så jag antar att det hände lite då och då att jag var sjuk. Det kan vara skönt att ha lite feber och vara lite yr, för man får ett helt annat och liksom nerskruvat tempo som kan få en att få för sig att göra andra saker än man annars gör. Sätta sig mitt i trappen för att läsa för att man blev för yr för att gå upp och sätta sig i soffan. Eller egentligen vad som helst.
Men nu när det har växts upp och flyttats hemifrån är det inte lika roligt att bli sjuk. Jag har för det första ingen flytande alvedon hemma (existerar det ens idag?) och ingen kan ge mig den och trösta heller. Man kan slöa och sova, men det är liksom inte lika roligt om det inte finns nån där, nån närvaro bara, från nån annan i huset. Nu är jag inte särskilt ofta förkyld längre, men när jag tidigare idag vaknade med halsont och lätt yrsel var det inte den behagliga insikten att jag skulle kunna få vara hemma och ha det gott som jag alltid fick som liten som infann sig. Snarare kändes det inte alls särskilt lockande att göra nåt annat än att bara somna om igen.
Jag borde gå och köpa flytande alvedon (om det nu finns) och en snuttefilt. Godnatt.
Böl
Det är bara synd att jag låter så illa.
Jag kan inte konversera
-Hm?
-Taskig tajming.
Kan det vara det? Idag är en såndär dag då man vill ha kontakt, försöker vara trevlig, prata med folk och vara social precis som alla andra människor men liksom aldrig tränger igenom. Man har tydligen inget av intresse att förmedla, eftersom ingen verkar bry sig i vad man säger. Alla pratar istället med varandra och man står som ett fån och knackar på och vill vara med. Man säger saker och folk bryr sig inte i den omfattning man hade väntat.
Man blir lite grinig. Tar upp mindre positiva ämnen och börjar låta gnällig. Funderar för sig själv om man inte låtit gnällig hela tiden och därför inte fått vara med. Får mothugg. "Positiv du är då?" - "Men sluta gnäll och gör nåt åt det då?". Jaha, förlåt. Jag försökte bara konversera. Snacka. Men det uppskattas inte. Man blir bitter. Ledsen. Förklarar inom sig omgivningen för korkad. Drar sig undan och blir tyst och anar inom sig hur folk tänker "det är då en sur jävel". Den onda cirkeln snurrar till en tornado.
Men själv förstår man ingenting. Hallå? Jag försöker bara prata som ni. Jag är väl för fan inte sur?
Bubbla
Bli inte förvånad. Säg "jag förstår". Håll masken. Gå framåt. Framåt.
Jag måste träna mig själv att bli normal igen. Gud vet hur många år det kan ta.
Kalle Anka-dagdröm
Istället tänkte jag teckna ner en töcknig dagdröm.
Efter sill- och rödbetssallad, sill, janssons frestelse, köttbullar, diverse rökt kött, ägg, räkor, dopp i grytan (äckligt), prinskorv, lax och kokt kål och till det olika ostar och som grädden på moset en stor tallrik chokladpudding med grädde och sedan kaffe (nåja, julmust) och hemgjorda kakor var det dags att glo på den där ankan. Julaftons enda tillfälle till en stund för sig själv påstod någon - man kan smyga iväg obemärkt när alla sitter som förhäxade vid TVn och göra vad man vill. Bajsa, sova, onanera eller råna en bank iförd Kalle Anka-mask. Till exempel.
En måltid likt jullunchen brukar emellertid utlösa en viss sömnighet. (Zzz. Zzz. Blurr i bilden. Tankebubbla. Klar bild igen.)
Det var kallt ute. Inte mycket snö, men en bitande kyla och rimfrost i träden. Det hade inte varit mycket snö den här vintern över huvud taget, och det skulle inte heller bli någon, men om det visste man inget ännu. Att det hade varit kallt var man dock överens om. Fjärde dygnet i sträck med termometerns blå spritlösning sammandragen under strecket för tio minusgrader. Det var också midnatt och fullständigt klart. Här ute i skogen störde inga ljus eller mänskliga anordningar anblicken av stjärnhimlen, som avtecknade sig skarp och oändlig ovanför sjön. Skogen brukade susa på en gång både tryggt och spöklikt för minsta vind, men nu var det alldeles vindstilla och tyst.
Vid den relativt stora sjön låg en handfull stugor glest utspridda. Från en av stugorna såg man på håll ett par andra, på behörigt avstånd och utan att kunna urskilja några detaljer. Samtliga var bebodda endast av jäktade stadsbor på utflykt till den stilla skogen. Här fanns varken el, telefon eller vatten och avlopp utdraget, så några långa vistelser brukade det inte bli. Utedass, avsaknad av kylskåp och elektrist ljus brukar inte locka folk att stanna allt för länge om det finns bättre alternativ. Så här års var det tyst och tomt i alla stugor runt sjön, utom en.
Tyst var det dock även i den stugan, bortsett från ett tyst knaster från en kamin och två människors andetag. I kaminen brann det muntert och det var relativt varmt och gott. Stugan låg längst ut på en udde. Udden var inget vidare bördig, här växte stora tallar, ljung, lingonris och några enar och huset var relativt enkelt; två rum varav det ena kök och det andra ett större rum med öppen spis, kamin, utdragssoffa och våningssäng. Fotogenlampa i taket, en batteriradio och fönster mot sjön. På baksidan fanns en undermåligt konstruerad jordkällare och ett uthus som inrymde utedass, vedbod och ett förråd för allmänt skräp. En gammal båtmotor, en punkterad gummimadrass och en tjugo år gammal mjärde. Såg man ut genom stugfönstret kunde man se en brygga, en en, ett par tallar och en kort stenlagd gångväg ner till bryggan. För övrigt alltså en sjö. Och rimfrost.
Hon och han hade beslutit sig för att fly omvärlden några dagar. Tiga stilla, titta på sjön, ta någon promenad, hugga ved och laga mat. Växla några ord när det kändes skönt. Åka hem när det kändes rätt. Det var andra natten nu och det var hans tur att vara eldvakt. Det var inburet en betryggande mängd ved och det var som sagt relativt varmt och gott, förutom ett irriterande golvdrag. Klockan var halv fyra på morgonen och ute var det så kolsvart det kan bli mitt i skogen på vintern, förutom stjärnorna och en halvmåne som spred ett kallt och töcknigt ljus.
Det var dags att lägga i några pinnar ved i kaminen. Han reste sig tyst i sängen för att inte väcka henne och smög sakta mot kaminen i andra änden av rummet. Yllestrumpor. Det är grejor, tänkte han och tittade ut genom fönstret. Fortsatte till kaminen, petade upp luckan och la ner fyra vedpinnar.
Vänta lite, tänkte han. Det är något som inte stämmer.
Han funderade kunde inte bestämma sig för vad som var fel. Ryckte på axlarna och smög försiktigt tillbaks till sängen. Stelnade till mitt för fönstret och såg ut. Stod absolut blickstilla i två sekunder. Hjärtat bultade. Han svalde. Smög försikigare än någonsin till sängen. Tvekade något.
-Pst. Pst! viskade han, bestämt men tyst. Hon vaknade långsamt till liv.
-Mmmh, va..., mumlade hon trött och irriterat.
-Tyst... tyst, vakna... men var jävligt tyst, viskade han och lät nu mycket ivrig och angelägen. Så angelägen att det föranledde henne att genast slå upp ögonen och se frågande på honom.
-Var så tyst du bara kan, res dig försiktigt och kom ner ur sängen. Jag ska visa dig. Men tyst, jättetyst.
Hon såg frågande och irriterat på honom.
-Gör som jag säger... men hsssch! Han såg så angelägen ut och tonfallet var sådant att hon förstod att det inte var läge att ifrågasätta något. Han skulle förresten inte väcka henne utan anledning, det visste hon.
Hon tog sig smidigt och tyst ner ur sängen. Han pekade mot fönstret och såg mycket angelägen ut. De gick båda extremt försiktigt över trägolvet. Hon barfota och frusen. Nästan framme viskade han försiktigt "Titta ut nu. Om de står kvar. Men var helt tyst." Hon tittade på honom. Tog två tveksamma steg fram till fönstret. Tittade ut. Ryckte ofrivilligt till och blev stående. Stod kvar så i säkert en minut innan han närmade sig och ställde sig tätt intill. De tittade båda ut.
Varg.
Ungefär fyra meter från fönstret stod två livs levande vargar alldeles still förutom ett mycket långsamt, tveksamt viftande med svansen. De tittade på stugan och på varandra. Så hände något. Den ena vargen stod kvar, den andra travade runt och nosade på marken utanför, ner till bryggan, upp längs gångvägen, mot enen vid sjökanten. Tillbaks igen. Som på ett outtalat kommando avlägsnade sig så båda djuren runt stughörnet och försvann ur synfältet.
De stod båda och såg ut genom fönstret ytterligare något. Men inget mer hände. De tittade på varann. Han log. Hon också. Hon kramade honom. Han kramade tillbaka.
De hade sett varg.
