Hur fan är det?
Vem är jag och varför i helvete då? Okej. Vi börjar lite enkelt. Var bor jag? Ja inte fan vet jag. Där jag är folkbokförd? Javisst. Men inte länge. Vill inte bo där. Fast ändå. Men nu bor jag någon annanstans och det är ju faktiskt riktigt trevligt. Trevligt, oh, småkakor och te. Analsex? Ja, det kanske är trevligt. Spreta med lillfingret när du dricker te. Det är trevligt. Angenämt rentav. Okej, jag bor ingenstans egentligen.
Vad gör jag? Ja, jag har ju ett jobb. Men jag jobbar inte. Nähä, vad fan ska jag med jobbet till då? Vad gör jag då förresten, om jag inte jobbar? Jag har praktik. Det låter som - vänta nu, går jag kanske i nionde klass och har prao på den där jävla blomsterhandeln som numera är en relativt tvivelaktig pizzeria? Minns förresten att jag klippte mig där som barn. Pizzerian där jag som barn blev klippt. Rena poesin tamejfan. Nej, jag har praktik. Jaha. Det är ju vettigt. Jävligt vettigt.
Vad ska jag göra sen? Ja, jag ska väl jobba? På jobbet? Nej inte på jobbet. Där tänker jag inte jobba längre. Nähä? Men var fan ska jag jobba då? På ett annat jobb? Kanske. Vad vet jag. Det finns jobb att söka och jag vill ha det. Men då var vi nästan åter vid andra frågan "Var bor jag?". Jag bor ingenstans. Mmm - och bor man ingenstans kan man ju inte jobba nånstans heller. Alltså måste jag bosätta mig nånstans. Men hur fan ska jag bosätta mig nånstans utan att ha ett jobb? "Tjenis penis, jag är arbetslös och orakad. Får jag typ hyra lägenhet hos ditt utsugarföretag här ett tag så jag kan skaffa jobb?" Visst serru. Jävligt bra.
Och sen då? Jobba nånstans och bo nånstans. Umgås med? Vem? Alldeles oavsett var och när och hur fan jag jobbar, bosätter mig eller finns så - nej, jag är inte en av er. Jag är inte en av dem. Jag är bara själv i nån jävla bubbla. Jag är själv i en bubbla som går på promenad i parken en blåsig och regnig natt med höstlöv på marken. Det är skönt. Nödvändigt ibland. Men bara av den anledningen att det är det enda som inte känns krävande, jobbigt, obekvämt. Det är kravlöst. Jag behöver fan en paus och en kram.
Det jävligaste av allt? Nej, det är inget särskilt som hänt eller ska hända. Det är ganska jävligt egentligen, men det bara är så. Och alltid ska nån fråga hur det står till. Ja, hur fan står det till? Det undrar jag med. Men jag har inte mage att svara annat än som följer. För det finns faktiskt de som verkligen har problem av något slag. Ett reellt problem. Det är inte synd om hälften av alla som tycker synd om sig själva. Det är inte ens synd om en femtedel av alla självtyckasyndare. Jag hatar folk som tycker synd om sig själva. Jag hatar mig själv ibland. Jag går ut i en bubbla, i parken. Och folk frågar, och jag svarar.
-Hur står det till?
-Jo tack, det är bra.
Vad gör jag? Ja, jag har ju ett jobb. Men jag jobbar inte. Nähä, vad fan ska jag med jobbet till då? Vad gör jag då förresten, om jag inte jobbar? Jag har praktik. Det låter som - vänta nu, går jag kanske i nionde klass och har prao på den där jävla blomsterhandeln som numera är en relativt tvivelaktig pizzeria? Minns förresten att jag klippte mig där som barn. Pizzerian där jag som barn blev klippt. Rena poesin tamejfan. Nej, jag har praktik. Jaha. Det är ju vettigt. Jävligt vettigt.
Vad ska jag göra sen? Ja, jag ska väl jobba? På jobbet? Nej inte på jobbet. Där tänker jag inte jobba längre. Nähä? Men var fan ska jag jobba då? På ett annat jobb? Kanske. Vad vet jag. Det finns jobb att söka och jag vill ha det. Men då var vi nästan åter vid andra frågan "Var bor jag?". Jag bor ingenstans. Mmm - och bor man ingenstans kan man ju inte jobba nånstans heller. Alltså måste jag bosätta mig nånstans. Men hur fan ska jag bosätta mig nånstans utan att ha ett jobb? "Tjenis penis, jag är arbetslös och orakad. Får jag typ hyra lägenhet hos ditt utsugarföretag här ett tag så jag kan skaffa jobb?" Visst serru. Jävligt bra.
Och sen då? Jobba nånstans och bo nånstans. Umgås med? Vem? Alldeles oavsett var och när och hur fan jag jobbar, bosätter mig eller finns så - nej, jag är inte en av er. Jag är inte en av dem. Jag är bara själv i nån jävla bubbla. Jag är själv i en bubbla som går på promenad i parken en blåsig och regnig natt med höstlöv på marken. Det är skönt. Nödvändigt ibland. Men bara av den anledningen att det är det enda som inte känns krävande, jobbigt, obekvämt. Det är kravlöst. Jag behöver fan en paus och en kram.
Det jävligaste av allt? Nej, det är inget särskilt som hänt eller ska hända. Det är ganska jävligt egentligen, men det bara är så. Och alltid ska nån fråga hur det står till. Ja, hur fan står det till? Det undrar jag med. Men jag har inte mage att svara annat än som följer. För det finns faktiskt de som verkligen har problem av något slag. Ett reellt problem. Det är inte synd om hälften av alla som tycker synd om sig själva. Det är inte ens synd om en femtedel av alla självtyckasyndare. Jag hatar folk som tycker synd om sig själva. Jag hatar mig själv ibland. Jag går ut i en bubbla, i parken. Och folk frågar, och jag svarar.
-Hur står det till?
-Jo tack, det är bra.