En usel dikt om en usel vår
Jag blev en språngbräda för den jag älskar
en hjälp och glädje på vägen
men omedvetet trampad på
Nu är jag tom och ledsen och jag längtar
efter kärlek och bot för själen
men jag får ensam gå
Upplysning
Ska det verkligen vara nödvändigt?
Nä - lika lite som det faktiskt är nödvändigt med vattenklosett i alla lägenheter. Folk levde med torrdass på gården förr och de levde bevisligen ändå. Skrivet som ett konstaterande helt utan ironi. Det är inte nödvändigt, men jag tänker inte ta bort de finesser förre lägenhetsägaren installerade. För så är det alltså. Mitt hem är fyllt av elektriska klurigheter vars nytta kanske inte alltid är så stor, men bekvämt är det.
Det är bekvämt att slippa famla efter lyset i vild panik när nöden gör sig påmind. Man går bara in, och så vart det ljus. Skulle man somna i badkaret eller på annat ställe visar sig en annan stor fördel med rörelsevakt, ty man sover som bekant bäst i mörker. Och så spar det energi också.
Lat blir man emellertid mycket fort, som bekant. Badrummet ligger rakt fram när man kommit innanför ytterdörren hemma och hallen är ganska liten, så det händer ofta att jag sträcker in armen genom den öppna badrumsdörren och viftar för att få lyse, istället för att bara tända lyset i hallen med strömbrytaren innanför dörren. För att inte tala om hur många jag säkerligen driver till vansinne då jag glömmer att släcka efter mig efter uträttat behov på andra klosetter än den hemmavid.
Lite för lysande, kanske.
Bekymmer
Jag är bekymrad. Det lustiga är bara att det inte skulle behöva beröra mig, det handlar inte om mig och det handlar inte om någon som jag umgås med ofta eller som jag känt länge eller känner väldigt väl heller.
Bortser jag från själva bekymret slår mig en sak i sammanhanget, och det är just det - att det är lite lustigt att det går att bli så fundersam och bekymrad över saker som inte rör ens egen absoluta närhet.
I just det här fallet handlar det om en person jag inte känner så väl eller sedan länge, men som jag ändå fastnat lite för. Inte minst för att personen i fråga i grund och botten är klok, vettig och genomgod.
Dessutom tror jag mig (tror, märk väl, jag har inte kommit underfund med det ännu) känna igen mig i en hel del av vad denna människa känner i vissa situationer. Trots att vi är väldigt olika till sättet och har haft helt olika uppväxt.
Det i sig är lite lustigt.
Men nu är jag alltså bekymrad och det är ganska olustigt. Jag kommer nog på hur jag ska förmedla den känslan vad det lider. Just nu hoppas jag bara att det ordnar sig. Jag kan inte göra särskilt mycket ändå tror jag.
Problemet är att i vissa lägen har man inte den mentala kraft som behövs för att förklara eller dela med sig av hur och vad man känner, och än mindre energin att ta tag i problemet.
Frågan är rentav om man verkligen vill dela med sig eller förklara. Allra minst för någon man inte känner så väl.
Det, hoppas jag, löser sig. Det är i vilket fall ungefär vad jag kan göra just nu.
Godnatt.
Frigörelse
Har haft en halvhelg; ledig fredag och lördag. Har haft det toppen. Känner nu emellertid att det är något så fullständigt och totalt motbjudande att gå till jobbet imorgon.
Det är inte jobbigt, jag ogillar inte arbetet... men jag vill inte. Jag vill bara vara fri och göra precis vad fan som helst. Och jag känner det så innerligt.
Det är troligen en sund tanke. Icke desto mindre skall även jag dra mitt strå till stacken, om inte annat för att betala mat och husrum och ha råd att vara ledig.
Kanske skulle begära tjänstledigt för att få utlopp för min inre energi. Klottra gångtunnlar och knulla tonåringar, köpa tre ton tulpaner hem och byta bil.
Realisten inom mig sitter dock stadigt på andra axeln och säger "ta dig nu för bövelen samman, borsta tänderna och sov, ty imorgon är en annan dag".
Men känslan återkommer tills den blivit åtgärdad. Som en missbrukares begär efter det åtrådda.
Ge mig Sverige tillbaka.
Det händer att folk skriver att de saknar uppdateringar här i bloggen. Den responsen glädjer mig naturligtvis, men känner jag inte att jag har något att skriva kan jag naturligtvis inte sätta mig här och krysta ur mig bokstäver. Då blir det inget annat än krystat. Skit helt enkelt.
Klockan är för mycket, jag ska upp för tidigt och jag är inte alls på humör just nu. Jag är förbannad. Ledsen. Upprörd.
Varför skriver jag? Jag känner inte att jag kan formulera några avancerade resonemang i det här tillståndet. Men strunt samma.
Jag är förbannad på att det finns så många egoister i detta land, som sätter sin egen plånboks väl och ve framför att ta hand om sina medmänniskor. Eller som blivit ilurade att en blå röst skulle vara något de själva skulle tjäna på.
Och uppenbar ledsen för att vi låtit det gå så långt som det har gjort.
Jag vill ha Sverige tillbaka. Nästa val får inte gå så käpprätt in i väggen som det gjorde denna gång. Får inte. Håller du med mig om det anser jag att det vore bra om du såg till att engagera dig för att försöka se till att så inte blir fallet. Jag funderar nämligen starkt på att göra det.
Ridå.
Tankehund, jakthund
Det kan tyckas väldigt pretentiöst av en bloggare att skriva. Bortse vänligen från det. Det här är inte tänkt som något prettoinlägg, kan du inte bortse från det ser jag vänligen att du slutar läsa omedelbart.
Finns det något mer intressant än livsöden? Många är nog böjda att hålla med om att det är bland det mest fängslande man kan tänka sig. Om inte annat vittnar diverse artiklar, böcker, romaner och jag-vet-inte-allt om att folk både finner ämnet värt att ta upp och ta del av. Livsöden finns det ju många sorters; arbetaren, den som blivit av med sina föräldrar, den som vuxit upp rikt och lyckligt, den som inte alls haft det bra, den som lyckats, den som misslyckats.
Det kan tyckas väldigt förmätet av mig, men jag läste ut en bok. Den var inget märkvärdigt i sig - en roman om ett brott. Som så många andra. Jag släckte lampan och la mig att titta i taket. Trött.
Plötsligt var jag tvungen att gå upp.
Klockan halv fyra på morgonen, förkyld och med febern naggande mig i kanten. Jag var tvungen att gå upp, för jag var tvungen att få ur mig något som jag inte kan säga vad det var, mer än att det måste ut. Nu. Genast. På med en morgonrock, starta datorn, pinka, sätta sig vid datorn när den startat. Skriva, undrandes vad exakt jag behövde få ut ur huvudet. Den som läst texten så här långt kan lätt tro att det skulle handla om mig själv. Det är förståeligt med tanke på inledningen och mitt plötsliga språng ur dvalan. Så är det dock inte. Så ivrig och självkär tror jag åtminstone inte att jag är. Kanske har någon som läser detta erfarit samma känsla - NU måste jag få ur mig detta. Vad det än vara månde, skrivna ord, en bild, ett ord, ett samtal eller egentligen vad som helst, som kommit till en via olika kanaler och kanske under mycket lång tid, som gnagt eller legat overksamt i huvudet men som plötsligt och utan förvarning kombinerats i hjärnan till något. Något som bara måste ut.
Människor fascinerar mig. Kanske skulle jag tycka att jag själv också var fascinerande om jag bara hade förmågan att se mig själv ur det perspektiv man ser någon annan än just sig själv. Vissa människor väcker intresset mer än andra - så är det ju. Vissa människor tycks motbjudande, andra lockar. Vissa människor har man något gemensamt med, andra förstår man inte alls.
Detta är mänskligt, åtminstone enligt min definition av det ordet.
Följdriktigt föredrar jag såsom många andra att umgås med människor som tycks lockande och som jag har något gemensamt med. På vilket sätt det än är och vad det än vara månde. Jag har många vänner och bekanta som fascinerar mig ytterligt. Jag är mycket nyfiken. Förtjust i dessa mina vänner och bekanta. Glad för att de finns.
Så ibland, verkligen inte alls ofta, händer det att jag träffar någon människa, av en slump eller högst planerat, som väcker nyfikeheten extra mycket. Någon som genast och utan djupare analys verkligen lockar. Någon som man nästan kan förstå bara man sneglar åt. En människa som inte bara är lockande på grund av sitt utseende eller sätt eller sina åsikter, en människa som jag inte bara tycks ha en del gemensamt med utan jag faktiskt tror mig förstå. Djupt och innerligt och genast. En människa som jag av någon anledning känner är god. Mycket, mycket god.
En människa som jag spontant och genast känner att jag vill ställa upp för, med mina goda och onda sidor. Lyssna på och ignorera, mest det första, ge råd och vilseleda, mest det första, och genom allt och i första hand alltid skydda från allt jag kan tänka mig är någon slags potentiell fara för denna människa.
"-Har han gått och blivit kär nu igen?"
Nej, det är alls inte så jag menar. Det handlar inte nödvändigtvis eller snarare inte alls om någon jag blivit kär i eller någon som står i begrepp att bli utsatt för den behandlingen när den personen kommer i min närhet. Av en slump eller högst planerat. Nej.
"-Nähä, men vad svamlar han om den här gången då?"
Det är ju det jag inte vet. Jag vet bara att det inte handlar om mig själv i första hand. Att det här inte är något förmätet dravel, att jag måste få ur mig det. Det enda sätt denna text handlar om mig själv på, är att den beskriver mina känslor och att jag vet att jag måste få dem på pränt, om inte annat för att på så vis reda ut detta inför mig själv och på så vis kunna förstå mig själv.
I grund och botten handlar det dock om andra människor än mig själv. Det finns miljarder. I modern tid har jag träffat två människor som upptagit min tankeverksamhet på detta sätt;
När jag träffar en sån här person och det händer verkligen inte ofta, hamnar den personen alldeles ovetande (och det är vackert så) i mina tankar ofta och mycket. Hur hade X gjort? Kan X relatera till detta och hur? Nu hade X skrattat åt mig! X borde akta sig för att göra så som X håller på att göra nu. Nu är X ledsen. Jag vet det... etcetera.
Jag vet inte om detta är sunt. Det är också mycket svårt att formulera inför den person som det gäller hur och vad som försiggår i mitt huvud. Antagligen är det bäst att låta det bero ibland. Men det vore mycket förlösande för sinnet att få utveckla detta, förstå det, att få den person eller de personer som är berörda att veta, förstå och acceptera detta mitt tänkande.
Huvudet på folk fungerar lustigt ibland, visst är det så? Har du något att berätta? Gör det då. Det brukar, faktiskt, finnas någon som lyssnar.
(Kommentarer till ovanstående resonemang mottages mycket tacksamt.)
Tillägnat en idiot (valfri)
Jag är inte bitter. Jag är bara ledsen. Om det inte passar dig, kan du väl åtminstone sluta håna mig. Det är inte lätt att försöka när man glömt hur man gör.
Om styrka och svaghet
Är man svag kan man bara hoppas.
Är man stark kan man hoppas på allt.
Är man svag kan man inte ta en besvikelse.
Många besvikelser gör en svagare, vissa saker borde man inte hoppas på.
Många svaga hoppas på saker de inte borde och blir besvikna.
De starka betraktar de svaga med ett medlidande förakt.
De svaga föraktar och hoppas på revansch.
Sånt är livet.
När man inte når fram, om man inte når fram
"Jag tycker om dej."
Till slut måste det ju ändå sägas.
"Jag är nog inte intresserad på det sättet."
Det är dessutom det mest sannolika svaret.
"Nähä."
Och när det där blivit sagt, fortsätter man som vänner som om inget hänt.
"Joråsatteh..?"
Just det. Precis det.
Motvind
Jag borde inte klaga: jag jobbar inte så mycket övertid (inte som jag skriver upp, åtminstone), jag har ett bra jobb och en egentligen förbannat bekymmerslös tillvaro. Dessutom har jag fått vara på intressanta kurser och på en del äventyr som är få förunnat att få delta i, i och med vinterns tester av motorvagn i norr.
Men nu är energin snart slut och det märks, för jag är precis jävla orkeslös. Det är svårt att komma upp på morgonen, det är svårt att slita sig från den förbannade datorn, det är svårt att vara nöjd med det jag borde vara nöjd med, det är svårt att gå hem från jobbet, det är svårt att få överblick, det är svårt att gå och lägga sig. Men det är gudskelov inte svårt att sova. Vi snackar nirvana nu. Utslocknande. Poff bara.
Gör jag något så fastnar jag i det. Glor rakt fram. Plockar oinspirerat med något. Blir kvar på jobbet för att jag inte får tummen ur att gå hem. Kommer för sent till jobbet för att jag inte får tummen ur att gå hemifrån i tid.
Jag skulle behöva ladda batterierna intill någon, men jävlar i mig inte vem som helst, ett tag. Det börjar kännas lite motigt.
Men dä ordner säj.
Flytta
I den bok om mitt liv som nån annan jag länge lovat skriva tror jag dock att jag ska förbigå det här kapitlet och förresten de minst fyra andra kapitlen också, som skulle handlat om flyttar. Flytt är nämligen ett motbjudande ord och jag förknippar det enbart med motbjudande sysslor. Packa, bära, packa upp. Kanske allra värst slänga saker. Eller förresten, värst av allt är nog att få tummen ur och börja. Jag vill helt enkelt inte. Jag ångrar alltihop och föredrar egentligen att gå ner mig fullständigt i nuvarande råttbo. Det kan bero på att klockan är halv två på natten och att jag är trött, men samtidigt tror jag att de emotionella utbrott som kan utlösas av till exempel sena timmar eller alkohol ofta har sin grund i något som i övrigt och till leda mal i ens huvud och trakasserar ens medvetande utan att man visar det eller har tid att tänka på det.
Missförstå mig dock rätt. Jag vill bo i den nya lägenheten. Jag vill inte bo i den gamla. Den nya lägenheten är perfekt. Den gamla är inget vidare. Det är flytten jag vill slippa. Jag har försökt att knäppa med fingrarna och blunda men när jag tittar upp igen ser jag samma tomma banankartonger stå dammiga i hallen och allt som borde fylla dem bara existera i sin vanliga oordning intill.
Dessutom flyttar jag bara sisådär tre hundra meter.
Men jag har faktiskt flyttat lite saker. Nämligen en banankartong full med skäggiga tallrikar och flottiga glas, som jag inte orkat diska på alldels för länge. Jag stoppade hela alltet i en kartong och bar iväg den. Sen körde jag in skägget och flottet i den nya lägenhetens diskmaskin, i hopp om att istället få ut tallrikar, glas och bestick där när jag öppnar luckan nästa gång.
På käpprätt fem söker vi alltså OFÖRMÖGEN.
Men nu är jag ledig nästan hela den kommande veckan. Jag ska flytta. Men snälla ni, tjata inte. Det går inte fortare för det, men det känns mycket tyngre.
Jag ska.
Igenbommat och automatiserat
"Väntsalen stängd f o m 25/5 p g a skadegörelse" förkunnar en A4-utskrift upptejpad på väntsalsdörrens insida. Genom det skitiga fönstret skymtar en öde väntsal där till och med bänkarna gett upp och gått hem. Fast de kanske blev uppspöade först. Det är tjugo minuter tills tåget går. Det är den femtonde mars och solen visar sig visserligen, men det är dock mars och värmen brukar så års inte vara alltför påträngande. Går ett varv runt stationshuset, suckande. En inslagen ruta, lagad med tejp. Vissen ros i en vas, några gamla gulnade pärmar i ett fönster. Snödriva som minskat i storlek, ett tecken på vårens snara ankomst, komplett med trasig flaska, hundbajs och godispapper. Två suspekta individer med varsin grillad korv går förbi och diskuterar något - "FAN vad sne jag blir!".
Sned och sned, men rakt gick de då inte.
Femton minuter kvar. I brist på värme inomhus och en nalle att söka tröst hos får man övergå till att betrakta omgivningen. Omgivningen är tröstlös. En dåligt skottad trappa ner i en gångtunnel, renoverad någon gång för tio år sedan. En svag men omisskännlig doft av gångtunnel (ni vet...) förhöjer stämningen. Klistermärken och upptejpade lappar. Antifacistisk aktion. Stisse bortsprungen på floragatan den fjärde januari. Nationaldemokraterna. Är du vilsen som förälder? Kom då till vår KUKJÄVEL och få råd. Fniss. Ibland är klotter befriande, inte bara för den missförstådda själ som försökt bli sedd via sprayflaskan eller tuschpennan.
Oftast är det bara fult.
Upp för nästa trappa. Den enda bänken är ockuperad av figuerna med korvarna, som nu upprört diskuterar ännu livligare. Den automatiska dörren mot plattformen går upp med ett skrapande ljud. Det enda som smort den i modern tid är en spya, som inte blivit borttorkad på flera veckor av fläcken att döma. Svart snödriva på plattformen. En handfull människor som väntar på tåget. Mer klotter - den tråkiga, brungrå väggen mot trapphuset har fått en präktig tagg mitt på. Svårtydbar. TDS? Och exakt hur mycket bättre blev den tråkiga, brungrå väggen av det? En sprucken högtalare bryter dödläget.
"Gong-gong... Tåget mot Hallsberg och Laxå klockan sextonåfemtionio är idag försenat, och beräknas ankomma omkring klockan sjuttonåtio-sjuttonåfemton till spår TVÅÅÅ. Alltså tåget mot Hallsberg och Laxå klockan sextonåfemtionio är idag försenat, och beräknas ankomma omkring klockan sjuttonåtio-sjuttonåfemton till spår TVÅÅÅ... knäpp knitt kronk"
Alla övergår härmed från att stirra på en obestämbar fläck i gruset på perrongen till att se sig om och begrunda detta faktum. De flesta håller ut i ungefär tjugo sekunder innan de letar upp sin obestämbara fläck igen. Ett par suckar och en av dem börjar gå irriterat fram och tillbaka, det var uppenbarligen de två som skulle med tåget åt det hållet. Övriga ska åka åt andra hållet, det behöver man inte vara einstein för att räkna ut. I annat fall hade det kunnat bli en spontan konversation om senast tåget var försenat. Alla tiger. Alla tänker på sitt. Någon tänker på blodpudding med lingonsylt. Någon annan tänker på kuddöverdrag som fanns på IKEA för fjorton dar sen, dit borde man nog åka i helgen. En tredje funderar på hur dottern lättast ska förmås åka med till Sälen i helgen. En fjärde tänker skita i alltihop och bli full ikväll precis som igår och i förrgår och alla andra kvällar. En femte längtar passionerat efter sin flickvän.
Strålkastarljus i fjärran förkunnar att det kommer ett tåg. Kanske Tåget klockan sextonåförtisex, det med stort T som passar att åka hem med från jobbet på eftermiddagen.
Giv akt. Som om de orden uttalas vaknar folk på plattformen till liv. Gå ombord på tåget. Sitta. Åka hem, bort, till gott eller ont. Tåget kommer och stannar. Dörrarna öppnas. Folk kliver på. Tåget går. Man förstår varje gång, men glömmer så fort, varför folk är så sura och frånvarande då de ker hem från jobbet. Det kan vara underbart att få åka hem. Men så länge hemresan i sig är en vidrig upplevelse förtas glädjen. Har man sen inget att längta till där hemma, då är det inte lätt att vara positiv.
Samhällsutvecklingen går ibland åt fel håll.
Nu ska jag skriva något mycket tänkvärt!
Äh, dä ble bara bajs av alltihop. Jag går och lägger mig istället.
Associationssvammel
Jag tycker om tulpaner. Gula. De luktar vår. Det står gula tulpaner i en vas i min hall. De luktar as. Jag borde städa. Bilen har börjat konstra. Det tändes en ful, gul lampa i instrumentpanelen och sen började den gå ryckigt. Instruktionsboken menar att jag ska kontakta en verkstad. Jag ska knacka på hos grannen ovanför imorgon om inte min idé om att göra en norsk reset av motorelektroniken hjälper.
Jag kör tåg på jobbet. De nya tågen behöver ofta norsk reset. Ändå är de tyska. Men jag vet en annan tyska som har svårt för det här med svenska förhållanden. Sommerlath, det vill jag också vara. I en solstol i halvskugga med en bok och något gott att dricka. Nu är jag mest Winterslusk. I en nedsutten kontorsstol i glödlampsljus med ett smuligt tangentbord och väldigt mycket urdruckna glas runt mig. Jag borde betala räkningarna, men jag hittar inte dosan till min internetbank. Man borde inte ha en dosa utan en rejäl låda istället, så att man hittar den. Nu kommer dosan så lätt bort i lådan.
Fanta Citron brukade morfar grogga på. Lådan är en billighetsaffär. De fanns i Ludvika förr. De hade groggvirke. Jag brukade åka dit och handla med morfar. Nu är det visst djuraffär där, och morfars bil har rostat bort. Det har morfar också. Virket på verandan där han stundom groggade börjar bli ruttet. Man borde kanske byta det, men groggvirke är dyrt och det är så jobbigt att ligga på alla fyra och slå i nubbe i virket. Det håller nog i några år till.
Om några år vet jag inte riktigt vad som händer. Man borde göra en femårsplan, men den spricker väl ungefär som allt annat man gör. Jag ska gå och lägga mej, innan jag blir trött så att jag spricker.
Hej.
Fånge i min vakenhet
Det blir inte ofta att jag skriver nu - på dagen två månader sedan, noterar jag. Känner jag att jag inte har något att skriva eller säga så kan jag inte heller få ur mig något. Det är en av många anledningar till att jag aldrig skulle kunna bli författare. Blogg är bekvämt. Kravlöst. Och ganska diffust, men det är väl som med allt annat, det blir vad man gör det till. För övrigt borde jag gå och lägga mig, men jag har inte riktigt sinnesro. Jag gör ett tappert försök att få ur mig något här istället, precis som jag i blindo gjort hela året hittills.
Jag har inte känt för att skriva något på länge, det har bara inte blivit något av. Liksom tomt, utan åsikt, utan iakttagelser, utan reflektioner. Kanske har det hänt för mycket för att min hjärna skulle ha kunnat hänga med? Overksam har jag förvisso inte varit. Det är några månader för tidigt för att summera året redan nu, obestridligen, men det jag tänkte för mig själv vid nyår har verkligen besannats. Nyårslöften är jag inte mycket för, men något tänker man ju allt som oftast, och gripen av något slags stundens allvar och dock något framåtblickande tänkte jag "2009 kan nog bli ett väldigt intressant år, bra eller dåligt, men intressant."
Så sant, fastän inget väldigt anmärkningsvärt hänt - det gör det ju sällan, det vi tycker är så förbannat anmärkningsvärt eller intressant hit eller dit är oftast väldigt banalt, det beror bara på hur man väljer att betrakta det - har det hänt mycket som inte hänt mig innan och en del som jag inte trodde skulle hända heller. I ett tempo som varit lite väl högt för att tröga jag skulle kunnat hänga med alltid. Följ strömmen så blir det som det blir - och som det blev?
Jag har ett tag intensivt känt att jag behöver en stunds eftertanke. Men jag får inte riktigt ro till det. Inte tid heller för den delen, det är ju alltid något som ska, som måste, göras. Jag misstänker att jag inte är ensam om problemet; tid till eftertanke behövs, men tiden finns inte. Även om man skulle kunna ta sig tid är det ibland väldigt klurigt att lista ut när man egentligen tänkt färdigt. Har jag tänkt fördigt nu, ska jag klampa på, eller ska jag tänka lite till? Att göra som det faller en in, är inte lätt när det liksom inte faller in något. Fallerallan lej?
Av ovanstående bubbel drar jag plötsligt slutsatsen att jag faktiskt verkligen behöver lite tid för mig själv. Jag verkar ju inte veta varken ut eller in. Sagt och gjort, jag sticker utomlands några dar. Själv. Kanske jag får annat att tänka på då. Det ska bli skönt att få ta in intryck nånstans där man tycker om att vara, men inte brukar vistas, och slippa ta hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna in- eller anfall.
Så det gör jag nu, lilla du.
