wicke

Satt under en mulen himmel längst ute på bryggan och lyssnade på tystnaden. Den absoluta tystnad som bara råder i en skog där ingen vistas, långt från vägar, hus och flygplan. Långt från det mesta, vid en klar sjö i skogen med vatten så rent att man utan problem kan kupa händerna, sänka ner dem i vattnet, ta upp dem igen och dricka och dessutom tycka att det är gott. Dinglade med benen. Vinden tog tag i skogen på andra sidan och ljudet av mörka, dystra granar och varmt färgade, liksom mer uppsluppna tallar blev till ett dovt sus som la sig som en mäktig, obarmhärtig, trolsk, trygg och oövervinnerlig ljudkuliss.

Vattnet luktade inte. Dock de fuktiga stenarna vid sjökanten. Det glesa gräset under tallarna och tallarna själva, alla fuktiga av tidigare stilla sommarregn, doftade också i det att den nyss höjda temperaturen fått fukten och dofterna att stiga. Söta, friska, syrliga dofter. Och där satt jag och kunde inte få nog av frisk luft. Jag andades djupt genom näsan. Njöt av renheten.

Stilla vatten låter inte. Ett träd kan inte tala, ej heller kan stenarna och jorden föra några ljud. Porssnåren vid sjökanten är stumma som en kall, grå betongvägg, men mer skira och väldoftande. Men plötsligt ropade storlommen från andra sidan sjön. Ropet blev till ett eko och ljudet mitt i tystnaden, endast ackompanjerat av skogens sus, väckte en rysning hos mig. Den totala stillheten, och lommens ensamma, ödsliga rop gav en mer påtaglig känsla av oändlighet än något annat jordiskt kan ge mig. Endast betraktandet av stjärnhimlen en klar natt och den efterföljande känslan av total oändlighet kan få mig att rysa mer innerligt än så.

Plötsligt ljudet av en vattenkran som öppnas. I viken med de vita näckrosorna på andra sidan sjön förändrades vattenytan. De mörka molnen hade gett vika för sitt innehåll och var tvungna att släppa ut det. I vattnet. En vägg av regn närmade sig sakta bryggan och ett stilla plaskande, strilande ljud fyllde omgivningarna. Längre bort, bortom där lommen så ödsligt ropat, höljdes den mörka, böljande skogen och bergen i vitgrå dimma. Regn. Vattenväggen över sjön kom närmare, framföst av några vindpustar och jag reste mig och ställde mig in under en av de största tallarna vid sjökanten för att slippa bli blöt.

I det ögonblicket var jag helt tillfreds.