wicke

Klockan är ungefär ett på natten. En tid på dygnet då många sover och man själv borde göra detsamma. En tid på dygnet då tankarna flyger som misslyckade pappersflygplan inne i huvudet och antagligen flyger ut genom öronen eftersom de oftast upplöses i intet innan man hunnit tänka fördigt dem. "Man", skriver jag fast jag menar "jag". Man borde skärpa sig, så att man inte håller på med såna dumheter. Om man orkar, men nu faller det sig helt enkelt så att man tycker att det passar bättre med "man" än med "jag" ibland. Varför det nu är så. Se där en tanke som förlorade sig i intet. En helt oviktig tanke.

Jag har varit ledig idag eller snarare igår och därför enbart sysselsatt min hjärna med oviktiga tankar. Det brukar bli så och jag kan inte göra annat än att beklaga det. Jag skulle nämligen behöva sysselsätta mig med viktiga tankar i stället. Kanske göra något nyttigt - läsa om tyristorer eller kontrollmöten eller kanske förbereda inför den kommande flytten - men det blir aldrig av. Självdisciplinen saknas. Det är egentligen ganska skönt att gå omkring och vara onödig eller bara ligga och skräpa. Men jag vet hur äckligt det kan kännas när man har mycket att göra att se människor bara vara onödiga och oföretagsamma. När man själv knappt har tid att gå på toaletten utan att ta med sig något dit att uträtta utöver det man verkligen måste, för att man måste hinna med.

Samtidigt kan jag tycka att det finns fullt legitima skäl för att skräpa. Är man ledig så är man och på sin lediga tid kan man välja att antingen vara aktiv eller passiv. Det beror nog lite på vad man vill uppnå i tillvaron och hur man själv är till sättet. Jag kan vara ganska loj. Inte bry mig i sådant jag anser oviktigt. Framförallt kan jag gripas vid en stor leda vid nästan allting när jag kommer att tänka på vissa saker eller hör saker yttras. Då blir jag verkligen oföretagsam eftersom det ändå känns meningslöst att försöka göra något vettigt. När jag hör folk yttra sig om barnuppfostran, poliser, invandrare, friskolor, skatter, bomber eller något annat som folk brukar ha åsikter om som jag inte delar kan jag bli sådan. Less på tillvaron. Det är egentligen ganska synd. Egentligen borde jag ropa "Men för helvete!" men jag orkar inte riktigt. Jag blir tyst och irriterar mig med knuten näve i fickan i stället.

Jag är som sagt loj eller kanske litet passiv till min natur. Avvaktar, ser hur situationen utvecklas och agerar sedan eventuellt om så är nödvändigt. Varför ska man provocera? Allt har sin gång. Jag tror att det måste vara så. Allt har sin gång och även om man försöker påverka så kan man ändå inte omvända ett händelseförlopp som nästan är fullbordat. Men vi människor är bra på att tro det - vi ser ofta inte vartåt det bär förrän det är för sent och då börjar vi veva med armarna och protestera. Och naturligtvis gnälla i efterhand. Men varför hetsa upp sig, när allt ändå har sin gång? Jaja. Det låter pessimistiskt. Texten kan uppfattas som att jag är en människa som inte bryr mig. Hemska tanke - jag kanske till och med röstar blankt i valet eller ännu värre, inte röstar alls? Är en soffpotatis? En människa som inte skulle ringa efter brandkåren om huset börjar brinna eller inte agerar om någon annan blir nedslagen? Är en tjockskallig egoist? Inget kunde vara mer fel! Texten ärmöjligen en smula pessimistisk men bryr mig gör jag i allra högsta grad. Jag har bara insett att det inte är någon mening med att hetsa upp sig, så länge alla andra inte tycker likadant som en själv. Det tjänar nämligen oftast inget till. Åtminstone inte om man inte orkar argumentera för sin sak.

Tänka sig, en tankegång som inte upplöstes i tomma intet. Det var nog ett tecken nånstans ifrån, om att det är dags att stänga ner tankeverksamheten för nu. Godnatt.