wicke

Det är eftermiddag, solen står lågt och färgar husens fasader lätt gula. På torget framför stadshotellet där stenläggningen blir hal då det regnar börjar en grönsaksförsäljare med blå fleecetröja plocka ihop för dagen. Några gulnade björklöv virvlar mellan fötterna på en jäktad man med portfölj. Barn stojar och leker vid planteringen med parkbänkarna och en kvinna plockar upp efter sin feta tax. Det är höst, slutet av september bjuder på mustiga dofter av löv som börjat multna. Just här utblandade med lukter från grillen på hörnet borta vid bankomaterna. Vandrar stillsamt från torget med det stora, dystra stadshotellet och de små, muntra grönsakshandlarna och kommer in bland andra hus. Låga, sneda och hukande sluter de sig och kramar om flanörerna i de vindlande stenlagda gränderna. Solen står allt lägre, en herre med hatt knäpper ett par knappar till i sin rock, en flicka snörvlar till och lindar halsduken ett varv till om halsen. Professor P med välputsade skor och konsumkasse ler och gör honnör och försvinner med raska steg mot biblioteket. Tittar upp och ser toppen av några björkar. Ännu gröna men med vackra, gyllene kanter. Inga moln på himlen skymmer solen ty den står nu så lågt att de lätta molnen kan titta ner på den. Vore inte plånboken tom skulle jag gå en trappa ner vid ån och köpa en bit kladdkaka med grädde på kafeet. I stället fortsätter jag över bron. En buss passerar, full av ointresserade människor med tankarna på annat håll. På väg hem. Cyklister, också på väg hem. Men jag är inte på väg någonstans. Tre luggslitna män sover i en busshållplatskur och en polisbil glider liksom diskret fram och stannar. Två konstaplar kliver ut och yttrar ett myndigt ”hur var det här då?”. Vid uteserveringen sitter en medelålders kvinna och äter en jättelik glass med blåfrusna fingrar. En mamma med fyra barn och en barnvagn dirigerar högljutt hela sin motvilliga bataljon i riktning mot tokbaksaffären. Jag går gatan upp och vill inget hellre än att ta ett varv till, för det är så skönt att bara titta, det är så skönt i slutet av allting, i slutet av sommaren då hösten definitivt gjort sig påmind. Men mina fötter värker.

[Skrivet och fotograferat i slutet av september 2005. Omskrivet och publicerat på blogg.se den 15 augusti 2006.]