wicke

De halvt förvinklade persiennbladens grå och dammiga yta filtrerade stadens ljus som silade in genom fönstret och den vissnande krukväxten på fönsterbrädan skymde sikten något, men icke desto mindre låg den sömniga staden där nedanför, i mörkret och den obarmhärtiga blåsten från de mörka och susande skogarna, de igenväxta och brungrå ängarna och kalla och blankt svarta sjöarna i omgivningarna. Innanför fönstret på en stol satt en ung man. Han var mycket trött och han huttrade lätt och nös hjälplöst. Ögonen sved och han blinkade för att hjälpa problemet. Bredvid stod en säng, men han ville inte sova, han ville sitta här och fundera, frysa och vara trött. Han såg ut genom fönstret och han såg staden utanför.

Han lät tankarna flyga iväg. Han kom att tänka på vad som skulle kunnat försiggå där ute, utanför fönstret. Några fester, något inbrott, några fridfullt sovande människor, några som älskade, några som blev sårade. Människor som levde på varandras bekostnad och konsumerade andras energi för en stunds nöje. Han tänkte på att det fanns någon där ute som inte hade någonstans att sova över natten eller någonting att äta eller värma sig med men ändå fanns där, existensberättigad, men kanske bara av vissa.

Han tittade ut. Hans ögon sved, men han ville inte sova.