wicke

Det är en vardag, vilken som helst, men klockan råkar vara halv ett på natten och far och son sitter i bilen, för de har varit och hälsat på mamma på sjukhuset. Mamma har legat på sjukhuset ganska länge och när hon kommer därifrån, faktiskt kommer hon att komma därifrån - det vet man nu, är inget sig likt mer. Allt är för övrigt redan förändrat. Inget ska mer bli som det var förut.

Far och son är på väg hem genom natten. Sonen ser ut genom fönstret. Han är trött och tankarna flyger i huvudet men han ser ut genom fönstret och betraktar natten utanför, han tycker om det. Det känns tryggt i bilen fast han är mörkrädd och aldrig skulle ge sig ut ens hemma i trädgården i mörkret. Det lyser från några enstaka hus, i de flesta fönster är det däremot släckt och folk sover. Pappan tycker inte om att lyssna på radio eller musik när han kör men däremot tycker han om att köra bil. Det är tyst i bilen. Ingen säger något. Men bilen är full av tankar, hopp, förundran och frågor. Några rådjur på en åker, snart är det höst och rådjuren är inte lätta att se i mörkret, men sonen ser med sina friska ögon.

Vägen blir till motorväg. Stora Staden, i sonens och även i pappans ögon, nalkas. Gulorange belysning lyser upp vägen. Betong, skyltar. En nattöppen hamburgerrestaurang lyser med sina stora skyltar. Sonen tittar länge efter skyltarna. Pappan ser detta och frågar "Är du hungrig?".

"Nej..." blir det tveksamma svaret. Pappan tittar några sekunder. "Är du säker på det?". "Jaaa..."... pappan suckar och kör vidare. Det är fortfarande tyst i bilen. Stämningen är fortfarande densamma, men sonens ögon ser inte samma saker som nyss. Fler bilar. Möten. Mer betong och utplanterade växter som kämpar mot föroreningar i en miljö där inga växter kan trivas. En polisbil susar fram med påslagna blåljus och kastar blixtrande blå strålar ut i den sjukliga gula belysningen. Avfarter, avlägsna och mindre avlägsna hus, betong, andra bilar - allt susar förbi bilen som för en stund verkar stå stilla.

Den Stora Staden läggs bakom bilen, det blir mörkare och vägen mindre. En TV-mast står på ett gärde och skickar från sin topp ut långa svepande ljusstrålar i natten. Sonen tittar upp genom vindrutan. Stjärnor och svepande ljusstrålar som nödsignaler skickade från en förtvivlad tentakel ut i en tom, kall och obarmhärtig rymd. Stjärnorna skulle alltid fascinera sonen. Han skulle senare kunna stå i timtal och se på dem i mörkret, utan att veta hur lång tid som passerade. Och han skulle alltid få tårade ögon av tanken på hur oerhört obetydlig en varelse på denna minimala himlakropp egentligen är sett i proportion till allt där ute, allt obegripligt ovanför och bortom. Tårade ögon tills han till slut inte orkade titta längre.

Hemma i natten i ett tyst, öde och sovande hus. Trött, trötta, men inte redo att sova. "Du, pappa..." säger sonen en aning eftertänksamt, "jag var nog hungrig ändå...". Pappa lagar varm choklad och smörgåsar och man pratar något lite. Läser i en tidning. Sedan orkar inte sonen vara uppe längre utan går och lägger sig, ensam i sängen, ensam med förtvivlan, frågor och tankar. Måste försöka somna, för det är bara torsdag ännu och skola imorgon. Igen. I köket sitter pappan med sin tidning och en pennstump. Löser korsord, ensam, ensam med förvivlan, frågor och tankar. Det är inte riktigt lika roligt att lösa korsord utan mamma. Men mamma kommer snart hem. Ska hon kunna lösa korsord tillsammans med pappa då?

Inget ska mer bli som det var förut.