wicke

Om inte "om" vore. I sanning något att grubbla över. Man kan sysselsätta sig med det för att fördriva tiden då man har tråkigt och vara helt säker på att aldrig komma till någon vettig slutsats - "Tänk om jag inte...". Det är egentligen meningslöst, ty det leder inte framåt, enbart bakåt. Det här sista är emellertid ett påstående man kan diskutera eller kanske just grubbla över och eftersom jag är en grubblare av stora mått och gärna gräver ner mig i sådant som andra människor helt avundsvärt bara går förbi har jag ägnat mig åt att tänka efter lite och kommit fram till att det kanske egentligen är förbannat framåtsträvande och utvecklande att fundera på vad som kunde hänt, om inte "om" varit.

Låt oss ta på svarta kläder och stränga glasögon. På senare tid har jag kommit så pass till sans (det hade ingen trott, att jag skulle komma till sans) att jag börjat fundera på hur jag varit som person, om inte vissa omständigheter under min uppväxt varit. Jag anser mycket bestämt att vi utvecklas till de vi är, genom att vi kan tillgodogöra oss erfarenheter och intryck från vår uppväxt, vår omvärld och den lokala kultur vi har turen eller oturen att födas in i. Vi alla både rår för och inte rår för hur vi är och hur vi beter oss. Hur stora näsor vi har och hur kvicktänkta vi är beror inte på om vi fått alla leksaker vi ville när vi var små, men vårt förhållningssätt till omvärlden, vår förmåga eller oförmåga att ta för oss och vilja synas, att vilja kämpa eller att bara flyta med, det beror mycket på hur vi fått leva och hur det sett ut omkring oss.

Det är därför vissa världskonflikter aldrig kan få en lösning och bortskämda barn tar de saker för givet, som de som fått kämpa hela sitt liv krampaktigt klamrar sig fast vid.

Min mamma blev svårt sjuk mycket plötsligt när jag var liten. Jag minns precis hur, var men inte riktigt när det hände. Jag skulle mycket väl kunna ta reda på det men jag har faktiskt ingen lust. Det skulle kännas som en definitiv dag, något att stryka ur almanackan, och datumet skulle bli som våningen, hotellrummet och flygplansstolen som inte får finnas. Familjen hade varit på kalas och firat farbror Folke som bör ha fyllt sjuttiofem eller något annat vördnadsvärt och hemkomna tidigt på kvällen med pizzakartonger och läsk bänkade sig alla vid matbordet för att inmundiga den föga hälsosamma men ack så lättåtkomliga maten då mamma som klagat över huvudvärk tidigare på kvällen plötsligt ramlar av stolen och blir liggande på golvet, avsvimmad.

Det var lite häftigt att ringa det förbjudna numret. 90 000. Inte alla har gjort det. Jag har, men jag var ju bara fem, och så värst mycket vettigt att konversera med har man kanske inte som femåring. Pappa fick ta över. Pappa. Alltid pappa, från och med nu alltid pappa eftersom det inte finns nån annan. Varken för mig eller honom själv, eftersom ingen kan hjälpa honom att hjälpa, eftersom alla behöver hjälp. Men han är ingen hjälte, han är bara pappa, och jag är bara fem. Minns att jag frågade "kommer mamma att dö nu?" när ambulansen kommit fram till akuten, i något slags uggleklok otäck insikt om vad som skulle kunna hända. Och att det helt sanningsenliga svaret var "Jag vet inte...", och den tomma blicken hos min pappa uttryckte samma rädsla som jag själv inte minns att jag kände, eftersom jag trots allt inte förstod vad som skedde.

Ovisshet är skäl nog till rädsla, men för den som inte är erfaren utan blåögd och omisstänksam kanske ovissheten inte är skrämmande vid ett första möte. Hittills hade ju allt varit tryggt. Mamma, pappa. Mormor som var med varje dag på dagis. Några få men jämnåriga och oförargliga lekkamrater. 1980-tal. Inte ens en fullständig börskrasch kan ödelägga en femårings liv.

Men ingen visste och oddsen har varit bättre att få in en spik på V75. Tiden gick. Så småningom visste man att man inte var säker, att en operation kunde sluta med katastrof, partiell katastrof eller något nästan bra. Men man visste inte. Tiden var knapp men obarmhärtigt framåtskridande. Operation blev det trots allt, trots mammas ålder. Jag har fått förklarat för mig senare att om det inte varit för mig, att hon hade ett femårigt barn, hade en operation inte övervägts. Det hade inte varit någon större idé. För riskfyllt, för osäkert, för stort. Och utan operation, ingen överlevnad. Så det blev till slut akademiska sjukhuset i Uppsala. Det blev operation, respirator, koma och oändliga besök. Efter jobbet, på kvällen, på natten. TIll Uppsala och hem. Hälsa på mamma. Hem utan mamma. Och när mamma väl vaknade, väl kom till liv igen, så var hon inte mamma längre. Inte riktigt mamma i varje fall. Hon såg inte ut som mamma, hon betedde sig inte riktigt som mamma och... nej. Det var inte samma sak.

Jag blev sex år, sju. Mamma blev bättre, fick mer hull. Bra, som förut, som innan den där pizzan vid matbordet, blir han aldrig. Mamma på kurort. Sjukgymnastik. Mat. Vila. Minnesträning. Tre somrar på rad. Vi besökte på helgerna. Minns efterrättsglassen jag var kapabel att ta tre rågade djpa tallrikar av. Är man sju-åtta år kan man äta hur mycket som helst av vad som helst utan att bli dålig. Fast jag är skeptisk till isglass sen en calippo fick mig att kräkas. Men det var nog för att den var köpt i Falun kan vi låtsas.

Hela tiden en annan mamma, som inte kunde komma ihåg, som inte klarade sig själv, som gick lustigt. Pappa jobbade. Pappa hälsade på mamma. Pappa lagade mat, tvättade, städade. Mamma ville, men kunde inte. Frustrerande. Så är det ännu, vilja men inte kunna eller snarare inte orka. Förmågan finns men saknas och kommer inte åter. Jag växte upp med en och en halv förälder, där den ena ständigt fick hjälpa den halva och jag själv alltid måste hjälpa till. För all del. Varför inte? Ingen behövde be mig. Vissa saker blir självklara. Om månen såg ut som Rubiks kub eller var en patiens, skulle alla försöka få månen att gå ut och om mjölken i kossans juver var grön från början skulle ingen ifrågasätta det utan godmodigt dricka ändå.

Det fanns andra bekymmer hemma. Andra behov, och ett behov av stillhet för att orka med. Det är här jag undrar - hur hade saker och ting utvecklats om inte detta ovanstående inträffat? Om vi bara ätit upp, slängt pizzakartongerna, rapat, sett på TV och gått och lagt oss som vanligt den kvällen? Jag hade naturligtvis inte suttit där jag sitter nu och skrivit detta. Pappa diskandes i köket, mamma sover. Jag hade varit en rad erfarenheter fattigare. Det allra naturligaste i världen. Inget att grubbla över, inget att diskutera. Inte värt en rad text ens. Jag skriver mycket onödigt.

Men det här är viktigt för att jag själv ska kunna reda ut hur jag fungerar och varför. Jag är inte klok på det än och jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli det. Men jag har länge velat skriva det jag skriver nu, och det kom plötsligt över mig att det var möjligt att något så när uttrycka vad jag grubblat över så länge. Så jag skriver fast resultatet av mitt bokstavskombinerande blir allt annat än något jag är nöjd med. Hoppas att någon kanske läser. Förstår mig kanske, för en gångs skull, eller om alla redan förstått sedan länge. Man vet aldrig riktigt vad som sägs om en själv bakom ens rygg. Om nu någon säger något. Man kan ju hoppas på det.

Frågan är alltså hurdan jag varit idag, om inte mamma blivit sjuk när jag var liten utan vi kunnat fungera som en helt vanlig familj, med vanliga bekymmer om familjeangelägenheter, omvärlden, invandrare, skatter, kanske rentav fotbollsträningar och annat som kryddar en ointressant familjs tillvaro och kan få äktenskap att spricka, alkoholism att uppträda och valresultat att skifta. Hade jag varit bosatt där jag är idag och haft ett yrke i närheten av mitt nuvarande och förhoppningsvis fortsatta? Hade jag umgåtts med samma människor, haft samma kläder på mig, en liten valk ovanför byxlinningen som förkunnar att jag aldrig intresserat mig för sport, delvis bristande erfarenhet av flickor och en stor längtan efter att få leva om fem år av mitt liv? Hade jag varit oförmögen att ta för mig och inte riktigt ens kunnat påstå att jag var ödmjuk, om jag nu är det? Det är faktiskt fullt tänkbart. Men samtidigt ändå inte alldeles otänkbart. Jag kan inte klandra något eller någon för den jag är. Jag själv är den enda som kan göra någon skillnad. Jag kanske också är kapabel till det om ytterligare fem år, om jag finner någon mening i att ändra på tingens ordning då.

Jag lever ju, och vi har alla en längtan efter att på något sätt vara annorlunda än vi är just för stunden, om det så är att vi önskar att vi sov, drack bärs, hade köpt de snygga skorna i affären eller var klara med utbildningen. Så varför skulle jag vara annorlunda än nån annan? Varför vara förändringsbenägen? Det kanske är bäst som det är. Det tål också att tänkas på.