Gnäll
Moderater, socialdemokrater, folkpartister, miljöpartister, kristdemokrater, vänsterpartister. SEKO, kommunal, SAF. Socialtjänsten i Vetlanda. Finansborgarråd. Konsum. Underlivsbesvär. Socker i maten. Kikki Danielsson. Silikonbröst. Svenska kvinnors sexhemligheter. Utbrändhet. Tungmetaller i engångsgrillar. De tjänar mest i din kommun. Mordbrand. Undersökning. Ulf Brunnberg. Systembolaget. Sprit på ICA. Sälj ut sporthallen till privata intressen. Tåget är försenat. Bilen punkterad. Ont i axeln. Kokt torsk med äggsås. Grannen ligger med din fru eller grannens fru ligger med någon annans granne eller grannen har ingen fru för han är fikus eller en fru själv eller grävde ner henne på bakgården i höstas. Jävla invandrare. Pundare, alkoholister, gatumusikanter, långhåriga, nynazister, MC-gäng, svennar, skattmasar, snutar.
Men har ni tänkt på hur många människor varje dag som aldrig gnäller eller ondogör sig?
Funderar man lite på det så hittar man de människorna i massan av gnällspikar. De kanske är ovanligt positivt inställda, trötta på gnäll själva, har det oförskämt bra eller så är det helt enkelt så att de har så mycket bekymmer och mår så dåligt, att det löjliga, onödiga men socialt accepterade gnället inte är relevant längre? Det finns många som inte orkar bry sig om att de har en sten i skon, som skiter i vem som är statsminister, som ger blanka fan i vilken mat det är skrämmande mycket socker i.
Det bekymrar mig. Det skrämmer mig, när jag tänker på hur många som har det svårt, som är utstötta, illa bahandlade och inte blir förstådda och det får mig att förlora nästan allt hopp om framtiden när jag tänker på hur många ungdomar som har problem som de själva varken rår för eller kan få hjälp med från något håll, som skadas, far illa och växer upp till något de själva föraktar och som omvärlden skyr som pesten. Som aldrig blir sedda, som inte blir förstådda och som är besvärliga för att de vill och behöver synas eller försvinna totalt. Som inte passar in.
Men som inte rår för det.
Ja. Det är allt jag kan komma på att kommentera.
Du har (PRECIS SOM VANLIGT) skrivit nåt väldigt tänkvärt.
Men det som retar mig är att även om jag bekynrar mig och grämer mig aldrig så mycket för samhällets utsatta, så inte hjälper det nämnvärt. Man kan engagera sig på olika sätt genom att leda nån ungdomsverksamhet eller nån frivillig hjälporganisation eller försöka påverka på annat sätt (vilket jag också sysslat med tidigare).
Men en dag inser man att all möda (mer eller mindre) var till ringa nytta, bara att hoppas att det tillförde en själv nåt under tiden!
Varför är det så då? Jag tror att vårt samhälle behöver utvecklas mot att bättre lyssna på sina medborgare, speciellt dom som INTE gnäller enligt ovan. Hur samhället kan lyckas med DET har jag däremot ingen lösning på...
Nej, det är nog riktigt, K. Hur mycket man än själv vill engagera sig och faktiskt kanske också engagerar sig, kan man inte göra så mycket själv när problemet är så ofattbart omfattande i stort.
Men som du också helt riktigt påpekar är ju en stor fråga hur man ska forma samhället annorlunda för att fånga upp såna här besvär på ett sätt som faktiskt fungerar någorlunda.
Och det tål verkligen att tänkas på.