Decemberkväll
Kom med tåget och klev av det. Tog plastpåsen med pick och pack och defilerade ihop med alla andra. Försökte se samtidigt forskande och målmedveten ut, som någon - kanske en handelsresande eller snarare en femtiotalsgestalt i hatt och rock ute på ett odefinierbart uppdrag - som kommer till en ny plats, vet vad han är på väg till men vill göra sig en bild av den närmaste omgivningen innan det är dags att ta en whisky i baren och i stor tristess sjunka in i drömmens dimma i en alltför välbäddad hotellsäng.
En promenad övervägdes och blev av. Bakom det stora och ödsliga stationshuset låg, som på en liten kulle, en stor kyrka och runt den en inte allför oäven samling gamla och charmerande hus, liksom underdånigt hukande runt den vördnadsbjudande stenbyggnaden med torn, tornur, tinnar, färgade blyinfattade glas och jesus kristus avbildad på tillämpliga ställen. Och varför inte en promenad? Luften var skön. Det var svårt att tro att julen nalkades, det borde ha varit snö men höstens löv låg istället bara, svarta och blöta och påminde alla som passerade dem om, som det så fint heter, tingens förgänglighet. När man egentligen menar ond, bråd död.
Kyrkogatan. Stegen knarrade mellan husväggarna, och det irriterade men hörde ändå till. Ljusstakar i fönstren och människor fastklistrade vid TV-apparater. Från kyrktornet ekade nu åtta lågmälda slag och man kunde möjligen föreställa sig att de ekade likadant för längesedan, innan elektriska ljusstakar i fönstren och parkerade bilar längs de smala kullerstensgatorna, men en sådan tankegång skulle aldrig bli fullbordad ty fönstren på en gymnastikhall vari en larmande innebandymatch pågick stod öppna och ljudmattan av skrikande gymnastikskor och dito innebandyspelare passade inte alls in i miljön.
Kanske därför det inte ligger någon snö - miljön? Fabriksgatan, ännu en ofullbordad tankegång. Fler vinda hus, ljusstakar, knarrande steg. En bil i hög hastighet, framslängd mellan husen av en otålig förare. Så detta är en svensk småstad. Ut ur gränderna. Stort torg. Sjuttiotalstegel och en meningslöst monotont blinkande neonskylt. En man med en hund. Och en författare av dessa rader som druckit en mugg te för mycket och som därför inte kan somna.
Godnatt.
En promenad övervägdes och blev av. Bakom det stora och ödsliga stationshuset låg, som på en liten kulle, en stor kyrka och runt den en inte allför oäven samling gamla och charmerande hus, liksom underdånigt hukande runt den vördnadsbjudande stenbyggnaden med torn, tornur, tinnar, färgade blyinfattade glas och jesus kristus avbildad på tillämpliga ställen. Och varför inte en promenad? Luften var skön. Det var svårt att tro att julen nalkades, det borde ha varit snö men höstens löv låg istället bara, svarta och blöta och påminde alla som passerade dem om, som det så fint heter, tingens förgänglighet. När man egentligen menar ond, bråd död.
Kyrkogatan. Stegen knarrade mellan husväggarna, och det irriterade men hörde ändå till. Ljusstakar i fönstren och människor fastklistrade vid TV-apparater. Från kyrktornet ekade nu åtta lågmälda slag och man kunde möjligen föreställa sig att de ekade likadant för längesedan, innan elektriska ljusstakar i fönstren och parkerade bilar längs de smala kullerstensgatorna, men en sådan tankegång skulle aldrig bli fullbordad ty fönstren på en gymnastikhall vari en larmande innebandymatch pågick stod öppna och ljudmattan av skrikande gymnastikskor och dito innebandyspelare passade inte alls in i miljön.
Kanske därför det inte ligger någon snö - miljön? Fabriksgatan, ännu en ofullbordad tankegång. Fler vinda hus, ljusstakar, knarrande steg. En bil i hög hastighet, framslängd mellan husen av en otålig förare. Så detta är en svensk småstad. Ut ur gränderna. Stort torg. Sjuttiotalstegel och en meningslöst monotont blinkande neonskylt. En man med en hund. Och en författare av dessa rader som druckit en mugg te för mycket och som därför inte kan somna.
Godnatt.
Kommentarer
Trackback