wicke

Jag gick upp 03:40 imorse. Igår morse faktiskt. Nu sitter jag snart ett dygn senare och känner mig gammal. Det borde jag kanske göra med tanke på att jag är trött, men det är inte riktigt det som är orsaken. Det är bara att gå och lägga sig så försvinner tröttheten så småningom. Men jag kommer att käna mig gammal när jag vaknat också. På senare tid har det fallit mig in just det: men för fan, Calle - du börjar bli gammal. Vuxen.

Tjugoårskris? Nåja. Det är nog inte riktigt vad det är frågan om. Jag vet inte. Det känns som om det verkligen finns något att lägga bakom mig. Tonåren, uppväxten, mognaden. Mognaden? Nej, den är inte klar än. Men på något vis ändå känns det som att där finns något att lägga bakom mig.

Jag har vänner som är äldre, jämnåringa, yngre. På olika håll - men som vanligt mycket få i närheten av mig själv. Tio mil bort eller tjugo. Vänner ändå men på håll. Det har bara blivit så. Jag vet inte hur. Och jag är inte den som går ut och söker kontakt precis. Här sitter jag, ska flytta om ett par dagar - nu igen - och jag känner mig gammal. Jag kan lägga något obestämbart bakom mig. Så skulle man kunna sammanfatta det. Men det är inte det viktigaste.

Det känns som om jag missat något.

Jag fyller tjugotvå om några månader. Det är inget att diskutera. Jag är snart tjugotvå. Det är fakta. Enligt papperen. Och jag är väl tjugotvå år. Min kropp är tjugotvå år. Jag är en normalt utvecklad tjugotvååring. Jag har mina komplex - definitivt - men det är jag knappast ensam i världen om, även om det naturligtvis känns så. Komplex är komplex. Mentalt är jag också tjugotvå år. Jag har tjugotvå års erfarenhet. Inte mycket totalt sett, det är mycket sant, men det är ändå något. Jag har fått ett nytt jobb. Snart är jag färdig med internutbildningen. Jag flyttar om några dagar. Det tar tid att flytta runt, utbilda sig, lära känna nytt folk på arbetsplatsen. Naturligtvis. Det är inget märkligt.

Och mina vänner - en vän ska på fest med sin klass. En annan umgås med sin flickvän. Någon annan har varit ute på fest. Tagit en fika. Umgåtts med sina vänner i sin tur. Gått i skolan. Arbetat. Varit som vanligt.

Jag sitter här och är trött. Tittar på. Frågar om det är roligt. Var fikan god? Bli inte FÖR packad på festen bara. Ha-ha. Det är mitt förbannade öde att titta på. Vara en passiv betraktare. Var det fest och jag för en gångs skull vore där skulle situationen ändå vara densamma. Det skulle ske saker, som andra skulle vara delaktiga i. Jag skulle vara där. Finnas där. Kunna se och betrakta, kommentera. Men mer skulle det inte bli från mig. Sån är jag. Det är mitt förbannade öde.

Det kanske är mitt öde att känna mig gammal också. Jag har alltid stått vid sidan. Självvalt? Tja. Så är det nog. Det är mig själv det kommer an på men jag har inte gjort något medvetet val. Jag bara kan inget annat än att stå vid sidan av och titta på.

Lika barn leka bäst heter det ju. Blonda barn leker naturligtvis bra med mörka barn, men blonda barn med helt olika erfarenheter leker kanske inte särskilt bra med varandra. Man kan förstå varandra fast man är olika, men det är inte säkert att man för den skull klarar av att leka särskilt bra.

Fick jag välja skulle jag vilja spola tillbaks mig själv till fem års ålder och börja om där. Göra andra saker. Få andra erfarenheter. Jag har snart tjugovå års erfarenhet av att betrakta men jag har få erfarenheter av att göra något. Jag har aldrig varit tonåring i den bemärkelse många ser framför sig då ordet nämns. Jag är inte helnykterist men de gånger jag dricker något på ett år kan räknas på ena handens första två fingrar. Full har jag aldrig varit. Antalet misslyckade förhållanden kan inte räknas alls. Vilken lyckans ost jag är. Antalet lyckade förhållanden kan heller inte räknas. Jaså. Så pass. Festa? Umgås med kompisar? Jadå. Visst. Men aldrig som aktiv deltagare i något roligt. Alltid som betraktare. På ett eller annat sätt.

Släppa det? Jag kan inte. Det är mitt öde. Jag är betraktaren vid sidan av. Jag har missat tjugotvå år av akivt deltagande och jag kan aldrig ta det åter.

Betraktaren börjar känna sig gammal. Kan någon ge honom ett par glasögon?