wicke

För några dagar sedan märkte jag att folk liksom tittade på mig. Varpå jag genast undrade vad som var fel. Har du också känt dig så - någon tittar på dig, ser dig och det enda du tänker på är om du satt dig i något olämpligt eller har en måsskit i håret? Det är något med självförtroendet, det där. Fast det är klart, det beror ju på hur folk tittar, också. Som tur var såg ingen den smått enorma måsskit jag fick på uniformsjackan för någon månad sedan och ännu större tur var väl att jag inte fick skiten i håret. Men det var inte skit jag skulle skriva om, möjligen blir det skit av alltihop men det må väl vara hänt då. Bloggar har ju knappast någon garanti för att innehållet i dem är språkligt bra eller ens intressant. Man kan ju fundera över detta, förresten - främjar bloggskrivandet språket eller ej?

Nu skulle det emellertid handla om kläder, bestämde jag mig för, men klockan blev mycket och jag blev trött innan jag började skriva, så utsvävningar från ämnet blir svåra att undvika är jag rädd. När jag inte skrotar runt i mina uniformskläder (som för övrigt är i en enastående kvalitet, kavajens översta knapp skjöt iväg som en ivrig femåring första gången den knäpptes och jag har två par byxor som redan efter någon månad blivit noppiga och tunnslitna och hur man än tvättar och stryker ser man likafullt ut som man sovit i kläderna) brukar jag som så många andra människor ha underkläder, byxor och tröja eller T-shirt på mig. Detta väcker inget uppseende.

Att mitt enda bra par jeans har hål i båda fickorna är heller inget som väcker uppseende. Jag skulle väl kunna sy igen dem, men det gör inget egentligen. Om det ringer behöver jag till exempel bara böja mig ner och hämta telefonen i skorna. Det är mycket praktiskt och dessutom behöver jag i mitt stillasittande yrke en del gymnastiska övningar, särdeles som jag börjat gå upp i vikt eftersom jag äntligen slutat växa (tycks det), så för all del. Nej, det är inte däri problemet ligger, snarare är det just det, att det är det enda bra par byxor jag har. Vilket leder till att jag får gå omkring i dåliga byxor när jag ska tvätta.

Dåliga byxor gör inte mannen, särskilt inte om man får tro modemagasinen KING och MAN som jag på senare tid börjat läsa, inte för att de är välskrivna eller djupsinnigt litterära utan snarare för att jag roas av att titta på snygga människor, och eftersom modemagasin delvis finns till för att visa upp vad som anses snyggt i kläd- och stilväg kan väl sådana vara lämpliga att titta i, om man är intresserad, även om man väl ska ta alla sådana smakråd och pekpinnar med en lastbil grovsalt. Jag skulle också kunna köpa porrtidningar, de har också det där vulgostänket av "detta-är-bra-för-det-tycker-vi-och-producenterna" men de innehåller inte så mycket snygga kläder (och det var väl kläderna jag egentligen var ute efter) och de är väl förresten inte späckade med snygga människor heller för det mesta. Dessutom är de djupt ointressanta och har nummer efter nummer ungefär samma innehåll, ungefär som Expressen eller Aftonbladet.

Har jag hört sägas, alltså.

Utvikning (!) från ämnet igen tror jag, eller åtminstone snubblande nära. Jag tycker som sagt om att bläddra i dessa tidningar eftersom jag på senare tid börjat intressera mig en smula mer för kläder, och då företrädelsevis snygga sådana, än jag tidigare gjort (nu skrev jag fel - inte kommatecken före "och" eller "men", men vem bryr sig? Mycket parenteser blir det dessutom, klagomål lämnas i kommentar eller skickas vidare till svenska akademien). Varför detta intresse nu plötsligt uppkommit vet jag inte. Kanske har det med mitt medfödda syndrom att göra - betraktarsyndromet. Det kanske har hittat något nytt att betrakta nu plötsligt och så har den sjukan spritt sig. Jag kommer nämligen allt oftare på mig med att bedöma folks klädsel på stan - men herregud, hur ser människan ut, hur kan hon ha den där gräsliga klänningen på sig?/Dressmann, ser jag, ja ja, vilja men inte kunna.../Snygga byxor! Jaså, Blend, nej, det går bort/Hon tror verkligen att hon ser bra ut i den där blusen? Dessutom är den skitig/De där skorna... men de finns inte i min storlek ändå - och det roar mig verkligen, men jag har på det allra senaste kommit till en svag känsla av att jag själv inte alltid skulle passera mina kritiska ögon med godkänt resultat. Dåliga byxor gör inte mannen, som sagt.

Problemet måste åtgärdas. Genom köp av nya byxor till exempel. Ett par jeans är ju bra och användbara men ack, så trånga alla ska vara nu för tiden. Min avlånga men tyvärr också alltmer svällande kropp passar till exempel förbannat illa i ett par trånga cheap monday-jeans, jodå, jag har provat, och dessutom är de inte min stil. På rätt person är de förvisso snygga, men som sagt... Nåväl. Så det gick bort. Själv gick jag också bort, nästan, av allt jeansprovande utan resultat, särskilt som det var åskvarmt och svettdrivande idag, och jag fick gå bort, nej - hem, menar jag, med tre par kalsonger istället, vad jag nu skulle med dem till egentligen.

Missmodig och varm gick jag sedan och handlade mat och det vimlade naturligtvis av bra byxor på ICA. Bra byxor som emellertid hade en passform som inte var av denna världen på min kropp, jag provade dem alla och kan med säkerhet säga att jag vet vad jag talar om. Jag tror att lösningen på problemet som helhet blir att beställa hem ett par uniformsbyxor till. Så får jag använda dem på fritiden också.

(Ett par dagar senare hittade jag två par byxor på MQ vilka inköptes för en rimlig penning och så var världsproblemet löst.)