wicke

Läste sveriges eventuellt allra sämsta tidning, som väl hellre marknadsför sig som den största i sin genre, idag. Inte för att jag köpt den, det skulle jag aldrig göra, men för att den låg och ville bli läst. Skrek på löpet fram att någon blivit mördad och lockade med snaskigheter. Jag bläddrade fram till serierna och log lite snett åt en av dem, läste horoskopet, ryckte på axlarna och undrade om jag skulle orka bläddra tillbaka till kultursidorna men kände inte för det. Sommarväder och en spalt där "mannen på gatan" tillfrågas om något. Har alltid undrat över en sådan spalts meningsfullhet. Antar att den är till för att spegla den vanlige medborgarens åsikt men hur lätt blir det på fem personer, när slumpen avgör vilka som tillfrågas, var de tillfrågas och det dessutom finns någon som ska välja ut vilka svar som ska in i tidningen?

Ah, journalistik.

Tidningen i fråga, vi kan kalla den Aftonblaskan för det är vad den är och nästan vad den heter, har också ett par spalter avsatta för kloka, kåserande ord varje dag. I skiftande kvalitet förstås. Dagens skribent vars efternamn jag är osäker på - uttalas det verkligen som vore det ett skodon, eller ska det intoneras annorlunda? - hör dock till de bättre och det faktum att vi är lika gamla på ett ungefär är väl heller ingen minuspost i sammanhanget (även om jag i regel föredrar mossigare författare födda mellan 1915 och 1940 ungefär).

Under rubriken "I morgon har alla glömt att jag fanns" filosoferar skribenten om vad som krävs för att bli ihågkommen och konstaterar mot slutet bittert att nä - ingen jävel kommer att minnas. Detta tål naturligtvis att tänkas på. Även i ett större perspektiv, hans fundering verkar i fösta hand röra sig om det skrivna, det som publiceras och det som läses av många, dagligen. Men tänk efter. Vi drar alla vårt strå till stacken, de flesta försöker väl ändå vara någorlunda rediga och hederliga och försöker skaffa sig ett så gott liv som möjligt, det är naturligt gubevars - men hur många blir ihågkomna av mer än förhoppningsvis släkt och vänner, och då förhoppningsvis ihågkomna som bra människor?

Jag har en känsla av att man antingen måste ha talang eller vara en stor skitstövel för att bli ihågkommen. I brist på det förstnämnda får jag satsa på det sistnämnda. Om det nu verkligen är så eftersträvansvärt att bli ihågkommen.