wicke

Jag skulle kunna berätta många historier. Historier om människor jag känner, inte känner eller som rentav inte existerar. Det är inte så svårt att komma på en inledning till en berättelse eller kanske ett ämne för en berättelse. Det kan räcka med att fundera över några ord man hört växlas på valfri plats i tillvaron eller att iaktta någons beteende i en kassakö. Jag skulle också kunna berätta om hur jag själv tänker, om hur mina vänner troligen tänker eller om påhittade människors tankar. Det är inte så svårt att utifrån beteenden, ord och kroppsspråk dra slutsatser om vad som försiggår i människors huvuden.

Jag vet inte om det skulle bli intressanta berättelser, om jag berättade dem. Jag skulle antagligen berätta dem bättre skriftligt än muntligt, men det säger egentligen inte så mycket. Vad vore där att berätta? Människor är intressanta djur. Människor har för sig många olika saker och tror, tycker och tänker på många olika vis och varje människa är en unik kombination av tankar och åsikter. Detta vet vi. Detta har vi hört. Detta skiter vi också gärna i, för det blir för komplicerat för oss att hålla reda på flera miljarder människor, så vi nöjer oss med att turkar har krokig näsa och att alla pensionärer ser på bingolotto. Är detta värt att berätta? En berättelse blir lätt en fråga om att konstatera att en händelse lett till en följdverkning som resulterat i något, och så vidare i oändliga kedjor, för det är så tillvaron ser ut. Person A gjorde X, vilket ledde till Y, som gav upphov till att Z halkade på ett bananskal, etcetera.

Jag skulle kunna berätta att jag ätit något dåligt, så att jag fick magknip. Det finns många som i form av hastigt skriven text berättar dylikt. Jag undrar alltid då jag läser något sådant, varför man underlåter sig till att presentera banaliteter för allmänheten som om de vore något intressant. Jag kommer gärna till slutsatsen att man vill markera att man går, står, skiter och pissar precis som de människor man vill efterlikna. Vad är poängen med detta? Jag ska be att få citera ett litet stycke jag ramlade över för en tid sedan.

"Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv."
Ur dikten "Jag tror på den ensamma människan", diktsamlingen "Färjesång", Gunnar Ekelöf 1941

Jag skulle kunna berätta så mycket, men jag förmår inte, med min tid och mitt intellekt, att hålla i den röda tråd som måste genomsyra en berättelse för att den ska bli begriplig och givande för den som läser, eller kanske inte minst, för den som skriver. Jag skulle kunna påbörja berättelsen om den unge mannen i trenchcoat, blanka skor och en Lucky Strike mellan läpparna, stillsamt och en smula tomt promenerande något vid sidan av resten av verkligheten en duggregnig och ganska kall oktoberdag. Om inte blott att denne unge man går sin promenad, eller krasst varför, utan snarare fundera och resonera om orsaken till, att denna påhittade iakttagelse i berättelsen blir iakttagen. Jag skulle kanske komma tre stycken, men hur jag sedan skulle fortsätta, det kan jag inte förstå.

Det är därför jag får hålla mig till, att skriva blogginlägg.