wicke

Julafton, frossandets högtid. Det frossas i dyra och dåraktiga gåvor, mat, stress, hjärtinfarkter, familjeidyller och lägenhetsbråk. Det är underbart. Jag tänkte skriva något om en god vän till mig som inkasserat julklappar till ett totalt värde av cirka tjugo tusen kronor eller åtminstone om julens orättvisor men jag har ju redan skrivit om det alldeles nyss. Så jag skiter i det. Jag tänkte att skriva om att pappa nästan lyckades få chokladpudding på flinten då han skulle slicka ur efterrättsskålen. Men det blir en kort och tunn story. Så jag skiter i det. Jag tänkte skriva en högtravande och ironisk uppmaning till alla syndare, att icke synda, ty all julmaten skola stå som en brun, stinkande fontän ur eder ändalykt, om ni blir påkomna med ert frossande. Men jag skiter i det med.

Istället tänkte jag teckna ner en töcknig dagdröm.

Efter sill- och rödbetssallad, sill, janssons frestelse, köttbullar, diverse rökt kött, ägg, räkor, dopp i grytan (äckligt), prinskorv, lax och kokt kål och till det olika ostar och som grädden på moset en stor tallrik chokladpudding med grädde och sedan kaffe (nåja, julmust) och hemgjorda kakor var det dags att glo på den där ankan. Julaftons enda tillfälle till en stund för sig själv påstod någon - man kan smyga iväg obemärkt när alla sitter som förhäxade vid TVn och göra vad man vill. Bajsa, sova, onanera eller råna en bank iförd Kalle Anka-mask. Till exempel.

En måltid likt jullunchen brukar emellertid utlösa en viss sömnighet. (Zzz. Zzz. Blurr i bilden. Tankebubbla. Klar bild igen.)

Det var kallt ute. Inte mycket snö, men en bitande kyla och rimfrost i träden. Det hade inte varit mycket snö den här vintern över huvud taget, och det skulle inte heller bli någon, men om det visste man inget ännu. Att det hade varit kallt var man dock överens om. Fjärde dygnet i sträck med termometerns blå spritlösning sammandragen under strecket för tio minusgrader. Det var också midnatt och fullständigt klart. Här ute i skogen störde inga ljus eller mänskliga anordningar anblicken av stjärnhimlen, som avtecknade sig skarp och oändlig ovanför sjön. Skogen brukade susa på en gång både tryggt och spöklikt för minsta vind, men nu var det alldeles vindstilla och tyst.

Vid den relativt stora sjön låg en handfull stugor glest utspridda. Från en av stugorna såg man på håll ett par andra, på behörigt avstånd och utan att kunna urskilja några detaljer. Samtliga var bebodda endast av jäktade stadsbor på utflykt till den stilla skogen. Här fanns varken el, telefon eller vatten och avlopp utdraget, så några långa vistelser brukade det inte bli. Utedass, avsaknad av kylskåp och elektrist ljus brukar inte locka folk att stanna allt för länge om det finns bättre alternativ. Så här års var det tyst och tomt i alla stugor runt sjön, utom en.

Tyst var det dock även i den stugan, bortsett från ett tyst knaster från en kamin och två människors andetag. I kaminen brann det muntert och det var relativt varmt och gott. Stugan låg längst ut på en udde. Udden var inget vidare bördig, här växte stora tallar, ljung, lingonris och några enar och huset var relativt enkelt; två rum varav det ena kök och det andra ett större rum med öppen spis, kamin, utdragssoffa och våningssäng. Fotogenlampa i taket, en batteriradio och fönster mot sjön. På baksidan fanns en undermåligt konstruerad jordkällare och ett uthus som inrymde utedass, vedbod och ett förråd för allmänt skräp. En gammal båtmotor, en punkterad gummimadrass och en tjugo år gammal mjärde. Såg man ut genom stugfönstret kunde man se en brygga, en en, ett par tallar och en kort stenlagd gångväg ner till bryggan. För övrigt alltså en sjö. Och rimfrost.

Hon och han hade beslutit sig för att fly omvärlden några dagar. Tiga stilla, titta på sjön, ta någon promenad, hugga ved och laga mat. Växla några ord när det kändes skönt. Åka hem när det kändes rätt. Det var andra natten nu och det var hans tur att vara eldvakt. Det var inburet en betryggande mängd ved och det var som sagt relativt varmt och gott, förutom ett irriterande golvdrag. Klockan var halv fyra på morgonen och ute var det så kolsvart det kan bli mitt i skogen på vintern, förutom stjärnorna och en halvmåne som spred ett kallt och töcknigt ljus.

Det var dags att lägga i några pinnar ved i kaminen. Han reste sig tyst i sängen för att inte väcka henne och smög sakta mot kaminen i andra änden av rummet. Yllestrumpor. Det är grejor, tänkte han och tittade ut genom fönstret. Fortsatte till kaminen, petade upp luckan och la ner fyra vedpinnar.

Vänta lite, tänkte han. Det är något som inte stämmer.

Han funderade kunde inte bestämma sig för vad som var fel. Ryckte på axlarna och smög försiktigt tillbaks till sängen. Stelnade till mitt för fönstret och såg ut. Stod absolut blickstilla i två sekunder. Hjärtat bultade. Han svalde. Smög försikigare än någonsin till sängen. Tvekade något.

-Pst. Pst! viskade han, bestämt men tyst. Hon vaknade långsamt till liv.
-Mmmh, va..., mumlade hon trött och irriterat.
-Tyst... tyst, vakna... men var jävligt tyst, viskade han och lät nu mycket ivrig och angelägen. Så angelägen att det föranledde henne att genast slå upp ögonen och se frågande på honom.
-Var så tyst du bara kan, res dig försiktigt och kom ner ur sängen. Jag ska visa dig. Men tyst, jättetyst.
Hon såg frågande och irriterat på honom.
-Gör som jag säger... men hsssch! Han såg så angelägen ut och tonfallet var sådant att hon förstod att det inte var läge att ifrågasätta något. Han skulle förresten inte väcka henne utan anledning, det visste hon.

Hon tog sig smidigt och tyst ner ur sängen. Han pekade mot fönstret och såg mycket angelägen ut. De gick båda extremt försiktigt över trägolvet. Hon barfota och frusen. Nästan framme viskade han försiktigt "Titta ut nu. Om de står kvar. Men var helt tyst." Hon tittade på honom. Tog två tveksamma steg fram till fönstret. Tittade ut. Ryckte ofrivilligt till och blev stående. Stod kvar så i säkert en minut innan han närmade sig och ställde sig tätt intill. De tittade båda ut.

Varg.

Ungefär fyra meter från fönstret stod två livs levande vargar alldeles still förutom ett mycket långsamt, tveksamt viftande med svansen. De tittade på stugan och på varandra. Så hände något. Den ena vargen stod kvar, den andra travade runt och nosade på marken utanför, ner till bryggan, upp längs gångvägen, mot enen vid sjökanten. Tillbaks igen. Som på ett outtalat kommando avlägsnade sig så båda djuren runt stughörnet och försvann ur synfältet.

De stod båda och såg ut genom fönstret ytterligare något. Men inget mer hände. De tittade på varann. Han log. Hon också. Hon kramade honom. Han kramade tillbaka.

De hade sett varg.