Tack för tipsen
Hotet om nedläggning verkar inte ha varit helt verkningslöst trots allt. Inlägget gav några kommentarer med uppslag, åsikter och idéer och det känns inte alls fel. Naturligtvis skriver jag helst efter eget huvud och om sådant jag själv vill, men lite inspiration är ju aldrig helt galet. Det kanske är dags att utreda vad kommentarernas innehåll innebär för insipirationen?
Magnus föreslår att jag ska "beskriva anekdoter längs spåret" och det gör väl i stort sett även Sara och Caroline. Här finns naturligtvis utrymme för ganska många uppslag och svamlande och pretentiöst kåserande inlägg men jag är inte helt säker på att allt det egentligen skulle uppskattas. Jag får väl helt enkelt smyga ner nåt jobbrelaterat emellanåt, men jag ska försöka hålla det på en mer "lagom" nivå tror jag. Risken är annars att folk tror att jag är helt nipprig.
Jag fick en tankeställare av Jannices kommentar. Cynisk? Jag? Det är lustigt, men jag har faktiskt aldrig sett mig själv som en cyniker. Aldrig någonsin. Men det är klart att, javisst - cynismen flödar ju här i bloggen. Och tänker jag efter så kanske jag är ganska cynisk även utanför bloggen, för den delen. Men det är en bitter njutning, på samma sätt som vemod är rysligt skönt. Jag ska vidare hålla Jannice uppdaterad om vad som händer i mitt liv och hålla mig mindre svart och mer i pastellfärg, förstår jag också av inlägget. Min andra personlighet, Jean-Pierre, kommer inom kort att öppna en paralell blogg med inriktning på kaffe latte, relationsproblem och gucci. Namnförslag mottages tacksamt men jag har funderingar på något i stil med "Jag och mitt sökande efter uppmärksamhet". Nu var jag inte ens cynisk och än mindre ironisk, för jag söker ju redan efter uppmärksamhet här. Den som kan utreda exakt vad vi menar, sänd gärna in ditt svar och tusen kronor i frimärken.
Caroline menar att det funkar med marknadsföring. Det kanske är något att satsa på ändå - om jag orkar...
Sara skriver slutligen några - hoppas jag - sanningens ord; "Ordbajsa om precis ingenting, det är du bra på". Jag tackar för uppmuntran och lovar att fortsätta i väl upptrampade fotspår i fortsättningen. Kanske kan det också dyka upp en eller annan recension av någon gammal bok som ingen läst.
Nu ska jag gå och låsa in Jean-Pierre i garderoben.
Nedläggningshot
Däremot tycker jag ju om att skriva. Detta borde locka mig att ändå engagera mig då och då, och ordbajsa fram ett blogginlägg. Ändå har jag inte skrivit något här på ett halvår. Varför? Tja - dels har jag inte haft så mycket att förmedla. Dels är det ändå ingen som läser - en titt i statistiken för den här bloggen ger vid handen att det är ytterst sällan det är fler än tre personer som läser här en dag då ett nytt inlägg lagts upp. Att sen besöksfrekvensen minskat ytterligare av att jag inte skrivit alls är en sak, men inte ens då det skrevs relativt flitigt här var det särskilt många som läste. Det uppmuntrar inte alls. Skriver jag något vill jag självklart att så många som möjligt ska läsa.
Så vad ska jag göra? Lägga ner helt? Det har jag egentligen redan gjort. Frågan är kanske snarare om jag ska återuppta bloggandet eller ej. Men hur når jag fler? Genom ihärdighet och tjat, så kallad marknadsföring? Tja, kanske, men det känns lite brunt att propagera för en massa ordbajs. Samtidigt kanske det är så man måste göra, vad vet jag.
För övrigt har jag tråkigt. Ni vet den där känslan när man sitter och ruvar på en del energi som måste förbrukas, men ändå inte besitter tillräckligt mycket krafter för att ta tag i något att göra. Nu blev det ändå ett inlägg här, vilket väl inte är så förbaskat illa pinkat ändå med tanke på uppehållet. Jag skulle vilja be eventuella läsare om en tjänst. Ge en kommentar och tala om vad du vill att jag ska skriva om. Eller vad du inte vill att jag ska skriva om. Eller... ja, skit samma - inspirera mig? Det kan behövas.
Så kanske, kanske det blir "på återseende".