wicke

Jag vet inte, om det här är rätt forum, men just för stunden är detta det enda, och sättet att liksom tänka högt den enda metoden att få något på pränt alls, om nu ens det är nödvändigt, egentligen, men jag tror det. Förlåt.

Jag är tankfull. Nåt så alldeles förbannat tankfull. Det vore lögn att påstå att jag själv inte är skyldig till denna tankfullhet, men det vore också lögn att säga att det inte så att säga finns en medskyldig. Man borde inte grubbla, det borde man mycket sällan, men jag är en grubblare redan utan någon större anledning. Nu har jag fått en anledning. Men varför grubblar jag egentligen - jag vet ju faktiskt vad jag vill? För en gångs skull, dessutom.

Jo, så långt är nog allt väl. Nu var där ju emellertid en medskyldig också, som nämnt. Och det är ett faktum att jag är feg, eller ska vi kanske säga överdrivet försiktig, i vissa sammanhang. Det är inget jag inte vet om, jag är tvärtom alldeles för medveten om det. Men det är det inget att - just nu - göra något åt. Några ord som på intet vis var menade att vara sådana blev vid ett andra påseende till en tankeställare. Varför i hela fridens dar har du inget sagt, din usling?

Ja, varför har jag inte, när jag ändå vet vad jag vill?

Jag har länge, säkert ett halvår om inte mer ändå, gått och funderat på det, till och från sådär, men allt mer på senare tid. Och det har mer och mer känts som att mina förhoppningar och tankar haft en spegelbild. Utan att jag för den skull kunnat veta något om det har det ändå känts så, som om det legat i luften, som det heter. Det har naturligtvis fått mitt funderande att eskalera. Ändå har jag inget sagt, trots att jag ärligt talat fått öppet mål vid några tillfällen. Först begrep jag det nog inte, men nu har jag förstått och fått ett par aha-upplevelser (eller snarare ojdå-upplevelser). Jag har insett, att jag lockats att berätta och liksom antyda, utan att jag låtit mig lockas och antyda.

Men innan jag förstod vågade jag inte riktigt tro på att det faktiskt var som det är. Jag har inte vågat tro någon gång tidigare och har inte haft anledning att göra det heller. Och om jag säger något, kanske min illusion blir till ett hoprasat korthus när jag får veta att - nej, inte riktigt så? Hoppet är faktiskt ganska uppiggande ändå. Så jag har istället gått och hoppats och för all del rentav trott.

En annan anledning till att inget säga - alltså, vaddå. Komma där och säga en massa saker och vara allmänt skrämmande? Jag ville inte ge sken av att påstå en massa saker utan att ha täckning för dem. Och skrämmas. Och få se ryggen vändas mot mig av den anledningen. Det kändes inte rätt, riktigt. Det kanske var en onödig rädsla, men rädslor är ju också ofta just onödiga.

Det har ändå känts så rätt. Och det gör det ännu mer nu. Det borde det inte göra, eftersom hela läget är lite absurt. Bristande tajming och geografisk belägenhet skulle man väl kunna säga, i ordning efter betydelse, och dessutom kan man väl se en del annat som talar emot. Det är dessutom opraktiskt, något alldeles fruktansvärt, och kommer att innebära jobbig väntan och stora planeringsbekymmer. Väntan för oss båda och tidsnöd för... dig. Det är inget som någon av oss kan göra något åt. Har jag tålamod nog? Har du? Tiden finns inte. Rummet är för stort.

Men ända sen vi sa hej då, har jag varit mer eller mindre såld, mer eller mindre engagerad i tanken, mer eller mindre förhoppningsfull. Tänkt på. Haft annat för mig stundtals och stundtals tänkt att nej, men det skulle ju inte gå, och stundtals bara slagit bort tanken för att den vore för bra för att vara sann. Men så är det. Ända sedan dess. Så jag kan väl lika gärna säga det rakt ut. Ja, jag är kär i någon.

Men det har du redan förstått i alla fall, om jag känner dig rätt.