wicke

Om jag skriver Martin Beck, tänker nog många på de filmer med Peter Haber och Mikael Persbrandt som huvudrollsinnehavare, som producerats under de senare åren. Jag kan inte klandra den som förknippar Martin Beck med dessa filmer. Det vore lika konstruktivt som att påstå att invandringsproblematiken beror på invandrarna och att de därför borde stanna i det land de kom ifrån.

Jag tror mig ha sett någon av dessa nya produktioner i sin helhet, jag är faktiskt inte helt säker, men jag har med visshet sett delar av filmerna. Jag blev imponerad. Har man läst böckerna och sedan ser dessa filmer är det svårt att bli annat. Jag kan ha missförstått något, det är tyvärr en av mina starka sidor. Hur man kan producera dessa filmer och kalla huvudfigurerna för Martin Beck och Gunvald Larsson övergår dock mitt förstånd. Visserligen är det ingen hemlighet, att filmernas manus inte har särskilt mycket att göra med böckernas, och visserligen är det inget nytt eller unikt att bygga en film eller flera på en bok, och sedan ge filmen efterföljare som så att säga sladdar lite utanför.

Nej, Martin Beck, så som han som rollfigur var tänkt från början, har inte mycket gemensamt med den figur som så ytligt och utslätat förekommer i dessa, enligt min mening, vilseledande (!) filmer. Det gäller för övrigt även det ursprungliga persongalleri som fått överleva i filmerna. I huvudsak är det väl dessutom bara Martin Beck och Gunvald Larsson som fått överleva. Och enligt min mening hade det varit lika bra att, om man över huvud taget hade varit tvungen att producera detta skräp, ge rollerna andra namn och slopa kopplingen mellan romanerna och filmerna. Det hade troligen till och med varit en ekonomisk fördel.

Ty böckerna är mästerverk och mästerverk ska inte förknippas med snabbproducerade lastverk. Det borde vara kriminellt. Hur många av alla de som ser dessa filmer har läst ens någon av de böcker, som filmerna påstås ha sitt ursprung i? Hur många vet, hurdan rollfiguren Martin Beck egentligen var tänkt eller vem Lennart Kollberg är? Det kanske är på sin plats med en orientering för den okunnige.

Författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev tillsammans tio böcker utgivna mellan 1965 och 1975. Böckerna har undertiteln "roman om ett brott", utspelar sig mellan 1964 och 1974, och helt krasst sett handlar det om olika mordfall, som riksmordkommissionen vid polisen fått på sitt bord att lösa. Böckerna är också mycket samhällskritiska och författarna luftar på ett, måste jag erkänna, ganska smart sätt denna kritik i vad man skulle kunna kalla för kommentarer i den löpande texten. Man har också byggt upp de olika mordfallen och händelserna runt dessa i ett socialt perspektiv, där man ger läsaren inblick i offren och gärningsmännens sociala miljö och förhållanden och ger en mycket trovärdig bild av samhället i Sverige som det tedde sig under senare hälften av 1960- och första delen av 1970-talet.

Martin Beck är böckernas huvudfigur, i den första boken är han ännu förste kriminalassistent med goda utsikter om befordran till kommissarie och har långt kvar till chefskapet, men han är ändå gruppens ledare. Några böcker senare blir han också mycket riktigt kommissarie och till slut chef för riksmordkommissionen. Det är en melankolisk, dyster och ibland rentav deprimerad man, inte helt tillfreds med sin livssituation privat.

Lennart Kollberg, en person som skandalöst nog saknas i de senaste filmerna, är Martin Becks närmaste man. Tjock och glad i mat, godmodig, vägrar att bära skjutvapen, gift i ett lyckligt äktenskap med en mycket yngre kvinna. Empatisk, varm och kunnig och dessutom god vän med Martin Beck.

Gunvald Larsson, som så många förknippar med Mikael Persbrandts burdusa rollfigur, är visserligen en burdus man med ganska egendomlig läggning, men han är ingalunda den våldsamma skitstövel med extremt egensinniga idéer om rättvisa som målas upp i de nya filmerna. Däremot är han illa omtyckt, smidig som en pansarvagn i umgänget med folk, och egensinnig. Han är god vän med Einar Rönn, men i stort sett inte med någon annan.

Einar Rönn är norrlänning. Arbetsmyran i gänget, saktfärdig och fåordig som man tänker sig en norrlänning. Gift och far till ett barn. I stort sett en helt normal, om än norrländsk och tämligen plikttrogen, man.

Fredrik Melander är gängets vandrande uppslagsverk. Skicklig, smidig och på sätt och vis en människokännare, men framförallt med ett ovärderligt gott minne är han en tillgång för mordkommissionen.

Det återkommer en del andra figurer i böckerna, Ek, Strömgren, Skacke, Månsson, Ahlberg - men de uppräknade ovan är så att säga kärnan i gänget, och trots att de under tidens gång blir omplacerade eller får andra uppdrag är de ändå alltid med och sätter tänderna i det, som utspelar sig i böckerna.

Man kan tycka att det är gott om gubbar i uppräkningen. Det är riktigt. Det är ont om kvinnor bland poliserna. Ett högst medvetet drag av författarna, skulle jag vilja påstå. Samhällskritiken sträcker sig långt i boken och författarna är inte precis konservativa. Detta är ganska uppfriskande. Kritiken i böckerna är nog, skulle jag tro, på sätt och vis tidstypisk för 60- och 70-talens vänstervåg, som man väl kan kalla det. På det viset var de inte särskilt kontroversiella då de gavs ut. Dock var väl vänstervågen i sig kontroversiell, och det fanns säkert en del läsare som förfasade sig över den kritik man - öppet eller genom handlingens konstruktion - kan finna i böckerna. Det är dock inga konstigheter, när man läser dessa böcker idag. Det man är kritisk mot, är till viss del sådant som förändrats i ungefär den riktning kritiken anger att en ändring borde ske i, och till övrig del sådant vi finner helt naturligt att vara kritiska mot idag, utan att för den skull vara särdeles vänstervridna. Personligen ser jag rentav kritiken som mer humanistisk än vänsterinriktad.

Jag har läst samtliga tio böcker ett flertal gånger, och det är inte att hymla med att jag tycker att de är det bästa i romanväg som skrivits på svenska. Böckernas utpräglat samhällskritiska och sociala perspektiv, kombinerat med en skickligt ihopkommen handling, mycket väl uttänkta miljöer och rollfigurer och kanske framförallt ett väldigt livfullt språk, gör böckerna mycket läsvärda. Samtidigt som böckerna präglas av samhällskritik och en tidvis relativt pessimistisk bild av sin samtid, finns några passager i en del av böckerna som är mycket fyndiga och som får mig att vrida mig av skratt då jag läser.

Jag menar den, som någon gång sett en Beck-film med Peter Haber och Mikael Persbrandt i huvudrollerna, ska läsa eller lyssna på åtminstone en av dessa romaner om ett brott, och därmed få bilden av Martin Beck som huvudrollsinnehavare i ett gäng kalkonfilmer med stor budget utplånad ur skallen. Börja förslagsvis med Roseanna, den första boken. Den är inte den bästa - Terroristerna, som är sist i serien är udda nog faktiskt den bästa - men förhoppningsvis blir du biten och vill läsa mer, och då har du så att säga börjat i rätt ände.

Tyvärr dog Per Wahlöö i cancer 1975. Därför har vi inga fler böcker än dessa tio, och det är väl osäkert om det hade blivit fler ändå, men tio böcker är inte illa att ha som asoluta favoriter. Jag tror att jag ska skriva något mer om Per Wahlöö sedan. Det behöver kastas ljus över den författaren, som blivit lite bortglömd i skuggan av - ja, vad det nu är för skräpförfattare som alla ska läsa just idag. Jag har ingen aning.

Nu ska jag läsa ut "Det slutna rummet" - för säkert tionde gången.