wicke

Tusen trötta, tynande tankar tastaturmässigt tecknas torde, trötthetstankarnas tillblivelse tycks tragiskt trög. Feta Frida fes, förbryllad, för fladdret från flabbarslet frånstötte fagre Fabians fula funderingar. Börje Borgs bajsblogg baktalade buktalare Bergströms bestialiska bakvägstankar. Snuskpelle Sixten Suneson småmös, syntes skadeglatt skämta; Sunesons svåger, Svantesson, saknade snuskförmågor! Arborrare Artur Aronsson avböjde aldrig asatron; Aronssons arma Aina allmogemålade alltid altaret. Alvar Apelkvist, allvarets allvetare, aldrig alvaret avsåg: antog abnorm algoritm angående allas alliterationsförmåga. Adlades. Avdog. Avglömdes.

Humör är ett intressant ämne. Det rimmar på malör, charmör, estradör med flera passande ord. Just nu är jag på, om man ska dela in humör i tre humörtyper utgående från de tre uppräknade rimorden, malörhumör. Det är ett underligt humör.

Man är inte sur, inte glad, inte hysterisk, inte misstänksam, skämtsam eller dryg, man är inte ledsen, man är inte bitter. Man är allt på en gång, och minsta yttre påverkan kan få malörhumöret att svänga till än den ena, än den andra ytterligheten. Ett tungt föremål på foten och plötsligt är vännen ond, en vacker duva på himlen och du blir kär i tanten borta i kiosken, ett par för trånga skor och du misstror det mesta. Sådant humör har jag varit på hela dagen. Jag började med att kliva upp tidigt, duscha, arbeta och gå hem, för att sedan avsluta med att inget göra alls. Ändå har jag hunnit vara både sur, glad, misstänksam, skämtsam, dryg, ledsen och bitter idag. Hysterisk har jag ännu inte blivit, men så har jag inte skrivit färdigt än heller.

Charmörhumör är inte mitt humör. Det framträder knappt, glimtvis, och sällsynt, men existerar dock dolt bakom malör- och estradörhumörets dolska skynken. Får jag lov, fröken, att leda Er hund över gatan? Och därtill ett vinnande leende som förbyts i ett förtvivlat teateransikte då hunden helt utan synlig mening plattas till av en lastbil. Får jag bjuda fröken på en kopp te, som kompensation för att det blev pannkaka av hunden? Hoppas att teet smakade. Får jag smaka på fröken? Skymtar, glimtar, men inget övertygande eller vinnande.

Estradörhumöret luftas för stunden, även om det gått på sparlåga under dagen. Det är inte lockande att framträda om man inte känner sig i den underliga form det kräver att göra det: En blandning av stilla vansinne, glädje och stor sorg över att man i stället för att vara estradör inte står i publiken och kramar någons hand och pekar och säger "tänk, va' bra!". Det är lätt att exponera sig och vara estradör i textform. Om man får skriva själv, och inte behöver ta några övriga hänsyn.

Malörhumör, alltså. Det är också då man känner men inte känner att man vill göra saker, som tynger en utan att för den skull vara uppgifter som andra lastat på en. Det kan vara något som enbart ligger ens egna sinnen till last. Jag skulle exemplevis vilja tala med vissa personer om vissa saker, samtidigt är jag asocial och vill inte tala med folk. Har inga svar att ge dem. Snäser, omedvetet, utan att egentligen vilja. Stöter ifrån för att man inte orkar attrahera och hålla kvar. Rädd för att tränga sig på, rädd för att vara avvisande. Osäker. Obeslutsam.

Det är svårt, att vara på malörhumör. Tur att det går över.