wicke

Minns ni Björn Afzelius?

Jag vet inte om jag kan påstå att jag gör det, men jag har honom att tacka för en minnesbild som nog aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Förutom att han i övrigt verkar ha varit en människa med mycket mänskliga perspektiv på saker och ting, ska tilläggas.

Jag vet inte om ni också minns saker så som jag kan göra - jag har ett utpräglat bildminne då det gäller situationer jag upplevt. De blir som alltifrån stillbilder eller korta klipp till längre filmer som jag kan spela upp för mig själv då det av någon anledning blir aktuellt. Omvänt kan jag, om jag ser en bild jag tagit eller som är tagen vid ett tillfälle då jag var närvarande, komma ihåg precis vad jag gjorde och åt inom en tidsrymd på flera timmar från det ögonblick som fångats i bild. Det är lite lustigt, sett til det, att det ska vara så förbaskat svårt att komma ihåg var man lagt nycklarna när man har bråttom. Jag antar att hjärnan inte är mer användbar än vad man förtjänar.

Björn Afzelius, var det. Ni har säkert hört "Tusen bitar". En sån där modern klassiker. Dessutom tycker jag att den är väldigt bra - jag kan sitta och nynna på den för mig självt, sådär imbecillt man kan nynna på låtar som man bara delvis kan. Nanana. Nanana. Etcetera. Det kan förresten tilläggas att låten inte är skriven av Björn Afzelius. Den är skriven av en danska, Anne Linnet, men översatt av Afzelius och jag kan inte låta bli att se låten som hans. Trots att vikingarna, gud förbjude, också gjort en version...

Ett lågt staket i omålat trä, med staketspjälornas överdel sågade till en spets, monterat på en ram av svartmålade stålprofiler. En ordinär villagata, en asfalterad garageuppfart med en beige volvo duett, en litet transformatorhus i sjöstensklädd betong som man kunde klättra upp på taket på och runt denna, allra närmast väggarna, oklippt och borstigt gräs. En varm sommardag då det är skollov, semester och folk solbadar i trädgårdarna.

Det torde vara sommaren 1990. Ett gäng normala barn i något varierande ålder har samlats såsom barn som bor i samma område råkar samlas emellanåt. Tändningsnyckeln i den gamla duetten sitter i, och i rollen av bilägare eller åtminstone nästan vrider barnet i det hushåll i vilket den beiga, ursvenskt praktiska bilen hör hemma om nyckeln, och sätter på bilradion.

Det sägs att ovan molnen
är himlen alltid blå
men det kan vara svårt att tro
när man inte ser den

det sägs att efter regnet
kommer solen fram tgen
men det hjälper sällan dem
som har blivit våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du säkert det

Barn i åldrarna fyra till tio år blir väl sällan andäktigt tysta. Men i samma sekund som bilradion lätt skrällande spred denna sång i den sömniga och somriga omgivningen blev det märkbart tyst. För en kort stund. Sedan började de som kunde texten eller trodde sig kunna, ta ton. Efterföljda av resten. Spontan allsång, falsk och hemsk men mycket hjärtlig. Jag vet att det hände, jag kan se det framför mig.

Och jag kommer aldrig att glömma det.