Ni är dumma
Alla människor utom jag är idioter. Världen borde vara mig tacksam för min existens, men ingen jävel har intelligens nog att uppskatta att jag är lite finare, lite bättre och lite mindre självgod. Visserligen fick jag en komplimang när jag handlat rutten köttfärs på ICA förut ikväll, men det var ett rätt tafatt försök ändå och inget jag skulle ha nappat på. Jag kom ut från affären med min matkasse och mötte där ett par tonårsflickor i just det utförande som ingen människa av övrig sort står ut med i mer än tio minuter. Den ene gav mig en forskande blick och när jag passerat hörde jag henne säga "fan vad snygg han är..." innan hennes röst dog ut i den kalla höstvinden.
Det var som sagt en jävligt tafatt komplimang.
När jag kommit hem till mitt residens för att dricka ett för min sinnesstämning väl avvägt kvällste, det blev en kopp väldraget earl grey med ett stänk av bittermandel, satte jag mig för att fundera över mina ärade medmänniskor och deras tillkortakommanden, ty detta är mig ett kärt ämne och dessutom något jag länge gått och grubblat på. Min vanliga handlingskraft satte nu stopp för grubblandet och röt ilsket åt mig att göra något åt saken. Så sagt och gjort, jag gjorde mig i huvudet en lista på mina vänner, och listade sedan punkt efter punkt med irriterande egenskaper eller ovanor.
Det var tillfredställande att på det viset faktiskt kunna konstatera att även de bästa av människor - mina vänner! - kan vara både töntiga, dryga och ointelligenta. Teet smakade mycket bra. Sedan övergick jag medan teets eftersmak lekte med mina smaklökar och fortplantade sig genom gommen till att fundera över mina kollegor på arbetet och deras irriterande beteenden. Det slutade med att jag satt och hånskrattade för mig själv, enär jag kom att tänka på en scen ur den vrickade verklighet jag tyvärr fötts till att leva i:
Jag gjorde som så ofta en insats för samhället då jag helt frivilligt plockade skräp på stationsområdet i Mariestad för några veckor sedan. Fick ihop tre stora påsar med godispapper, salladsbyttor, ölburkar och förbrukade biljetter. I förrgår stod jag och inväntade ett mötande tåg på samma plats. Det kom in, kollegan kom ut, glufsandes på en fett- och sockerdrypande chokladkolakaka (snack bar, va? mig lurar ni inte med utländska!), förmodligen i syfte att bibehålla sin isterstinna kroppshydda. För att verka häftig inför sina yngre och förmodat populära medarbetare släppte han så godispapperet på plattformen som jag tidigare sanerat.
Jag blev inte arg. Jag underrättade istället kollegan om att det kändes en smula otacksamt att först plocka skräp högst frivilligt och i vetskap om att ingen ska komma och tacka mig, och sedan se en kollega stå och skräpa ner samma plats strax därefter. Detta roade mig, ty kollegans ögon stannade liksom till, för att sedan börja flacka runt, alltmedan röstläget blev något högre och hjärnan tycktes leta efter ett halmstrå att gripa. Jag greps, då vi skilts åt, av ett svårartat skrattanfall.
Nåväl, det är ohjälpligt. Jag må vara en ovanligt lyckad molekylsammansättning, men jag är inte kropp till att förändra världen ensam - inte en värld befolkad av idel korkskallar åtminstone. Det är istället dags att jag med denna säkra vetskap i ryggen går ut och möter världen med ett lömskt leende.
Det var som sagt en jävligt tafatt komplimang.
När jag kommit hem till mitt residens för att dricka ett för min sinnesstämning väl avvägt kvällste, det blev en kopp väldraget earl grey med ett stänk av bittermandel, satte jag mig för att fundera över mina ärade medmänniskor och deras tillkortakommanden, ty detta är mig ett kärt ämne och dessutom något jag länge gått och grubblat på. Min vanliga handlingskraft satte nu stopp för grubblandet och röt ilsket åt mig att göra något åt saken. Så sagt och gjort, jag gjorde mig i huvudet en lista på mina vänner, och listade sedan punkt efter punkt med irriterande egenskaper eller ovanor.
Det var tillfredställande att på det viset faktiskt kunna konstatera att även de bästa av människor - mina vänner! - kan vara både töntiga, dryga och ointelligenta. Teet smakade mycket bra. Sedan övergick jag medan teets eftersmak lekte med mina smaklökar och fortplantade sig genom gommen till att fundera över mina kollegor på arbetet och deras irriterande beteenden. Det slutade med att jag satt och hånskrattade för mig själv, enär jag kom att tänka på en scen ur den vrickade verklighet jag tyvärr fötts till att leva i:
Jag gjorde som så ofta en insats för samhället då jag helt frivilligt plockade skräp på stationsområdet i Mariestad för några veckor sedan. Fick ihop tre stora påsar med godispapper, salladsbyttor, ölburkar och förbrukade biljetter. I förrgår stod jag och inväntade ett mötande tåg på samma plats. Det kom in, kollegan kom ut, glufsandes på en fett- och sockerdrypande chokladkolakaka (snack bar, va? mig lurar ni inte med utländska!), förmodligen i syfte att bibehålla sin isterstinna kroppshydda. För att verka häftig inför sina yngre och förmodat populära medarbetare släppte han så godispapperet på plattformen som jag tidigare sanerat.
Jag blev inte arg. Jag underrättade istället kollegan om att det kändes en smula otacksamt att först plocka skräp högst frivilligt och i vetskap om att ingen ska komma och tacka mig, och sedan se en kollega stå och skräpa ner samma plats strax därefter. Detta roade mig, ty kollegans ögon stannade liksom till, för att sedan börja flacka runt, alltmedan röstläget blev något högre och hjärnan tycktes leta efter ett halmstrå att gripa. Jag greps, då vi skilts åt, av ett svårartat skrattanfall.
Nåväl, det är ohjälpligt. Jag må vara en ovanligt lyckad molekylsammansättning, men jag är inte kropp till att förändra världen ensam - inte en värld befolkad av idel korkskallar åtminstone. Det är istället dags att jag med denna säkra vetskap i ryggen går ut och möter världen med ett lömskt leende.
Det kan ju alltid vara något att le åt, att det är jag som är intelligentiast här.
Kommentarer
Trackback