wicke

Sömnproblem är ett kärt bekymmer som folk både kan lida av och profitera på. Jag lider av dem från och till - ni förstår, jag är den där sortens människa som har ofattbart svårt att komma i säng (för att sova, ska det handla om nu). Klockan är i skrivande stund 01:40 vilket väl får tala för sig själv - jag vänder på dygnet på några dagar om jag får möjlighet och jag gör det gärna, för jag känner att jag både mår bättre och trivs bättre med det.

Om man då har ett arbete som gör att man ibland får ställa väckarklockan så att den ringer när man egentligen helst knappt skulle gått och lagt sig, är det klart att man drabbas av vissa bekymmer. Jag är inte dummare än att jag inser att om man inte går och lägger sig i tid, kommer man inte upp i tid nästa morgon heller. Och då kommer man inte i säng på kvällen sen. Och så fortgår det. Således ska man gå och lägga sig i tid. Vackert så. Visst. Men likafullt är det en pina varje gång det i min turlista (det heter så, på järnvägen) står att jag har tur (arbetspass) 2, 3, 4, eller 5. Tur två innebär uppstigning 03:20, de övriga 03:50. Detta är på minuten utstuderat och infasat med väckarklockans snoozetid (två gånger!), tiden det normalt tar att trassla på sig uniformen och rätta till det som kommit bakochfram, rafsa med sig frukosten och cykla till jobbet. I ständig oro för polisbilar eftersom jag inte orkat fixa lyset.

Går man upp klockan tjugo över tre, och vill unna sig åtminstone sex timmars sömn, vilket redan det är för lite, måste man lägga sig redan klockan tjugoett. Det är fullständigt otänkbart i min föreställningsvärld. Det bara finns inte, att man kan gå och lägga sig klockan tjugoett. Så dags på dygnet är jag som mest igång och vaken och att då bara stänga av och - poff - somna är som ni kanske begriper ganska ogörligt. Således har jag för länge sen gett upp idén på att ens försöka. Stirra i taket är verkligen inte så roligt. Så jag sitter uppe istället. Till midnatt då jag kanske börjar känna mig lite småseg.

Då lägger jag mig och läser och varvar ner för att somna kanske en halvtimma senare. Men knappa tre timmar är inte mycket till sömn. I regel jobbar jag också tidigt flera dagar i sträck. Då gäller det att, efter att ha slutat för dagen (vilket förvisso sker redan vid lunch när jag börjar så tidigt) hålla sig vaken till åtminstone nånstans runt - just det - tjugoett. Så är problemet löst och jag har kommit i fas någorlunda. Men efter tre-fyra dygn med sänggående vid niotiden på kvällen och uppstigande strax före fyra på morgonen är jag inte människa längre.

Då är jag ett groteskt monster, som vandrar i en värld av andra groteska monster, som tar upp min tid och gör mig trött på livet, på jobbet, på hemmet och på mina vänner och som går i en dimma, skapad av uttröttade ögon som försöker se ut genom tungt hängande ögonlock. Då är det skönt att bara få lägga sig och sova... och sova... Tills jag vaknar av mig själv utan klocka. Och det händer sällan att klockan är så lite som elva då jag vaknar, snarare brukar den vara tolv-tretton. Ack, den som ändå låge, sa kärringen, satt på sängkanten.

Nu har jag emellertid fått andra sömnproblem på halsen. Mer angenäma onekligen. Och du? Nej, du är då sannerligen inte dum i huvudet. Det begrep jag ganska kvickt. Måtte du bara begripa att jag skiter i vissa saker. Som skick och avstånd. Var inte så förnuftig. Snälla.