wicke

När man som en viss bloggförfattare och ordsvamlare stundom känner sig ensam och övergiven och i stort behov av närhet och dessutom har en mycket god och på alla sätt älskvärd vän som omger sig med idel vackra flickor så blir man om inte bitter så dock ganska nedstämd. Att omge sig med idel vackra flickor är antagligen ganska trevligt även om bekantskaperna är kortvariga - så länge man kan skiljas åt i samförstånd om att man ska skiljas åt, och det man gjort också det skett på bådas initiativ. Det finns inget ont i dylika möten mer än en kanske något förhöjd risk för s.m.s. "bagg i grenen" jämfört med om man avhållt sig från sitt umgänge. För att nu kanske ge en antydan om vad det rör sig om för slags umgänge.

Tillfälliga förbindelser behöver nu nödvändigtvis inte bara ge en rent och strikt sexuell behållning trots allt även om det är intimt umgänge man sysslar med i slutändan (eller någon annanstans!). Att bekanta sig med det motsatta könets mångfacetterade och brokiga sammansättning genom närstudier kan också ge upphov till skratt och glada miner, även om man för den skull inte tänkt hålla kontakten särskilt långvarigt. Det kan vara roligt att utforska världen innan man slår sig ner där man vill tillbringa sitt liv. Kan man då också få god känsla i maggropen är det väl så bra det kan bli. Man kanske rent av - och faktiskt - kan få ett slags själverkännande innan man når sin paulun?

Är det ett bot mot sin ensamhet man är ute efter är väl tillfälliga möten inte medicinen, men i väntan på något kanske det kan lindra symtomen för stunden. Ungefär som att ta en treo för att glömma bort att skorna är för små och trängande.

Ja ja, för all del... Kom för fan med något nytt, käre författare och ordsvamlare. Ja, okej - till saken nu då äntligen. Detta var ju bara en förlängd ingress. Författaren och ordsvamlaren vill här skapa en frågeställning av kanske något komplex art.

Frågan han ställer sig lyder ungefär "Hur fan gör man?" men de fyra orden förmår inte riktigt att täcka in hela den stjärnhimmel av vilsna frågetecken som egentligen döljer sig bakom den gråa dager författaren brukar utstråla då han grubblar på detta. Frågan kan utökas till ett banalt "Hur fan gör man för att få ligga", men täcker ändå inte in frågans hela vintergata. Problemet finns i författaren själv och går antagligen att söka i orsakerna till det faktum att han alls grubblar på detta. Men han är inte ensam om funderingarna. Han frågade sin goda vän, som ett skämt, "Hur fan gör du?".

"Jag gör ingenting. Jag vet spelets regler."

Låt oss härvid dra i nödbromsen. Missbruk beivras, så ha en bra förklaring till hands. Tänk gärna ut en. Författaren kommer inte riktigt på någon. Han kan bara analysera sin omgivning, han kan inte helt förstå den och förklara den. Spelets regler? Låt oss anta att den goda vännen har någon form av poäng - flickornas existens i hans närhet antyder detta. Är det frågan om ett spel, alltså? Fia med knull, eller något? (Ge mig fias nummer om du har det. Jag vågar nog visserligen inte ringa, men...) Jaha, då ska vi se. Vad kan vi tänkas ha för spelpjäser? Pojkar och flickor naturligtvis, om vi rör oss på en heterosexuell spelplan. Vilket vi för stunden gör. Vad har spelpjäserna för egenskaper då?

Lossa bromsen. Författaren tror sig ha kommit på något. Det är inte spelplanen det kommer an på, det är spelpjäsernas egenskaper och beteende! Lysande! Vad han inte vet däremot, är hur man ska bete sig. Att magneter kan attrahera eller repellera vet han. Men hur fan attraherar man kvinnor? Hur får man dem att förstå vad man vill och att ens avsikter är goda?

Där har vi själva frågeställningen. Sug på den, ni.