wicke

Jag kan ännu minnas hur det smakade att få en matsked flytande alvedon i munnen. Denna söta och ganska speciella smak har etsat sig fast i mitt minne och kommer antagligen alltid att finnas där. Kall, söt. Kombinerat med tröst och en önskan om tillfrisknande. Det var ganska skönt att vara förkyld när man var liten, om jag får tala av egen erfarenhet. Man behövde inget göra, bara slöa och sova. Så fick man alltså flytande alvedon och tröst om febern kändes för tryckande. 

Så det var inte så dumt. Jag vet inte om jag var förkyld särskilt ofta, men mitt huvud innehåller en hel del förkylningsminnen från tidiga år, och jag har alltid haft lätt för att bli snuvig, så jag antar att det hände lite då och då att jag var sjuk.  Det kan vara skönt att ha lite feber och vara lite yr, för man får ett helt annat och liksom nerskruvat tempo som kan få en att få för sig att göra andra saker än man annars gör. Sätta sig mitt i trappen för att läsa för att man blev för yr för att gå upp och sätta sig i soffan. Eller egentligen vad som helst.

Men nu när det har växts upp och flyttats hemifrån är det inte lika roligt att bli sjuk. Jag har för det första ingen flytande alvedon hemma (existerar det ens idag?) och ingen kan ge mig den och trösta heller. Man kan slöa och sova, men det är liksom inte lika roligt om det inte finns nån där, nån närvaro bara, från nån annan i huset. Nu är jag inte särskilt ofta förkyld längre, men när jag tidigare idag vaknade med halsont och lätt yrsel var det inte den behagliga insikten att jag skulle kunna få vara hemma och ha det gott som jag alltid fick som liten som infann sig. Snarare kändes det inte alls särskilt lockande att göra nåt annat än att bara somna om igen.

Jag borde gå och köpa flytande alvedon (om det nu finns) och en snuttefilt. Godnatt.