wicke

Sitter här och funderar. Det är ganska trevligt att fundera, men man kan ju fundera för att man är bekymrad och det skänker inte alls samma tillfredställelse som det där sorglösa, drömmande funderandet kan göra.

Jag är bekymrad. Det lustiga är bara att det inte skulle behöva beröra mig, det handlar inte om mig och det handlar inte om någon som jag umgås med ofta eller som jag känt länge eller känner väldigt väl heller.

Bortser jag från själva bekymret slår mig en sak i sammanhanget, och det är just det - att det är lite lustigt att det går att bli så fundersam och bekymrad över saker som inte rör ens egen absoluta närhet.

I just det här fallet handlar det om en person jag inte känner så väl eller sedan länge, men som jag ändå fastnat lite för. Inte minst för att personen i fråga i grund och botten är klok, vettig och genomgod.

Dessutom tror jag mig (tror, märk väl, jag har inte kommit underfund med det ännu) känna igen mig i en hel del av vad denna människa känner i vissa situationer. Trots att vi är väldigt olika till sättet och har haft helt olika uppväxt.

Det i sig är lite lustigt.

Men nu är jag alltså bekymrad och det är ganska olustigt. Jag kommer nog på hur jag ska förmedla den känslan vad det lider. Just nu hoppas jag bara att det ordnar sig. Jag kan inte göra särskilt mycket ändå tror jag.

Problemet är att i vissa lägen har man inte den mentala kraft som behövs för att förklara eller dela med sig av hur och vad man känner, och än mindre energin att ta tag i problemet.

Frågan är rentav om man verkligen vill dela med sig eller förklara. Allra minst för någon man inte känner så väl.

Det, hoppas jag, löser sig. Det är i vilket fall ungefär vad jag kan göra just nu.

Godnatt.