wicke

Vissa människor har något att berätta.

Det kan tyckas väldigt pretentiöst av en bloggare att skriva. Bortse vänligen från det. Det här är inte tänkt som något prettoinlägg, kan du inte bortse från det ser jag vänligen att du slutar läsa omedelbart.

Finns det något mer intressant än livsöden? Många är nog böjda att hålla med om att det är bland det mest fängslande man kan tänka sig. Om inte annat vittnar diverse artiklar, böcker, romaner och jag-vet-inte-allt om att folk både finner ämnet värt att ta upp och ta del av. Livsöden finns det ju många sorters; arbetaren, den som blivit av med sina föräldrar, den som vuxit upp rikt och lyckligt, den som inte alls haft det bra, den som lyckats, den som misslyckats.

Det kan tyckas väldigt förmätet av mig, men jag läste ut en bok. Den var inget märkvärdigt i sig - en roman om ett brott. Som så många andra. Jag släckte lampan och la mig att titta i taket. Trött.

Plötsligt var jag tvungen att gå upp.

Klockan halv fyra på morgonen, förkyld och med febern naggande mig i kanten. Jag var tvungen att gå upp, för jag var tvungen att få ur mig något som jag inte kan säga vad det var, mer än att det måste ut. Nu. Genast. På med en morgonrock, starta datorn, pinka, sätta sig vid datorn när den startat. Skriva, undrandes vad exakt jag behövde få ut ur huvudet. Den som läst texten så här långt kan lätt tro att det skulle handla om mig själv. Det är förståeligt med tanke på inledningen och mitt plötsliga språng ur dvalan. Så är det dock inte. Så ivrig och självkär tror jag åtminstone inte att jag är. Kanske har någon som läser detta erfarit samma känsla - NU måste jag få ur mig detta. Vad det än vara månde, skrivna ord, en bild, ett ord, ett samtal eller egentligen vad som helst, som kommit till en via olika kanaler och kanske under mycket lång tid, som gnagt eller legat overksamt i huvudet men som plötsligt och utan förvarning kombinerats i hjärnan till något. Något som bara måste ut.

Människor fascinerar mig. Kanske skulle jag tycka att jag själv också var fascinerande om jag bara hade förmågan att se mig själv ur det perspektiv man ser någon annan än just sig själv. Vissa människor väcker intresset mer än andra - så är det ju. Vissa människor tycks motbjudande, andra lockar. Vissa människor har man något gemensamt med, andra förstår man inte alls.

Detta är mänskligt, åtminstone enligt min definition av det ordet.

Följdriktigt föredrar jag såsom många andra att umgås med människor som tycks lockande och som jag har något gemensamt med. På vilket sätt det än är och vad det än vara månde. Jag har många vänner och bekanta som fascinerar mig ytterligt. Jag är mycket nyfiken. Förtjust i dessa mina vänner och bekanta. Glad för att de finns.

Så ibland, verkligen inte alls ofta, händer det att jag träffar någon människa, av en slump eller högst planerat, som väcker nyfikeheten extra mycket. Någon som genast och utan djupare analys verkligen lockar. Någon som man nästan kan förstå bara man sneglar åt. En människa som inte bara är lockande på grund av sitt utseende eller sätt eller sina åsikter, en människa som jag inte bara tycks ha en del gemensamt med utan jag faktiskt tror mig förstå. Djupt och innerligt och genast. En människa som jag av någon anledning känner är god. Mycket, mycket god.

En människa som jag spontant och genast känner att jag vill ställa upp för, med mina goda och onda sidor. Lyssna på och ignorera, mest det första, ge råd och vilseleda, mest det första, och genom allt och i första hand alltid  skydda från allt jag kan tänka mig är någon slags potentiell fara för denna människa. 

"-Har han gått och blivit kär nu igen?"

Nej, det är alls inte så jag menar. Det handlar inte nödvändigtvis eller snarare inte alls om någon jag blivit kär i eller någon som står i begrepp att bli utsatt för den behandlingen när den personen kommer i min närhet. Av en slump eller högst planerat. Nej.

"-Nähä, men vad svamlar han om den här gången då?"

Det är ju det jag inte vet. Jag vet bara att det inte handlar om mig själv i första hand. Att det här inte är något förmätet dravel, att jag måste få ur mig det. Det enda sätt denna text handlar om mig själv på, är att den beskriver mina känslor och att jag vet att jag måste få dem på pränt, om inte annat för att på så vis reda ut detta inför mig själv och på så vis kunna förstå mig själv.

I grund och botten handlar det dock om andra människor än mig själv. Det finns miljarder. I modern tid har jag träffat två människor som upptagit min tankeverksamhet på detta sätt;

När jag träffar en sån här person och det händer verkligen inte ofta, hamnar den personen alldeles ovetande (och det är vackert så) i mina tankar ofta och mycket. Hur hade X gjort? Kan X relatera till detta och hur? Nu hade X skrattat åt mig! X borde akta sig för att göra så som X håller på att göra nu. Nu är X ledsen. Jag vet det... etcetera.

Jag vet inte om detta är sunt. Det är också mycket svårt att formulera inför den person som det gäller hur och vad som försiggår i mitt huvud. Antagligen är det bäst att låta det bero ibland. Men det vore mycket förlösande för sinnet att få utveckla detta, förstå det, att få den person eller de personer som är berörda att veta, förstå och acceptera detta mitt tänkande.

Huvudet på folk fungerar lustigt ibland, visst är det så? Har du något att berätta? Gör det då. Det brukar, faktiskt, finnas någon som lyssnar.

(Kommentarer till ovanstående resonemang mottages mycket tacksamt.)