Gnäll
Samtalsämnen. Rubriker att rasa över, glädjas åt, förfasas över. Irritera sig på. Gnälla om.
Moderater, socialdemokrater, folkpartister, miljöpartister, kristdemokrater, vänsterpartister. SEKO, kommunal, SAF. Socialtjänsten i Vetlanda. Finansborgarråd. Konsum. Underlivsbesvär. Socker i maten. Kikki Danielsson. Silikonbröst. Svenska kvinnors sexhemligheter. Utbrändhet. Tungmetaller i engångsgrillar. De tjänar mest i din kommun. Mordbrand. Undersökning. Ulf Brunnberg. Systembolaget. Sprit på ICA. Sälj ut sporthallen till privata intressen. Tåget är försenat. Bilen punkterad. Ont i axeln. Kokt torsk med äggsås. Grannen ligger med din fru eller grannens fru ligger med någon annans granne eller grannen har ingen fru för han är fikus eller en fru själv eller grävde ner henne på bakgården i höstas. Jävla invandrare. Pundare, alkoholister, gatumusikanter, långhåriga, nynazister, MC-gäng, svennar, skattmasar, snutar.
Men har ni tänkt på hur många människor varje dag som aldrig gnäller eller ondogör sig?
Funderar man lite på det så hittar man de människorna i massan av gnällspikar. De kanske är ovanligt positivt inställda, trötta på gnäll själva, har det oförskämt bra eller så är det helt enkelt så att de har så mycket bekymmer och mår så dåligt, att det löjliga, onödiga men socialt accepterade gnället inte är relevant längre? Det finns många som inte orkar bry sig om att de har en sten i skon, som skiter i vem som är statsminister, som ger blanka fan i vilken mat det är skrämmande mycket socker i.
Det bekymrar mig. Det skrämmer mig, när jag tänker på hur många som har det svårt, som är utstötta, illa bahandlade och inte blir förstådda och det får mig att förlora nästan allt hopp om framtiden när jag tänker på hur många ungdomar som har problem som de själva varken rår för eller kan få hjälp med från något håll, som skadas, far illa och växer upp till något de själva föraktar och som omvärlden skyr som pesten. Som aldrig blir sedda, som inte blir förstådda och som är besvärliga för att de vill och behöver synas eller försvinna totalt. Som inte passar in.
Men som inte rår för det.
Moderater, socialdemokrater, folkpartister, miljöpartister, kristdemokrater, vänsterpartister. SEKO, kommunal, SAF. Socialtjänsten i Vetlanda. Finansborgarråd. Konsum. Underlivsbesvär. Socker i maten. Kikki Danielsson. Silikonbröst. Svenska kvinnors sexhemligheter. Utbrändhet. Tungmetaller i engångsgrillar. De tjänar mest i din kommun. Mordbrand. Undersökning. Ulf Brunnberg. Systembolaget. Sprit på ICA. Sälj ut sporthallen till privata intressen. Tåget är försenat. Bilen punkterad. Ont i axeln. Kokt torsk med äggsås. Grannen ligger med din fru eller grannens fru ligger med någon annans granne eller grannen har ingen fru för han är fikus eller en fru själv eller grävde ner henne på bakgården i höstas. Jävla invandrare. Pundare, alkoholister, gatumusikanter, långhåriga, nynazister, MC-gäng, svennar, skattmasar, snutar.
Men har ni tänkt på hur många människor varje dag som aldrig gnäller eller ondogör sig?
Funderar man lite på det så hittar man de människorna i massan av gnällspikar. De kanske är ovanligt positivt inställda, trötta på gnäll själva, har det oförskämt bra eller så är det helt enkelt så att de har så mycket bekymmer och mår så dåligt, att det löjliga, onödiga men socialt accepterade gnället inte är relevant längre? Det finns många som inte orkar bry sig om att de har en sten i skon, som skiter i vem som är statsminister, som ger blanka fan i vilken mat det är skrämmande mycket socker i.
Det bekymrar mig. Det skrämmer mig, när jag tänker på hur många som har det svårt, som är utstötta, illa bahandlade och inte blir förstådda och det får mig att förlora nästan allt hopp om framtiden när jag tänker på hur många ungdomar som har problem som de själva varken rår för eller kan få hjälp med från något håll, som skadas, far illa och växer upp till något de själva föraktar och som omvärlden skyr som pesten. Som aldrig blir sedda, som inte blir förstådda och som är besvärliga för att de vill och behöver synas eller försvinna totalt. Som inte passar in.
Men som inte rår för det.
Dom ska få se, vem dom roar sig med
Om inte "om" vore. I sanning något att grubbla över. Man kan sysselsätta sig med det för att fördriva tiden då man har tråkigt och vara helt säker på att aldrig komma till någon vettig slutsats - "Tänk om jag inte...". Det är egentligen meningslöst, ty det leder inte framåt, enbart bakåt. Det här sista är emellertid ett påstående man kan diskutera eller kanske just grubbla över och eftersom jag är en grubblare av stora mått och gärna gräver ner mig i sådant som andra människor helt avundsvärt bara går förbi har jag ägnat mig åt att tänka efter lite och kommit fram till att det kanske egentligen är förbannat framåtsträvande och utvecklande att fundera på vad som kunde hänt, om inte "om" varit.
Låt oss ta på svarta kläder och stränga glasögon. På senare tid har jag kommit så pass till sans (det hade ingen trott, att jag skulle komma till sans) att jag börjat fundera på hur jag varit som person, om inte vissa omständigheter under min uppväxt varit. Jag anser mycket bestämt att vi utvecklas till de vi är, genom att vi kan tillgodogöra oss erfarenheter och intryck från vår uppväxt, vår omvärld och den lokala kultur vi har turen eller oturen att födas in i. Vi alla både rår för och inte rår för hur vi är och hur vi beter oss. Hur stora näsor vi har och hur kvicktänkta vi är beror inte på om vi fått alla leksaker vi ville när vi var små, men vårt förhållningssätt till omvärlden, vår förmåga eller oförmåga att ta för oss och vilja synas, att vilja kämpa eller att bara flyta med, det beror mycket på hur vi fått leva och hur det sett ut omkring oss.
Det är därför vissa världskonflikter aldrig kan få en lösning och bortskämda barn tar de saker för givet, som de som fått kämpa hela sitt liv krampaktigt klamrar sig fast vid.
Min mamma blev svårt sjuk mycket plötsligt när jag var liten. Jag minns precis hur, var men inte riktigt när det hände. Jag skulle mycket väl kunna ta reda på det men jag har faktiskt ingen lust. Det skulle kännas som en definitiv dag, något att stryka ur almanackan, och datumet skulle bli som våningen, hotellrummet och flygplansstolen som inte får finnas. Familjen hade varit på kalas och firat farbror Folke som bör ha fyllt sjuttiofem eller något annat vördnadsvärt och hemkomna tidigt på kvällen med pizzakartonger och läsk bänkade sig alla vid matbordet för att inmundiga den föga hälsosamma men ack så lättåtkomliga maten då mamma som klagat över huvudvärk tidigare på kvällen plötsligt ramlar av stolen och blir liggande på golvet, avsvimmad.
Det var lite häftigt att ringa det förbjudna numret. 90 000. Inte alla har gjort det. Jag har, men jag var ju bara fem, och så värst mycket vettigt att konversera med har man kanske inte som femåring. Pappa fick ta över. Pappa. Alltid pappa, från och med nu alltid pappa eftersom det inte finns nån annan. Varken för mig eller honom själv, eftersom ingen kan hjälpa honom att hjälpa, eftersom alla behöver hjälp. Men han är ingen hjälte, han är bara pappa, och jag är bara fem. Minns att jag frågade "kommer mamma att dö nu?" när ambulansen kommit fram till akuten, i något slags uggleklok otäck insikt om vad som skulle kunna hända. Och att det helt sanningsenliga svaret var "Jag vet inte...", och den tomma blicken hos min pappa uttryckte samma rädsla som jag själv inte minns att jag kände, eftersom jag trots allt inte förstod vad som skedde.
Ovisshet är skäl nog till rädsla, men för den som inte är erfaren utan blåögd och omisstänksam kanske ovissheten inte är skrämmande vid ett första möte. Hittills hade ju allt varit tryggt. Mamma, pappa. Mormor som var med varje dag på dagis. Några få men jämnåriga och oförargliga lekkamrater. 1980-tal. Inte ens en fullständig börskrasch kan ödelägga en femårings liv.
Men ingen visste och oddsen har varit bättre att få in en spik på V75. Tiden gick. Så småningom visste man att man inte var säker, att en operation kunde sluta med katastrof, partiell katastrof eller något nästan bra. Men man visste inte. Tiden var knapp men obarmhärtigt framåtskridande. Operation blev det trots allt, trots mammas ålder. Jag har fått förklarat för mig senare att om det inte varit för mig, att hon hade ett femårigt barn, hade en operation inte övervägts. Det hade inte varit någon större idé. För riskfyllt, för osäkert, för stort. Och utan operation, ingen överlevnad. Så det blev till slut akademiska sjukhuset i Uppsala. Det blev operation, respirator, koma och oändliga besök. Efter jobbet, på kvällen, på natten. TIll Uppsala och hem. Hälsa på mamma. Hem utan mamma. Och när mamma väl vaknade, väl kom till liv igen, så var hon inte mamma längre. Inte riktigt mamma i varje fall. Hon såg inte ut som mamma, hon betedde sig inte riktigt som mamma och... nej. Det var inte samma sak.
Jag blev sex år, sju. Mamma blev bättre, fick mer hull. Bra, som förut, som innan den där pizzan vid matbordet, blir han aldrig. Mamma på kurort. Sjukgymnastik. Mat. Vila. Minnesträning. Tre somrar på rad. Vi besökte på helgerna. Minns efterrättsglassen jag var kapabel att ta tre rågade djpa tallrikar av. Är man sju-åtta år kan man äta hur mycket som helst av vad som helst utan att bli dålig. Fast jag är skeptisk till isglass sen en calippo fick mig att kräkas. Men det var nog för att den var köpt i Falun kan vi låtsas.
Hela tiden en annan mamma, som inte kunde komma ihåg, som inte klarade sig själv, som gick lustigt. Pappa jobbade. Pappa hälsade på mamma. Pappa lagade mat, tvättade, städade. Mamma ville, men kunde inte. Frustrerande. Så är det ännu, vilja men inte kunna eller snarare inte orka. Förmågan finns men saknas och kommer inte åter. Jag växte upp med en och en halv förälder, där den ena ständigt fick hjälpa den halva och jag själv alltid måste hjälpa till. För all del. Varför inte? Ingen behövde be mig. Vissa saker blir självklara. Om månen såg ut som Rubiks kub eller var en patiens, skulle alla försöka få månen att gå ut och om mjölken i kossans juver var grön från början skulle ingen ifrågasätta det utan godmodigt dricka ändå.
Det fanns andra bekymmer hemma. Andra behov, och ett behov av stillhet för att orka med. Det är här jag undrar - hur hade saker och ting utvecklats om inte detta ovanstående inträffat? Om vi bara ätit upp, slängt pizzakartongerna, rapat, sett på TV och gått och lagt oss som vanligt den kvällen? Jag hade naturligtvis inte suttit där jag sitter nu och skrivit detta. Pappa diskandes i köket, mamma sover. Jag hade varit en rad erfarenheter fattigare. Det allra naturligaste i världen. Inget att grubbla över, inget att diskutera. Inte värt en rad text ens. Jag skriver mycket onödigt.
Men det här är viktigt för att jag själv ska kunna reda ut hur jag fungerar och varför. Jag är inte klok på det än och jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli det. Men jag har länge velat skriva det jag skriver nu, och det kom plötsligt över mig att det var möjligt att något så när uttrycka vad jag grubblat över så länge. Så jag skriver fast resultatet av mitt bokstavskombinerande blir allt annat än något jag är nöjd med. Hoppas att någon kanske läser. Förstår mig kanske, för en gångs skull, eller om alla redan förstått sedan länge. Man vet aldrig riktigt vad som sägs om en själv bakom ens rygg. Om nu någon säger något. Man kan ju hoppas på det.
Frågan är alltså hurdan jag varit idag, om inte mamma blivit sjuk när jag var liten utan vi kunnat fungera som en helt vanlig familj, med vanliga bekymmer om familjeangelägenheter, omvärlden, invandrare, skatter, kanske rentav fotbollsträningar och annat som kryddar en ointressant familjs tillvaro och kan få äktenskap att spricka, alkoholism att uppträda och valresultat att skifta. Hade jag varit bosatt där jag är idag och haft ett yrke i närheten av mitt nuvarande och förhoppningsvis fortsatta? Hade jag umgåtts med samma människor, haft samma kläder på mig, en liten valk ovanför byxlinningen som förkunnar att jag aldrig intresserat mig för sport, delvis bristande erfarenhet av flickor och en stor längtan efter att få leva om fem år av mitt liv? Hade jag varit oförmögen att ta för mig och inte riktigt ens kunnat påstå att jag var ödmjuk, om jag nu är det? Det är faktiskt fullt tänkbart. Men samtidigt ändå inte alldeles otänkbart. Jag kan inte klandra något eller någon för den jag är. Jag själv är den enda som kan göra någon skillnad. Jag kanske också är kapabel till det om ytterligare fem år, om jag finner någon mening i att ändra på tingens ordning då.
Jag lever ju, och vi har alla en längtan efter att på något sätt vara annorlunda än vi är just för stunden, om det så är att vi önskar att vi sov, drack bärs, hade köpt de snygga skorna i affären eller var klara med utbildningen. Så varför skulle jag vara annorlunda än nån annan? Varför vara förändringsbenägen? Det kanske är bäst som det är. Det tål också att tänkas på.
Låt oss ta på svarta kläder och stränga glasögon. På senare tid har jag kommit så pass till sans (det hade ingen trott, att jag skulle komma till sans) att jag börjat fundera på hur jag varit som person, om inte vissa omständigheter under min uppväxt varit. Jag anser mycket bestämt att vi utvecklas till de vi är, genom att vi kan tillgodogöra oss erfarenheter och intryck från vår uppväxt, vår omvärld och den lokala kultur vi har turen eller oturen att födas in i. Vi alla både rår för och inte rår för hur vi är och hur vi beter oss. Hur stora näsor vi har och hur kvicktänkta vi är beror inte på om vi fått alla leksaker vi ville när vi var små, men vårt förhållningssätt till omvärlden, vår förmåga eller oförmåga att ta för oss och vilja synas, att vilja kämpa eller att bara flyta med, det beror mycket på hur vi fått leva och hur det sett ut omkring oss.
Det är därför vissa världskonflikter aldrig kan få en lösning och bortskämda barn tar de saker för givet, som de som fått kämpa hela sitt liv krampaktigt klamrar sig fast vid.
Min mamma blev svårt sjuk mycket plötsligt när jag var liten. Jag minns precis hur, var men inte riktigt när det hände. Jag skulle mycket väl kunna ta reda på det men jag har faktiskt ingen lust. Det skulle kännas som en definitiv dag, något att stryka ur almanackan, och datumet skulle bli som våningen, hotellrummet och flygplansstolen som inte får finnas. Familjen hade varit på kalas och firat farbror Folke som bör ha fyllt sjuttiofem eller något annat vördnadsvärt och hemkomna tidigt på kvällen med pizzakartonger och läsk bänkade sig alla vid matbordet för att inmundiga den föga hälsosamma men ack så lättåtkomliga maten då mamma som klagat över huvudvärk tidigare på kvällen plötsligt ramlar av stolen och blir liggande på golvet, avsvimmad.
Det var lite häftigt att ringa det förbjudna numret. 90 000. Inte alla har gjort det. Jag har, men jag var ju bara fem, och så värst mycket vettigt att konversera med har man kanske inte som femåring. Pappa fick ta över. Pappa. Alltid pappa, från och med nu alltid pappa eftersom det inte finns nån annan. Varken för mig eller honom själv, eftersom ingen kan hjälpa honom att hjälpa, eftersom alla behöver hjälp. Men han är ingen hjälte, han är bara pappa, och jag är bara fem. Minns att jag frågade "kommer mamma att dö nu?" när ambulansen kommit fram till akuten, i något slags uggleklok otäck insikt om vad som skulle kunna hända. Och att det helt sanningsenliga svaret var "Jag vet inte...", och den tomma blicken hos min pappa uttryckte samma rädsla som jag själv inte minns att jag kände, eftersom jag trots allt inte förstod vad som skedde.
Ovisshet är skäl nog till rädsla, men för den som inte är erfaren utan blåögd och omisstänksam kanske ovissheten inte är skrämmande vid ett första möte. Hittills hade ju allt varit tryggt. Mamma, pappa. Mormor som var med varje dag på dagis. Några få men jämnåriga och oförargliga lekkamrater. 1980-tal. Inte ens en fullständig börskrasch kan ödelägga en femårings liv.
Men ingen visste och oddsen har varit bättre att få in en spik på V75. Tiden gick. Så småningom visste man att man inte var säker, att en operation kunde sluta med katastrof, partiell katastrof eller något nästan bra. Men man visste inte. Tiden var knapp men obarmhärtigt framåtskridande. Operation blev det trots allt, trots mammas ålder. Jag har fått förklarat för mig senare att om det inte varit för mig, att hon hade ett femårigt barn, hade en operation inte övervägts. Det hade inte varit någon större idé. För riskfyllt, för osäkert, för stort. Och utan operation, ingen överlevnad. Så det blev till slut akademiska sjukhuset i Uppsala. Det blev operation, respirator, koma och oändliga besök. Efter jobbet, på kvällen, på natten. TIll Uppsala och hem. Hälsa på mamma. Hem utan mamma. Och när mamma väl vaknade, väl kom till liv igen, så var hon inte mamma längre. Inte riktigt mamma i varje fall. Hon såg inte ut som mamma, hon betedde sig inte riktigt som mamma och... nej. Det var inte samma sak.
Jag blev sex år, sju. Mamma blev bättre, fick mer hull. Bra, som förut, som innan den där pizzan vid matbordet, blir han aldrig. Mamma på kurort. Sjukgymnastik. Mat. Vila. Minnesträning. Tre somrar på rad. Vi besökte på helgerna. Minns efterrättsglassen jag var kapabel att ta tre rågade djpa tallrikar av. Är man sju-åtta år kan man äta hur mycket som helst av vad som helst utan att bli dålig. Fast jag är skeptisk till isglass sen en calippo fick mig att kräkas. Men det var nog för att den var köpt i Falun kan vi låtsas.
Hela tiden en annan mamma, som inte kunde komma ihåg, som inte klarade sig själv, som gick lustigt. Pappa jobbade. Pappa hälsade på mamma. Pappa lagade mat, tvättade, städade. Mamma ville, men kunde inte. Frustrerande. Så är det ännu, vilja men inte kunna eller snarare inte orka. Förmågan finns men saknas och kommer inte åter. Jag växte upp med en och en halv förälder, där den ena ständigt fick hjälpa den halva och jag själv alltid måste hjälpa till. För all del. Varför inte? Ingen behövde be mig. Vissa saker blir självklara. Om månen såg ut som Rubiks kub eller var en patiens, skulle alla försöka få månen att gå ut och om mjölken i kossans juver var grön från början skulle ingen ifrågasätta det utan godmodigt dricka ändå.
Det fanns andra bekymmer hemma. Andra behov, och ett behov av stillhet för att orka med. Det är här jag undrar - hur hade saker och ting utvecklats om inte detta ovanstående inträffat? Om vi bara ätit upp, slängt pizzakartongerna, rapat, sett på TV och gått och lagt oss som vanligt den kvällen? Jag hade naturligtvis inte suttit där jag sitter nu och skrivit detta. Pappa diskandes i köket, mamma sover. Jag hade varit en rad erfarenheter fattigare. Det allra naturligaste i världen. Inget att grubbla över, inget att diskutera. Inte värt en rad text ens. Jag skriver mycket onödigt.
Men det här är viktigt för att jag själv ska kunna reda ut hur jag fungerar och varför. Jag är inte klok på det än och jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli det. Men jag har länge velat skriva det jag skriver nu, och det kom plötsligt över mig att det var möjligt att något så när uttrycka vad jag grubblat över så länge. Så jag skriver fast resultatet av mitt bokstavskombinerande blir allt annat än något jag är nöjd med. Hoppas att någon kanske läser. Förstår mig kanske, för en gångs skull, eller om alla redan förstått sedan länge. Man vet aldrig riktigt vad som sägs om en själv bakom ens rygg. Om nu någon säger något. Man kan ju hoppas på det.
Frågan är alltså hurdan jag varit idag, om inte mamma blivit sjuk när jag var liten utan vi kunnat fungera som en helt vanlig familj, med vanliga bekymmer om familjeangelägenheter, omvärlden, invandrare, skatter, kanske rentav fotbollsträningar och annat som kryddar en ointressant familjs tillvaro och kan få äktenskap att spricka, alkoholism att uppträda och valresultat att skifta. Hade jag varit bosatt där jag är idag och haft ett yrke i närheten av mitt nuvarande och förhoppningsvis fortsatta? Hade jag umgåtts med samma människor, haft samma kläder på mig, en liten valk ovanför byxlinningen som förkunnar att jag aldrig intresserat mig för sport, delvis bristande erfarenhet av flickor och en stor längtan efter att få leva om fem år av mitt liv? Hade jag varit oförmögen att ta för mig och inte riktigt ens kunnat påstå att jag var ödmjuk, om jag nu är det? Det är faktiskt fullt tänkbart. Men samtidigt ändå inte alldeles otänkbart. Jag kan inte klandra något eller någon för den jag är. Jag själv är den enda som kan göra någon skillnad. Jag kanske också är kapabel till det om ytterligare fem år, om jag finner någon mening i att ändra på tingens ordning då.
Jag lever ju, och vi har alla en längtan efter att på något sätt vara annorlunda än vi är just för stunden, om det så är att vi önskar att vi sov, drack bärs, hade köpt de snygga skorna i affären eller var klara med utbildningen. Så varför skulle jag vara annorlunda än nån annan? Varför vara förändringsbenägen? Det kanske är bäst som det är. Det tål också att tänkas på.
Äntligen.
-Det är märkligt, men jag har inte märkt av min pollenallergi alls i år faktiskt!
Detta sagt till en kollega på eftermiddagen den 16 april. På kvällen nös jag utan avbrott och kliade mina ögon röda.
Säsongen är här.
En dag på jobbet
Mobiltelefonens yrvakna signal förkunnade att klockan var tio i fyra på morgonen. Eftersom snoozefunktionen är en uppfinning man både kan hata och älska ska den naturligtvis utnyttjas. Två gånger nio minuter snooze - jag ställer alltid klockan så tidigt att jag kan snooza minst två gånger. Att kliva ur sängen med ett ryck direkt vore säkert effektivt om jag ville få hjärtklappning, ryggskott eller dö i förtid. Det går bara inte. Dessutom är det så förbannat kallt på golvet att jag drar mig för att sätta fötterna där.
Gnugga gruset ur ögonen, slå fast att jag är hemma, att jag ska jobba, att det är för tidigt på morgonen, att jag tagit på mig kalsongerna bak och fram, att jag faktiskt gjort mackor igår, att jag som vanligt mår illa på morgonen. Slå upp lite blåbärssoppa i ett glas, ta ett par digestivekex. Slå på TVn och ögna igenom text-TV. Nån mördad, nån innebrunnen, nån kidnappad, sänkta bidrag, skatter och förhoppningar. Men bättre väder på gång. På med uniformen, leta rätt på fyrkantnyckeln som irrat in sig i smutstvätthögen. Hämta mackor och vattenflaska i kylen. Packa i väskan. Ta på jackan, skorna, väskan, gå ut till cykeln. Få dagens första präktiga oljefläck på händerna. Cykeln är skitig. Fan. Cykla till jobbet i medvind.
Ytterdörren låst men det tända ljuset innanför skvallrar om att någon redan är vaken. Låser upp och möts av doften av nybryggt kaffe. I köket innanför orderrummet sitter Markus och Stefan och ser nästan vakna ut över sina kaffekoppar. Godmorgon. Det är för jävligt, javisst. Var ska du åka? Jaså, Falköping. Då slutar du tidigt idag, det är inställt tydligen. Jaha, jag åker bakpå idag. Och du då? Herrljunga ja.
Sätter mig vid datorn. En yrvaken blick på omloppsplanen avslöjar att någon redan hunnit byta fordon före mig. Minns hur jag svor kvällen innan över det idiotiska i att jag skulle ha en vagn som stod instängd mellan två reservvagnar utan att det fanns något skäl till att just den vagnen skulle rulla. Så går det när planering och verklighet inte är riktigt synkroniserade med varandra. Hade tänkt byta till en av reservvagnarna men det behövdes inte för det var redan gjort. Inget papper i skrivaren. Överraskas av en inflängande Åhman som glömt något. Har aldrig sett honom flänga tidigare, men för all del - hans tåg avgår om tio minuter, tre minuter över fem. Hälsar godmorgon.
-Ska vi gå då? Vrålar inåt fikarummet och får ett småländskt grymtande till svar. "Jag ska bara sätta i mig kaffet!". Kaffe. Alltid detta kaffe. Går ut till spår fyra och snubblar trött över rester av utbytta sliprar. Låser upp min vagn. Konstaterar med en suck att den inte blivit städad. Klargör och får igång båda motorerna på första försöket. Verkar lovande. Inget alarmerande i skadeblocket heller. Blir klar fortare än Markus som har sin vagn på spår tre. Drar fram, får tillständ att starta växlingen, springer efter K-nyckel och kastar lite klot. Växlar till spår två där Stefan står med sin vagn och väntar. Morgontåget går med multipel till Mariestad. Går emot och ser Stefan vifta utanför fönstret. "Jag går och lägger åt honom så går det lite fortare". Hänger på koppel, kopplar luft och bökar med en ostyrig multkabel och tänker flummigt att de här motorvagnarna måste vara de mest välhängda fordonen i landet med hänsyn taget till multkabelns storlek.
Nedväxlat till plattform och inloggat i biljettmaskinerna är det dags för avgång klockan fem över halv sex. En handfull resenärer som troget trotsar naturlagarna och stiger upp tidigt för att ta sig till jobbet åker med. Får körtillstånd och drar iväg. Såg till att dra kopplet ordentligt, bättre att inte ha en femtiotons jojo i baken än att slippa böka med kopplet på den kurviga bangården i Mariestad. Det går alltid att trycka ihop lite. Att köra med slaka koppel är aldrig nån höjdare, särskilt inte om den bakre vagnen bromsar sämre än den som går först.
Filsbäck, Källby, Blomberg, Trolmen, Råbäck och Hällekis dundrar förbi eller görs uppehåll vid. Ett par påstigande, lika många avstigande. Stefan pratar strunt. Bilradion strejkar i bilen. Har du sett att 1366 tappat kåpan till luftkonditioneringen i ena änden? Det är hål rakt upp i himlen. Tur det inte regnar. Tågmöte i Forshem. Först på plats och går in på sidan. Ser direkttåget komma uppe i backen, sakta in, få körtillstånd och försvinna i kröken. Emil vinkar glatt från hytten. Körtillstånd. Österäng, gubben med skägget som alltid hälsar glatt. Skämtar elakt. Äskekärr. Lugnås. En vaken tågklarerare i Mariestad har faktiskt fällt in för oss i så god tid att jag slipper passera försignalen i "vänta stopp" för en gångs skull. Stannar ända framme vid S-tavlan på spår sex - det är rakare där. Stefan går ut och hänger av sin vagn. Några resenärer till Hova som kliver på är de enda i vagnen. Körtillstånd. Hasslerör, Lyrestad, Torved. Är i Hova i tid och släpper av alla resenärer. Kör i tomme till Gårdsjö och vänder.
Trasslar med biljettautomaten. Vagnen skakar till - ett X2000 passerar och jag funderar på hur fort de kör här. Det borde vara 200 eller åtminstone 180. Konstaterar slött att jag får köra precis hälften så fort. Killen med de snygga jeansen och damen som brukar åka med kliver på och det är dags för avgång. Massinvasion i Hova. Påstigande i Torved. Ytterligare påstigande i Lyrestad. En bra vagn är uppe i 40 innan bron om man drar på fullt och 1340 klarar provet med bravur, får lov att dra av för att inte köra för fort. Annat det än 1270 tänker jag bittert. Snart är vagnen gemytligt full med visserligen trötta men ändock trogna resenärer på väg till skola och arbete. Solen skiner och det ser ut att bli en underbar dag. Stärkt av detta och några smörgåsar och en flaska MER vrider jag på full värme och drar ner sidofönstret lite för att känna fartvinden rufsa i håret. Antagligen blir jag lomhörd på kuppen, tänker jag, men jag har i varje fall fått njuta så länge det varade. Tänker att jag borde köpa solglasögon också så att jag slipper sitta och kisa hela dagarna.
Mariestad. Sälja biljetter. Söderut igen och ytterligare en smörgås i Forshem i väntan på att Stefan ska komma söderifrån och möta mig. Här kör vi skytteltrafik! Stefan bromsar in på spåret intill. Gör fula grimaser åt honom och han vinkar avmätt tillbaks men lyckas inte hålla tillbaka flinet. Vi växlar några ord. -Fick du också vänta vid infarten? Jag undrar vad fan han sysslar med där inne. Jag tänkte att det kommer nog kör, det kommer nog kör, det kommer nog kör, det kommer ta mej f-n inte kör...! Jo, samma här. Fummel med ställverket kanske. Körtillstånd, hejdå och ha det bra. Tio minuter i Lidköping. Plockstädar vagnen så att den ser hyfsad ut. Säljer regionen runt-biljetter till folk som ska nöjesåka till Göteborg. Får slut på växel och undrar hur fan det gick till. Senast igår hade jag tjugolappar så jag kunde torka mig i ändan med dem. Nåja. Har ju mynt.
Vänta stopp i försignalen till Järpås. Hinner precis stanna innan infartssignalen då den slår om till två gröna. Smyger in på sidotågvägen. Ett par resenärer ska åka med det mötande tåget. En motortralla står på sidospåret och det luktar av nybakt bröd från Järlings konditori. Idyllen är fullständig. Fattas bara att tågklareraren, eller för den delen "stinsen" hade haft en proprare uniform också. Tar fram kameran i ren extas och fotograferar Markus som varit i Herrljunga och vänt och tågklareraren som vimsigt ger mig körtillstånd med felvänd spade. Nåja.
Får en plöstlig ingivelse och ringer tågledaren. Frågar om tjänstetågen till och från Falköping är inställda. Får svaret jag misstänkte jag skulle få. "Jadu, jadu, jadu, det visste inte jag, du". Begär att de ställs in och rycker på axlarna. Väl ankommen till Herrljunga vidtar en kvick undanväxling, plcokstädning och avställning av vagnen på ett sidospår och en rask promenad till spår fem där tåget hem strax kommer in med Emil som förare. Pratar strunt med honom på vägen hem. Väder, kollegor, det dåliga spåret, John i Österäng som råkade åka ända in till Lidköping i förrgår fast han tycker att Hällekis är alldeles för mycket storstad. Undrar om han nånsin varit i Lidköping tidigare i sitt liv - om han nu är 60 år eller liknande. Byoriginalen blir allt färre.
Framme. Kliver av. Emil blir avlöst och slutar även han. Lämnar grejor i orderrummet och hälsar på en eventuell blivande kollega som är på intervju. Kallpratar. Kanske grilla lite på lördag kväll? Vore inte dumt. Vi får höras.
Så är arbetsdagen slut och det är dags att äta lunch. Är hemma lagom till klockan tolv och tycker det känns som klockan var fem på eftermiddagen.
Men det är den inte.
Gnugga gruset ur ögonen, slå fast att jag är hemma, att jag ska jobba, att det är för tidigt på morgonen, att jag tagit på mig kalsongerna bak och fram, att jag faktiskt gjort mackor igår, att jag som vanligt mår illa på morgonen. Slå upp lite blåbärssoppa i ett glas, ta ett par digestivekex. Slå på TVn och ögna igenom text-TV. Nån mördad, nån innebrunnen, nån kidnappad, sänkta bidrag, skatter och förhoppningar. Men bättre väder på gång. På med uniformen, leta rätt på fyrkantnyckeln som irrat in sig i smutstvätthögen. Hämta mackor och vattenflaska i kylen. Packa i väskan. Ta på jackan, skorna, väskan, gå ut till cykeln. Få dagens första präktiga oljefläck på händerna. Cykeln är skitig. Fan. Cykla till jobbet i medvind.
Ytterdörren låst men det tända ljuset innanför skvallrar om att någon redan är vaken. Låser upp och möts av doften av nybryggt kaffe. I köket innanför orderrummet sitter Markus och Stefan och ser nästan vakna ut över sina kaffekoppar. Godmorgon. Det är för jävligt, javisst. Var ska du åka? Jaså, Falköping. Då slutar du tidigt idag, det är inställt tydligen. Jaha, jag åker bakpå idag. Och du då? Herrljunga ja.
Sätter mig vid datorn. En yrvaken blick på omloppsplanen avslöjar att någon redan hunnit byta fordon före mig. Minns hur jag svor kvällen innan över det idiotiska i att jag skulle ha en vagn som stod instängd mellan två reservvagnar utan att det fanns något skäl till att just den vagnen skulle rulla. Så går det när planering och verklighet inte är riktigt synkroniserade med varandra. Hade tänkt byta till en av reservvagnarna men det behövdes inte för det var redan gjort. Inget papper i skrivaren. Överraskas av en inflängande Åhman som glömt något. Har aldrig sett honom flänga tidigare, men för all del - hans tåg avgår om tio minuter, tre minuter över fem. Hälsar godmorgon.
-Ska vi gå då? Vrålar inåt fikarummet och får ett småländskt grymtande till svar. "Jag ska bara sätta i mig kaffet!". Kaffe. Alltid detta kaffe. Går ut till spår fyra och snubblar trött över rester av utbytta sliprar. Låser upp min vagn. Konstaterar med en suck att den inte blivit städad. Klargör och får igång båda motorerna på första försöket. Verkar lovande. Inget alarmerande i skadeblocket heller. Blir klar fortare än Markus som har sin vagn på spår tre. Drar fram, får tillständ att starta växlingen, springer efter K-nyckel och kastar lite klot. Växlar till spår två där Stefan står med sin vagn och väntar. Morgontåget går med multipel till Mariestad. Går emot och ser Stefan vifta utanför fönstret. "Jag går och lägger åt honom så går det lite fortare". Hänger på koppel, kopplar luft och bökar med en ostyrig multkabel och tänker flummigt att de här motorvagnarna måste vara de mest välhängda fordonen i landet med hänsyn taget till multkabelns storlek.
Nedväxlat till plattform och inloggat i biljettmaskinerna är det dags för avgång klockan fem över halv sex. En handfull resenärer som troget trotsar naturlagarna och stiger upp tidigt för att ta sig till jobbet åker med. Får körtillstånd och drar iväg. Såg till att dra kopplet ordentligt, bättre att inte ha en femtiotons jojo i baken än att slippa böka med kopplet på den kurviga bangården i Mariestad. Det går alltid att trycka ihop lite. Att köra med slaka koppel är aldrig nån höjdare, särskilt inte om den bakre vagnen bromsar sämre än den som går först.
Filsbäck, Källby, Blomberg, Trolmen, Råbäck och Hällekis dundrar förbi eller görs uppehåll vid. Ett par påstigande, lika många avstigande. Stefan pratar strunt. Bilradion strejkar i bilen. Har du sett att 1366 tappat kåpan till luftkonditioneringen i ena änden? Det är hål rakt upp i himlen. Tur det inte regnar. Tågmöte i Forshem. Först på plats och går in på sidan. Ser direkttåget komma uppe i backen, sakta in, få körtillstånd och försvinna i kröken. Emil vinkar glatt från hytten. Körtillstånd. Österäng, gubben med skägget som alltid hälsar glatt. Skämtar elakt. Äskekärr. Lugnås. En vaken tågklarerare i Mariestad har faktiskt fällt in för oss i så god tid att jag slipper passera försignalen i "vänta stopp" för en gångs skull. Stannar ända framme vid S-tavlan på spår sex - det är rakare där. Stefan går ut och hänger av sin vagn. Några resenärer till Hova som kliver på är de enda i vagnen. Körtillstånd. Hasslerör, Lyrestad, Torved. Är i Hova i tid och släpper av alla resenärer. Kör i tomme till Gårdsjö och vänder.
Trasslar med biljettautomaten. Vagnen skakar till - ett X2000 passerar och jag funderar på hur fort de kör här. Det borde vara 200 eller åtminstone 180. Konstaterar slött att jag får köra precis hälften så fort. Killen med de snygga jeansen och damen som brukar åka med kliver på och det är dags för avgång. Massinvasion i Hova. Påstigande i Torved. Ytterligare påstigande i Lyrestad. En bra vagn är uppe i 40 innan bron om man drar på fullt och 1340 klarar provet med bravur, får lov att dra av för att inte köra för fort. Annat det än 1270 tänker jag bittert. Snart är vagnen gemytligt full med visserligen trötta men ändock trogna resenärer på väg till skola och arbete. Solen skiner och det ser ut att bli en underbar dag. Stärkt av detta och några smörgåsar och en flaska MER vrider jag på full värme och drar ner sidofönstret lite för att känna fartvinden rufsa i håret. Antagligen blir jag lomhörd på kuppen, tänker jag, men jag har i varje fall fått njuta så länge det varade. Tänker att jag borde köpa solglasögon också så att jag slipper sitta och kisa hela dagarna.
Mariestad. Sälja biljetter. Söderut igen och ytterligare en smörgås i Forshem i väntan på att Stefan ska komma söderifrån och möta mig. Här kör vi skytteltrafik! Stefan bromsar in på spåret intill. Gör fula grimaser åt honom och han vinkar avmätt tillbaks men lyckas inte hålla tillbaka flinet. Vi växlar några ord. -Fick du också vänta vid infarten? Jag undrar vad fan han sysslar med där inne. Jag tänkte att det kommer nog kör, det kommer nog kör, det kommer nog kör, det kommer ta mej f-n inte kör...! Jo, samma här. Fummel med ställverket kanske. Körtillstånd, hejdå och ha det bra. Tio minuter i Lidköping. Plockstädar vagnen så att den ser hyfsad ut. Säljer regionen runt-biljetter till folk som ska nöjesåka till Göteborg. Får slut på växel och undrar hur fan det gick till. Senast igår hade jag tjugolappar så jag kunde torka mig i ändan med dem. Nåja. Har ju mynt.
Vänta stopp i försignalen till Järpås. Hinner precis stanna innan infartssignalen då den slår om till två gröna. Smyger in på sidotågvägen. Ett par resenärer ska åka med det mötande tåget. En motortralla står på sidospåret och det luktar av nybakt bröd från Järlings konditori. Idyllen är fullständig. Fattas bara att tågklareraren, eller för den delen "stinsen" hade haft en proprare uniform också. Tar fram kameran i ren extas och fotograferar Markus som varit i Herrljunga och vänt och tågklareraren som vimsigt ger mig körtillstånd med felvänd spade. Nåja.
Får en plöstlig ingivelse och ringer tågledaren. Frågar om tjänstetågen till och från Falköping är inställda. Får svaret jag misstänkte jag skulle få. "Jadu, jadu, jadu, det visste inte jag, du". Begär att de ställs in och rycker på axlarna. Väl ankommen till Herrljunga vidtar en kvick undanväxling, plcokstädning och avställning av vagnen på ett sidospår och en rask promenad till spår fem där tåget hem strax kommer in med Emil som förare. Pratar strunt med honom på vägen hem. Väder, kollegor, det dåliga spåret, John i Österäng som råkade åka ända in till Lidköping i förrgår fast han tycker att Hällekis är alldeles för mycket storstad. Undrar om han nånsin varit i Lidköping tidigare i sitt liv - om han nu är 60 år eller liknande. Byoriginalen blir allt färre.
Framme. Kliver av. Emil blir avlöst och slutar även han. Lämnar grejor i orderrummet och hälsar på en eventuell blivande kollega som är på intervju. Kallpratar. Kanske grilla lite på lördag kväll? Vore inte dumt. Vi får höras.
Så är arbetsdagen slut och det är dags att äta lunch. Är hemma lagom till klockan tolv och tycker det känns som klockan var fem på eftermiddagen.
Men det är den inte.
Något som kunde blivit
Godkv... natt. Jag tänkte skriva ett sånt där meningslöst blogginlägg som alla andra skriver och som bara beskriver en helt vanlig dag på arbetet, men lusten svek mig just, så jag skiter i det. Jag blev väl för trött eller så. Lägger mig i sängen och läser en gammal deckare i stället - "Ett svårt fall", Torbjörn Stålmarck. Skriven 1965. Alldeles lagom läsning.
Men varning dock för att en meningslös vardagsskildring kan dyka upp här så småningom. Häpp.
Men varning dock för att en meningslös vardagsskildring kan dyka upp här så småningom. Häpp.