Jag kan inte konversera
-Vet du vad du har, Hedlund?
-Hm?
-Taskig tajming.
Kan det vara det? Idag är en såndär dag då man vill ha kontakt, försöker vara trevlig, prata med folk och vara social precis som alla andra människor men liksom aldrig tränger igenom. Man har tydligen inget av intresse att förmedla, eftersom ingen verkar bry sig i vad man säger. Alla pratar istället med varandra och man står som ett fån och knackar på och vill vara med. Man säger saker och folk bryr sig inte i den omfattning man hade väntat.
Man blir lite grinig. Tar upp mindre positiva ämnen och börjar låta gnällig. Funderar för sig själv om man inte låtit gnällig hela tiden och därför inte fått vara med. Får mothugg. "Positiv du är då?" - "Men sluta gnäll och gör nåt åt det då?". Jaha, förlåt. Jag försökte bara konversera. Snacka. Men det uppskattas inte. Man blir bitter. Ledsen. Förklarar inom sig omgivningen för korkad. Drar sig undan och blir tyst och anar inom sig hur folk tänker "det är då en sur jävel". Den onda cirkeln snurrar till en tornado.
Men själv förstår man ingenting. Hallå? Jag försöker bara prata som ni. Jag är väl för fan inte sur?
-Hm?
-Taskig tajming.
Kan det vara det? Idag är en såndär dag då man vill ha kontakt, försöker vara trevlig, prata med folk och vara social precis som alla andra människor men liksom aldrig tränger igenom. Man har tydligen inget av intresse att förmedla, eftersom ingen verkar bry sig i vad man säger. Alla pratar istället med varandra och man står som ett fån och knackar på och vill vara med. Man säger saker och folk bryr sig inte i den omfattning man hade väntat.
Man blir lite grinig. Tar upp mindre positiva ämnen och börjar låta gnällig. Funderar för sig själv om man inte låtit gnällig hela tiden och därför inte fått vara med. Får mothugg. "Positiv du är då?" - "Men sluta gnäll och gör nåt åt det då?". Jaha, förlåt. Jag försökte bara konversera. Snacka. Men det uppskattas inte. Man blir bitter. Ledsen. Förklarar inom sig omgivningen för korkad. Drar sig undan och blir tyst och anar inom sig hur folk tänker "det är då en sur jävel". Den onda cirkeln snurrar till en tornado.
Men själv förstår man ingenting. Hallå? Jag försöker bara prata som ni. Jag är väl för fan inte sur?
Bubbla
Jag förstår precis. Jag förstår ingenting. Tränad av mig själv - en mästare - att inte känna något eller förvänta mig något. Jag är intelligent - javisst. Jag är vettig - sa någon. Inte vem som helst heller. Nå. Men jag förmår inget. Jag har tränat mig själv till att inte känna, eller förvänta mig det minsta. Jag lever i en skyddad värld, med mig själv som väktare. Den bästa väktare i världen. Släpper inte in något. Vet inget om hur saker går till. Känner ingen, känner inget. Låter ingen känna. Vill inte.
Bli inte förvånad. Säg "jag förstår". Håll masken. Gå framåt. Framåt.
Jag måste träna mig själv att bli normal igen. Gud vet hur många år det kan ta.
Bli inte förvånad. Säg "jag förstår". Håll masken. Gå framåt. Framåt.
Jag måste träna mig själv att bli normal igen. Gud vet hur många år det kan ta.
Kalle Anka-dagdröm
Julafton, frossandets högtid. Det frossas i dyra och dåraktiga gåvor, mat, stress, hjärtinfarkter, familjeidyller och lägenhetsbråk. Det är underbart. Jag tänkte skriva något om en god vän till mig som inkasserat julklappar till ett totalt värde av cirka tjugo tusen kronor eller åtminstone om julens orättvisor men jag har ju redan skrivit om det alldeles nyss. Så jag skiter i det. Jag tänkte att skriva om att pappa nästan lyckades få chokladpudding på flinten då han skulle slicka ur efterrättsskålen. Men det blir en kort och tunn story. Så jag skiter i det. Jag tänkte skriva en högtravande och ironisk uppmaning till alla syndare, att icke synda, ty all julmaten skola stå som en brun, stinkande fontän ur eder ändalykt, om ni blir påkomna med ert frossande. Men jag skiter i det med.
Istället tänkte jag teckna ner en töcknig dagdröm.
Efter sill- och rödbetssallad, sill, janssons frestelse, köttbullar, diverse rökt kött, ägg, räkor, dopp i grytan (äckligt), prinskorv, lax och kokt kål och till det olika ostar och som grädden på moset en stor tallrik chokladpudding med grädde och sedan kaffe (nåja, julmust) och hemgjorda kakor var det dags att glo på den där ankan. Julaftons enda tillfälle till en stund för sig själv påstod någon - man kan smyga iväg obemärkt när alla sitter som förhäxade vid TVn och göra vad man vill. Bajsa, sova, onanera eller råna en bank iförd Kalle Anka-mask. Till exempel.
En måltid likt jullunchen brukar emellertid utlösa en viss sömnighet. (Zzz. Zzz. Blurr i bilden. Tankebubbla. Klar bild igen.)
Det var kallt ute. Inte mycket snö, men en bitande kyla och rimfrost i träden. Det hade inte varit mycket snö den här vintern över huvud taget, och det skulle inte heller bli någon, men om det visste man inget ännu. Att det hade varit kallt var man dock överens om. Fjärde dygnet i sträck med termometerns blå spritlösning sammandragen under strecket för tio minusgrader. Det var också midnatt och fullständigt klart. Här ute i skogen störde inga ljus eller mänskliga anordningar anblicken av stjärnhimlen, som avtecknade sig skarp och oändlig ovanför sjön. Skogen brukade susa på en gång både tryggt och spöklikt för minsta vind, men nu var det alldeles vindstilla och tyst.
Vid den relativt stora sjön låg en handfull stugor glest utspridda. Från en av stugorna såg man på håll ett par andra, på behörigt avstånd och utan att kunna urskilja några detaljer. Samtliga var bebodda endast av jäktade stadsbor på utflykt till den stilla skogen. Här fanns varken el, telefon eller vatten och avlopp utdraget, så några långa vistelser brukade det inte bli. Utedass, avsaknad av kylskåp och elektrist ljus brukar inte locka folk att stanna allt för länge om det finns bättre alternativ. Så här års var det tyst och tomt i alla stugor runt sjön, utom en.
Tyst var det dock även i den stugan, bortsett från ett tyst knaster från en kamin och två människors andetag. I kaminen brann det muntert och det var relativt varmt och gott. Stugan låg längst ut på en udde. Udden var inget vidare bördig, här växte stora tallar, ljung, lingonris och några enar och huset var relativt enkelt; två rum varav det ena kök och det andra ett större rum med öppen spis, kamin, utdragssoffa och våningssäng. Fotogenlampa i taket, en batteriradio och fönster mot sjön. På baksidan fanns en undermåligt konstruerad jordkällare och ett uthus som inrymde utedass, vedbod och ett förråd för allmänt skräp. En gammal båtmotor, en punkterad gummimadrass och en tjugo år gammal mjärde. Såg man ut genom stugfönstret kunde man se en brygga, en en, ett par tallar och en kort stenlagd gångväg ner till bryggan. För övrigt alltså en sjö. Och rimfrost.
Hon och han hade beslutit sig för att fly omvärlden några dagar. Tiga stilla, titta på sjön, ta någon promenad, hugga ved och laga mat. Växla några ord när det kändes skönt. Åka hem när det kändes rätt. Det var andra natten nu och det var hans tur att vara eldvakt. Det var inburet en betryggande mängd ved och det var som sagt relativt varmt och gott, förutom ett irriterande golvdrag. Klockan var halv fyra på morgonen och ute var det så kolsvart det kan bli mitt i skogen på vintern, förutom stjärnorna och en halvmåne som spred ett kallt och töcknigt ljus.
Det var dags att lägga i några pinnar ved i kaminen. Han reste sig tyst i sängen för att inte väcka henne och smög sakta mot kaminen i andra änden av rummet. Yllestrumpor. Det är grejor, tänkte han och tittade ut genom fönstret. Fortsatte till kaminen, petade upp luckan och la ner fyra vedpinnar.
Vänta lite, tänkte han. Det är något som inte stämmer.
Han funderade kunde inte bestämma sig för vad som var fel. Ryckte på axlarna och smög försiktigt tillbaks till sängen. Stelnade till mitt för fönstret och såg ut. Stod absolut blickstilla i två sekunder. Hjärtat bultade. Han svalde. Smög försikigare än någonsin till sängen. Tvekade något.
-Pst. Pst! viskade han, bestämt men tyst. Hon vaknade långsamt till liv.
-Mmmh, va..., mumlade hon trött och irriterat.
-Tyst... tyst, vakna... men var jävligt tyst, viskade han och lät nu mycket ivrig och angelägen. Så angelägen att det föranledde henne att genast slå upp ögonen och se frågande på honom.
-Var så tyst du bara kan, res dig försiktigt och kom ner ur sängen. Jag ska visa dig. Men tyst, jättetyst.
Hon såg frågande och irriterat på honom.
-Gör som jag säger... men hsssch! Han såg så angelägen ut och tonfallet var sådant att hon förstod att det inte var läge att ifrågasätta något. Han skulle förresten inte väcka henne utan anledning, det visste hon.
Hon tog sig smidigt och tyst ner ur sängen. Han pekade mot fönstret och såg mycket angelägen ut. De gick båda extremt försiktigt över trägolvet. Hon barfota och frusen. Nästan framme viskade han försiktigt "Titta ut nu. Om de står kvar. Men var helt tyst." Hon tittade på honom. Tog två tveksamma steg fram till fönstret. Tittade ut. Ryckte ofrivilligt till och blev stående. Stod kvar så i säkert en minut innan han närmade sig och ställde sig tätt intill. De tittade båda ut.
Varg.
Ungefär fyra meter från fönstret stod två livs levande vargar alldeles still förutom ett mycket långsamt, tveksamt viftande med svansen. De tittade på stugan och på varandra. Så hände något. Den ena vargen stod kvar, den andra travade runt och nosade på marken utanför, ner till bryggan, upp längs gångvägen, mot enen vid sjökanten. Tillbaks igen. Som på ett outtalat kommando avlägsnade sig så båda djuren runt stughörnet och försvann ur synfältet.
De stod båda och såg ut genom fönstret ytterligare något. Men inget mer hände. De tittade på varann. Han log. Hon också. Hon kramade honom. Han kramade tillbaka.
De hade sett varg.
Istället tänkte jag teckna ner en töcknig dagdröm.
Efter sill- och rödbetssallad, sill, janssons frestelse, köttbullar, diverse rökt kött, ägg, räkor, dopp i grytan (äckligt), prinskorv, lax och kokt kål och till det olika ostar och som grädden på moset en stor tallrik chokladpudding med grädde och sedan kaffe (nåja, julmust) och hemgjorda kakor var det dags att glo på den där ankan. Julaftons enda tillfälle till en stund för sig själv påstod någon - man kan smyga iväg obemärkt när alla sitter som förhäxade vid TVn och göra vad man vill. Bajsa, sova, onanera eller råna en bank iförd Kalle Anka-mask. Till exempel.
En måltid likt jullunchen brukar emellertid utlösa en viss sömnighet. (Zzz. Zzz. Blurr i bilden. Tankebubbla. Klar bild igen.)
Det var kallt ute. Inte mycket snö, men en bitande kyla och rimfrost i träden. Det hade inte varit mycket snö den här vintern över huvud taget, och det skulle inte heller bli någon, men om det visste man inget ännu. Att det hade varit kallt var man dock överens om. Fjärde dygnet i sträck med termometerns blå spritlösning sammandragen under strecket för tio minusgrader. Det var också midnatt och fullständigt klart. Här ute i skogen störde inga ljus eller mänskliga anordningar anblicken av stjärnhimlen, som avtecknade sig skarp och oändlig ovanför sjön. Skogen brukade susa på en gång både tryggt och spöklikt för minsta vind, men nu var det alldeles vindstilla och tyst.
Vid den relativt stora sjön låg en handfull stugor glest utspridda. Från en av stugorna såg man på håll ett par andra, på behörigt avstånd och utan att kunna urskilja några detaljer. Samtliga var bebodda endast av jäktade stadsbor på utflykt till den stilla skogen. Här fanns varken el, telefon eller vatten och avlopp utdraget, så några långa vistelser brukade det inte bli. Utedass, avsaknad av kylskåp och elektrist ljus brukar inte locka folk att stanna allt för länge om det finns bättre alternativ. Så här års var det tyst och tomt i alla stugor runt sjön, utom en.
Tyst var det dock även i den stugan, bortsett från ett tyst knaster från en kamin och två människors andetag. I kaminen brann det muntert och det var relativt varmt och gott. Stugan låg längst ut på en udde. Udden var inget vidare bördig, här växte stora tallar, ljung, lingonris och några enar och huset var relativt enkelt; två rum varav det ena kök och det andra ett större rum med öppen spis, kamin, utdragssoffa och våningssäng. Fotogenlampa i taket, en batteriradio och fönster mot sjön. På baksidan fanns en undermåligt konstruerad jordkällare och ett uthus som inrymde utedass, vedbod och ett förråd för allmänt skräp. En gammal båtmotor, en punkterad gummimadrass och en tjugo år gammal mjärde. Såg man ut genom stugfönstret kunde man se en brygga, en en, ett par tallar och en kort stenlagd gångväg ner till bryggan. För övrigt alltså en sjö. Och rimfrost.
Hon och han hade beslutit sig för att fly omvärlden några dagar. Tiga stilla, titta på sjön, ta någon promenad, hugga ved och laga mat. Växla några ord när det kändes skönt. Åka hem när det kändes rätt. Det var andra natten nu och det var hans tur att vara eldvakt. Det var inburet en betryggande mängd ved och det var som sagt relativt varmt och gott, förutom ett irriterande golvdrag. Klockan var halv fyra på morgonen och ute var det så kolsvart det kan bli mitt i skogen på vintern, förutom stjärnorna och en halvmåne som spred ett kallt och töcknigt ljus.
Det var dags att lägga i några pinnar ved i kaminen. Han reste sig tyst i sängen för att inte väcka henne och smög sakta mot kaminen i andra änden av rummet. Yllestrumpor. Det är grejor, tänkte han och tittade ut genom fönstret. Fortsatte till kaminen, petade upp luckan och la ner fyra vedpinnar.
Vänta lite, tänkte han. Det är något som inte stämmer.
Han funderade kunde inte bestämma sig för vad som var fel. Ryckte på axlarna och smög försiktigt tillbaks till sängen. Stelnade till mitt för fönstret och såg ut. Stod absolut blickstilla i två sekunder. Hjärtat bultade. Han svalde. Smög försikigare än någonsin till sängen. Tvekade något.
-Pst. Pst! viskade han, bestämt men tyst. Hon vaknade långsamt till liv.
-Mmmh, va..., mumlade hon trött och irriterat.
-Tyst... tyst, vakna... men var jävligt tyst, viskade han och lät nu mycket ivrig och angelägen. Så angelägen att det föranledde henne att genast slå upp ögonen och se frågande på honom.
-Var så tyst du bara kan, res dig försiktigt och kom ner ur sängen. Jag ska visa dig. Men tyst, jättetyst.
Hon såg frågande och irriterat på honom.
-Gör som jag säger... men hsssch! Han såg så angelägen ut och tonfallet var sådant att hon förstod att det inte var läge att ifrågasätta något. Han skulle förresten inte väcka henne utan anledning, det visste hon.
Hon tog sig smidigt och tyst ner ur sängen. Han pekade mot fönstret och såg mycket angelägen ut. De gick båda extremt försiktigt över trägolvet. Hon barfota och frusen. Nästan framme viskade han försiktigt "Titta ut nu. Om de står kvar. Men var helt tyst." Hon tittade på honom. Tog två tveksamma steg fram till fönstret. Tittade ut. Ryckte ofrivilligt till och blev stående. Stod kvar så i säkert en minut innan han närmade sig och ställde sig tätt intill. De tittade båda ut.
Varg.
Ungefär fyra meter från fönstret stod två livs levande vargar alldeles still förutom ett mycket långsamt, tveksamt viftande med svansen. De tittade på stugan och på varandra. Så hände något. Den ena vargen stod kvar, den andra travade runt och nosade på marken utanför, ner till bryggan, upp längs gångvägen, mot enen vid sjökanten. Tillbaks igen. Som på ett outtalat kommando avlägsnade sig så båda djuren runt stughörnet och försvann ur synfältet.
De stod båda och såg ut genom fönstret ytterligare något. Men inget mer hände. De tittade på varann. Han log. Hon också. Hon kramade honom. Han kramade tillbaka.
De hade sett varg.
God jul, typ.
Satt och kände mig liksom inspirerad. Det gick över. Känner mig nu mest liksom irriterad. Skrivmaskinens färgband trasslar ihop sig, kan man väl säga. Slår knut på sig självt. Vill inte rullas fram i samma takt som tangentnedslagen. "För lite virituellt minne", påstår skrivmaskinen, så jag antar att den behöver göras rent. Enär jag emellertid inte begagnar mig av någon hemhjälp blir de hushållsnära tjänsterna dock sällan utförda. Det får vara. Borde nog dessutom egentligen övergå till en såndär modern, elektrisk skrivmaskin istället för den här gamla mekaniska.
Jag läste i aftonbladdret dagens baksideskolumn, "Vi som aldrig sa vad vi önskade oss". Ronnie Sandahl har återigen siktat ovanför strecket och där lyckats skjuta pricken precis mitt ovanför och därmed liksom bildat ett fulländat "i". För att nu skriva utsvävande och målande. Det blir fler ord då. Nå.
Ronnie skriver om varför han inte på länge önskat sig julklappar. Jag har inte gjort det på många år, jag heller. Och hans resonemang kring varför han inte gjort det är helt överensstämmande med mitt. Har ni läst aftonbladdret? Om ni inte har gjort det, betala då inte 19 kronor för att prenumerera på tillträdet till kolumnen på nätet (länk nedan om ni ändå är korkade nog). Det vore bara att pumpa in pengar i detta vedervärdiga pressalster, av idioter - för idioter. Men jag gillar några av kolumnisterna. De bara jobbar där.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article4050424.ab?teaser=true
Jag hade tänkt länka till Ronnies kolumn och också gjort det, som synes, men nu kostar det som sagt pengar att kolla, och när jag insåg det tappade jag liksom sugen på att beskriva närmare, vad i hans text jag verkligen instämde i. Men i grund och botten - jag har allt jag vill ha vad prylar beträffar, och kan köpa det som möjligen saknas. Det förtar totalt nöjet av julklappar. Särskilt om man dessutom ska önska sig något. Nä tack. Då är det bättre, att ge folk som faktiskt saknar möjligheter, det de önskar sig. Inte för att jag köpt julklappar i år själv heller. Men ändå. Liksom.
God jul, typ.
Jag läste i aftonbladdret dagens baksideskolumn, "Vi som aldrig sa vad vi önskade oss". Ronnie Sandahl har återigen siktat ovanför strecket och där lyckats skjuta pricken precis mitt ovanför och därmed liksom bildat ett fulländat "i". För att nu skriva utsvävande och målande. Det blir fler ord då. Nå.
Ronnie skriver om varför han inte på länge önskat sig julklappar. Jag har inte gjort det på många år, jag heller. Och hans resonemang kring varför han inte gjort det är helt överensstämmande med mitt. Har ni läst aftonbladdret? Om ni inte har gjort det, betala då inte 19 kronor för att prenumerera på tillträdet till kolumnen på nätet (länk nedan om ni ändå är korkade nog). Det vore bara att pumpa in pengar i detta vedervärdiga pressalster, av idioter - för idioter. Men jag gillar några av kolumnisterna. De bara jobbar där.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article4050424.ab?teaser=true
Jag hade tänkt länka till Ronnies kolumn och också gjort det, som synes, men nu kostar det som sagt pengar att kolla, och när jag insåg det tappade jag liksom sugen på att beskriva närmare, vad i hans text jag verkligen instämde i. Men i grund och botten - jag har allt jag vill ha vad prylar beträffar, och kan köpa det som möjligen saknas. Det förtar totalt nöjet av julklappar. Särskilt om man dessutom ska önska sig något. Nä tack. Då är det bättre, att ge folk som faktiskt saknar möjligheter, det de önskar sig. Inte för att jag köpt julklappar i år själv heller. Men ändå. Liksom.
God jul, typ.
Krypto
En stunds nattligt resonemang - eller försök till dylikt (trötthet, ni vet) - gav kanske inget, eller kanske mycket. Egentligen tror jag på det senare. Ty något jag funderat på en tid flöt upp som en kork och guppade förbi i konversationen som en idé eller lösning eller försök till sådan.
Hjälp till självhjälp?
Det är en idé om än rätt omfattande och den kräver ingående funderingar och efterforskningar för att bli nåt av värde. Om det nu räcker. Man vet ju vad man har, va. Men inte vad man får, va. Förrän man är där. Och det kan bli lite krokigt och knasigt, va. Kosta pengar.
Längtan tillbaks?
Klart. Har man det bra finns ju risken. Frågan är - är risken värd att ta, och kommer risktagandet att uppskattas? Det är nog mycket möjligt att så är fallet. Man vet ju vad man har, va. Men också vad man saknar, va. När man är här. Och det är klart, att man vet ju inte om man fortsätter att sakna sen.
Ångest?
Hjälp till självhjälp?
Det är en idé om än rätt omfattande och den kräver ingående funderingar och efterforskningar för att bli nåt av värde. Om det nu räcker. Man vet ju vad man har, va. Men inte vad man får, va. Förrän man är där. Och det kan bli lite krokigt och knasigt, va. Kosta pengar.
Längtan tillbaks?
Klart. Har man det bra finns ju risken. Frågan är - är risken värd att ta, och kommer risktagandet att uppskattas? Det är nog mycket möjligt att så är fallet. Man vet ju vad man har, va. Men också vad man saknar, va. När man är här. Och det är klart, att man vet ju inte om man fortsätter att sakna sen.
Ångest?
Åh, det är ingenting
Om man talar med sig själv, i ensamhet och rädd för att bli hörd, märk väl, och går i en novemberkväll där det regnar med paraplyet uppfällt över huvudet, så märker man snart att man låter annorlunda.
Akustiken förbättras av paraplyet.
Man stannar upp, skornas klapprande och plaskande tystnar. Frågar sig själv om man borde sjunga en sång. Svarar sig själv att man borde vara tyst och gå hem. Man är tyst och går hem. För insikten om akustiken överväger inte insikten om att man nog kan ses som kufisk.
Och kufisk vill man ju inte vara.
Egentligen hade man haft mer att säga sig själv eller diskutera om, kanske kommentera omgivningen - en ful mötande fotgängare, en bil som far förbi, en vacker lampa i ett fönster - sådär för sig själv, när ingen hör. Tanken på att bli påkommen med en sång, omöjligt vacker, innerligt hjärtlig, tystar dock även en ensam, självständig mun. För vem blir trodd om att vara tillräknelig...
...sjungandes under ett paraply?
Akustiken förbättras av paraplyet.
Man stannar upp, skornas klapprande och plaskande tystnar. Frågar sig själv om man borde sjunga en sång. Svarar sig själv att man borde vara tyst och gå hem. Man är tyst och går hem. För insikten om akustiken överväger inte insikten om att man nog kan ses som kufisk.
Och kufisk vill man ju inte vara.
Egentligen hade man haft mer att säga sig själv eller diskutera om, kanske kommentera omgivningen - en ful mötande fotgängare, en bil som far förbi, en vacker lampa i ett fönster - sådär för sig själv, när ingen hör. Tanken på att bli påkommen med en sång, omöjligt vacker, innerligt hjärtlig, tystar dock även en ensam, självständig mun. För vem blir trodd om att vara tillräknelig...
...sjungandes under ett paraply?
Stämningar
Stämningar kan vara av andra slag än juridiska. Liksom flyktiga ögonblick då tingen runt om en, människorna, dofterna, ljuden och allt vad som kan höra till och hänga samman talar om för en hurdant läget ligger. Hotfullt? Mysigt. Ogästvänligt. Fartfyllt. Festligt. Tryggt. Lugnt. Hektiskt. Stillsamt. Grått.
Det behöver inte vara fest eller en ljum sommarkväll i skärgården för att man ska kunna uppleva en stämning man finner angenäm och vill minnas. Det kan lika gärna vara vinter, eller en tråkig morgon på väg till jobbet. Dagen är fylld av sköna stunder, av sköna stämningar. Det gäller bara att hitta dem, söka efter det utsökta. Kanske att ha lite sinne för att uppskatta omgivningarna man befinner sig i, trots att de inte egentligen är så angenäma som man kanske skulle önskat sig. Eller att ta ett steg bakåt, ur en eventuellt festlig eufori, och betrakta situationen.
Det kan vara så mycket. Detaljer i förening.
Till exempel kan det vara att ligga på en ohälsosam men mjuk och ljus heltäckande matta, med benen under soffbordet, och titta på TVn en morgon i mars, då solstrålarna värmer upp golvet i avlånga strimmor, och TV visar vasaloppet, är skönt. Att kunna titta ut genom fönstret och se tallarna utanför med snö på, och gnistrande sol, och sedan se likadant landskap i televisionsapparaten. Smutta på varm choklad. Sparka med benen. Vara ledig.
Att gå upp klockan fem en sommarmorgon, borsta tänderna, skölja ansiktet, ta på sina kläder och skor och lämna överliggningsrummet är inte så skönt. Att gå upp för trapporna och hamna på klarabergsviadukten med sin stökiga utsikt över spår och hastig verksamhet, stå en stund vid räcket och titta i morgonsolen, frysa och smita in på centralen för att köpa sig en frukostmacka på pressbyrån är i så fall skönare. Att komma ut på kungsholmsgatan och lojt strosa i kronobergsparken en kvart, för att sedan förstrött titta på ett antikhandlarskyltfönster, och sedan gå till jobbet på nästan helt folktomma, sommarsoliga gator är heller inte så dumt.
En skolgård mellan många, fyrkantiga och ganska trista skolhus, augustieftermiddag i början av terminen. Skolan har slutat för dagen, men fritids håller sysselsättningen uppe. Det asfalteras på skolgården och doften av varm asfalt, som jag än idag förknippar med något slags märklig trygghet, blandar sig i allt man företer sig. Läser en bok med huvudet stött mot en soluppvärmd tegelvägg.
Gå till affären genom det typiska hyresbostadsområdet med trista trevåningshus i tegel, ritningsenliga grönytor och lekplatser, helt avlövade buskar och träd och fuktiga vattenpölar på asfalten en dag i november. Sju grader varmt, lätt blåst. Skymningen faller och några barn leker en bit bort. Anonymt, men skönt och stillsamt och fridfullt i tystnaden.
Räfsa eklöv en höstdag för många år sedan. De ömsom fuktiga, ömsom torra eklöven doftar speciellt. Matoset från huset - fläsk med löksås- förkunnar att det är tisdag. En stor, grön korg. En beige volvo med släpkärra. Lastning av löv pågår. Det doftar jord. Mask. Höst. Näsan rinner, och mormor har en yllekofta.
Så korta ögonblick, men så tydliga stämningar. De har fastnat i mitt minne och kommer inte därifrån.
Men jag vill behålla dem.
Det behöver inte vara fest eller en ljum sommarkväll i skärgården för att man ska kunna uppleva en stämning man finner angenäm och vill minnas. Det kan lika gärna vara vinter, eller en tråkig morgon på väg till jobbet. Dagen är fylld av sköna stunder, av sköna stämningar. Det gäller bara att hitta dem, söka efter det utsökta. Kanske att ha lite sinne för att uppskatta omgivningarna man befinner sig i, trots att de inte egentligen är så angenäma som man kanske skulle önskat sig. Eller att ta ett steg bakåt, ur en eventuellt festlig eufori, och betrakta situationen.
Det kan vara så mycket. Detaljer i förening.
Till exempel kan det vara att ligga på en ohälsosam men mjuk och ljus heltäckande matta, med benen under soffbordet, och titta på TVn en morgon i mars, då solstrålarna värmer upp golvet i avlånga strimmor, och TV visar vasaloppet, är skönt. Att kunna titta ut genom fönstret och se tallarna utanför med snö på, och gnistrande sol, och sedan se likadant landskap i televisionsapparaten. Smutta på varm choklad. Sparka med benen. Vara ledig.
Att gå upp klockan fem en sommarmorgon, borsta tänderna, skölja ansiktet, ta på sina kläder och skor och lämna överliggningsrummet är inte så skönt. Att gå upp för trapporna och hamna på klarabergsviadukten med sin stökiga utsikt över spår och hastig verksamhet, stå en stund vid räcket och titta i morgonsolen, frysa och smita in på centralen för att köpa sig en frukostmacka på pressbyrån är i så fall skönare. Att komma ut på kungsholmsgatan och lojt strosa i kronobergsparken en kvart, för att sedan förstrött titta på ett antikhandlarskyltfönster, och sedan gå till jobbet på nästan helt folktomma, sommarsoliga gator är heller inte så dumt.
En skolgård mellan många, fyrkantiga och ganska trista skolhus, augustieftermiddag i början av terminen. Skolan har slutat för dagen, men fritids håller sysselsättningen uppe. Det asfalteras på skolgården och doften av varm asfalt, som jag än idag förknippar med något slags märklig trygghet, blandar sig i allt man företer sig. Läser en bok med huvudet stött mot en soluppvärmd tegelvägg.
Gå till affären genom det typiska hyresbostadsområdet med trista trevåningshus i tegel, ritningsenliga grönytor och lekplatser, helt avlövade buskar och träd och fuktiga vattenpölar på asfalten en dag i november. Sju grader varmt, lätt blåst. Skymningen faller och några barn leker en bit bort. Anonymt, men skönt och stillsamt och fridfullt i tystnaden.
Räfsa eklöv en höstdag för många år sedan. De ömsom fuktiga, ömsom torra eklöven doftar speciellt. Matoset från huset - fläsk med löksås- förkunnar att det är tisdag. En stor, grön korg. En beige volvo med släpkärra. Lastning av löv pågår. Det doftar jord. Mask. Höst. Näsan rinner, och mormor har en yllekofta.
Så korta ögonblick, men så tydliga stämningar. De har fastnat i mitt minne och kommer inte därifrån.
Men jag vill behålla dem.