wicke

Hur säger man vissa saker till folk?

"Jag tycker om dej."

Till slut måste det ju ändå sägas.

"Jag är nog inte intresserad på det sättet."

Det är dessutom det mest sannolika svaret.

"Nähä."

Och när det där blivit sagt, fortsätter man som vänner som om inget hänt.

"Joråsatteh..?"

Just det. Precis det.

Vad har jag gjort idag? Det brukar jag undra. Vad har jag gjort idag, vad borde jag ha gjort och när måste jag senast göra det jag inte fick gjort idag heller? Svaren blir ofta enahanda; lite, mycket, snart.

Jag borde inte klaga: jag jobbar inte så mycket övertid (inte som jag skriver upp, åtminstone), jag har ett bra jobb och en egentligen förbannat bekymmerslös tillvaro. Dessutom har jag fått vara på intressanta kurser och på en del äventyr som är få förunnat att få delta i, i och med vinterns tester av motorvagn i norr.

Men nu är energin snart slut och det märks, för jag är precis jävla orkeslös. Det är svårt att komma upp på morgonen, det är svårt att slita sig från den förbannade datorn, det är svårt att vara nöjd med det jag borde vara nöjd med, det är svårt att gå hem från jobbet, det är svårt att få överblick, det är svårt att gå och lägga sig. Men det är gudskelov inte svårt att sova. Vi snackar nirvana nu. Utslocknande. Poff bara.

Gör jag något så fastnar jag i det. Glor rakt fram. Plockar oinspirerat med något. Blir kvar på jobbet för att jag inte får tummen ur att gå hem. Kommer för sent till jobbet för att jag inte får tummen ur att gå hemifrån i tid.

Jag skulle behöva ladda batterierna intill någon, men jävlar i mig inte vem som helst, ett tag. Det börjar kännas lite motigt.

Men dä ordner säj.

Jag har fem rum och två kök. Två parkeringsplatser. Två toaletter, en möglig dusch och ett bubbelbad. Två källarförråd och två hyror att betala. Månaden ut. Jag har också banankartonger. Papper, böcker, kläder, prylar och ett och annat som jag faktiskt behöver. Möbler. Vinterdäck och bristande motivation. Det sista vore en perfekt boktitel.

I den bok om mitt liv som nån annan jag länge lovat skriva tror jag dock att jag ska förbigå det här kapitlet och förresten de minst fyra andra kapitlen också, som skulle handlat om flyttar. Flytt är nämligen ett motbjudande ord och jag förknippar det enbart med motbjudande sysslor. Packa, bära, packa upp. Kanske allra värst slänga saker. Eller förresten, värst av allt är nog att få tummen ur och börja. Jag vill helt enkelt inte. Jag ångrar alltihop och föredrar egentligen att gå ner mig fullständigt i nuvarande råttbo. Det kan bero på att klockan är halv två på natten och att jag är trött, men samtidigt tror jag att de emotionella utbrott som kan utlösas av till exempel sena timmar eller alkohol ofta har sin grund i något som i övrigt och till leda mal i ens huvud och trakasserar ens medvetande utan att man visar det eller har tid att tänka på det.

Missförstå mig dock rätt. Jag vill bo i den nya lägenheten. Jag vill inte bo i den gamla. Den nya lägenheten är perfekt. Den gamla är inget vidare. Det är flytten jag vill slippa. Jag har försökt att knäppa med fingrarna och blunda men när jag tittar upp igen ser jag samma tomma banankartonger stå dammiga i hallen och allt som borde fylla dem bara existera i sin vanliga oordning intill.

Dessutom flyttar jag bara sisådär tre hundra meter.

Men jag har faktiskt flyttat lite saker. Nämligen en banankartong full med skäggiga tallrikar och flottiga glas, som jag inte orkat diska på alldels för länge. Jag stoppade hela alltet i en kartong och bar iväg den. Sen körde jag in skägget och flottet i den nya lägenhetens diskmaskin, i hopp om att istället få ut tallrikar, glas och bestick där när jag öppnar luckan nästa gång.

På käpprätt fem söker vi alltså OFÖRMÖGEN.

Men nu är jag ledig nästan hela den kommande veckan. Jag ska flytta. Men snälla ni, tjata inte. Det går inte fortare för det, men det känns mycket tyngre.

Jag ska.