Kan någon säga mig vägen in i mig?
Men gå in i väggen?
Så känns det inte. Det måste vara påhittat av någon som aldrig gjort det - eller som snarare inte vet vad det innebär att ta slut psykiskt. Jag kan inte alls föreställa mig den där väggen - därför har jag så svårt att förstå att någon annan skulle kunna göra det. Däremot kan jag föreställa mig en hel del annat. Jag undviker gärna det, men det finns tillfällen som påminner mig om hur det kan vara att må dåligt eller snarare att inte må över huvud taget, för det är ungefär vad det är frågan om.
Det är inget fel på intellektet, man förstår lika bra eller dåligt som alltid, man har fortfarande samma värderingar, man är fortfarande samma människa. Varför skulle man bli någon annan? Man blir inte någon annan. Då är det något annat som är fel. Man skrattar. Man umgås med sina kamrater, gör det man liksom brukar göra och framförallt - man gör det man ska göra. Allt blir något, man ska göra, måste göra. Saker börjar stapla sig på varandra, föreställ er det klassiska skrivbordet med en inkorg och en utkorg. Balansen mellan inkommande och utgående ärenden förskjuts, så till vida att högen med utgående ärenden sakta krymper, medan högen med inkommande material - vad som helst egentligen, arbete, skola, vänner, aktiviteter, städning, tankar och funderingar - växer tills den kantrar.
Det kanske inte är så svårt att föreställa sig att man kan svämma över i huvudet på det viset.
Hur blir det så? Åtar man sig för mycket arbete, och arbetar tills man blir grön i ansiktet, för att sedan ramla ner från sin pinne? Så kan det nog vara. Det kan finnas många orsaker till att saker och ting går fel. Jag tror emellertid inte att det är själva arbetet som tar kål på en. Ni vet - den här klassiska existentiella funderingen om meningen med livet? Det påstås att det inte är mödan värt att grubbla över det. "Då blir man bara deprimerad". Att fundera över meningen med livet är emellertid inget val. Frågan uppstår automatiskt när tillvaron, och allt vad man föresätter sig, känns meningslöst, tomt, monotont och alla människor i ens omvärld verkar försvinna bort i ett töcken. Till slut kan man alltså nå den punkt, då frågan om livets mening, på olika plan, är den fråga man måste ta itu med för att kunna orka ta sig vidare.
Jag har lätt för att isolera mig, oavsett hur jag mår. Ringer ingen, hör inte av mig. Det är mitt val, för sån är jag. När man då börjar må dåligt blir detta ännu mer tydligt. Ensamheten blir ett behov. Ett beroende. Man måste vara ensam, man slåss för att vara ensam. Man vill till sig själv. I förtvivlan.
Trots detta faktiska behov av ensamhet och isolering kvarstår dock det mest typiska med att vara ensam. Man känner sig också ensam. Det tar sig otrevliga uttryck. Självförtroendet drabbas. Alla andra människor runt om en verkar vara så duktiga, som klarar av allt. Varför kan inte jag också? Det spelar inte den ringaste roll, hur mycket man vet att man kan saker. Man kan ju inget ändå. Man söker sig ju till ensamheten. Man ser förresten inte vad man ändå gör, vad man ändå uträttar. Det är inte lika bra som vad de andra uträttar. Det är oviktigt. Man förtvivlas över att se de människor, som man föraktar eller ogillar, lyckas i sina liv. De onda krafterna, för att bli andlig.
Man gråter.
Sen är man glad och gör det man ska på måndag, för det jobbigaste som finns är nämligen alla oförstående jävla människor som ställer frågor och lägger sig i. Hur är det, hur mår du, vad gör du? Det är för fan bra, stick, vill man svara men inser då att någon kan ana ugglor i mossen, så man säger "det är bra, och du då?". Det finns någon man vill ty sig till. Förhoppningsvis. Självförtroendet spökar som sagt. Man är livrädd för att tjata. Man tjatar ändå, man känner hur man tjatar om att saker är fel utan att få den där verkliga responsen. Ändå vet man bättre än någonsin, vem som bryr sig på rätt sätt. Och såge man utifrån vad man gjorde, upptäckte man att man inte tjatat alls. Snarare var man oförmögen att säga något.
Var väggen kommer in i bilden får gärna någon berätta. Jag har aldrig upplevt den. Jag tror att "gå in i sig själv" är ett bättre uttryck i så fall.
Varför gör man det?
Martin Beck, vem är det egentligen?
Jag tror mig ha sett någon av dessa nya produktioner i sin helhet, jag är faktiskt inte helt säker, men jag har med visshet sett delar av filmerna. Jag blev imponerad. Har man läst böckerna och sedan ser dessa filmer är det svårt att bli annat. Jag kan ha missförstått något, det är tyvärr en av mina starka sidor. Hur man kan producera dessa filmer och kalla huvudfigurerna för Martin Beck och Gunvald Larsson övergår dock mitt förstånd. Visserligen är det ingen hemlighet, att filmernas manus inte har särskilt mycket att göra med böckernas, och visserligen är det inget nytt eller unikt att bygga en film eller flera på en bok, och sedan ge filmen efterföljare som så att säga sladdar lite utanför.
Nej, Martin Beck, så som han som rollfigur var tänkt från början, har inte mycket gemensamt med den figur som så ytligt och utslätat förekommer i dessa, enligt min mening, vilseledande (!) filmer. Det gäller för övrigt även det ursprungliga persongalleri som fått överleva i filmerna. I huvudsak är det väl dessutom bara Martin Beck och Gunvald Larsson som fått överleva. Och enligt min mening hade det varit lika bra att, om man över huvud taget hade varit tvungen att producera detta skräp, ge rollerna andra namn och slopa kopplingen mellan romanerna och filmerna. Det hade troligen till och med varit en ekonomisk fördel.
Ty böckerna är mästerverk och mästerverk ska inte förknippas med snabbproducerade lastverk. Det borde vara kriminellt. Hur många av alla de som ser dessa filmer har läst ens någon av de böcker, som filmerna påstås ha sitt ursprung i? Hur många vet, hurdan rollfiguren Martin Beck egentligen var tänkt eller vem Lennart Kollberg är? Det kanske är på sin plats med en orientering för den okunnige.
Författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev tillsammans tio böcker utgivna mellan 1965 och 1975. Böckerna har undertiteln "roman om ett brott", utspelar sig mellan 1964 och 1974, och helt krasst sett handlar det om olika mordfall, som riksmordkommissionen vid polisen fått på sitt bord att lösa. Böckerna är också mycket samhällskritiska och författarna luftar på ett, måste jag erkänna, ganska smart sätt denna kritik i vad man skulle kunna kalla för kommentarer i den löpande texten. Man har också byggt upp de olika mordfallen och händelserna runt dessa i ett socialt perspektiv, där man ger läsaren inblick i offren och gärningsmännens sociala miljö och förhållanden och ger en mycket trovärdig bild av samhället i Sverige som det tedde sig under senare hälften av 1960- och första delen av 1970-talet.
Martin Beck är böckernas huvudfigur, i den första boken är han ännu förste kriminalassistent med goda utsikter om befordran till kommissarie och har långt kvar till chefskapet, men han är ändå gruppens ledare. Några böcker senare blir han också mycket riktigt kommissarie och till slut chef för riksmordkommissionen. Det är en melankolisk, dyster och ibland rentav deprimerad man, inte helt tillfreds med sin livssituation privat.
Lennart Kollberg, en person som skandalöst nog saknas i de senaste filmerna, är Martin Becks närmaste man. Tjock och glad i mat, godmodig, vägrar att bära skjutvapen, gift i ett lyckligt äktenskap med en mycket yngre kvinna. Empatisk, varm och kunnig och dessutom god vän med Martin Beck.
Gunvald Larsson, som så många förknippar med Mikael Persbrandts burdusa rollfigur, är visserligen en burdus man med ganska egendomlig läggning, men han är ingalunda den våldsamma skitstövel med extremt egensinniga idéer om rättvisa som målas upp i de nya filmerna. Däremot är han illa omtyckt, smidig som en pansarvagn i umgänget med folk, och egensinnig. Han är god vän med Einar Rönn, men i stort sett inte med någon annan.
Einar Rönn är norrlänning. Arbetsmyran i gänget, saktfärdig och fåordig som man tänker sig en norrlänning. Gift och far till ett barn. I stort sett en helt normal, om än norrländsk och tämligen plikttrogen, man.
Fredrik Melander är gängets vandrande uppslagsverk. Skicklig, smidig och på sätt och vis en människokännare, men framförallt med ett ovärderligt gott minne är han en tillgång för mordkommissionen.
Det återkommer en del andra figurer i böckerna, Ek, Strömgren, Skacke, Månsson, Ahlberg - men de uppräknade ovan är så att säga kärnan i gänget, och trots att de under tidens gång blir omplacerade eller får andra uppdrag är de ändå alltid med och sätter tänderna i det, som utspelar sig i böckerna.
Man kan tycka att det är gott om gubbar i uppräkningen. Det är riktigt. Det är ont om kvinnor bland poliserna. Ett högst medvetet drag av författarna, skulle jag vilja påstå. Samhällskritiken sträcker sig långt i boken och författarna är inte precis konservativa. Detta är ganska uppfriskande. Kritiken i böckerna är nog, skulle jag tro, på sätt och vis tidstypisk för 60- och 70-talens vänstervåg, som man väl kan kalla det. På det viset var de inte särskilt kontroversiella då de gavs ut. Dock var väl vänstervågen i sig kontroversiell, och det fanns säkert en del läsare som förfasade sig över den kritik man - öppet eller genom handlingens konstruktion - kan finna i böckerna. Det är dock inga konstigheter, när man läser dessa böcker idag. Det man är kritisk mot, är till viss del sådant som förändrats i ungefär den riktning kritiken anger att en ändring borde ske i, och till övrig del sådant vi finner helt naturligt att vara kritiska mot idag, utan att för den skull vara särdeles vänstervridna. Personligen ser jag rentav kritiken som mer humanistisk än vänsterinriktad.
Jag har läst samtliga tio böcker ett flertal gånger, och det är inte att hymla med att jag tycker att de är det bästa i romanväg som skrivits på svenska. Böckernas utpräglat samhällskritiska och sociala perspektiv, kombinerat med en skickligt ihopkommen handling, mycket väl uttänkta miljöer och rollfigurer och kanske framförallt ett väldigt livfullt språk, gör böckerna mycket läsvärda. Samtidigt som böckerna präglas av samhällskritik och en tidvis relativt pessimistisk bild av sin samtid, finns några passager i en del av böckerna som är mycket fyndiga och som får mig att vrida mig av skratt då jag läser.
Jag menar den, som någon gång sett en Beck-film med Peter Haber och Mikael Persbrandt i huvudrollerna, ska läsa eller lyssna på åtminstone en av dessa romaner om ett brott, och därmed få bilden av Martin Beck som huvudrollsinnehavare i ett gäng kalkonfilmer med stor budget utplånad ur skallen. Börja förslagsvis med Roseanna, den första boken. Den är inte den bästa - Terroristerna, som är sist i serien är udda nog faktiskt den bästa - men förhoppningsvis blir du biten och vill läsa mer, och då har du så att säga börjat i rätt ände.
Tyvärr dog Per Wahlöö i cancer 1975. Därför har vi inga fler böcker än dessa tio, och det är väl osäkert om det hade blivit fler ändå, men tio böcker är inte illa att ha som asoluta favoriter. Jag tror att jag ska skriva något mer om Per Wahlöö sedan. Det behöver kastas ljus över den författaren, som blivit lite bortglömd i skuggan av - ja, vad det nu är för skräpförfattare som alla ska läsa just idag. Jag har ingen aning.
Nu ska jag läsa ut "Det slutna rummet" - för säkert tionde gången.
Något slags existentiell fundering
Sitter och minns min gamla arbetsplats på SJs trafikkontor i Stockholm. Längtar rentav dit igen. Fick nämligen en bunt mail med nostalgiskt - och roligt - innehåll skickat till mig och när jag gick igenom dem, stundtals skrattande så att jag nästan ramlade av stolen, greps jag av en stor längtan att bara säga upp mig och börja på SJ igen. Är jag dum, eller? Ja, det verkar inte bättre, för jag har egentligen aldrig haft det så bra som här. Och dessutom vore en återgång till det jobbet att göra sig av med förarkompetensen, troligtvis, så nej - jag vet just inte om det är något förnuftigt val.
Men roligt, vore det, att känna sig mer som spindeln i nätet och rycka lite i trådar - ryck ryck, se där blev det tåget fem minuter sent men övergångsresenärerna kom dit de skulle - och få agera support och ha överblick. Hade vi en trafikledningsfunktion här i Lidköping skulle jag slåss blodig för att få arbeta där. Vår trafik är emellertid inte särskilt komplex sett till vad SJ pysslar med. Dessutom sköter vi oss själva, vi gör våra egna omloppslistor. Vår arbetsledare ritade en uppställningsplan härförleden och den går ofta att använda, men i övrigt går det helt och hållet på överenskommelse förare emellan "Du ställer din på trean och så tar jag den här längst fram på vågspåret - det blir bättre för morgonskiftet, så lägger jag en lapp vid orderdatorn - verkstan vill ju ha in den här vagnen imorgon, så den kan inte stå på trean...".
Jag har en mycket intensiv känsla av att det inte skulle fungera på så många andra ställen än här. Alla vet hur omloppen ser ut, alla vet var och varför det går att göra fordonsbyten, förare A ringer till förare B som har tur X för att höra om vagn Y ska stå där eller där, eller om vagn Y har några skavanker och i så fall ska till verkstaden imorgon istället för vagn Z, eller om tåg Å är sent och man borde vänta på det i Ä. Så löses nästan alla världens problem. Trafikledningen matas med ett papper "så här blev det". Och det funkar helt underbart bra.
Så frågan är om här behövs någon trafikledning. Men det vore roligt.
Nostalgi behöver inte bara vara en bitter känsla. Trafikkontoren i Västerås och Stockholm var bra arbetsplatser. Där var en varierad kår av medarbetare och om jag någonsin passade in där så hörde jag definitivt inte till de skarpare knivarna i lådan - men intressant och roligt var det onekligen. Och jag har en känsla av att jag skulle vara en sådan arbetsuppgift mer mogen idag, än då, när jag inte hade någon praktisk erfarenhet "från fältet" och dessutom inte mådde särskilt bra psykiskt heller. Det var liksom lite svårt med både energi och motivation allt som oftast. Och då blir det pannkaka av det mesta. Apropå knivar och pannkakor vimlade det av oslipade knivar i denna SJs så viktiga kökslåda.
Jag var inte sällan vilsen inför en del händelser men det upphörde aldrig att göra mig trött när arbetskamrater med mångåriga erfarenheter rörde till halva trafiken i rent oförstånd eller av ovilja att förstå att deras uppfattning inte var den med verkligheten överensstämmande. Men hur påtalar man något sådant, när man är yngst i gänget och inte själv felfritt reder ut alla situationer som man nog egentligen borde ha klarat? Där fanns djupingar som kunde försvinna ut för att spela tennis mitt i arbetet. Det fanns träskallar vars lösningar inte hade varit användbara i någon annan laboration än SJs och som väl inte fick godkänt där heller jämt, trots att de ihärdigt hamrades ut i olika häpnadsväckande versioner. Där fanns mentala tomburkar som kom på kant med andra anställda för att de inte begrep annat än att de själva var känsliga och lättkränkta varelser som inte tålde befogad kritik. Där fanns en och annan psykopat.
Och så fanns det virituoser. Och så fanns där jag som kunde gjort bättre.
Jag minns en del både jobbiga, dråpliga, vardagliga, tråkiga, roliga och tröttsamma händelser från de knappa två år jag var timanställd i Stockholm, och visserligen har jag inte jobbat mycket mer än så med trafiksamordning, men en sak är klar - ingen dag är den andra lik i det jobbet, trots samma skrivbord och arbetstider. Och människor upphör aldrig att förvåna, om man låter sig förvånas. Det upplever jag förvisso i mitt arbete idag också, men det är på ett annat sätt. Korta möten, befogade eller dumma frågor om ditt eller datt och så är det över. Det är mer sällan problemlösning och detektivarbete, oftare tid att tänka efter och fundera. Det är onda och goda sidor, men fågan är ju som vanligt vad som väger tyngst.
Nu söker mig veterligt inte SJ folk till sin riksledning. Jag har ett bra och välavlönat jobb här som jag trivs oerhört bra med. Och sa jag upp mig finge jag garanterat likvärdiga känslor om det här jobbet om några år. Så det är dumt. Men man vet ju aldrig, där finns så mycket i världen att utforska. Ett annat arbetsområde, en annan arbetsplats, andra människor... Men då går man ju miste av något av det värdefulla i att känna till en verksamhet utan och innan, veta vilka människor man ska prata med, och att inte behöva hetsa upp sig inför nya utmaningar (som ju alltid är lättare att hantera i en van miljö och med vana verktyg). Dessutom har jag inte ens lyckats flytta in i min lägenhet ordentligt ännu, har liksom bara just börjat att etablera mig. Det är också en aspekt på tillvaron. Livet är inte bara jobb. Åtminstone inte om man har något utanför jobbet att leva för.
Vi får väl se, vad livet kan bjuda på. Om ett halvår? Ett år? Två?
Persongalleri
Man kan vara mycket djuplodande i sin analys av omvärlden och tänka på krig, svält och elände, eller så kan man vara glättig och fantisera fritt om människor som man tror att de är när man inte har dem i sitt blickfång. Ett gyllene tillfälle att vara något mindre allvarlig och liksom föreställa sig människan bakom fasaden är om man går till gymmet och mellan kraftansträngningarna ägnar sig åt att betrakta de andra sällsamma varelser, som väljer att plåga sig bland vikter och stänger.
Åtminstone på det gym jag besöker, finns det (passande nog) en hel uppsjö av människor som liksom är en smula eljest, som de säger i norr. De flesta är dock män, vilket beror på att det av någon anledning, förklara gärna varför, mest tycks vara män som befolkar maskinerna. Och av de kvinnor som besöker gymmet har jag ännu inte hittat några särarter. Kanske är jag bara blind. Teorier om dessa missförhållanden skickas med dubbelt svarsporto till jultomten.
Jag kom in i träningslokalen här i veckan och överblickade maskinernas ledighetsstatus och fann att det bara var två personer i hela lokalen förutom jag. Mycket väl så. Men jag lade snart märke till att en av de här personerna var... anmärkningsvärd. Han lyssnade på musik i hörlurar. Mumlade för sig själv. Sjöng mumlande med i musiken. Hade ljud för sig.
-Huff-huff-huff-huff... hmm nä för tungt, jag får minska vikten... å-huff-huff-huff-huff-huff-huff, gud vad trött jag blev nu! Hupp... hm hm, don't worry, be happy... hmm-hmmm-hmmm... om man skulle träna axlarna, hm hm... där ja, 45 kilo. Huff-huff, nää! Jag vill inte... hm hm hotta brudar frååån djurshooolm... hm hm...
Denne man tycktes ha ett intressant och välutvecklat själsliv. Jag pratar för mig själv ibland, men jag brukar noga se till att ingen hör mig. Nåja, det var ju rätt kul att lyssna på för all del. Mannen såg rätt välvårdad och -trimmad ut, omkring de femtio, reklam för en mekanisk verkstad. Föreställer mig att han bor ensam och resonerar med sin gamla malätna papegoja om livets väsentligheter över en starköl.
Det finns fler människor jag lagt märke till; en glosögd pojke i 20-årsåldern som inte säger flaska utan ägnar sin tid åt att gymma något lite och i övrigt stirra med sina glosögon omkring sig för att sedan cykla hem utan att byta om. Nyligen släpade han med sig vad jag misstänker är flickvännen och hon har på sig något obeskrivligt plagg som med sin konstruktion torde vara det minst lämpade i klädesväg man kan tänka sig på ett gym, och mycket riktigt fastnar hon i allt möjligt med sina kläder och hindras i sina rörelser av stramande tyg. De blir troligen ett par för livet. Ständigt stirrande på omvärlden med skeptisk blick.
Där finns också en man i sina bästa år som tystlåtet, sakta och ljudlöst bara gymmar. Tunga vikter. Långsamma rörelser. Hälsar kanske på någon han känner igen. Men i övrigt inget. Han har vidare egenskapen att alltid vara på gymmet och uppenbarligen alltför sällan hemma i tvättstugan med sina gymkläder. En klar ensamvarg. Om inte annat för att ingen vill träna i hans närhet de dagar hans gymkläder är alldeles särskilt otvättade.
En ung man med slaviskt utseende har tränat bort en del fläsk på sista tiden. Detta fläsk tycks ha hämmat hans nu uppväckta förmåga att betrakta sig själv i spegeln och påstå att han, som han inför andra påstått ett antal gånger och med kanske lite extra klarhet i rösten, "har knullat hela helgen så kuken är värsta trasan". Han cyklar också alltid hem utan att byta om. Kanske för att trasan inte är så stor - eller så vill trasan umgås med banarne, och det skulle ju definitivt förstöra imagen i de lite mer maskulina gymmarkretsarna om trasan ofrivilligt visade sin åtrå till banarne i duschen.
Banarne skulle då kanske kunna vara den undersätsige typ som springer omkring med en mopp och nödtorftigt städar. En sann kuf som antingen står på löparbandet i djup koncentration och svettas ymnigt, pratar med någon som inte alls är intresserad eller så städar han som sagt - på alla upptänkliga tider och i alla munderingar. Naken i duschen med mopp, skrapa och vattenslang, till exempel. Har sett honom utanför gymmet en gång och han såg ut precis som jag föreställde mig att han skulle göra. Cyklandes i adidasbyxor, dunjacka och med en bandana på huvudet. Har han en flickvän heter jag Bertil. Och hon heter antagligen Barbro och letar efter lammkött. Banarne är väl ungefär 30 jordsnurr.
Jag ska inte utveckla persongalleriet mer nu, men det kan komma fler delar. Kanske någon stjäl det till en ny såpa? Korpen. Del 18 av 280. Banarne råkar vattenskada hela spinninglokalen när han krockar sin städvagn med en skivstång som någon strategiskt placerat vid ventilationsschaktet. Papegojmannen får ett hemskt besked av sin läkare. I rollerna: Bertram Heribertsson, Loa Falkman, Peter Harrysson och Bert-Åke Varg. Visas även i SVT 2 28/11 klockan 14:30.
Håll käften!
Det här med konjunktur, pengar, efterfrågan och spekulationer är högst intressanta fenomen. Först är det högkonjunktur och världen tycks aldrig få nog av vad det nu är den inte får nog av, allt, möbler, ting, pengar, aktiepapper - sen kommer det som ingen nånsin kunnat förutspå, sägs det - att man får nog, och då behövs plötsligt inga möbler, ting, pengar eller aktiepapper alls och allt blir värdelöst. Frispelet blir en friställning, och så gick det med den positiva andan. Hål på ballongen.
För mig som glömt bort allt vad jag lärt mig om samhällsekonomi - det är så ofattbart jättetråkigt med ekonomi - är detta både fattbart och ofattbart. Hur kan världen ena stunden gå på högvarv och behöva resurser, för att någon vecka senare ha fått grus i maskineriet fullständigt? Är vi inte lika många människor, med samma behov av att äta, skita, föröka oss, vara sociala och att vila? Blev vi färre? Ändrades våra behov? Vad är grejen egentligen?
Antagligen har jag bara hamnat snett. Vrid mig ett halvt varv, så blir jag mindre vriden än jag redan är.
Jag är inte särskilt drabbad själv vad jag vet. Det gör det hela än mer ofattbart. Det är ungefär som om när folk pratar om fotboll eller den där festen som var så jävla bra - jag förstår inte vad det handlar om. Och krasst sett skiter jag i det också. Faktiskt. Okunnighet är skönt, men samtidigt är det ganska irriterande. Varför då, undrar ni? Den okunnige torde väl kunna vara bekymmerslös och bara skita i alltsammans?
Tja, kanske. Jag kan bara tala för mig själv, men jag undrar om inte folk håller med mig egentligen - är det inte ganska irriterande att stå utanför och inte riktigt förstå vad omgivande människor dryftar, diskuterar och har roligt åt?
Är du inte religiös så går du inte i kyrkan och lyssnar på vad du i så fall anser är dravel och tomt prat. Är du inte fotbollsfan går du inte på en fotbollsmatch och tittar på vad du i så fall bara anser är en massa gubbar i kortbyxor (oftast just gubbar ja) som ramlar efter en boll som tycks fly dem undan - kort sagt, är det inte din grej så sätter du dig inte in i den eller umgås i de kretsar som satt sig in i grejen, vilken den nu vara månde.
Men hur gör man för att undvika att behöva lyssna på dravel i ämneskategorier såsom de nedan uppräkade? Ämnen som liksom hör till att man ska bry sig i eller sätta sig in i för att vara en del av det svenssonska samhället, och som man inte kan skita i eller tycka är skräp utan att bli förklarad för en verklighetsfrånvänd idiot?
Fotboll. Populärmusik. Aktieaffärer. Kaffe. Fonder. Homofobi. Reavinstskatt. Deklaration. Bostadsrätt. Uppköp. Ägarförhållanden. Marginalskatt. Hockey. Kikki Danielsson. Elektorsval. Avreglering. Bandy. Alkohol. Gud fader. Liberalism. Hundar. Artighet. Vädret. Poker. Etc.
Ibland vill jag bara vända mig till, med mycket få undantag, alla övriga människor i hela vår del av världen, och bara vråla åt dem:
Håll käften, era förbannade idioter.
Så här är det.
Jag är tankfull. Nåt så alldeles förbannat tankfull. Det vore lögn att påstå att jag själv inte är skyldig till denna tankfullhet, men det vore också lögn att säga att det inte så att säga finns en medskyldig. Man borde inte grubbla, det borde man mycket sällan, men jag är en grubblare redan utan någon större anledning. Nu har jag fått en anledning. Men varför grubblar jag egentligen - jag vet ju faktiskt vad jag vill? För en gångs skull, dessutom.
Jo, så långt är nog allt väl. Nu var där ju emellertid en medskyldig också, som nämnt. Och det är ett faktum att jag är feg, eller ska vi kanske säga överdrivet försiktig, i vissa sammanhang. Det är inget jag inte vet om, jag är tvärtom alldeles för medveten om det. Men det är det inget att - just nu - göra något åt. Några ord som på intet vis var menade att vara sådana blev vid ett andra påseende till en tankeställare. Varför i hela fridens dar har du inget sagt, din usling?
Ja, varför har jag inte, när jag ändå vet vad jag vill?
Jag har länge, säkert ett halvår om inte mer ändå, gått och funderat på det, till och från sådär, men allt mer på senare tid. Och det har mer och mer känts som att mina förhoppningar och tankar haft en spegelbild. Utan att jag för den skull kunnat veta något om det har det ändå känts så, som om det legat i luften, som det heter. Det har naturligtvis fått mitt funderande att eskalera. Ändå har jag inget sagt, trots att jag ärligt talat fått öppet mål vid några tillfällen. Först begrep jag det nog inte, men nu har jag förstått och fått ett par aha-upplevelser (eller snarare ojdå-upplevelser). Jag har insett, att jag lockats att berätta och liksom antyda, utan att jag låtit mig lockas och antyda.
Men innan jag förstod vågade jag inte riktigt tro på att det faktiskt var som det är. Jag har inte vågat tro någon gång tidigare och har inte haft anledning att göra det heller. Och om jag säger något, kanske min illusion blir till ett hoprasat korthus när jag får veta att - nej, inte riktigt så? Hoppet är faktiskt ganska uppiggande ändå. Så jag har istället gått och hoppats och för all del rentav trott.
En annan anledning till att inget säga - alltså, vaddå. Komma där och säga en massa saker och vara allmänt skrämmande? Jag ville inte ge sken av att påstå en massa saker utan att ha täckning för dem. Och skrämmas. Och få se ryggen vändas mot mig av den anledningen. Det kändes inte rätt, riktigt. Det kanske var en onödig rädsla, men rädslor är ju också ofta just onödiga.
Det har ändå känts så rätt. Och det gör det ännu mer nu. Det borde det inte göra, eftersom hela läget är lite absurt. Bristande tajming och geografisk belägenhet skulle man väl kunna säga, i ordning efter betydelse, och dessutom kan man väl se en del annat som talar emot. Det är dessutom opraktiskt, något alldeles fruktansvärt, och kommer att innebära jobbig väntan och stora planeringsbekymmer. Väntan för oss båda och tidsnöd för... dig. Det är inget som någon av oss kan göra något åt. Har jag tålamod nog? Har du? Tiden finns inte. Rummet är för stort.
Men ända sen vi sa hej då, har jag varit mer eller mindre såld, mer eller mindre engagerad i tanken, mer eller mindre förhoppningsfull. Tänkt på. Haft annat för mig stundtals och stundtals tänkt att nej, men det skulle ju inte gå, och stundtals bara slagit bort tanken för att den vore för bra för att vara sann. Men så är det. Ända sedan dess. Så jag kan väl lika gärna säga det rakt ut. Ja, jag är kär i någon.
Men det har du redan förstått i alla fall, om jag känner dig rätt.
Hmm om humör
Humör är ett intressant ämne. Det rimmar på malör, charmör, estradör med flera passande ord. Just nu är jag på, om man ska dela in humör i tre humörtyper utgående från de tre uppräknade rimorden, malörhumör. Det är ett underligt humör.
Man är inte sur, inte glad, inte hysterisk, inte misstänksam, skämtsam eller dryg, man är inte ledsen, man är inte bitter. Man är allt på en gång, och minsta yttre påverkan kan få malörhumöret att svänga till än den ena, än den andra ytterligheten. Ett tungt föremål på foten och plötsligt är vännen ond, en vacker duva på himlen och du blir kär i tanten borta i kiosken, ett par för trånga skor och du misstror det mesta. Sådant humör har jag varit på hela dagen. Jag började med att kliva upp tidigt, duscha, arbeta och gå hem, för att sedan avsluta med att inget göra alls. Ändå har jag hunnit vara både sur, glad, misstänksam, skämtsam, dryg, ledsen och bitter idag. Hysterisk har jag ännu inte blivit, men så har jag inte skrivit färdigt än heller.
Charmörhumör är inte mitt humör. Det framträder knappt, glimtvis, och sällsynt, men existerar dock dolt bakom malör- och estradörhumörets dolska skynken. Får jag lov, fröken, att leda Er hund över gatan? Och därtill ett vinnande leende som förbyts i ett förtvivlat teateransikte då hunden helt utan synlig mening plattas till av en lastbil. Får jag bjuda fröken på en kopp te, som kompensation för att det blev pannkaka av hunden? Hoppas att teet smakade. Får jag smaka på fröken? Skymtar, glimtar, men inget övertygande eller vinnande.
Estradörhumöret luftas för stunden, även om det gått på sparlåga under dagen. Det är inte lockande att framträda om man inte känner sig i den underliga form det kräver att göra det: En blandning av stilla vansinne, glädje och stor sorg över att man i stället för att vara estradör inte står i publiken och kramar någons hand och pekar och säger "tänk, va' bra!". Det är lätt att exponera sig och vara estradör i textform. Om man får skriva själv, och inte behöver ta några övriga hänsyn.
Malörhumör, alltså. Det är också då man känner men inte känner att man vill göra saker, som tynger en utan att för den skull vara uppgifter som andra lastat på en. Det kan vara något som enbart ligger ens egna sinnen till last. Jag skulle exemplevis vilja tala med vissa personer om vissa saker, samtidigt är jag asocial och vill inte tala med folk. Har inga svar att ge dem. Snäser, omedvetet, utan att egentligen vilja. Stöter ifrån för att man inte orkar attrahera och hålla kvar. Rädd för att tränga sig på, rädd för att vara avvisande. Osäker. Obeslutsam.
Det är svårt, att vara på malörhumör. Tur att det går över.