wicke

Min sömn är dels störd av tidig väckning allt för många arbetsdagar, dels ett svart hål. När jag väl somnat är jag helt omedveten om omvärlden och jag minns aldrig vad jag drömt under natten, när jag väl vaknar. Bara någon enstaka gång om året kommer jag ihåg vad jag drömt. Och tur är väl det, för då är det är vanligen ytterst skumma och obskyra drömmar såsom molotovcocktails genom altandörrar eller som nu, när jag vaknade imorse med hjärtklappning och i ett lätt förtvivlat tillstånd - jag minns inte exakt men jag skrev genast ned några stödord för att hjälpa minnet på traven såhär i efterhand:

En stor och nergången källarlokal, med en ståltrappa från en okänd värld ovanför nedramlande mitt i alltihop. Många hyllor, fyllda med böcker. Böcker med vita ryggar. I källarlokalen finns en relativt stor säng. I denna säng har en för mig fullständigt okänd man av normalt utseende - ganska ljus - samlag med en jämnårig och lika okänd kvinna.

Detta kan verka en smula bisarrt. Men det är dock en ganska lättfattlig och på inga vis egentligt onaturlig situation. Det skulle inte alls förvåna mig om det finns källarlokaler vars möblemang omfattar hyllor och säng och där det någon gång idkats könsumgänge. Min relation till denna lokal, kvinnan och mannen är för mig totalt okänd. Sambandet man-kvinna-sex-källare begriper jag inte heller någonting av. Men det må vara hänt. Nu kommer nämligen urspårningen från det sansade och vettiga och antagligen det som fick mig att vakna med stort obehag och hjärtklappning.

Kvinnan spricker. Inte i så att säga sexuell mening - hon bokstavligt talat spricker som en ballong. Poff! Huvudet skriker förtvivlat och försvinner. Mannen blir förskräckt (inte att undra på?) och hoppar ur sängen och ställer sig häpet bredvid. Ur det som tidigare varit en tjugofemårig kvinna träder - och håll i er nu - en fullt påklädd Claire Wickholm. Hon har bland annat på sig ett par förbluffande fula, lila byxor.

I bakgrunden, som någon som funnits i lokalen hela tiden men ett stycke bort sysselsatt med något annat, framträder nu en mycket god vän till mig. Claire Wickholm glöms av borta i sängen och istället påbörjas en diskussion rörande mystiska piller - som först ser ut som en korsning mellan sega råttor fast i dödskalleform och vanliga alvedon  - mellan min vän och den okände mannen som förefaller välbekant för honom. Diskussionen går i slutänden ut på att man inte ska ta så många piller, för då händer det konstigheter. Jag lägger mig i och frågar upprört om det här är något de båda brukar syssla med. Jag får svaret "Jag vet inte om jag orkar förklara" av min vän och det är här jag vaknar till en, faktiskt, mer inbjudande verklighet.

Jag undrar vilket piller jag tagit, som drömmer så? Fy. Undrar om jag törs gå och lägga mig..?

Det kan vara på sin plats att påminna om några sällsynta ord som borde komma till större användning. Åtminstone i det skrivna språket - det är behagligt att läsa en text med ord man inte så ofta ser. De är som korinter i korintkakor - på ett ungefär. Det är naturligtvis viktigare att man känner textens mening och tycker att den är något värd... Nåväl, här kommer fem exempel; det finns oändliga mängder ord som vi sällan använder. Med det enda resultatet att vi inte vet vad de betyder när det väl kommer till kritan. Skada!

Luguber
Adjektiv. Betydelse: Sorglig, dyster. Kan exempelvis användas i konstruktioner som "Fan, vad du ser luguber ut!" eller "Det var väldigt så lugubert väder det är". Ordet härstammar från latinet och har kommit in i svenskan via franskan. Inte formfranskan, alltså.

Sinister
Ännu ett adjektiv, måhända bekant för den som lyssnar på Belle & Sebastian. Betydelse: olycksbådande, dyster, kuslig. Att ordboken (Den Enda Rätta, SAOL) anger betydelsen "olycksbådande" först är måhända något att höja på ena ögonbrynet för. Åtminstone jag förknippar ordet snarare med de två andra betydelserna. I mitt tycke något mer oformligt i text än "luguber", men man får naturligtvis välja ord efter tillfälle. "Det var en sinister minister som mötte kvällstidningarnas reportrar utanför Rosenbad." Nordstedts ordbok ger det goda exemplet "Ett sinistert leende".

Frugal
Det blir många adjektiv i den här uppräkningen trots dess ringa omfattning. Betydelsen av ordet är "enkel, torftig". "En frugal måltid" skulle jag gissa är den vanligaste konstruktionen och SAOL anger också att detta är den användning man kan ha för ordet; f. måltid menar man. Lakoniskt (se nästa ord) nog. Jag menar att man kan vara en smula uppfinningsrik och vidga användningen av ordet. "En frugal presentation" vore en användbar konstruktion. Frugal är från början latinskt och kommer ur "fructus", frukt. Fructus kan även ha betydelsen "njutning" eller, i ett ytterligare led, "fruor" = njuter.

Lakonisk
Yttterligare ett adjektiv! Betydelse: kortfattad, ordknapp, träffande. "Det var vackert väder, och han skulle gå ut för att ta livet av sig. Han lämnade efter sig en risig lägenhet och ett lakoniskt meddelande på hallbordet" eller varför inte "Hon var lakonisk till sin läggning. Hon var norrländska." Ordet härstammar från det forntida Lakonien (landskap i Grekland, befolkat av spartaner) och kommer av den dåtida befolkningens sätt att vara. Se där ett tänkbart exempel på ett folk ständigt i jakt på slagfärdighet!

Kollationera
Äntligen ett verb. SAOL anger betydelsen som "jämföra o. granska, motläsa m.m.". I Nordstedts ordbok hittar man ungefär samma uppräkning. Kollationera är dock en del av ursprunget till det väldigt ofta använda "kolla" som de flesta nog endast tror är en kort/slangform av "kontrollera". Mycket riktigt anges också betydelsen för "kolla" som "kollationera, kontrollera, se". Det här ordet - kollationera - används nog i stort sett bara i ett sammanhang idag och jag är osäker på omfattningen även där, en kollationering är en första genomgång med regissör och skådespelare av en pjäs eller liknande. Jag hävdar att man kan använda ordet i viss utsträckning trots att det är ovanligt. Vad sägs om "Polisen kollationerade uppgifterna mot sitt register" eller varför inte "Det är lämpligt att kollationera marknaden innan du bestämmer dig! Du kan få precis samma produkt mycket billigare på annat håll."

Men varför ska man använda en massa mossiga och ålderdomliga ord som ingen fan begriper ändå? Som sagt - det är skönt att läsa en text där nån brytt sig om att använda andra ord än de gamla vanliga grå. Förutsatt att det inte blir en ovana att leta reda på kufiska ord bara för sakens skull, alltså! Ordens betydelse framgår ganska ofta dels av ordet i sig som i t ex fallet "kollationera" är likt ett ord vi oftare använder (det är ju samma ord egentligen), dels av sammanhanget. Den intresserade läsaren får dessutom ett tillfälle att höja ögonbrynet och ta reda på mer om ordet, om det är nytt för vederbörande.

Varför denna propaganda? Jag skulle egentligen teckna ner en betraktelse över en skönt luguber bussresa, men hemkommen, duschad och någorlunda mätt efter en frugal måltid kände jag att mina sinnen förmörkats av en sinister trötthet, och en stämningsskildring skriven timtal efteråt i det humöret blir alltför lakonisk för att vara särskilt läsvärd. Att i efterhand kollationera en sådan text mot sitt minne är en ganska otillfredställande upplevelse.

Skriver jag så dåligt?

Att få sova med näsan mot din rygg. Det vore grejer, det.

Jag åt en pizza av det slag jag så gärna fordom konsumerat - ost i massor, skinka, bacon och bearnaisesås. Eller hur det stavas - det är visst franskt eller nåt. Har med såndär kåt kusin att göra, eller vad det heter om matlagningskonst. Medelsvensson äter i varje fall såndär sås till haricots verts (Harry Kuvert, smakar lite trådigt och som kuvertklister ungefär) och en köttbit och så pommes frites värmda på en plåt i ugnen, när det ska vara lite exklusivt och tillgjort.

Det var inte gott med pizza. Det var äckligt. Jag har inte ätit pizza på flera månader. Jag har gått ner åtta kilo på lika många månader. Men jag äter inte nyttigt fast jag borde det. Nu var det emellertid inte illamående framkallat av flottig mat detta skulle handla om, tänkte jag, utan illamående framkallat av andra människor. Människor, som föraktar och ser ner på andra människor. Det är mycket äckligare. Vad menar jag? Tillåt mig s.m.s. "dra några exempel".

Jag har respekt för att folk tycker och tänker annorlunda och har olika värderingar beroende på erfarenheter och social bakgrund. Etcetera - ni vet allt det där tjafset som präglar oss. Jag har däremot mycket ringa förståelse för människor som inte kan acceptera att alla inte är som de själva. Jag hyser en svag rädsla för att jag därmed ser mig själv som förmer än dessa människor, men jag kan ganska lätt bortse från den aspekten - jag tycker ju egentligen att de är dumma i huvudet, så varför förneka det?

Redan här stöter den tänkande människan på ett uppenbart felslut. Jag förstår och accepterar att folk tycker annorlunda, men jag accepterar inte att folk har en åsikt som går ut på att det inte borde tänkas annorlunda. Alltså respekterar jag egentligen inte folk, som tycker annorlunda. Detta är av visst intresse. Hur kan man då påstå att folk ska få tycka vad de vill? Om man kan krångla sig förbi den argumentationen - valfri gud eller annat väsen att åkalla vet kanske hur, jag vet inte - kommer man till nästa steg, nämligen där man ska argumentera för varför folk ska få bete sig och tycka på olika vis.

Det är lättare att hitta argument, när man har kommit så långt. Det är däremot desto svårare att övertyga den, som är av avvikande åsikt. Helt enkelt därför att den människa, som ser ner på andra människor - det må vara invandrare, socialdemokrater, skendemokrater, socialister, vokalister - har ett tankesätt som skiljer sig från den mer förstående natur som kan tänka sig att intressera sig för andra människotyper än deras egen och andra tankesätt än deras eget.

Detta kan vara mycket fel. Det vet jag inget om, men det är min teori.

Uttalanden i stil med "den förbannade städkärringen", "det jävla invandrarpacket", "de jävla svartingarna", "vänsterpacket"  etcetera kan jag ha en viss förståelse för. Samtidigt irriterar det min gallblåsa och retar vaddetnuärsomretasnärmanblirförbannad. Om man frågar någon som gör ett sådant uttalande om varför de sagt som de gjort, kan svaret bli "men det är ju så". Eller varför inte det intelligenta och genomtänkta "Såna är de. Se dig omkring, det finns undantag men på det stora hela....".

Det står fullt klart för mig, och torde stå fullt klart för fler, att alla männsikor tyvärr inte är lika värda. Eller snarare, inte anses vara lika värda. Men det är i grund och botten samma sak. Människor är, och saker är vad vi anser dem vara. Jag kommer att tänka på nyliga händelser som rapporterats i våra medier, stormar och orkaner i amerika - det är detaljerade uppgifter om varhurochnär det kan tänkas storma och varför, det är intervjuer med människor som kan komma att drabbas eller har drabbats och sensationerna staplas på varandra. Mr. Hardin i Muscle Shoals, Alabama (eller var fan det nu blåste, vi säger väl Baton Rouge, Louisiana istället) är antigen bestört över att hans hem ska krossas och hans familj bli hemlös, övertygad om att allt kommer att gå bra för han misann själv byggt huset, eller är upprörd över att evakueringen fungerat så dåligt. Detta bryr vi oss måttligt om, men dock bryr vi oss, läser och förstår denne herr Hardins bekymmer och önskar att det inte drabbade oss själva.

Skulle det mot förmodan komma en likvärdig rapportering från ett U-land, där packet bor (ni vet vad jag menar, oavsett om ni är av åsikten att människor kan vara pack eller ej och i så fall vilka som är det) skulle, det är jag tyvärr övertygad om, många människor inte bry sig. "Det är ju hemskt men det är ju i afrika" eller "Det är så långt bort, det händer inte oss". Jag är dessutom lika övertygad om att en del människor nästan skulle flina åt det.

Nej, människor här på jorden är inte lika värda. Det gör mig illamående, eftersom vi trots allt är djur som befolkar samma planet och jag inte kan inse hur konkurrens på detta vis skulle gagna oss eller världen. Än mer illamående gör mig människor, som aktivt är skadeglada åt mindre bemedlade människor eller människor ur andra kulturer. Att man kan ogilla någon i sin omgivning som man tycker bär sig åt som en idiot har jag den fulla förståelse för, men hur man kan ogilla folkslag eller folkgrupper eller bara människor allmänt, som man inte känner eller vet vad de egentligen gjort - det begriper jag bara inte.

Och det är alltså häri jag tror att skillnaden ligger, mellan människor som fördömer andra människor, och människor som inte kan tänka sig att göra det. Den som kan fördöma på lös grund och vara övertygad och drivande i sin tro, saknar vilja och förmåga att se till sina egna gärningar. Ty vad du än gör och anser att du själv är, så har du samma grundläggande behov och drifter som människan på andra sidan jordklotet. Därmed har du också samma fel och brister - i grund och botten. Fördömande människor hör till de som felar och syndar mer än andra. De är det värsta paquet vi har på jordens rund. Och de har förbannat lätt för att tala för sig och ta ifrån mindre talföra men goda människor sina rättigheter.

Och det är äckligare än fet mat.

När man som en viss bloggförfattare och ordsvamlare stundom känner sig ensam och övergiven och i stort behov av närhet och dessutom har en mycket god och på alla sätt älskvärd vän som omger sig med idel vackra flickor så blir man om inte bitter så dock ganska nedstämd. Att omge sig med idel vackra flickor är antagligen ganska trevligt även om bekantskaperna är kortvariga - så länge man kan skiljas åt i samförstånd om att man ska skiljas åt, och det man gjort också det skett på bådas initiativ. Det finns inget ont i dylika möten mer än en kanske något förhöjd risk för s.m.s. "bagg i grenen" jämfört med om man avhållt sig från sitt umgänge. För att nu kanske ge en antydan om vad det rör sig om för slags umgänge.

Tillfälliga förbindelser behöver nu nödvändigtvis inte bara ge en rent och strikt sexuell behållning trots allt även om det är intimt umgänge man sysslar med i slutändan (eller någon annanstans!). Att bekanta sig med det motsatta könets mångfacetterade och brokiga sammansättning genom närstudier kan också ge upphov till skratt och glada miner, även om man för den skull inte tänkt hålla kontakten särskilt långvarigt. Det kan vara roligt att utforska världen innan man slår sig ner där man vill tillbringa sitt liv. Kan man då också få god känsla i maggropen är det väl så bra det kan bli. Man kanske rent av - och faktiskt - kan få ett slags själverkännande innan man når sin paulun?

Är det ett bot mot sin ensamhet man är ute efter är väl tillfälliga möten inte medicinen, men i väntan på något kanske det kan lindra symtomen för stunden. Ungefär som att ta en treo för att glömma bort att skorna är för små och trängande.

Ja ja, för all del... Kom för fan med något nytt, käre författare och ordsvamlare. Ja, okej - till saken nu då äntligen. Detta var ju bara en förlängd ingress. Författaren och ordsvamlaren vill här skapa en frågeställning av kanske något komplex art.

Frågan han ställer sig lyder ungefär "Hur fan gör man?" men de fyra orden förmår inte riktigt att täcka in hela den stjärnhimmel av vilsna frågetecken som egentligen döljer sig bakom den gråa dager författaren brukar utstråla då han grubblar på detta. Frågan kan utökas till ett banalt "Hur fan gör man för att få ligga", men täcker ändå inte in frågans hela vintergata. Problemet finns i författaren själv och går antagligen att söka i orsakerna till det faktum att han alls grubblar på detta. Men han är inte ensam om funderingarna. Han frågade sin goda vän, som ett skämt, "Hur fan gör du?".

"Jag gör ingenting. Jag vet spelets regler."

Låt oss härvid dra i nödbromsen. Missbruk beivras, så ha en bra förklaring till hands. Tänk gärna ut en. Författaren kommer inte riktigt på någon. Han kan bara analysera sin omgivning, han kan inte helt förstå den och förklara den. Spelets regler? Låt oss anta att den goda vännen har någon form av poäng - flickornas existens i hans närhet antyder detta. Är det frågan om ett spel, alltså? Fia med knull, eller något? (Ge mig fias nummer om du har det. Jag vågar nog visserligen inte ringa, men...) Jaha, då ska vi se. Vad kan vi tänkas ha för spelpjäser? Pojkar och flickor naturligtvis, om vi rör oss på en heterosexuell spelplan. Vilket vi för stunden gör. Vad har spelpjäserna för egenskaper då?

Lossa bromsen. Författaren tror sig ha kommit på något. Det är inte spelplanen det kommer an på, det är spelpjäsernas egenskaper och beteende! Lysande! Vad han inte vet däremot, är hur man ska bete sig. Att magneter kan attrahera eller repellera vet han. Men hur fan attraherar man kvinnor? Hur får man dem att förstå vad man vill och att ens avsikter är goda?

Där har vi själva frågeställningen. Sug på den, ni.