wicke

Sömnproblem är ett kärt bekymmer som folk både kan lida av och profitera på. Jag lider av dem från och till - ni förstår, jag är den där sortens människa som har ofattbart svårt att komma i säng (för att sova, ska det handla om nu). Klockan är i skrivande stund 01:40 vilket väl får tala för sig själv - jag vänder på dygnet på några dagar om jag får möjlighet och jag gör det gärna, för jag känner att jag både mår bättre och trivs bättre med det.

Om man då har ett arbete som gör att man ibland får ställa väckarklockan så att den ringer när man egentligen helst knappt skulle gått och lagt sig, är det klart att man drabbas av vissa bekymmer. Jag är inte dummare än att jag inser att om man inte går och lägger sig i tid, kommer man inte upp i tid nästa morgon heller. Och då kommer man inte i säng på kvällen sen. Och så fortgår det. Således ska man gå och lägga sig i tid. Vackert så. Visst. Men likafullt är det en pina varje gång det i min turlista (det heter så, på järnvägen) står att jag har tur (arbetspass) 2, 3, 4, eller 5. Tur två innebär uppstigning 03:20, de övriga 03:50. Detta är på minuten utstuderat och infasat med väckarklockans snoozetid (två gånger!), tiden det normalt tar att trassla på sig uniformen och rätta till det som kommit bakochfram, rafsa med sig frukosten och cykla till jobbet. I ständig oro för polisbilar eftersom jag inte orkat fixa lyset.

Går man upp klockan tjugo över tre, och vill unna sig åtminstone sex timmars sömn, vilket redan det är för lite, måste man lägga sig redan klockan tjugoett. Det är fullständigt otänkbart i min föreställningsvärld. Det bara finns inte, att man kan gå och lägga sig klockan tjugoett. Så dags på dygnet är jag som mest igång och vaken och att då bara stänga av och - poff - somna är som ni kanske begriper ganska ogörligt. Således har jag för länge sen gett upp idén på att ens försöka. Stirra i taket är verkligen inte så roligt. Så jag sitter uppe istället. Till midnatt då jag kanske börjar känna mig lite småseg.

Då lägger jag mig och läser och varvar ner för att somna kanske en halvtimma senare. Men knappa tre timmar är inte mycket till sömn. I regel jobbar jag också tidigt flera dagar i sträck. Då gäller det att, efter att ha slutat för dagen (vilket förvisso sker redan vid lunch när jag börjar så tidigt) hålla sig vaken till åtminstone nånstans runt - just det - tjugoett. Så är problemet löst och jag har kommit i fas någorlunda. Men efter tre-fyra dygn med sänggående vid niotiden på kvällen och uppstigande strax före fyra på morgonen är jag inte människa längre.

Då är jag ett groteskt monster, som vandrar i en värld av andra groteska monster, som tar upp min tid och gör mig trött på livet, på jobbet, på hemmet och på mina vänner och som går i en dimma, skapad av uttröttade ögon som försöker se ut genom tungt hängande ögonlock. Då är det skönt att bara få lägga sig och sova... och sova... Tills jag vaknar av mig själv utan klocka. Och det händer sällan att klockan är så lite som elva då jag vaknar, snarare brukar den vara tolv-tretton. Ack, den som ändå låge, sa kärringen, satt på sängkanten.

Nu har jag emellertid fått andra sömnproblem på halsen. Mer angenäma onekligen. Och du? Nej, du är då sannerligen inte dum i huvudet. Det begrep jag ganska kvickt. Måtte du bara begripa att jag skiter i vissa saker. Som skick och avstånd. Var inte så förnuftig. Snälla.

Jag kom att tänka på en sak här förut. Tyvärr har jag glömt bort vad det handlade om, så det här kommer inte att handla om något särskilt. Angående mitt tidigare löfte om att vara nyskapande och mindre enkelspårig får jag väl helt enkelt be om ursäkt och helt enkelt utfärda ett nytt löfte; jag kommer med något nytt - imorgon. Så många andra kommer ju undan med liknande, varför skulle då inte jag göra det? Varför göra idag, det du kunde ha gjort igår?

Nu handlar emellertid inte den här bloggen enbart om mig, och mina synvinklar eller tankar eller vad jag petat ut ur näsan idag. Det tycks ju vara grundidén - prångla ut om inte dina snorkråkor så åtminstone dina lika korkade åsikter till en oförstående läsarskara. Som sedan säger sig hålla med, förstå, och tycka att någon annan än statsministern borde vara sådan, eller att det borde vara förbjudet med foppatofflor. För att nu tala om saker som liknar varandra - foppatofflor och statsministern, alltså. Men det vore ju roligt om det kommenterades lite här, för att nu bli allvarlig plötsligt - och det vore väldigt roligt att se vilka som faktiskt läser, även om jag nog kan ana mig till de flesta.

Jaha. Jag skrev ju, att här inte skulle stå något av vikt. Såså. Nu ska jag istället gå och läsa en bok. Hur långt jag nu hinner, innan jag får den i pannan. Godnatt.

Enkelspårsdrift, se dubbelspårsbegrepp.

8. Dubbelspårsbegrepp
c) Enkelspårsdrift = när det ena spåret på dubbelspår används för tåg i båda riktningarna därför att det andra spåret inte kan användas för tåg.

Jag har märkt att jag liksom travar på i samma cirklar och tuggar om samma saker här ibland. Jag läste en krönika skriven av en blivande journalist och däri gavs exempel på två andra krönikörer - varandras motpoler, men lika enkelspåriga båda två. Jag är också något enkelspårig ibland. Tjatar om hur synd det är om människor och att andra människor är hänsynslösa. Jag har rentav kallats för cynisk, kanske av den anledningen. Det kanske är läge att bli något mer dubbelspårig, och vidga vyerna en smula? Men ni vet hur svårt det kan vara att bryta rutiner...

8. Dubbelspårsbegrepp
a) Dubbelspår = två tågspår på linjen mellan två angränsande stationer.
b) Dubbelspårsdrift = när båda spåren på dubbelspår kan användas för tåg. Under dubbelspårsdrift kan förekomma vänsterspårskörning och högerspårskörning.
d) Nedspår = det vänstra spåret i riktning nedåt.
e) Uppspår = det vänstra spåret i riktning uppåt.
f) Vänsterspår = det vänstra spåret i rörelseriktningen.
g) Högerspår =  det högra spåret i rörelseriktningen.

(Till mom. 8, avd. a. "Dubbelspår" finns alltså inte på station. avd. b. I regel tillämpas vänsterspårskörning. Avvikelser se §81. Till avd. d och e. Riktning nedåt och uppåt bestäms av tågens nummer, se mom. 17)

Nej, inte är det lätt att vara dubbelspårig, inte. Inte om man får tro säkerhetsordningen, SJF 010, §1 moment 8 åtminstone. Och säkerhetsordningen är till för att följas åtminstone ett tag till. Så jag får väl göra ett aktivt val, och följa bestämmelserna; jag föredrar vänsterspårskörning, som ju också anses som det normala. Men så är säkerhetsordningen också förlegad och ska bytas ut mot en mer liberal och nyskriven inom kort. Påstås det.

Härmed utlovas således mer dubbelspårigt bloggande framöver. Jag kommer att belysa annat än min enkelspårigt mörka livsåskådning. Jag kommer vidare rentav att skriva recensioner av för länge sedan bortglömda böcker, referera gårdagens match mellan Volta och Dammråttorna (1-1 efter förlängning), skriva dåliga noveller, göra utförliga och konsumentinriktade tester av strap-on och i allra bästa fall till och med komma med något nytt.

Tappa inte sugen!

Drätselkammarfejare Dietmar Pettersson trädde ut ur det ärevördiga gamla huset och såg själv gammal men föga ärevördig ut då han satte nyckeln i låset till sin gamla moped. Han tänkte att han skulle köpa kakor och mjölk och ett gratulationskort till sin mor som i dagarna skulle bli nittio år gammal. Att Dietmar Pettersson själv skulle uppnå denna ålder verkade troligt, han hade sin mor att brås på och hade för övrigt levt livet så sakta att han borde kunna utdraga sitt lidande åtminstone intill sin nittiofemte födelsedag om man förutsatte att han skulle företa sig lika mycket som en normal man i hans ställning skulle hinna under en normal livstid.

Dammråttorna i drätselkammaren frodades.

Så gjorde emellertid även kriminaliteten i denna del av landet och innan Dietmar Pettersson kommit hem från arbetet och konsumaffären hann han bli skjuten i skallen med en avsågad hagelbössa och dumpad i ett buskage i en frisk och vacker skog som någon kvarlämnat i den falska förhoppningen att människor skulle ströva där i trygghet och harmoni.

Alltmedan Dietmar Pettersson låste upp sin moped, handlade mjölk, kakor och gratulationskort, knattrade hemåt, blev skjuten i skogen och rånad på tvåhundranittioåtta och femtio och en gammal Puch, kokade hemmafru Dagny Johansson makaroner ty i villan på Genomfartsgatan 18 i Bonnarp skulle det serveras stuvade makaroner och stekt falukorv då den äkta maken kom hem från arbetet. Barnen väntade redan troget vid köksbordet, läsande serietidningar av amerikanskt och lätt indoktrinerande ursprung. Kvack.

Kvacksalvare Harald Forsström påstod sig inte själv vara en dylik utan snarare en frälsare, därom var han åtminstone övertygad själv. Han satt just denna stund på jorden och läste en artikel i landets största kvällstidning. Artikeln behandlade moralens förfall och journalisten tycktes förfasas över människors syndiga leverne. Han instämde rysande och tänkte att han skulle gå och klä sig prydligt inför ett förestående möte, där han skulle försöka övertyga en stor skara åhörare om att hans irrlära och ingen annans var den rätta för dem.

Irrlärare Margareta Schönstedt arbetade på en högstadieskola och hade just lagt ifrån sig några papper som hon klottrat på i syfte att förbereda en kommande lektion. Hennes tankar gick nu istället till de ord någon av eleverna yttrat tidigare under dagen då hon förvirrade en hel skolklass som skulle instrueras i ett schema för en friluftsdag påföljande vecka. "Maggan! Vi fattar inte ett dugg när du ska förklara. Bara dela ut schemat!". Vad Margareta Schönstedt inte insåg var att hon just i detta ögonblick kom på en metod som skulle komma att ge hennes elever en sportslig chans att åtminstone klara ett godkönt betyg. Hon gick med raska steg mot kopieringsapparaten för att kopiera upp färdiggjort studiematerial istället för att utveckla en metod för att bena ut ämnet på tavlan inför klassen.

Vad sker på vitt skilda håll i vårt lilla inskränkta samhälle just då du läser detta? Hur många människor far illa av andra människors gärningar? Hur många människor tänker tankar som i handling skulle få fatala konsekvenser för andra människor? Hur många skrattar? Älskar? Blir våldtagna? Äter? Köper en ny bil?

Höj blicken.

Alla människor utom jag är idioter. Världen borde vara mig tacksam för min existens, men ingen jävel har intelligens nog att uppskatta att jag är lite finare, lite bättre och lite mindre självgod. Visserligen fick jag en komplimang när jag handlat rutten köttfärs på ICA förut ikväll, men det var ett rätt tafatt försök ändå och inget jag skulle ha nappat på. Jag kom ut från affären med min matkasse och mötte där ett par tonårsflickor i just det utförande som ingen människa av övrig sort står ut med i mer än tio minuter. Den ene gav mig en forskande blick och när jag passerat hörde jag henne säga "fan vad snygg han är..." innan hennes röst dog ut i den kalla höstvinden.

Det var som sagt en jävligt tafatt komplimang.

När jag kommit hem till mitt residens för att dricka ett för min sinnesstämning väl avvägt kvällste, det blev en kopp väldraget earl grey med ett stänk av bittermandel, satte jag mig för att fundera över mina ärade medmänniskor och deras tillkortakommanden, ty detta är mig ett kärt ämne och dessutom något jag länge gått och grubblat på. Min vanliga handlingskraft satte nu stopp för grubblandet och röt ilsket åt mig att göra något åt saken. Så sagt och gjort, jag gjorde mig i huvudet en lista på mina vänner, och listade sedan punkt efter punkt med irriterande egenskaper eller ovanor.

Det var tillfredställande att på det viset faktiskt kunna konstatera att även de bästa av människor - mina vänner! - kan vara både töntiga, dryga och ointelligenta. Teet smakade mycket bra. Sedan övergick jag medan teets eftersmak lekte med mina smaklökar och fortplantade sig genom gommen till att fundera över mina kollegor på arbetet och deras irriterande beteenden. Det slutade med att jag satt och hånskrattade för mig själv, enär jag kom att tänka på en scen ur den vrickade verklighet jag tyvärr fötts till att leva i:

Jag gjorde som så ofta en insats för samhället då jag helt frivilligt plockade skräp på stationsområdet i Mariestad för några veckor sedan. Fick ihop tre stora påsar med godispapper, salladsbyttor, ölburkar och förbrukade biljetter. I förrgår stod jag och inväntade ett mötande tåg på samma plats. Det kom in, kollegan kom ut, glufsandes på en fett- och sockerdrypande chokladkolakaka (snack bar, va? mig lurar ni inte med utländska!), förmodligen i syfte att bibehålla sin isterstinna kroppshydda. För att verka häftig inför sina yngre och förmodat populära medarbetare släppte han så godispapperet på plattformen som jag tidigare sanerat.

Jag blev inte arg. Jag underrättade istället kollegan om att det kändes en smula otacksamt att först plocka skräp högst frivilligt och i vetskap om att  ingen ska komma och tacka mig, och sedan se en kollega stå och skräpa ner samma plats strax därefter. Detta roade mig, ty kollegans ögon stannade liksom till, för att sedan börja flacka runt, alltmedan röstläget blev något högre och hjärnan tycktes leta efter ett halmstrå att gripa. Jag greps, då vi skilts åt, av ett svårartat skrattanfall.

Nåväl, det är ohjälpligt. Jag må vara en ovanligt lyckad molekylsammansättning, men jag är inte kropp till att förändra världen ensam - inte en värld befolkad av idel korkskallar åtminstone. Det är istället dags att jag med denna säkra vetskap i ryggen går ut och möter världen med ett lömskt leende.

Det kan ju alltid vara något att le åt, att det är jag som är intelligentiast här.

Minns ni Björn Afzelius?

Jag vet inte om jag kan påstå att jag gör det, men jag har honom att tacka för en minnesbild som nog aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Förutom att han i övrigt verkar ha varit en människa med mycket mänskliga perspektiv på saker och ting, ska tilläggas.

Jag vet inte om ni också minns saker så som jag kan göra - jag har ett utpräglat bildminne då det gäller situationer jag upplevt. De blir som alltifrån stillbilder eller korta klipp till längre filmer som jag kan spela upp för mig själv då det av någon anledning blir aktuellt. Omvänt kan jag, om jag ser en bild jag tagit eller som är tagen vid ett tillfälle då jag var närvarande, komma ihåg precis vad jag gjorde och åt inom en tidsrymd på flera timmar från det ögonblick som fångats i bild. Det är lite lustigt, sett til det, att det ska vara så förbaskat svårt att komma ihåg var man lagt nycklarna när man har bråttom. Jag antar att hjärnan inte är mer användbar än vad man förtjänar.

Björn Afzelius, var det. Ni har säkert hört "Tusen bitar". En sån där modern klassiker. Dessutom tycker jag att den är väldigt bra - jag kan sitta och nynna på den för mig självt, sådär imbecillt man kan nynna på låtar som man bara delvis kan. Nanana. Nanana. Etcetera. Det kan förresten tilläggas att låten inte är skriven av Björn Afzelius. Den är skriven av en danska, Anne Linnet, men översatt av Afzelius och jag kan inte låta bli att se låten som hans. Trots att vikingarna, gud förbjude, också gjort en version...

Ett lågt staket i omålat trä, med staketspjälornas överdel sågade till en spets, monterat på en ram av svartmålade stålprofiler. En ordinär villagata, en asfalterad garageuppfart med en beige volvo duett, en litet transformatorhus i sjöstensklädd betong som man kunde klättra upp på taket på och runt denna, allra närmast väggarna, oklippt och borstigt gräs. En varm sommardag då det är skollov, semester och folk solbadar i trädgårdarna.

Det torde vara sommaren 1990. Ett gäng normala barn i något varierande ålder har samlats såsom barn som bor i samma område råkar samlas emellanåt. Tändningsnyckeln i den gamla duetten sitter i, och i rollen av bilägare eller åtminstone nästan vrider barnet i det hushåll i vilket den beiga, ursvenskt praktiska bilen hör hemma om nyckeln, och sätter på bilradion.

Det sägs att ovan molnen
är himlen alltid blå
men det kan vara svårt att tro
när man inte ser den

det sägs att efter regnet
kommer solen fram tgen
men det hjälper sällan dem
som har blivit våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du säkert det

Barn i åldrarna fyra till tio år blir väl sällan andäktigt tysta. Men i samma sekund som bilradion lätt skrällande spred denna sång i den sömniga och somriga omgivningen blev det märkbart tyst. För en kort stund. Sedan började de som kunde texten eller trodde sig kunna, ta ton. Efterföljda av resten. Spontan allsång, falsk och hemsk men mycket hjärtlig. Jag vet att det hände, jag kan se det framför mig.

Och jag kommer aldrig att glömma det.