wicke

Jag ville jag vore mörk. Mörkbrunt eller svart hår, brun hy och en mörk, sugande blick. Som Darin kanske. Han ser avgjort bra ut, tycker jag. Jag har smak för det lättsmälta och uppenbara tydligen. Nåväl, min fasad är putsad i andra nyanser än hans, och murverket bakom fasaden är väl förhoppningsvis också ett helt annat. (Men jag skulle tro att han och jag egentligen sjunger lika bra, jag hörde hans insats på idrottsgalan - eller var det nåt annat meningsfullt - nyligen, ja, via TV förstås, och det övertygade mig om att min sångröst kanske duger ändå.)

Men nu är jag inte det. Jag är blek. Rött eller orange hår och en blå eller turkos, tom blick. Som mig själv, definitivt. Det där röda håret är ganska ostyrigt och att stänga inne det i någon snygg långhårig frisyr, såndär som andra pojkar som ser bra ut har, låter sig inte göras. Jag har gjort naiva men naturligtvis blyga och försiktiga försök. Jag ser antingen ut som kommen ur en vindtunnel, eller som en misslyckad beatlewannabee. Oavsett vax, spray eller mousse. Mitt hår är egensinnigt. Och egensinniga bör man hålla kort, så jag gick till frisören idag.

Drop-in är en välsignelse för varje velig själ, så jag droppade in och rann direkt ner i frisörens, eller förlåt frisörskans - här ska vi movera oss rätt, stol, ty det var ingen under behandling för tillfället.

"You know, someone's said that the world's a stage and each must play apart..." - jag rann verkligen in i en scen, skulle man kunna säga. Eller snarare in på en scen ty endast birollsinnehavarinnan hade dykt upp ännu. Men snart dök matronen i huvudrollen upp och scenen skulle utspela sig, obönhörligt och oåterkalleligt, och där skulle jag sitta, fjättrad under frisörskans skynke och med en skelögd och förbluffad blick rakt in i den ovänliga spegeln mittemot.

---

PERSONERNA
I birollerna:
Gittan, liten frisörska med värkande axlar och krumma fingrar
Calle, åhörare i Schwarzkopf-tvångströja och plötsligt berövad sin existens
I huvudrollen:
Agneta, Gittans väninna, i övre övergångsåldern, mamma, svärmor och bestört över tingens utveckling

Handlingen utspelar sig i en enklare frisersalong i en mindre svensk stad med snön utanför dörren och kaffepannans i rummet bakom dofter skickligt dolda av en lagom dos hårspray.

---

Ytterdörren slås upp med ett nervöst och larmande pling. Gittan som står med saxen i högsta hugg tittar mot dörren och säger "Nå, men hej Agneta!" på svenska med märkbar finsk brytning.
-Nu är måttet rågat! säger den nyinkomna och ställer förargat ifrån sig handväskan så att en stapel flitigt bläddrade Hemmets Veckotidning far i golvet med en ängslig smäll. Gittan intar lyssnarposition och den halvklippte kunden höjer ett ännu kvarvarande ögonbryn för sig själv, han har just upphört att existera och är inte mer befintlig i rummet än en fluga i taket.
-Nå? säger Gittan, luttrad och van vid väninnans häftighet men ändå nyfiken på det senaste. Vad är det?
-Det är Henrik igen. Jag tror tamejfan jag blir vansinnig. Det är Susanne och hennes väninnor.
-Så, vad är det den här gången då? Gittan stryker av några hårstrån från saxen och lägger den åt sidan.
-Nu ska du få höra. Henrik fick ju en julklapp av Sussa. Han ska vaxa bort allt hår! Ja, inte på huvudet förstås men resten.

Den ickeexisterande kunden spetsar öronen. Det här kan nog bli riktigt underhållande.

-Nej, vad säger du? säger Gittan med ett visst mått av tillkämpad nyfikenhet. Vaxa? Allting?
-Javisst, den ynka stackarn som inte ens kan förmå sig att gå till tandläkaren som han behöver. Vaxa -joho! Då duger det, när han får pippa för besväret! Det skulle ingå hos tandläkarn, det! En rotfyllning, och så..!

Man kan fundera på om en profylaktisk påsättning verkligen är så lockande. Man kan också grubbla på vem Henrik egentligen är. (Men det ska snart stå klart för alla tvivlande.)

-Tänk om Mikael vore likadan! Min Mikael - så olik sin stackars bror, trots att det bara är några år mellan dem. Det kunde man inte tro när de var små, alltid så sams, bröderna, och som mamma var det ju en barnlek att hålla reda på dem! (Det är något drömmande i Agnetas tonfall - som när man minns den där himmelskt goda pyttipannan man lyckades få till, direkt ur påsen, i förra veckan eller så.)
-Jo, jo, men nå. Vaxa sa du, påpekar Gittan ivrigt i tydligt hopp om att få något slipprigt att tänka på.
-Mmm, hon vill väl ha det så, Susanne, förstår jag. Ett presentkort på vaxning minsann, och så ska han tatuera in "Susanne" på överarmen också. Som nån jäkla sjöman. Sedär den dag han ångrar sig att han träffat henne, så lång näsa han ska få!
-Voj voj, det kan bara sluta illa.
-Jag menar det! säger Agneta triumferande. Hjärntvätt är vad det är, från den där jävla skatan och hennes väninnor! Jo, han ska vaxa sig för lite manliga hormoner passar sig ju inte. Sen ska de till Thailand, javisst.

Här växlar blicken in på mörk avundsjuka och Agneta tystnar för några ögonblick, men kommer snart på fortsättningen.

-Kommer han sen tillbaka iförd en rosa skjorta avsäger jag mig föräldraskapet!
-Så, du menar inte...? undrar Gittan försiktigt.
-Jo-ho minsann det gör jag. Hon vill väl ha honom precis som den där stackars grabben hon har. Omvänd! Fikus! Som en stackars hjärntvättad grönsak! Och bara fjorton år!
-Men, int' kan han rå för han är... bög, stackarn? Gittan blir plötsligt försiktig och uttalar orden med en stigande rysning.
-Kyss mej! Det är väl Susanne, förstår jag! Det odjuret. Hon vill åt Henrik också - det ger jag mig fan på. Göra honom till sin egna lilla fjolla som hon kan svänga sig med, jo minsann. Och han är på god väg, det säger jag då dig. Han som precis blivit vuxna karln. Snart får man väl kalla honom Henrietta också! Kan jag få låna telefonen - jag behöver ringa efter en bil.
-Jo, nog ska det gå bra. Gittan påminner sig plötsligt om kunden i stolen som nu kommer fram i verkligheten igen. Med en skrämd min.

Från rummet bakom hörs Agneta telefonera. Upprörd över något. Luggen blir sned men den stackars kunden betalar ändå 190 kronor och stiger ut ur frisersalongen med en känsla av att någon i denna värld trots allt är åsidosatt, förutom han själv, som han alltid trott. Fjorton år? Bög? Vaxad skjorta och rosa Susanne. Herregud. Folk är inte kloka.

Men håret blev kortare. Må det växa till sig lagom tills Susanne och Henrik kommit åter från Thailand. Med en rosa skjorta, det blir nog roligast så.

Okej - jag gör väl en lista jag också, då.


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Faktiskt. Började lokförarutbildningen och gjorde en hel del jag inte gjort tidigare där. Men svaret på en sån här fråga är naturligtvis "ja" hur man än vänder på det. Även om man inte upplever att något nytt skett, har man ändå troligen kliat sig i rumpan på en plats i världen där man aldrig tidigare gjort det.
Höll du några av dina nyårslöften? Jag kan såhär i efterhand inte minnas att jag gav några, vilket torde betyda att svaret på frågan är "Nej".
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, gudskelov inte.
Vilka länder besökte du? Norge och Finland.
Är det något du saknade år 2006 som du vill ha år 2007? Sällskap och tid för mig själv på samma gång.
Vilket datum från år 2006 kommer du alltid minnas, och varför? Jag kan inte komma på något, vilket väl säger allt.
Vad var din största framgång i år? Att klara lokförarutbildningen skulle möjligen räknas som en framgång. Jag vill dock inte se det så. Det hade snarare varit en förlust att inte klara den. I övrigt? Nja, nya erfarenheter och nya insikter, kanske. Det är alltid en framgång, även om det inte alltid är positiva erfarenheter och insikter.
Största misstaget? Det vet jag faktiskt inte.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag har varit rejält deppig från och till. Men fysiskt - nej då.
Bästa köpet? Min iPod Nano.
Vad spenderade du mest pengar på? Troligen mat. Kanske resor. Möjligen kläder.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Det var det största felet med 2006. Svaret är nej. 2006 var ett känslolöst år.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2006? Inga alls, skulle jag tro.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare än 2005 men också betydligt mer likgiltig. Det är inget gott tecken men dock sanning.
Vad önskar du att du gjort mer? Orkat.
Vad önskar du att du gjort mindre? Varit förlamad av min egen hjärna,
Hur tillbringade du julen? Med familjen och släkten.
Blev du kär i år? Nej.
Favoritprogram på TV? Vad är TV? (AbFab är alltid en farvorit förstås...)
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Nej, det tror jag inte.
Bästa boken du läste i år? Som alla andra år - "Terroristerna" av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. "Stålsprånget" av Per Wahlöö var inte heller dum.
Största musikaliska upptäckten? Jag tror inte att jag gjort någon sådan sen jag upptäckte... Elvis. Och då var jag 7-8 år eller så.
Något du önskade dig och fick? Jadå.
Något du önskade dig men inte fick? Definitivt. Sällskap, förståelse, närhet, värme, tid till mig själv.
Årets bästa film? Det vet jag faktiskt inte.
Vad gjorde du på din födelsedag? Den firade jag med familjen. Tårta!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Se ovanstående svar på frågor så borde det stå fullt klart.
Hur skulle du beskriva din stil år 2006? Under utveckling.
Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Bra fråga. "Valet" är inget sanningsenligt svar. Det engagerade inte. Jag visste ändå vad jag tyckte. Ett vallöfte eller en enskild valfråga är egal i det stora sammanhanget. Vi måste bry oss om varandra.
Vem saknade du? Det blir för abstrakt. Jag vet inte. Några vänner, som nog läser det här och som jag önskar att jag orkat och kunnat träffa mer än jag gjorde, några vänner som jag träffade men inte fick nog av (?), mig själv.
Citera en sångtext som summerar ditt år: Nej tack. That's not my cup of tea.

Vädret var som gjort för dagen. Mörka moln och enstaka regnstänk men ett gult skärande solsken mellan sprickor i molnen som gjorde att den regnvåta asfalten och de regnvåta plattorna till markbeläggning speglade ljuset och gav en märklig stämning i staden. Han gav sig utanför dörren strax efter lunch eftersom han tröttnat på att sitta sysslolös. Skulle hämta biljetter och kanske köpa något i affären. Han promenerade genom parken och mötte en gammal dam med en hund som var så gammal att den borde ha kunnat bevittna jesu korsfästelse, om man räknat om dess ålder till människoår. Det var det enda. Något löv singlade ner på gräset, någon fågel flög hastigt mellan grenarna och någon bil for förbi ute på gatan.

Det var en luguber dag. Det var naturligtvis höst. Han tänkte att det i stort sett kunnat se likadant ut i parken för tio år sedan, femton, tjugo, kanske trettio. En annan tant, kanske samma hund fast med annan matte, så gammal var alltså hunden, kanske något annat träd i stället för det synbarligen nyplanterade i hörnet, andra bilar som skymtat på parkeringen, en annan papperskorg och kanske något annat klistermärke på lyktstolpen, eller kanske inget alls. Men i det stora hela - något nedsinglande löv, någon hastigt flygande fågel och så egentligen inget mer än en tom park en lördagmiddag i november. Han saktade in steget och stannade. Var det verkligen nutid? Han satte sig på parkbänken för att vidareutveckla resonemanget inför sig själv, det fanns ju ingen annan där.

Han blundade kort och försökte flytta sig tillbaka i tiden tio år. Slog upp ögonen och såg sig omkring. Utanför parken skulle människor vara yngre eller inte finnas till, utanför parken skulle reklamskyltar och skräp se annorlunda ut, utanför parken skulle man tala om andra saker, utanför parken skulle bilarna vara andra eller äldre och inne i parken skulle brädorna på parkbänkarna inte vara anfrätta av alger och mögel. Det skulle kunna vara så att mannen på parkbänken också var tio år yngre. Han satt stilla en stund och betraktade de mörka och fuktiga trädstammarna och de nästan helt kala grenarna i träden, de bruna och slafsiga löven, i olika stadier av förruttnelse, som samlats på gräsmattor och gångar, sina egna ben och fötter och suckade djupt.

Man skulle kunna filosofera i en evighet - om varför bilarna måste se annorlunda ut, om varför människor måste tala om andra saker, om varför reklamen måste basunera ut nya säljande slogans. Om vår skapade tids gång. I parken flyger en fågel hastigt av och an mellan trädens grenar. Det skulle inte kunna vara samma fågel som för trettio eller femtio år sedan ty så gammal blir inte en fågel, men någon skillnad skulle man inte kunna se. Fågeln samlar likadan mat för likadana behov på samma vis som förut. Och den ser ut att trots avgaser och andra ting såsom växande husbebyggelse och högt oljud som stör dess naturliga miljö trivas i högönsklig välmåga ändå. Men människan har ett naturligt eller om man så vill onaturligt behov av ständig omväxling. Vad ska det vara bra för?

Han hade kunnat sitta kvar i parken länge, och han hoppades nästan, att han då han kom ut på gatan igen förflyttats tio år tillbaka i tiden. Det hade varit intressant. Men han suckade, reste sig och gick för att göra det han skulle. Imorgon vore det nämligen för sent.

Vem är jag och varför i helvete då? Okej. Vi börjar lite enkelt. Var bor jag? Ja inte fan vet jag. Där jag är folkbokförd? Javisst. Men inte länge. Vill inte bo där. Fast ändå. Men nu bor jag någon annanstans och det är ju faktiskt riktigt trevligt. Trevligt, oh, småkakor och te. Analsex? Ja, det kanske är trevligt. Spreta med lillfingret när du dricker te. Det är trevligt. Angenämt rentav. Okej, jag bor ingenstans egentligen.

Vad gör jag? Ja, jag har ju ett jobb. Men jag jobbar inte. Nähä, vad fan ska jag med jobbet till då? Vad gör jag då förresten, om jag inte jobbar? Jag har praktik. Det låter som - vänta nu, går jag kanske i nionde klass och har prao på den där jävla blomsterhandeln som numera är en relativt tvivelaktig pizzeria? Minns förresten att jag klippte mig där som barn. Pizzerian där jag som barn blev klippt. Rena poesin tamejfan. Nej, jag har praktik. Jaha. Det är ju vettigt. Jävligt vettigt.

Vad ska jag göra sen? Ja, jag ska väl jobba? På jobbet? Nej inte på jobbet. Där tänker jag inte jobba längre. Nähä? Men var fan ska jag jobba då? På ett annat jobb? Kanske. Vad vet jag. Det finns jobb att söka och jag vill ha det. Men då var vi nästan åter vid andra frågan "Var bor jag?". Jag bor ingenstans. Mmm - och bor man ingenstans kan man ju inte jobba nånstans heller. Alltså måste jag bosätta mig nånstans. Men hur fan ska jag bosätta mig nånstans utan att ha ett jobb? "Tjenis penis, jag är arbetslös och orakad. Får jag typ hyra lägenhet hos ditt utsugarföretag här ett tag så jag kan skaffa jobb?" Visst serru. Jävligt bra.

Och sen då? Jobba nånstans och bo nånstans. Umgås med? Vem? Alldeles oavsett var och när och hur fan jag jobbar, bosätter mig eller finns så - nej, jag är inte en av er. Jag är inte en av dem. Jag är bara själv i nån jävla bubbla. Jag är själv i en bubbla som går på promenad i parken en blåsig och regnig natt med höstlöv på marken. Det är skönt. Nödvändigt ibland. Men bara av den anledningen att det är det enda som inte känns krävande, jobbigt, obekvämt. Det är kravlöst. Jag behöver fan en paus och en kram.

Det jävligaste av allt? Nej, det är inget särskilt som hänt eller ska hända. Det är ganska jävligt egentligen, men det bara är så. Och alltid ska nån fråga hur det står till. Ja, hur fan står det till? Det undrar jag med. Men jag har inte mage att svara annat än som följer. För det finns faktiskt de som verkligen har problem av något slag. Ett reellt problem. Det är inte synd om hälften av alla som tycker synd om sig själva. Det är inte ens synd om en femtedel av alla självtyckasyndare. Jag hatar folk som tycker synd om sig själva. Jag hatar mig själv ibland. Jag går ut i en bubbla, i parken. Och folk frågar, och jag svarar.

-Hur står det till?
-Jo tack, det är bra.

Det är en vardag, vilken som helst, men klockan råkar vara halv ett på natten och far och son sitter i bilen, för de har varit och hälsat på mamma på sjukhuset. Mamma har legat på sjukhuset ganska länge och när hon kommer därifrån, faktiskt kommer hon att komma därifrån - det vet man nu, är inget sig likt mer. Allt är för övrigt redan förändrat. Inget ska mer bli som det var förut.

Far och son är på väg hem genom natten. Sonen ser ut genom fönstret. Han är trött och tankarna flyger i huvudet men han ser ut genom fönstret och betraktar natten utanför, han tycker om det. Det känns tryggt i bilen fast han är mörkrädd och aldrig skulle ge sig ut ens hemma i trädgården i mörkret. Det lyser från några enstaka hus, i de flesta fönster är det däremot släckt och folk sover. Pappan tycker inte om att lyssna på radio eller musik när han kör men däremot tycker han om att köra bil. Det är tyst i bilen. Ingen säger något. Men bilen är full av tankar, hopp, förundran och frågor. Några rådjur på en åker, snart är det höst och rådjuren är inte lätta att se i mörkret, men sonen ser med sina friska ögon.

Vägen blir till motorväg. Stora Staden, i sonens och även i pappans ögon, nalkas. Gulorange belysning lyser upp vägen. Betong, skyltar. En nattöppen hamburgerrestaurang lyser med sina stora skyltar. Sonen tittar länge efter skyltarna. Pappan ser detta och frågar "Är du hungrig?".

"Nej..." blir det tveksamma svaret. Pappan tittar några sekunder. "Är du säker på det?". "Jaaa..."... pappan suckar och kör vidare. Det är fortfarande tyst i bilen. Stämningen är fortfarande densamma, men sonens ögon ser inte samma saker som nyss. Fler bilar. Möten. Mer betong och utplanterade växter som kämpar mot föroreningar i en miljö där inga växter kan trivas. En polisbil susar fram med påslagna blåljus och kastar blixtrande blå strålar ut i den sjukliga gula belysningen. Avfarter, avlägsna och mindre avlägsna hus, betong, andra bilar - allt susar förbi bilen som för en stund verkar stå stilla.

Den Stora Staden läggs bakom bilen, det blir mörkare och vägen mindre. En TV-mast står på ett gärde och skickar från sin topp ut långa svepande ljusstrålar i natten. Sonen tittar upp genom vindrutan. Stjärnor och svepande ljusstrålar som nödsignaler skickade från en förtvivlad tentakel ut i en tom, kall och obarmhärtig rymd. Stjärnorna skulle alltid fascinera sonen. Han skulle senare kunna stå i timtal och se på dem i mörkret, utan att veta hur lång tid som passerade. Och han skulle alltid få tårade ögon av tanken på hur oerhört obetydlig en varelse på denna minimala himlakropp egentligen är sett i proportion till allt där ute, allt obegripligt ovanför och bortom. Tårade ögon tills han till slut inte orkade titta längre.

Hemma i natten i ett tyst, öde och sovande hus. Trött, trötta, men inte redo att sova. "Du, pappa..." säger sonen en aning eftertänksamt, "jag var nog hungrig ändå...". Pappa lagar varm choklad och smörgåsar och man pratar något lite. Läser i en tidning. Sedan orkar inte sonen vara uppe längre utan går och lägger sig, ensam i sängen, ensam med förtvivlan, frågor och tankar. Måste försöka somna, för det är bara torsdag ännu och skola imorgon. Igen. I köket sitter pappan med sin tidning och en pennstump. Löser korsord, ensam, ensam med förvivlan, frågor och tankar. Det är inte riktigt lika roligt att lösa korsord utan mamma. Men mamma kommer snart hem. Ska hon kunna lösa korsord tillsammans med pappa då?

Inget ska mer bli som det var förut.

I flera dagar har jag haft lust men inte förmåga att skriva något. Jag har lidit av något slags skrivimpotens, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag är ganska säker på att jag inte nu heller har förmågan att uttrycka precis det jag vill ha uttryckt nu. Skulle jag skriva något om vad jag ville så skulle det bara kännas krystat (ha-ha-ha, uttryckt-krystat, mycket humoristiskt). Så jag skiter (...) väl i det för stunden.

I stället kan jag konstatera att det är dags att packa ihop och försvinna. Nu igen. Senast jag flyttade var i februari, och gången dessförinnan i januari året innan. Väl så, det finns ingen anledning att stanna här längre även om jag måste säga att jag trivs här - men att stanna vore som att ha bott kvar i hemstaden efter studenten, då alla andra flyr mot andra mål. Det skulle kort sagt bli förbannat ensamt. Och det är värdelöst att känna sig ensam (vilket jag så här inom parentes skrivet gör för det mesta ändå, men det lämnar vi därhän just nu...). Lägenheten är uppsagd till den 1 oktober men eftersom det råkar vara en söndag och jag på måndagen den 2 ska befinna mig i Göteborg sker utflyttningen redan på fredagen den 29. Det är dags att börja packa.

2006 har varit något mindre konstigt än 2005 och dessutom ett f-n så mycket mer uthärdligt år men ändå är det något som känns märkligt utan att jag för den skull kan sätta fingret på det. Fort har det gått. Fortare än blixten och det kommer nog inte att gå långsammare de månader av året som återstår heller. Två av dessa, oktober och november, ska tillbringas på först SJ AB och sedan Green Cargo i Göteborg. Återstående tid - ja, det har jag ingen aning om. Mitt bohag flyttar jag hem till föräldrarna tills vidare. Min anställning i Stockholm är kvar till sista december. Det är vad jag vet. Fredagen den 1 december är det definitivt exit Mjölby. Kanske och förhoppningsvis har jag vid det laget skaffat mig en sysselsättning för framtiden - burr, framtiden - och kanske vet jag då också vad jag gör nästa år. Det har jag ingen aning om nu. Var ska jag bo? Jobba? Jag vet bara på ett ungefär vad jag sannolikt kommer att jobba med, men...

Ja - mycket är det nu, köpa mjölk på tisdag och gå ut med soporna på torsdag...

Klockan är ungefär ett på natten. En tid på dygnet då många sover och man själv borde göra detsamma. En tid på dygnet då tankarna flyger som misslyckade pappersflygplan inne i huvudet och antagligen flyger ut genom öronen eftersom de oftast upplöses i intet innan man hunnit tänka fördigt dem. "Man", skriver jag fast jag menar "jag". Man borde skärpa sig, så att man inte håller på med såna dumheter. Om man orkar, men nu faller det sig helt enkelt så att man tycker att det passar bättre med "man" än med "jag" ibland. Varför det nu är så. Se där en tanke som förlorade sig i intet. En helt oviktig tanke.

Jag har varit ledig idag eller snarare igår och därför enbart sysselsatt min hjärna med oviktiga tankar. Det brukar bli så och jag kan inte göra annat än att beklaga det. Jag skulle nämligen behöva sysselsätta mig med viktiga tankar i stället. Kanske göra något nyttigt - läsa om tyristorer eller kontrollmöten eller kanske förbereda inför den kommande flytten - men det blir aldrig av. Självdisciplinen saknas. Det är egentligen ganska skönt att gå omkring och vara onödig eller bara ligga och skräpa. Men jag vet hur äckligt det kan kännas när man har mycket att göra att se människor bara vara onödiga och oföretagsamma. När man själv knappt har tid att gå på toaletten utan att ta med sig något dit att uträtta utöver det man verkligen måste, för att man måste hinna med.

Samtidigt kan jag tycka att det finns fullt legitima skäl för att skräpa. Är man ledig så är man och på sin lediga tid kan man välja att antingen vara aktiv eller passiv. Det beror nog lite på vad man vill uppnå i tillvaron och hur man själv är till sättet. Jag kan vara ganska loj. Inte bry mig i sådant jag anser oviktigt. Framförallt kan jag gripas vid en stor leda vid nästan allting när jag kommer att tänka på vissa saker eller hör saker yttras. Då blir jag verkligen oföretagsam eftersom det ändå känns meningslöst att försöka göra något vettigt. När jag hör folk yttra sig om barnuppfostran, poliser, invandrare, friskolor, skatter, bomber eller något annat som folk brukar ha åsikter om som jag inte delar kan jag bli sådan. Less på tillvaron. Det är egentligen ganska synd. Egentligen borde jag ropa "Men för helvete!" men jag orkar inte riktigt. Jag blir tyst och irriterar mig med knuten näve i fickan i stället.

Jag är som sagt loj eller kanske litet passiv till min natur. Avvaktar, ser hur situationen utvecklas och agerar sedan eventuellt om så är nödvändigt. Varför ska man provocera? Allt har sin gång. Jag tror att det måste vara så. Allt har sin gång och även om man försöker påverka så kan man ändå inte omvända ett händelseförlopp som nästan är fullbordat. Men vi människor är bra på att tro det - vi ser ofta inte vartåt det bär förrän det är för sent och då börjar vi veva med armarna och protestera. Och naturligtvis gnälla i efterhand. Men varför hetsa upp sig, när allt ändå har sin gång? Jaja. Det låter pessimistiskt. Texten kan uppfattas som att jag är en människa som inte bryr mig. Hemska tanke - jag kanske till och med röstar blankt i valet eller ännu värre, inte röstar alls? Är en soffpotatis? En människa som inte skulle ringa efter brandkåren om huset börjar brinna eller inte agerar om någon annan blir nedslagen? Är en tjockskallig egoist? Inget kunde vara mer fel! Texten ärmöjligen en smula pessimistisk men bryr mig gör jag i allra högsta grad. Jag har bara insett att det inte är någon mening med att hetsa upp sig, så länge alla andra inte tycker likadant som en själv. Det tjänar nämligen oftast inget till. Åtminstone inte om man inte orkar argumentera för sin sak.

Tänka sig, en tankegång som inte upplöstes i tomma intet. Det var nog ett tecken nånstans ifrån, om att det är dags att stänga ner tankeverksamheten för nu. Godnatt.

Det är eftermiddag, solen står lågt och färgar husens fasader lätt gula. På torget framför stadshotellet där stenläggningen blir hal då det regnar börjar en grönsaksförsäljare med blå fleecetröja plocka ihop för dagen. Några gulnade björklöv virvlar mellan fötterna på en jäktad man med portfölj. Barn stojar och leker vid planteringen med parkbänkarna och en kvinna plockar upp efter sin feta tax. Det är höst, slutet av september bjuder på mustiga dofter av löv som börjat multna. Just här utblandade med lukter från grillen på hörnet borta vid bankomaterna. Vandrar stillsamt från torget med det stora, dystra stadshotellet och de små, muntra grönsakshandlarna och kommer in bland andra hus. Låga, sneda och hukande sluter de sig och kramar om flanörerna i de vindlande stenlagda gränderna. Solen står allt lägre, en herre med hatt knäpper ett par knappar till i sin rock, en flicka snörvlar till och lindar halsduken ett varv till om halsen. Professor P med välputsade skor och konsumkasse ler och gör honnör och försvinner med raska steg mot biblioteket. Tittar upp och ser toppen av några björkar. Ännu gröna men med vackra, gyllene kanter. Inga moln på himlen skymmer solen ty den står nu så lågt att de lätta molnen kan titta ner på den. Vore inte plånboken tom skulle jag gå en trappa ner vid ån och köpa en bit kladdkaka med grädde på kafeet. I stället fortsätter jag över bron. En buss passerar, full av ointresserade människor med tankarna på annat håll. På väg hem. Cyklister, också på väg hem. Men jag är inte på väg någonstans. Tre luggslitna män sover i en busshållplatskur och en polisbil glider liksom diskret fram och stannar. Två konstaplar kliver ut och yttrar ett myndigt ”hur var det här då?”. Vid uteserveringen sitter en medelålders kvinna och äter en jättelik glass med blåfrusna fingrar. En mamma med fyra barn och en barnvagn dirigerar högljutt hela sin motvilliga bataljon i riktning mot tokbaksaffären. Jag går gatan upp och vill inget hellre än att ta ett varv till, för det är så skönt att bara titta, det är så skönt i slutet av allting, i slutet av sommaren då hösten definitivt gjort sig påmind. Men mina fötter värker.

[Skrivet och fotograferat i slutet av september 2005. Omskrivet och publicerat på blogg.se den 15 augusti 2006.]

Klockan är kvart över sex. Ett tunnelbanetåg dunkar någonstans under huset och mobiltelefonens inbyggda väckarklocka har just plågat mina sinnen till ett vaket men svidande och obehagligt tillstånd. Tittar i taket. Det är vitt, tomt, slätt och intetsägande. Suckar och häver mig ur sängen och tassar bort till toaletten. Jag är ensam i lägenheten, som består av tio ytterligt opersonligt inredda rum och ett kök. Betraktar mitt glåmiga ansikte i spegeln och konstaterar att jag borde raka mig. Tar på kläderna. Tar väskan och paraplyet, låser dörren och går ner för trapporna. Ute öser regnet. Krånglar en stund med paraplyet utanför dörren och känner hur regnet blöter igenom tröjan. Börjar gå. Möter andra människor som liksom jag får kämpa för att paraplyet inte med ett flappande ljud ska vända sig ut och in och bli obrukbart eller helt enkelt blåsa bort.

En taxi stänker upp vatten på trottoaren och blöter ner en mycket liten hund med en ung, ilsket svärjande matte. Går in under tak, skakar av paraplyet och fäller ihop det. Traskar hastigt vidare in, lägger ifrån mig paraplyet, kastar omrking mig några hastiga hälsningsfraser och tar en mugg het choklad ur kaffeautomaten. Frukost. Tåget går om fyra minuter. Går lugnt ned för trapporna men spiller ändå chokladen över händerna och får akta mig för att inte spilla ner byxorna. Vagn tre, plats tjugofyra. Där borta. Kliver in trettio sekunder innan avgångstid och hittar min plats svårt belamrad med attiraljer såsom mp3-spelare, filofax, penna, väska...

"Ursäkta, det där är min plats...". "Javisst, jag ska bara...". Rafsande med prylar. Tappande av prylar. Fumlande. Trängsel. Varför skulle jag insistera på att få min plats? Tåget är ju knappt halvfullt? Suck. Känner mig dum. Tränger mig på. Sätter mig. Visar biljetten för den som vill se den och somnar halvvägs till Södertälje. Vaknar i Norrköping av att tåget just ska stanna. Går sömndrucket av. Tio minuter till nästa tåg. Väntar tålmodigt i blåsten och under de hotande molnen. Äntrar tåget och åker hem.

Det var allt för idag.

...har jag också kommit mig för att skaffa en anständig (?) blogg. Sporadiska men troligen relativt långa inlägg kommer att återfinnas här. Mors.