Bär ut det gamla
Pratade med en man idag som skulle äta god mat, ta sig ett järn och gå och lägga sig. Så kan man också fira nyår. Det behövs inte frack, champagne och fyrverkerier. Själv gick jag ut med soporna, som något slags symbolisk gest som man nog kan tolka på många vis. Jag vet inte riktigt själv hur jag ska tolka det, det enda jag vet är att soppåsen luktade illa. Därför bars den ut.
Hur många som bärs ut från krogar och fester ikväll vet jag inte och bryr jag mig inte så mycket i, men som så ofta finns det många människor som finner ett stort nöje i att vara plakat fulla då något ska firas och nyår är väl sannerligen inget undantag. För att försöka glömma, försöka minnas eller försöka vara social.
Egentligen är det enda som betyder något att man ska försöka minnas att inte skriva 2007 om man behöver datera något. Vilket jag kommer att ha problem med i tre månader framöver.
Gott nytt år.
Decemberkväll
En promenad övervägdes och blev av. Bakom det stora och ödsliga stationshuset låg, som på en liten kulle, en stor kyrka och runt den en inte allför oäven samling gamla och charmerande hus, liksom underdånigt hukande runt den vördnadsbjudande stenbyggnaden med torn, tornur, tinnar, färgade blyinfattade glas och jesus kristus avbildad på tillämpliga ställen. Och varför inte en promenad? Luften var skön. Det var svårt att tro att julen nalkades, det borde ha varit snö men höstens löv låg istället bara, svarta och blöta och påminde alla som passerade dem om, som det så fint heter, tingens förgänglighet. När man egentligen menar ond, bråd död.
Kyrkogatan. Stegen knarrade mellan husväggarna, och det irriterade men hörde ändå till. Ljusstakar i fönstren och människor fastklistrade vid TV-apparater. Från kyrktornet ekade nu åtta lågmälda slag och man kunde möjligen föreställa sig att de ekade likadant för längesedan, innan elektriska ljusstakar i fönstren och parkerade bilar längs de smala kullerstensgatorna, men en sådan tankegång skulle aldrig bli fullbordad ty fönstren på en gymnastikhall vari en larmande innebandymatch pågick stod öppna och ljudmattan av skrikande gymnastikskor och dito innebandyspelare passade inte alls in i miljön.
Kanske därför det inte ligger någon snö - miljön? Fabriksgatan, ännu en ofullbordad tankegång. Fler vinda hus, ljusstakar, knarrande steg. En bil i hög hastighet, framslängd mellan husen av en otålig förare. Så detta är en svensk småstad. Ut ur gränderna. Stort torg. Sjuttiotalstegel och en meningslöst monotont blinkande neonskylt. En man med en hund. Och en författare av dessa rader som druckit en mugg te för mycket och som därför inte kan somna.
Godnatt.
Kontakt!
Jag befinner mig i föräldrahemmet och råkade på en pärm med tidningsurklipp i källaren igår. Källarfynd är alltid roliga och föräldrahemmets källare är sådan att man måste ta sig genom den med en klivande gångart och egentligen borde ha säkerhetslina och hjälm också, det finns väldigt mycket och det är organiserat väldigt lite där nere. Något slags vildmark på hemmaplan, med arvegods från två hushåll snabbt inslängt och bortglömt och dessutom åratal av eget bråte lagrat uppepå. En intressant miljö för närtida och ganska påtaglig släktforskning således.
Som vanligt när det gäller album och annat i den här familjen är de synbarligen slumpmässigt inrättade, vi har fotoalbum med ett femtontal bilder någonstans i mitten av albumet och resten tomt exempelvis. Tidningsurklippspärmen innehåller inte ett enda inklistrat urklipp, där ligger mellan bladen i stället några kompletta tidningar (vilket är oändligt intressantare än enstaka urklipp) och ett gäng lösa urklipp inslängda. Framförallt rör urklippen min pappas arbete men där fanns de i så många svenska hem befintliga dagstidningarna från den 1 och 2 mars 1986 sparade (varför kan ni nog alla lista ut själva, med mer eller mindre tankemöda). Jag bläddrade vällustigt genom Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och lokaltidningarna, det vill säga Ludvika Tidning och Bergslagsposten, daterade 70.- och 80-tal och kom slutligen till Dagens Nyheter från just den 2 mars 1986. Huvudnyheten intresserade mig föga just då men jag bläddrade genom tidningen för att råka på andra intressanta fenomen och nyheter.
Jag fastnade för kontaktannonserna. Tro det eller ej. Det var intressant och tankeväckande och rentav underhållande läsning. Se nedan några kontaktannonser, tagna ur Dagens Nyheters spalter den 2 mars 1986. Återgivna med förkortningar och annat, precis som de står i tidningen.
"My sister indian teacher 37 wants serious contact with gentle man 38-48 interest in creating family good economy humour Love reply with recent photo 'S-Big eyes' "
"Ung polska i Polen ö besöka man. Sv pers nr. föd.ort. 'S-Ewa' "
"Jag är en tjej som söker tjejkompisar. Jag lider av nervösa besvär. 'S-inte ensam' "
"Hum" tänkte jag när jag läste. Det finns många annonser där man söker vänskap, sex eller sköna skogspromenader och där alla kön, åldrar och läggningar är representerade, men just dessa tre frångade av någon anledning mitt intresse. Tjejen med nervösa besvär är nästan misstänkt uppriktig. Polskan som önskar träffa svenska män med svenskt personnmmer och svensk födelseort väcker också vissa betänkligheter. Betänk dessutom att detta är 1986. En annan intressant notering är för övrigt att de som söker efter intim kontakt med personer av samma kön, företrädelsevis män typiskt nog, tycks vara riktigt bra (?) på att använda förkortningar. Vad sägs om annonsen nedan?
"Tyck du dig ha ngt gemens m J Dean o Tarz? Under 25 u har ngn gång drabb av bs fund? Skriv t ung snygg, mask, ngt bs k så kan vi fund tillsammans! Fotosv 'S-Frisk och kry' "
[I Expressen från dagen innan finns några postorderannonser som är riktigt underbart kryptiska, det enda som framgår (?) är att det är porr man säljer och att det företrädelsevis är män i filmerna, men annars lämnas mycket åt fantasin, under rubriken "Senaste homo tidn" kan man bland annat köpa "Revolt 3 - nov. -deb. -ann. -bild. -Sv. text" eller varför inte "Gayboy - ny ärt. akt. mel. sköna krop"? "Showboy 61 - yngre med rätt grepp" är den enda där man inte använt icke vedertagna och obegripliga förkortningar men med den beskrivningen begriper man ju ändå...? Tur att man inte är spekulant. Detta var en avvikelse från ämnet, men fenomenet är intressant, någon som kan utveckla den här funderingen om att man inom gayvärlden är mer flitig att använda förk. än i övrigt? Nähä, inte det nej...]
Av en ren slump köpte jag dagens eller i skrivande stund snarare gårdagens nummer av Dagens Nyheter och slog i rent forskningssyfte upp kontaktannonserna för att utröna om de ser likadana ut idag, mer än 20 år senare. Jag hittade inga kryptiska förkortningar, inte värre än vanligt alltså, men i övrigt är det sig ganska likt - skogspromenader och folk som uppebart saknar självkritik finns det mycket gott om medan vissa andra är uppriktiga så att man tror att de vill dölja något och andra bara är allmänt underliga. Några exempel från nutiden följer dock nedan - vad sägs om:
"Jag är en lätt alkoholiserad svensk man med bra arbete och ekonomi. Jag trivs med livet, men saknar ibland en kvinna att kunna ta en drink tillsammans med. Vi båda trivs bättre hemma än på krogen."
"Jag är en snäll och trevlig svensk kille som vill träffa en tjej från Thailand för seriöst förhållande."
"Gubbe: hårig, mullig, snusar, flegmatisk, omacho, dumsnäll, ej bra ekonomi, ej högre utbildning, orakel, söker fertil kvinna utan pruttfobi."
"Kille 20 år, blond, snygg, lite halvgalen söker skön, vacker kille max 25 år gärna sthlm eller göteborg"
Jag tycker mig märka att män som söker mycket yngre kvinnor eller asiatiska kvinnor är något fler 2007 än 1986 men det kan också vara något med skrivsättet. Det är också bland män som söker samtliga annonser ovan är tagna - kvinnorna utmärker sig knappt alls. Avdelningen "resesällskap" har jag bortsett från böde 1986 och 2007, nån begränsning måste man väl få göra (herregud, det är bara en blogg) och jag har inte läst allt så noga, men just det faktum att det nästan enbart är männen som utmärker sig och att jag tycker tonen i de manliga annonserna är ett kvarts till ett halvt uns mer rakt på sak och kanske lite mer påfluget 2007 än 1986 är egentligen de stora skillnaderna, förutom att förkortningar knappt alls förekommer i 2007 års annonser (det har väl blivit billigare).
Se där en synnerligen ovetenskaplig analys och jämförelse av sökandet efter relationer på 1980-talet kontra 2000-talet. Något måste man sysselsätta sin arbetarhjärna med mellan varven. Nu ska jag gå och lägga mig.
På återseende.
Punganalys
Hade sen lite mer än ett dygn att fördriva i Göteborg och jag råkade då slinka förbi en affär som säljer väskor, handväskor och just plånböcker varför jag gjorde ett impulsköp för 698 kronor. Ska man hålla i pengarna ordentligt ska man låta dem flyga iväg först. Kom att tänka på "holdingbolag" men lämnar den förknippningen åt sidan tills vidare. Eller för gott. Nåväl - jag ska just i skrivande stund föra över innehållet från den gamla plånboken till den nya och jag fascineras av innehållet i en kanhända relativt normal plånbok. Det ser ut som följer:
Femhundrasjuttiosju kronor i kontanter
Föreningssparbanks-VISA-kort
MQ Clubcard, silver
Körkort, B-behörighet, utfärdat 12 december 2004
Västtrafik Maxirabatt 100 med utsliten magnetremsa, en kupong kvar och obegripliga anteckningar på baksidan
Västtrafik tjänstekort för Skaraborg, 2007
Intyg i kursen "Vistas på bangård" utfärdat av veterantåg i bergslagen 2005
Studentlegitimation från Mälardalens högskola med senaste terminsmärke från våren 2005
SJ Privatresekort för 2006
Årskort, gymkort, Korpen i Lidköping
Tidtabeller för linje 20, 30, 40 och 63
samt kvitton och biljetter enligt nedan:
Tågbiljett, andra klass Ludvika-Hallsberg, 120kr
Tågbiljett, andra klass Skövde-Falköping, 100kr
Tågbiljett, tredje klass, museijärnvägen Skara-Lundsbrunn
Bussbiljett Hudiksvall-Gnarp, 40kr
Bussbiljett Gnarp-Hudiksvall, 40kr
Kvitto från Rattugglan i Mariestad, 85 kronor. Hamburgare.
Kvitto från överskottsbolaget i Lidköping, 60 kronor och 50 öre. Brevkorgar.
Kvitto från Korpen på ovanstående gymkort, 2500 kronor.
och dessutom ett avrivet hörn från ett papper, med ett uppskrivet biljettbokningsnummer samt en tepåse, "indian spice", lipton.
Det är nu på sin plats med en analys av ovanstående. Femhundrasjuttiosju kronor i kontanter behöver inte betyda mer än att jag är innehavare av just den summan och det är precis vad det också betyder, och inte mer. Det bevisar varken rikedom eller fattigdom och det är nog väl så. Ett VISA-kort är det likadant med, det bevisar inget - kontot som kortet är kopplat till kan ju lika gärna vara övertrasserat som fyllt med mängder av pengar. Det är nog väl även med det. Vad gäller de monetära tillgångarna kan väl kanske nämnas att kontot inte är övertrasserat men att det inte är särdeles välfyllt heller.
MQ Clubcard kan eventuellt tyda på att jag går omkring i slimmade jeans från Lindeberg, randig T-shirt, grå farfarströja och en liten svart hatt, men så är inte fallet. Snarare tyder det på att jag tyvärr handlar mer kläder än jag skulle behöva. Jag avfärdar det som ett intresse och blundar för kostnaderna. Körkort med B-behörighet betyder att jag uppnått laglig körkortsålder, förutsett att det är mitt körkort (skrev jag någonstans att det var innehållet i MIN gamla plånbok jag analyserade?). Nu är så fallet och det är ett under att jag har körkortet kvar, det beror möjligen på att jag kör bil relativt sällan.
Västtrafik maxirabattkort tyder på att jag befunnit mig i Göteborg eller inom f.d. bohustrafikens område och det är riktigt. Jag har alltid ett sådant kort i plånboken, det är mer praktiskt än man kanske anar. Tjänstekortet för skaraborg antyder förutom att västtrafik är snåla att jag är anställd i transportbranschen med anknytning till västtrafik skaraborg och det är också alldeles riktigt. SJ-privatresekortet antyder att jag varit anställd vid SJ tidigare och det är också alldeles riktigt. Gymkortet påvisar en överraskande ambition och det är precis så det förhåller sig. Ambitioner behöver för övrigt inte vara något att skryta med. Studentlegitimationen från 2005 kan härröra sig till en tidigare period i livet då personen på bilden, vilket också framgår av bilden på legitimationen, inte var alltför lycklig och glad. Förekomsten av tidtabellerna för linje 20, 30, 40 och 63 kan tyda på samlarmani eller på att någon gillar att vara förberedd på oväntade situationer. Sanningen är ett mellanting.
Sen var det kvittona och biljetterna. Inget matkvitto, men däremot en massa tågbiljetter. Plånboksinnehavaren tar uppenbarligen aldrig kvitto på affären. Men sparar tågbiljetterna? Vilken skummis! Tepåsen lämnar vi därhän. Det är nog säkrast så. Särskilt som den nog legat i plånboken i bortåt ett halvår...
Är det måntro så, att plånbokens innehåll säger något om dess innehavare? Det är nog tänkbart. När analyserade du din pung senast?
Cryin' out loud
the people ask me how
how i've lived 'til now
I tell them - I don't know
But I still don't know. Mitt huvud sprängs i bitar. Jag känner mig som en spindel vars nät trasats sönder av en förbipasserande. Man skulle kunna se tillståndet i min lägenhet som misär utan att vara alltför känslig eller fördömande. Jag hatar och beundrar alla människor som hinner så mycket. Som är effektiva, som har barn, hus sommarstuga, studier, bil, strävar framåt, längtar, hälsar på släkten och reparerar skorstenen.
Jag vill bara leva ett enkelt och simpelt liv. Jag tycker inte det är för mycket begärt att arbeta heltid, umgås med vänner och åtminstone föräldrar, träffa en underbar människa av det motsatta könet och kunna hålla ordning och reda runt sig. Det är väl vad de flesta i västvärlden sysslar med, förväntas syssla med eller vill syssla med. Ha en god inkomst och ett bra liv. Dagligen ser jag människor som har det så eller är nöjda med sin tillvaro, om den nu ser annorlunda ut för att de valt att leva själva, har ett halvtidsjobb, har en sexualpartner av samma kön eller whatever.
Jag orkar inte. Mitt huvud sprängs, hjärnan får inte rum. Jag läser inte tidningar, jag ser inte på TV. Jag läser knappt böcker. Räkningarna som förföll till betalning vid månadsskiftet är ännu obetalda - pengar finns, men jag orkar inte betala dem. Jag vill hälsa på mina föräldrar, jag vill hälsa på mina vänner. Jag vill ha tid att vara för mig själv, att iaktta omvärlden och hålla mig uppdaterad om världen. Jag vill bilda mig och läsa om intressanta saker. Jag vill.
Men jag orkar inte.
Hur blev det såhär?
Motbjudande
Det är mest motbjudande av allt.
Fundering om ihågkomst
Ah, journalistik.
Tidningen i fråga, vi kan kalla den Aftonblaskan för det är vad den är och nästan vad den heter, har också ett par spalter avsatta för kloka, kåserande ord varje dag. I skiftande kvalitet förstås. Dagens skribent vars efternamn jag är osäker på - uttalas det verkligen som vore det ett skodon, eller ska det intoneras annorlunda? - hör dock till de bättre och det faktum att vi är lika gamla på ett ungefär är väl heller ingen minuspost i sammanhanget (även om jag i regel föredrar mossigare författare födda mellan 1915 och 1940 ungefär).
Under rubriken "I morgon har alla glömt att jag fanns" filosoferar skribenten om vad som krävs för att bli ihågkommen och konstaterar mot slutet bittert att nä - ingen jävel kommer att minnas. Detta tål naturligtvis att tänkas på. Även i ett större perspektiv, hans fundering verkar i fösta hand röra sig om det skrivna, det som publiceras och det som läses av många, dagligen. Men tänk efter. Vi drar alla vårt strå till stacken, de flesta försöker väl ändå vara någorlunda rediga och hederliga och försöker skaffa sig ett så gott liv som möjligt, det är naturligt gubevars - men hur många blir ihågkomna av mer än förhoppningsvis släkt och vänner, och då förhoppningsvis ihågkomna som bra människor?
Jag har en känsla av att man antingen måste ha talang eller vara en stor skitstövel för att bli ihågkommen. I brist på det förstnämnda får jag satsa på det sistnämnda. Om det nu verkligen är så eftersträvansvärt att bli ihågkommen.
Bloggarens nya byxor
För några dagar sedan märkte jag att folk liksom tittade på mig. Varpå jag genast undrade vad som var fel. Har du också känt dig så - någon tittar på dig, ser dig och det enda du tänker på är om du satt dig i något olämpligt eller har en måsskit i håret? Det är något med självförtroendet, det där. Fast det är klart, det beror ju på hur folk tittar, också. Som tur var såg ingen den smått enorma måsskit jag fick på uniformsjackan för någon månad sedan och ännu större tur var väl att jag inte fick skiten i håret. Men det var inte skit jag skulle skriva om, möjligen blir det skit av alltihop men det må väl vara hänt då. Bloggar har ju knappast någon garanti för att innehållet i dem är språkligt bra eller ens intressant. Man kan ju fundera över detta, förresten - främjar bloggskrivandet språket eller ej?
Nu skulle det emellertid handla om kläder, bestämde jag mig för, men klockan blev mycket och jag blev trött innan jag började skriva, så utsvävningar från ämnet blir svåra att undvika är jag rädd. När jag inte skrotar runt i mina uniformskläder (som för övrigt är i en enastående kvalitet, kavajens översta knapp skjöt iväg som en ivrig femåring första gången den knäpptes och jag har två par byxor som redan efter någon månad blivit noppiga och tunnslitna och hur man än tvättar och stryker ser man likafullt ut som man sovit i kläderna) brukar jag som så många andra människor ha underkläder, byxor och tröja eller T-shirt på mig. Detta väcker inget uppseende.
Att mitt enda bra par jeans har hål i båda fickorna är heller inget som väcker uppseende. Jag skulle väl kunna sy igen dem, men det gör inget egentligen. Om det ringer behöver jag till exempel bara böja mig ner och hämta telefonen i skorna. Det är mycket praktiskt och dessutom behöver jag i mitt stillasittande yrke en del gymnastiska övningar, särdeles som jag börjat gå upp i vikt eftersom jag äntligen slutat växa (tycks det), så för all del. Nej, det är inte däri problemet ligger, snarare är det just det, att det är det enda bra par byxor jag har. Vilket leder till att jag får gå omkring i dåliga byxor när jag ska tvätta.
Dåliga byxor gör inte mannen, särskilt inte om man får tro modemagasinen KING och MAN som jag på senare tid börjat läsa, inte för att de är välskrivna eller djupsinnigt litterära utan snarare för att jag roas av att titta på snygga människor, och eftersom modemagasin delvis finns till för att visa upp vad som anses snyggt i kläd- och stilväg kan väl sådana vara lämpliga att titta i, om man är intresserad, även om man väl ska ta alla sådana smakråd och pekpinnar med en lastbil grovsalt. Jag skulle också kunna köpa porrtidningar, de har också det där vulgostänket av "detta-är-bra-för-det-tycker-vi-och-producenterna" men de innehåller inte så mycket snygga kläder (och det var väl kläderna jag egentligen var ute efter) och de är väl förresten inte späckade med snygga människor heller för det mesta. Dessutom är de djupt ointressanta och har nummer efter nummer ungefär samma innehåll, ungefär som Expressen eller Aftonbladet.
Har jag hört sägas, alltså.
Utvikning (!) från ämnet igen tror jag, eller åtminstone snubblande nära. Jag tycker som sagt om att bläddra i dessa tidningar eftersom jag på senare tid börjat intressera mig en smula mer för kläder, och då företrädelsevis snygga sådana, än jag tidigare gjort (nu skrev jag fel - inte kommatecken före "och" eller "men", men vem bryr sig? Mycket parenteser blir det dessutom, klagomål lämnas i kommentar eller skickas vidare till svenska akademien). Varför detta intresse nu plötsligt uppkommit vet jag inte. Kanske har det med mitt medfödda syndrom att göra - betraktarsyndromet. Det kanske har hittat något nytt att betrakta nu plötsligt och så har den sjukan spritt sig. Jag kommer nämligen allt oftare på mig med att bedöma folks klädsel på stan - men herregud, hur ser människan ut, hur kan hon ha den där gräsliga klänningen på sig?/Dressmann, ser jag, ja ja, vilja men inte kunna.../Snygga byxor! Jaså, Blend, nej, det går bort/Hon tror verkligen att hon ser bra ut i den där blusen? Dessutom är den skitig/De där skorna... men de finns inte i min storlek ändå - och det roar mig verkligen, men jag har på det allra senaste kommit till en svag känsla av att jag själv inte alltid skulle passera mina kritiska ögon med godkänt resultat. Dåliga byxor gör inte mannen, som sagt.
Problemet måste åtgärdas. Genom köp av nya byxor till exempel. Ett par jeans är ju bra och användbara men ack, så trånga alla ska vara nu för tiden. Min avlånga men tyvärr också alltmer svällande kropp passar till exempel förbannat illa i ett par trånga cheap monday-jeans, jodå, jag har provat, och dessutom är de inte min stil. På rätt person är de förvisso snygga, men som sagt... Nåväl. Så det gick bort. Själv gick jag också bort, nästan, av allt jeansprovande utan resultat, särskilt som det var åskvarmt och svettdrivande idag, och jag fick gå bort, nej - hem, menar jag, med tre par kalsonger istället, vad jag nu skulle med dem till egentligen.
Missmodig och varm gick jag sedan och handlade mat och det vimlade naturligtvis av bra byxor på ICA. Bra byxor som emellertid hade en passform som inte var av denna världen på min kropp, jag provade dem alla och kan med säkerhet säga att jag vet vad jag talar om. Jag tror att lösningen på problemet som helhet blir att beställa hem ett par uniformsbyxor till. Så får jag använda dem på fritiden också.
(Ett par dagar senare hittade jag två par byxor på MQ vilka inköptes för en rimlig penning och så var världsproblemet löst.)
I skogen
Satt under en mulen himmel längst ute på bryggan och lyssnade på tystnaden. Den absoluta tystnad som bara råder i en skog där ingen vistas, långt från vägar, hus och flygplan. Långt från det mesta, vid en klar sjö i skogen med vatten så rent att man utan problem kan kupa händerna, sänka ner dem i vattnet, ta upp dem igen och dricka och dessutom tycka att det är gott. Dinglade med benen. Vinden tog tag i skogen på andra sidan och ljudet av mörka, dystra granar och varmt färgade, liksom mer uppsluppna tallar blev till ett dovt sus som la sig som en mäktig, obarmhärtig, trolsk, trygg och oövervinnerlig ljudkuliss.
Vattnet luktade inte. Dock de fuktiga stenarna vid sjökanten. Det glesa gräset under tallarna och tallarna själva, alla fuktiga av tidigare stilla sommarregn, doftade också i det att den nyss höjda temperaturen fått fukten och dofterna att stiga. Söta, friska, syrliga dofter. Och där satt jag och kunde inte få nog av frisk luft. Jag andades djupt genom näsan. Njöt av renheten.
Stilla vatten låter inte. Ett träd kan inte tala, ej heller kan stenarna och jorden föra några ljud. Porssnåren vid sjökanten är stumma som en kall, grå betongvägg, men mer skira och väldoftande. Men plötsligt ropade storlommen från andra sidan sjön. Ropet blev till ett eko och ljudet mitt i tystnaden, endast ackompanjerat av skogens sus, väckte en rysning hos mig. Den totala stillheten, och lommens ensamma, ödsliga rop gav en mer påtaglig känsla av oändlighet än något annat jordiskt kan ge mig. Endast betraktandet av stjärnhimlen en klar natt och den efterföljande känslan av total oändlighet kan få mig att rysa mer innerligt än så.
Plötsligt ljudet av en vattenkran som öppnas. I viken med de vita näckrosorna på andra sidan sjön förändrades vattenytan. De mörka molnen hade gett vika för sitt innehåll och var tvungna att släppa ut det. I vattnet. En vägg av regn närmade sig sakta bryggan och ett stilla plaskande, strilande ljud fyllde omgivningarna. Längre bort, bortom där lommen så ödsligt ropat, höljdes den mörka, böljande skogen och bergen i vitgrå dimma. Regn. Vattenväggen över sjön kom närmare, framföst av några vindpustar och jag reste mig och ställde mig in under en av de största tallarna vid sjökanten för att slippa bli blöt.
I det ögonblicket var jag helt tillfreds.
Semester
Sitter här på nattkröken och äter mögelost, kex och dricker öl (se där något att höja ögonbrynen för) och känner mig allmänt apatisk. Jag har nu den stora äran att avnjuta mitt livs första betalda semester. Således bestämde jag innan sänggåendet igår att jag skulle sova tills jag vaknade av mig själv idag. En lyx jag inte unnat mig på ett tag eftersom jag jobbat nio dagar i sträck, mestadels tidigt dessutom. La mig vid midnatt och vaknade tio minuter över ett. Ackumulerat sömnbehov?
Har gått i en dimma hela dagen idag. Var förbi på jobbet och hämtade tvätt eftersom jag var i akut behov av rena kläder och någon tvättid här hemma inte fanns att uppbringa. Det är det enda jag gjort på hela dagen. Lagade kvällsmat också förstås. I övrigt har jag bara suttit på min slöa röv och nött på stolen.
Det behövdes.
Om invandrare...
Gnäll
Moderater, socialdemokrater, folkpartister, miljöpartister, kristdemokrater, vänsterpartister. SEKO, kommunal, SAF. Socialtjänsten i Vetlanda. Finansborgarråd. Konsum. Underlivsbesvär. Socker i maten. Kikki Danielsson. Silikonbröst. Svenska kvinnors sexhemligheter. Utbrändhet. Tungmetaller i engångsgrillar. De tjänar mest i din kommun. Mordbrand. Undersökning. Ulf Brunnberg. Systembolaget. Sprit på ICA. Sälj ut sporthallen till privata intressen. Tåget är försenat. Bilen punkterad. Ont i axeln. Kokt torsk med äggsås. Grannen ligger med din fru eller grannens fru ligger med någon annans granne eller grannen har ingen fru för han är fikus eller en fru själv eller grävde ner henne på bakgården i höstas. Jävla invandrare. Pundare, alkoholister, gatumusikanter, långhåriga, nynazister, MC-gäng, svennar, skattmasar, snutar.
Men har ni tänkt på hur många människor varje dag som aldrig gnäller eller ondogör sig?
Funderar man lite på det så hittar man de människorna i massan av gnällspikar. De kanske är ovanligt positivt inställda, trötta på gnäll själva, har det oförskämt bra eller så är det helt enkelt så att de har så mycket bekymmer och mår så dåligt, att det löjliga, onödiga men socialt accepterade gnället inte är relevant längre? Det finns många som inte orkar bry sig om att de har en sten i skon, som skiter i vem som är statsminister, som ger blanka fan i vilken mat det är skrämmande mycket socker i.
Det bekymrar mig. Det skrämmer mig, när jag tänker på hur många som har det svårt, som är utstötta, illa bahandlade och inte blir förstådda och det får mig att förlora nästan allt hopp om framtiden när jag tänker på hur många ungdomar som har problem som de själva varken rår för eller kan få hjälp med från något håll, som skadas, far illa och växer upp till något de själva föraktar och som omvärlden skyr som pesten. Som aldrig blir sedda, som inte blir förstådda och som är besvärliga för att de vill och behöver synas eller försvinna totalt. Som inte passar in.
Men som inte rår för det.
Dom ska få se, vem dom roar sig med
Låt oss ta på svarta kläder och stränga glasögon. På senare tid har jag kommit så pass till sans (det hade ingen trott, att jag skulle komma till sans) att jag börjat fundera på hur jag varit som person, om inte vissa omständigheter under min uppväxt varit. Jag anser mycket bestämt att vi utvecklas till de vi är, genom att vi kan tillgodogöra oss erfarenheter och intryck från vår uppväxt, vår omvärld och den lokala kultur vi har turen eller oturen att födas in i. Vi alla både rår för och inte rår för hur vi är och hur vi beter oss. Hur stora näsor vi har och hur kvicktänkta vi är beror inte på om vi fått alla leksaker vi ville när vi var små, men vårt förhållningssätt till omvärlden, vår förmåga eller oförmåga att ta för oss och vilja synas, att vilja kämpa eller att bara flyta med, det beror mycket på hur vi fått leva och hur det sett ut omkring oss.
Det är därför vissa världskonflikter aldrig kan få en lösning och bortskämda barn tar de saker för givet, som de som fått kämpa hela sitt liv krampaktigt klamrar sig fast vid.
Min mamma blev svårt sjuk mycket plötsligt när jag var liten. Jag minns precis hur, var men inte riktigt när det hände. Jag skulle mycket väl kunna ta reda på det men jag har faktiskt ingen lust. Det skulle kännas som en definitiv dag, något att stryka ur almanackan, och datumet skulle bli som våningen, hotellrummet och flygplansstolen som inte får finnas. Familjen hade varit på kalas och firat farbror Folke som bör ha fyllt sjuttiofem eller något annat vördnadsvärt och hemkomna tidigt på kvällen med pizzakartonger och läsk bänkade sig alla vid matbordet för att inmundiga den föga hälsosamma men ack så lättåtkomliga maten då mamma som klagat över huvudvärk tidigare på kvällen plötsligt ramlar av stolen och blir liggande på golvet, avsvimmad.
Det var lite häftigt att ringa det förbjudna numret. 90 000. Inte alla har gjort det. Jag har, men jag var ju bara fem, och så värst mycket vettigt att konversera med har man kanske inte som femåring. Pappa fick ta över. Pappa. Alltid pappa, från och med nu alltid pappa eftersom det inte finns nån annan. Varken för mig eller honom själv, eftersom ingen kan hjälpa honom att hjälpa, eftersom alla behöver hjälp. Men han är ingen hjälte, han är bara pappa, och jag är bara fem. Minns att jag frågade "kommer mamma att dö nu?" när ambulansen kommit fram till akuten, i något slags uggleklok otäck insikt om vad som skulle kunna hända. Och att det helt sanningsenliga svaret var "Jag vet inte...", och den tomma blicken hos min pappa uttryckte samma rädsla som jag själv inte minns att jag kände, eftersom jag trots allt inte förstod vad som skedde.
Ovisshet är skäl nog till rädsla, men för den som inte är erfaren utan blåögd och omisstänksam kanske ovissheten inte är skrämmande vid ett första möte. Hittills hade ju allt varit tryggt. Mamma, pappa. Mormor som var med varje dag på dagis. Några få men jämnåriga och oförargliga lekkamrater. 1980-tal. Inte ens en fullständig börskrasch kan ödelägga en femårings liv.
Men ingen visste och oddsen har varit bättre att få in en spik på V75. Tiden gick. Så småningom visste man att man inte var säker, att en operation kunde sluta med katastrof, partiell katastrof eller något nästan bra. Men man visste inte. Tiden var knapp men obarmhärtigt framåtskridande. Operation blev det trots allt, trots mammas ålder. Jag har fått förklarat för mig senare att om det inte varit för mig, att hon hade ett femårigt barn, hade en operation inte övervägts. Det hade inte varit någon större idé. För riskfyllt, för osäkert, för stort. Och utan operation, ingen överlevnad. Så det blev till slut akademiska sjukhuset i Uppsala. Det blev operation, respirator, koma och oändliga besök. Efter jobbet, på kvällen, på natten. TIll Uppsala och hem. Hälsa på mamma. Hem utan mamma. Och när mamma väl vaknade, väl kom till liv igen, så var hon inte mamma längre. Inte riktigt mamma i varje fall. Hon såg inte ut som mamma, hon betedde sig inte riktigt som mamma och... nej. Det var inte samma sak.
Jag blev sex år, sju. Mamma blev bättre, fick mer hull. Bra, som förut, som innan den där pizzan vid matbordet, blir han aldrig. Mamma på kurort. Sjukgymnastik. Mat. Vila. Minnesträning. Tre somrar på rad. Vi besökte på helgerna. Minns efterrättsglassen jag var kapabel att ta tre rågade djpa tallrikar av. Är man sju-åtta år kan man äta hur mycket som helst av vad som helst utan att bli dålig. Fast jag är skeptisk till isglass sen en calippo fick mig att kräkas. Men det var nog för att den var köpt i Falun kan vi låtsas.
Hela tiden en annan mamma, som inte kunde komma ihåg, som inte klarade sig själv, som gick lustigt. Pappa jobbade. Pappa hälsade på mamma. Pappa lagade mat, tvättade, städade. Mamma ville, men kunde inte. Frustrerande. Så är det ännu, vilja men inte kunna eller snarare inte orka. Förmågan finns men saknas och kommer inte åter. Jag växte upp med en och en halv förälder, där den ena ständigt fick hjälpa den halva och jag själv alltid måste hjälpa till. För all del. Varför inte? Ingen behövde be mig. Vissa saker blir självklara. Om månen såg ut som Rubiks kub eller var en patiens, skulle alla försöka få månen att gå ut och om mjölken i kossans juver var grön från början skulle ingen ifrågasätta det utan godmodigt dricka ändå.
Det fanns andra bekymmer hemma. Andra behov, och ett behov av stillhet för att orka med. Det är här jag undrar - hur hade saker och ting utvecklats om inte detta ovanstående inträffat? Om vi bara ätit upp, slängt pizzakartongerna, rapat, sett på TV och gått och lagt oss som vanligt den kvällen? Jag hade naturligtvis inte suttit där jag sitter nu och skrivit detta. Pappa diskandes i köket, mamma sover. Jag hade varit en rad erfarenheter fattigare. Det allra naturligaste i världen. Inget att grubbla över, inget att diskutera. Inte värt en rad text ens. Jag skriver mycket onödigt.
Men det här är viktigt för att jag själv ska kunna reda ut hur jag fungerar och varför. Jag är inte klok på det än och jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli det. Men jag har länge velat skriva det jag skriver nu, och det kom plötsligt över mig att det var möjligt att något så när uttrycka vad jag grubblat över så länge. Så jag skriver fast resultatet av mitt bokstavskombinerande blir allt annat än något jag är nöjd med. Hoppas att någon kanske läser. Förstår mig kanske, för en gångs skull, eller om alla redan förstått sedan länge. Man vet aldrig riktigt vad som sägs om en själv bakom ens rygg. Om nu någon säger något. Man kan ju hoppas på det.
Frågan är alltså hurdan jag varit idag, om inte mamma blivit sjuk när jag var liten utan vi kunnat fungera som en helt vanlig familj, med vanliga bekymmer om familjeangelägenheter, omvärlden, invandrare, skatter, kanske rentav fotbollsträningar och annat som kryddar en ointressant familjs tillvaro och kan få äktenskap att spricka, alkoholism att uppträda och valresultat att skifta. Hade jag varit bosatt där jag är idag och haft ett yrke i närheten av mitt nuvarande och förhoppningsvis fortsatta? Hade jag umgåtts med samma människor, haft samma kläder på mig, en liten valk ovanför byxlinningen som förkunnar att jag aldrig intresserat mig för sport, delvis bristande erfarenhet av flickor och en stor längtan efter att få leva om fem år av mitt liv? Hade jag varit oförmögen att ta för mig och inte riktigt ens kunnat påstå att jag var ödmjuk, om jag nu är det? Det är faktiskt fullt tänkbart. Men samtidigt ändå inte alldeles otänkbart. Jag kan inte klandra något eller någon för den jag är. Jag själv är den enda som kan göra någon skillnad. Jag kanske också är kapabel till det om ytterligare fem år, om jag finner någon mening i att ändra på tingens ordning då.
Jag lever ju, och vi har alla en längtan efter att på något sätt vara annorlunda än vi är just för stunden, om det så är att vi önskar att vi sov, drack bärs, hade köpt de snygga skorna i affären eller var klara med utbildningen. Så varför skulle jag vara annorlunda än nån annan? Varför vara förändringsbenägen? Det kanske är bäst som det är. Det tål också att tänkas på.
Äntligen.
-Det är märkligt, men jag har inte märkt av min pollenallergi alls i år faktiskt!
Detta sagt till en kollega på eftermiddagen den 16 april. På kvällen nös jag utan avbrott och kliade mina ögon röda.
Säsongen är här.
En dag på jobbet
Gnugga gruset ur ögonen, slå fast att jag är hemma, att jag ska jobba, att det är för tidigt på morgonen, att jag tagit på mig kalsongerna bak och fram, att jag faktiskt gjort mackor igår, att jag som vanligt mår illa på morgonen. Slå upp lite blåbärssoppa i ett glas, ta ett par digestivekex. Slå på TVn och ögna igenom text-TV. Nån mördad, nån innebrunnen, nån kidnappad, sänkta bidrag, skatter och förhoppningar. Men bättre väder på gång. På med uniformen, leta rätt på fyrkantnyckeln som irrat in sig i smutstvätthögen. Hämta mackor och vattenflaska i kylen. Packa i väskan. Ta på jackan, skorna, väskan, gå ut till cykeln. Få dagens första präktiga oljefläck på händerna. Cykeln är skitig. Fan. Cykla till jobbet i medvind.
Ytterdörren låst men det tända ljuset innanför skvallrar om att någon redan är vaken. Låser upp och möts av doften av nybryggt kaffe. I köket innanför orderrummet sitter Markus och Stefan och ser nästan vakna ut över sina kaffekoppar. Godmorgon. Det är för jävligt, javisst. Var ska du åka? Jaså, Falköping. Då slutar du tidigt idag, det är inställt tydligen. Jaha, jag åker bakpå idag. Och du då? Herrljunga ja.
Sätter mig vid datorn. En yrvaken blick på omloppsplanen avslöjar att någon redan hunnit byta fordon före mig. Minns hur jag svor kvällen innan över det idiotiska i att jag skulle ha en vagn som stod instängd mellan två reservvagnar utan att det fanns något skäl till att just den vagnen skulle rulla. Så går det när planering och verklighet inte är riktigt synkroniserade med varandra. Hade tänkt byta till en av reservvagnarna men det behövdes inte för det var redan gjort. Inget papper i skrivaren. Överraskas av en inflängande Åhman som glömt något. Har aldrig sett honom flänga tidigare, men för all del - hans tåg avgår om tio minuter, tre minuter över fem. Hälsar godmorgon.
-Ska vi gå då? Vrålar inåt fikarummet och får ett småländskt grymtande till svar. "Jag ska bara sätta i mig kaffet!". Kaffe. Alltid detta kaffe. Går ut till spår fyra och snubblar trött över rester av utbytta sliprar. Låser upp min vagn. Konstaterar med en suck att den inte blivit städad. Klargör och får igång båda motorerna på första försöket. Verkar lovande. Inget alarmerande i skadeblocket heller. Blir klar fortare än Markus som har sin vagn på spår tre. Drar fram, får tillständ att starta växlingen, springer efter K-nyckel och kastar lite klot. Växlar till spår två där Stefan står med sin vagn och väntar. Morgontåget går med multipel till Mariestad. Går emot och ser Stefan vifta utanför fönstret. "Jag går och lägger åt honom så går det lite fortare". Hänger på koppel, kopplar luft och bökar med en ostyrig multkabel och tänker flummigt att de här motorvagnarna måste vara de mest välhängda fordonen i landet med hänsyn taget till multkabelns storlek.
Nedväxlat till plattform och inloggat i biljettmaskinerna är det dags för avgång klockan fem över halv sex. En handfull resenärer som troget trotsar naturlagarna och stiger upp tidigt för att ta sig till jobbet åker med. Får körtillstånd och drar iväg. Såg till att dra kopplet ordentligt, bättre att inte ha en femtiotons jojo i baken än att slippa böka med kopplet på den kurviga bangården i Mariestad. Det går alltid att trycka ihop lite. Att köra med slaka koppel är aldrig nån höjdare, särskilt inte om den bakre vagnen bromsar sämre än den som går först.
Filsbäck, Källby, Blomberg, Trolmen, Råbäck och Hällekis dundrar förbi eller görs uppehåll vid. Ett par påstigande, lika många avstigande. Stefan pratar strunt. Bilradion strejkar i bilen. Har du sett att 1366 tappat kåpan till luftkonditioneringen i ena änden? Det är hål rakt upp i himlen. Tur det inte regnar. Tågmöte i Forshem. Först på plats och går in på sidan. Ser direkttåget komma uppe i backen, sakta in, få körtillstånd och försvinna i kröken. Emil vinkar glatt från hytten. Körtillstånd. Österäng, gubben med skägget som alltid hälsar glatt. Skämtar elakt. Äskekärr. Lugnås. En vaken tågklarerare i Mariestad har faktiskt fällt in för oss i så god tid att jag slipper passera försignalen i "vänta stopp" för en gångs skull. Stannar ända framme vid S-tavlan på spår sex - det är rakare där. Stefan går ut och hänger av sin vagn. Några resenärer till Hova som kliver på är de enda i vagnen. Körtillstånd. Hasslerör, Lyrestad, Torved. Är i Hova i tid och släpper av alla resenärer. Kör i tomme till Gårdsjö och vänder.
Trasslar med biljettautomaten. Vagnen skakar till - ett X2000 passerar och jag funderar på hur fort de kör här. Det borde vara 200 eller åtminstone 180. Konstaterar slött att jag får köra precis hälften så fort. Killen med de snygga jeansen och damen som brukar åka med kliver på och det är dags för avgång. Massinvasion i Hova. Påstigande i Torved. Ytterligare påstigande i Lyrestad. En bra vagn är uppe i 40 innan bron om man drar på fullt och 1340 klarar provet med bravur, får lov att dra av för att inte köra för fort. Annat det än 1270 tänker jag bittert. Snart är vagnen gemytligt full med visserligen trötta men ändock trogna resenärer på väg till skola och arbete. Solen skiner och det ser ut att bli en underbar dag. Stärkt av detta och några smörgåsar och en flaska MER vrider jag på full värme och drar ner sidofönstret lite för att känna fartvinden rufsa i håret. Antagligen blir jag lomhörd på kuppen, tänker jag, men jag har i varje fall fått njuta så länge det varade. Tänker att jag borde köpa solglasögon också så att jag slipper sitta och kisa hela dagarna.
Mariestad. Sälja biljetter. Söderut igen och ytterligare en smörgås i Forshem i väntan på att Stefan ska komma söderifrån och möta mig. Här kör vi skytteltrafik! Stefan bromsar in på spåret intill. Gör fula grimaser åt honom och han vinkar avmätt tillbaks men lyckas inte hålla tillbaka flinet. Vi växlar några ord. -Fick du också vänta vid infarten? Jag undrar vad fan han sysslar med där inne. Jag tänkte att det kommer nog kör, det kommer nog kör, det kommer nog kör, det kommer ta mej f-n inte kör...! Jo, samma här. Fummel med ställverket kanske. Körtillstånd, hejdå och ha det bra. Tio minuter i Lidköping. Plockstädar vagnen så att den ser hyfsad ut. Säljer regionen runt-biljetter till folk som ska nöjesåka till Göteborg. Får slut på växel och undrar hur fan det gick till. Senast igår hade jag tjugolappar så jag kunde torka mig i ändan med dem. Nåja. Har ju mynt.
Vänta stopp i försignalen till Järpås. Hinner precis stanna innan infartssignalen då den slår om till två gröna. Smyger in på sidotågvägen. Ett par resenärer ska åka med det mötande tåget. En motortralla står på sidospåret och det luktar av nybakt bröd från Järlings konditori. Idyllen är fullständig. Fattas bara att tågklareraren, eller för den delen "stinsen" hade haft en proprare uniform också. Tar fram kameran i ren extas och fotograferar Markus som varit i Herrljunga och vänt och tågklareraren som vimsigt ger mig körtillstånd med felvänd spade. Nåja.
Får en plöstlig ingivelse och ringer tågledaren. Frågar om tjänstetågen till och från Falköping är inställda. Får svaret jag misstänkte jag skulle få. "Jadu, jadu, jadu, det visste inte jag, du". Begär att de ställs in och rycker på axlarna. Väl ankommen till Herrljunga vidtar en kvick undanväxling, plcokstädning och avställning av vagnen på ett sidospår och en rask promenad till spår fem där tåget hem strax kommer in med Emil som förare. Pratar strunt med honom på vägen hem. Väder, kollegor, det dåliga spåret, John i Österäng som råkade åka ända in till Lidköping i förrgår fast han tycker att Hällekis är alldeles för mycket storstad. Undrar om han nånsin varit i Lidköping tidigare i sitt liv - om han nu är 60 år eller liknande. Byoriginalen blir allt färre.
Framme. Kliver av. Emil blir avlöst och slutar även han. Lämnar grejor i orderrummet och hälsar på en eventuell blivande kollega som är på intervju. Kallpratar. Kanske grilla lite på lördag kväll? Vore inte dumt. Vi får höras.
Så är arbetsdagen slut och det är dags att äta lunch. Är hemma lagom till klockan tolv och tycker det känns som klockan var fem på eftermiddagen.
Men det är den inte.
Något som kunde blivit
Men varning dock för att en meningslös vardagsskildring kan dyka upp här så småningom. Häpp.
Jaha
Jag känner mig lite sur och småbitter. Dels beror det på att jag varit våldsamt magsjuk ett par dar och att jag nu har fruktansvärt ont i nacken efter att ha tillbringat för mycket tid sovandes i nån knepig ställning. Så jag har inte riktigt energi och ork till att känna mig positiv. Men när jag ser mig omkring ser jag ingen större anledning till att känna mig så jävla glad. Och för övrigt ska man inte börja en mening med "men". Eller "Och - eller "Eller". Sägs det. Men skit i det. Skit i det mesta. Skit i att läsa också - jag spyr bara en massa galla över min egen tillvaro och det är knappast upplyftande ändå. Spydde galla rent praktiskt gjorde jag i förrgår och det var inte så trevligt. By the way.
När jag kommer hem från jobbet har jag gjort en insats för dagen. Jag tycker om mitt jobb. Jag gör något som är till nytta för andra. Men det är ju skönt att komma hem också, vila och få en stund för sig själv. Njuta i hemmet. Tyst och lugn och ro.
Så fan heller.
Visst. Sova är skönt, ta det lugnt och vila måste man. Särskilt jag. Jag tror jag har ett stort behov av det för jag fattar inte hur en del människor orkar göra så mycket som de faktiskt gör. Det övergår mitt förstånd. Jag fixar det bara inte när det kommer till en viss gräns. Det får mig att må dåligt, det får mig att känna ångest och att jag inte kan stå ut mer. Jag klarar det kort sagt inte. Gått in i väggen har jag nog egentligen redan gjort en gång också. Nåväl, så vila behöver jag.
Men sen då? Jobbet jag har tycker jag om och det är meningsfullt - men fritid måste man också ha. Och vad händer på fritiden? Hänger jag med vänner? Går ut om kvällarna? Gör konstruktiva saker i ett garage, målar, sjunger, läser böcker, utbildar mig, klappar på en mjuk katt? Nej. Jag bara sitter och inte orkar. Nu tappade jag tråden också, så jag skiter i det här. Går och lägger mig. Ingen läser ändå det här, hoppas jag nästan för en gångs skull.
Skit.
Lördagshets
Det är inte det att jag inte unnar folk att komma ut och ha roligt, det är bara det att jag undrar.
Jag undrar hur många som sitter hemma och inte har någon att gå ut med, hur många som sitter hemma och tynar bort vid TVn, hur många som önskar att de vore fulla, hur många som inte fick någon lön den här månaden heller, hur många som väntar på att någon ska komma hem, hur många som skriver ett självmordsbrev, hur många som gått och lagt sig tidigt, hur många som bara läser en bok, hur många som gråter sig till sömns, hur många som kokar en kopp te och hur många som samtalar med sin bästa vän vid köksbordet.
Det är inte det att jag inte unnar folk att sitta hemma och ta det lugnt, det är bara det att jag undrar.
Ett gäng killar gick på krogen och hade det roligt som så många andra killgäng, men de hade bestämt sig för att göra något och de lyckades i sitt uppsåt. Kvällens drinkar och danser slutade med en våldtagen ung flicka och sex grabbar med en mörk hemlighet de i smyg var stolta över. Häftigt, upphetsande och knappast anmält till polisen. Nästa gång och nästa flicka får kanske finna att killgänget utökats med ett par killar till. Men det gör ingen skillnad ändå. En kvinna i yngre medelåldern var på fest hos några goda vänner. Satte sig i bilen och körde hem. Lindrigt nykter. Obetänksamt, bekvämt, livsfarligt, men det som ingen vet om har ingen ont av. Nästa gång kanske bilen råkar hamna i diket eller köra in i en lyktstolpe eller kanske någon onykter ungdom på väg hem till sin pojk- eller flickvän. Men det är ju sånt som kan hända den bäste.
Om det nu är så. Men det kan man ju tänka sig att det är.
En kvinna i sina bästa år som många kvällar förut gråtit och varit ensammast i världen gör slag i saken som så många andra före henne gjort och överdoserar sömnmedel för att inte behöva gråta fler kvällar. Hon tar inte i, för hon är en försiktig natur och har aldrig någonsin vågat ta för sig, och vaknar mot sin vilja nästa förmiddag med yrsel och illamående. Tragiskt och deprimerande men inget som omgivningen behöver reflektera över. Nästa gång kanske kvinnan tar tre tabletter till. Men det gör ingen skillnad. För hon var faktiskt ensammast i världen.
Om det nu händer. Men det kan man ju tänka sig att det gör.
Det är människor vi träffar på stan. Det är människor som är ilskna på kassörskan på ICA, som ber om ursäkt för att de finns, som är artiga och håller upp dörren, som är mammas bästa pojke, som kastar papper på gatan, som skäller över dagens ungdom, som går i kyrkan, som dyrkar satan, som i hemlighet beundrar Carl Bildt, som jobbar övertid igen, som inte jobbar.
Av tusen människor vi möter under vår livstid möter vi tusen människor som gör olika saker en lördagskväll. Ändå är alla människor väldigt lika. Behoven är likvärdiga. Intressena grundläggande. Men alla handskas med dem utifrån olika förutsättningar och perspektiv. I många fall är oavsett hur lördagkvällen förflutit söndagförmiddagens plågade fråga: Varför?
Vi hetsar varandra för att vi måste och inte vet något annat och det tar sig uttryck i extrema yttringar hos en del människor. Tvåhundrafemtio av tusen? Åt det ena eller andra hållet. Vi kämpar för att hänga med, vi hänger bara med, vi älskar att hänga med eller vi kan inte annat än att hänga med. På det viset är vi faktiskt olika. Trots våra likvärdiga behov.
Jag hatar den förbannade helghetsen.
Jag också
[ ] Köpt en hårfön?
[ ] Sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut?
[ ] Följt med som smakråd vid en shoppingrunda?
[x] Pratat känslor?
[x] Tänkt på att matcha mina kläder?
[x] Berömt en person av manligt kön för sitt utseende?
[x] Ringt upp en person utan konkret syfte?
[ ] Funderat på namn åt mina barn?
[ ] Insett storheten hos Barbra Streisand?
[ ] Druckit Cosmopolitan?
[ ] Sett ett avsnitt av "Sex and the city"?
[ ] Sett två avsnitt av "Sex and the city"?
[x] Känt mig sugen på en kopp te?
[x] Känt glädje över att få blommor i present ?
[ ] Gjort någonting romantiskt på eget initiativ?
[x] Blivit arg utan anledning?
[x] Gråtit efter 9 fyllda år?
[ ] Brytt mig om H&M:s val av modell?
[x] Pratat skvaller?
[x] Varit arg/sur utan att tala om det?
[x] Kramat en kille?
[ ] Dansat?
Totalt: 11 poäng.
Min manliga sida:
[ ] Ljugit om hur mycket jag har druckit?
[x] Ätit en blodig stek?
[x] Läst en biltidning?
[x] Framgångsrikt använt en borr, hammare och diverse andra redskap?
[x] Lovat att ringa dagen efteråt och sedan struntat i det?
[x] Skött grillen under en grillfest?
[x] Läst en bok av Jan Guillou?
[x] Läst ett nummer av slitz?
[x] Dunkat någon i ryggen i syfte att få denne att känns sig uppskattad?
[ ] Känt mig hungrig efter att ha ätit en hel pizza?
[ ] Gått på en Ulf Lundell-konsert ?
[ ] Använt händerna till att slå någon i syfte att skada denna person?
[ ] Sett alla Die Hard och Rockyfilmerna?
[x] Diskuterat bröst?
[ ] Gjort lumpen?
[ ] Läst nick hornby?
[ ] Känt mig nödgad att bräcka någon i armbrytning?
[ ]Känt mig häftig över att åka jättefort i en bil?
[ ] Enbart stirrat snettuppåt vid besök på en pissoar?
[x] Lagat någonting på egen hand?
[ ] Skrikit "kom igen nu gubbar" på en fotbollsplan?
[ ] Tävlat i att dricka öl?
Totalt: 10 poäng.
(Jag är också kvinnlig. Hahaha. Så vansinnigt fånigt.)
Jag känner mig gammal
Tjugoårskris? Nåja. Det är nog inte riktigt vad det är frågan om. Jag vet inte. Det känns som om det verkligen finns något att lägga bakom mig. Tonåren, uppväxten, mognaden. Mognaden? Nej, den är inte klar än. Men på något vis ändå känns det som att där finns något att lägga bakom mig.
Jag har vänner som är äldre, jämnåringa, yngre. På olika håll - men som vanligt mycket få i närheten av mig själv. Tio mil bort eller tjugo. Vänner ändå men på håll. Det har bara blivit så. Jag vet inte hur. Och jag är inte den som går ut och söker kontakt precis. Här sitter jag, ska flytta om ett par dagar - nu igen - och jag känner mig gammal. Jag kan lägga något obestämbart bakom mig. Så skulle man kunna sammanfatta det. Men det är inte det viktigaste.
Det känns som om jag missat något.
Jag fyller tjugotvå om några månader. Det är inget att diskutera. Jag är snart tjugotvå. Det är fakta. Enligt papperen. Och jag är väl tjugotvå år. Min kropp är tjugotvå år. Jag är en normalt utvecklad tjugotvååring. Jag har mina komplex - definitivt - men det är jag knappast ensam i världen om, även om det naturligtvis känns så. Komplex är komplex. Mentalt är jag också tjugotvå år. Jag har tjugotvå års erfarenhet. Inte mycket totalt sett, det är mycket sant, men det är ändå något. Jag har fått ett nytt jobb. Snart är jag färdig med internutbildningen. Jag flyttar om några dagar. Det tar tid att flytta runt, utbilda sig, lära känna nytt folk på arbetsplatsen. Naturligtvis. Det är inget märkligt.
Och mina vänner - en vän ska på fest med sin klass. En annan umgås med sin flickvän. Någon annan har varit ute på fest. Tagit en fika. Umgåtts med sina vänner i sin tur. Gått i skolan. Arbetat. Varit som vanligt.
Jag sitter här och är trött. Tittar på. Frågar om det är roligt. Var fikan god? Bli inte FÖR packad på festen bara. Ha-ha. Det är mitt förbannade öde att titta på. Vara en passiv betraktare. Var det fest och jag för en gångs skull vore där skulle situationen ändå vara densamma. Det skulle ske saker, som andra skulle vara delaktiga i. Jag skulle vara där. Finnas där. Kunna se och betrakta, kommentera. Men mer skulle det inte bli från mig. Sån är jag. Det är mitt förbannade öde.
Det kanske är mitt öde att känna mig gammal också. Jag har alltid stått vid sidan. Självvalt? Tja. Så är det nog. Det är mig själv det kommer an på men jag har inte gjort något medvetet val. Jag bara kan inget annat än att stå vid sidan av och titta på.
Lika barn leka bäst heter det ju. Blonda barn leker naturligtvis bra med mörka barn, men blonda barn med helt olika erfarenheter leker kanske inte särskilt bra med varandra. Man kan förstå varandra fast man är olika, men det är inte säkert att man för den skull klarar av att leka särskilt bra.
Fick jag välja skulle jag vilja spola tillbaks mig själv till fem års ålder och börja om där. Göra andra saker. Få andra erfarenheter. Jag har snart tjugovå års erfarenhet av att betrakta men jag har få erfarenheter av att göra något. Jag har aldrig varit tonåring i den bemärkelse många ser framför sig då ordet nämns. Jag är inte helnykterist men de gånger jag dricker något på ett år kan räknas på ena handens första två fingrar. Full har jag aldrig varit. Antalet misslyckade förhållanden kan inte räknas alls. Vilken lyckans ost jag är. Antalet lyckade förhållanden kan heller inte räknas. Jaså. Så pass. Festa? Umgås med kompisar? Jadå. Visst. Men aldrig som aktiv deltagare i något roligt. Alltid som betraktare. På ett eller annat sätt.
Släppa det? Jag kan inte. Det är mitt öde. Jag är betraktaren vid sidan av. Jag har missat tjugotvå år av akivt deltagande och jag kan aldrig ta det åter.
Betraktaren börjar känna sig gammal. Kan någon ge honom ett par glasögon?