Sömn och sömnproblem
Sömnproblem är ett kärt bekymmer som folk både kan lida av och profitera på. Jag lider av dem från och till - ni förstår, jag är den där sortens människa som har ofattbart svårt att komma i säng (för att sova, ska det handla om nu). Klockan är i skrivande stund 01:40 vilket väl får tala för sig själv - jag vänder på dygnet på några dagar om jag får möjlighet och jag gör det gärna, för jag känner att jag både mår bättre och trivs bättre med det.
Om man då har ett arbete som gör att man ibland får ställa väckarklockan så att den ringer när man egentligen helst knappt skulle gått och lagt sig, är det klart att man drabbas av vissa bekymmer. Jag är inte dummare än att jag inser att om man inte går och lägger sig i tid, kommer man inte upp i tid nästa morgon heller. Och då kommer man inte i säng på kvällen sen. Och så fortgår det. Således ska man gå och lägga sig i tid. Vackert så. Visst. Men likafullt är det en pina varje gång det i min turlista (det heter så, på järnvägen) står att jag har tur (arbetspass) 2, 3, 4, eller 5. Tur två innebär uppstigning 03:20, de övriga 03:50. Detta är på minuten utstuderat och infasat med väckarklockans snoozetid (två gånger!), tiden det normalt tar att trassla på sig uniformen och rätta till det som kommit bakochfram, rafsa med sig frukosten och cykla till jobbet. I ständig oro för polisbilar eftersom jag inte orkat fixa lyset.
Går man upp klockan tjugo över tre, och vill unna sig åtminstone sex timmars sömn, vilket redan det är för lite, måste man lägga sig redan klockan tjugoett. Det är fullständigt otänkbart i min föreställningsvärld. Det bara finns inte, att man kan gå och lägga sig klockan tjugoett. Så dags på dygnet är jag som mest igång och vaken och att då bara stänga av och - poff - somna är som ni kanske begriper ganska ogörligt. Således har jag för länge sen gett upp idén på att ens försöka. Stirra i taket är verkligen inte så roligt. Så jag sitter uppe istället. Till midnatt då jag kanske börjar känna mig lite småseg.
Då lägger jag mig och läser och varvar ner för att somna kanske en halvtimma senare. Men knappa tre timmar är inte mycket till sömn. I regel jobbar jag också tidigt flera dagar i sträck. Då gäller det att, efter att ha slutat för dagen (vilket förvisso sker redan vid lunch när jag börjar så tidigt) hålla sig vaken till åtminstone nånstans runt - just det - tjugoett. Så är problemet löst och jag har kommit i fas någorlunda. Men efter tre-fyra dygn med sänggående vid niotiden på kvällen och uppstigande strax före fyra på morgonen är jag inte människa längre.
Då är jag ett groteskt monster, som vandrar i en värld av andra groteska monster, som tar upp min tid och gör mig trött på livet, på jobbet, på hemmet och på mina vänner och som går i en dimma, skapad av uttröttade ögon som försöker se ut genom tungt hängande ögonlock. Då är det skönt att bara få lägga sig och sova... och sova... Tills jag vaknar av mig själv utan klocka. Och det händer sällan att klockan är så lite som elva då jag vaknar, snarare brukar den vara tolv-tretton. Ack, den som ändå låge, sa kärringen, satt på sängkanten.
Nu har jag emellertid fått andra sömnproblem på halsen. Mer angenäma onekligen. Och du? Nej, du är då sannerligen inte dum i huvudet. Det begrep jag ganska kvickt. Måtte du bara begripa att jag skiter i vissa saker. Som skick och avstånd. Var inte så förnuftig. Snälla.
Om man då har ett arbete som gör att man ibland får ställa väckarklockan så att den ringer när man egentligen helst knappt skulle gått och lagt sig, är det klart att man drabbas av vissa bekymmer. Jag är inte dummare än att jag inser att om man inte går och lägger sig i tid, kommer man inte upp i tid nästa morgon heller. Och då kommer man inte i säng på kvällen sen. Och så fortgår det. Således ska man gå och lägga sig i tid. Vackert så. Visst. Men likafullt är det en pina varje gång det i min turlista (det heter så, på järnvägen) står att jag har tur (arbetspass) 2, 3, 4, eller 5. Tur två innebär uppstigning 03:20, de övriga 03:50. Detta är på minuten utstuderat och infasat med väckarklockans snoozetid (två gånger!), tiden det normalt tar att trassla på sig uniformen och rätta till det som kommit bakochfram, rafsa med sig frukosten och cykla till jobbet. I ständig oro för polisbilar eftersom jag inte orkat fixa lyset.
Går man upp klockan tjugo över tre, och vill unna sig åtminstone sex timmars sömn, vilket redan det är för lite, måste man lägga sig redan klockan tjugoett. Det är fullständigt otänkbart i min föreställningsvärld. Det bara finns inte, att man kan gå och lägga sig klockan tjugoett. Så dags på dygnet är jag som mest igång och vaken och att då bara stänga av och - poff - somna är som ni kanske begriper ganska ogörligt. Således har jag för länge sen gett upp idén på att ens försöka. Stirra i taket är verkligen inte så roligt. Så jag sitter uppe istället. Till midnatt då jag kanske börjar känna mig lite småseg.
Då lägger jag mig och läser och varvar ner för att somna kanske en halvtimma senare. Men knappa tre timmar är inte mycket till sömn. I regel jobbar jag också tidigt flera dagar i sträck. Då gäller det att, efter att ha slutat för dagen (vilket förvisso sker redan vid lunch när jag börjar så tidigt) hålla sig vaken till åtminstone nånstans runt - just det - tjugoett. Så är problemet löst och jag har kommit i fas någorlunda. Men efter tre-fyra dygn med sänggående vid niotiden på kvällen och uppstigande strax före fyra på morgonen är jag inte människa längre.
Då är jag ett groteskt monster, som vandrar i en värld av andra groteska monster, som tar upp min tid och gör mig trött på livet, på jobbet, på hemmet och på mina vänner och som går i en dimma, skapad av uttröttade ögon som försöker se ut genom tungt hängande ögonlock. Då är det skönt att bara få lägga sig och sova... och sova... Tills jag vaknar av mig själv utan klocka. Och det händer sällan att klockan är så lite som elva då jag vaknar, snarare brukar den vara tolv-tretton. Ack, den som ändå låge, sa kärringen, satt på sängkanten.
Nu har jag emellertid fått andra sömnproblem på halsen. Mer angenäma onekligen. Och du? Nej, du är då sannerligen inte dum i huvudet. Det begrep jag ganska kvickt. Måtte du bara begripa att jag skiter i vissa saker. Som skick och avstånd. Var inte så förnuftig. Snälla.
Nonsens
Jag kom att tänka på en sak här förut. Tyvärr har jag glömt bort vad det handlade om, så det här kommer inte att handla om något särskilt. Angående mitt tidigare löfte om att vara nyskapande och mindre enkelspårig får jag väl helt enkelt be om ursäkt och helt enkelt utfärda ett nytt löfte; jag kommer med något nytt - imorgon. Så många andra kommer ju undan med liknande, varför skulle då inte jag göra det? Varför göra idag, det du kunde ha gjort igår?
Nu handlar emellertid inte den här bloggen enbart om mig, och mina synvinklar eller tankar eller vad jag petat ut ur näsan idag. Det tycks ju vara grundidén - prångla ut om inte dina snorkråkor så åtminstone dina lika korkade åsikter till en oförstående läsarskara. Som sedan säger sig hålla med, förstå, och tycka att någon annan än statsministern borde vara sådan, eller att det borde vara förbjudet med foppatofflor. För att nu tala om saker som liknar varandra - foppatofflor och statsministern, alltså. Men det vore ju roligt om det kommenterades lite här, för att nu bli allvarlig plötsligt - och det vore väldigt roligt att se vilka som faktiskt läser, även om jag nog kan ana mig till de flesta.
Jaha. Jag skrev ju, att här inte skulle stå något av vikt. Såså. Nu ska jag istället gå och läsa en bok. Hur långt jag nu hinner, innan jag får den i pannan. Godnatt.
Nu handlar emellertid inte den här bloggen enbart om mig, och mina synvinklar eller tankar eller vad jag petat ut ur näsan idag. Det tycks ju vara grundidén - prångla ut om inte dina snorkråkor så åtminstone dina lika korkade åsikter till en oförstående läsarskara. Som sedan säger sig hålla med, förstå, och tycka att någon annan än statsministern borde vara sådan, eller att det borde vara förbjudet med foppatofflor. För att nu tala om saker som liknar varandra - foppatofflor och statsministern, alltså. Men det vore ju roligt om det kommenterades lite här, för att nu bli allvarlig plötsligt - och det vore väldigt roligt att se vilka som faktiskt läser, även om jag nog kan ana mig till de flesta.
Jaha. Jag skrev ju, att här inte skulle stå något av vikt. Såså. Nu ska jag istället gå och läsa en bok. Hur långt jag nu hinner, innan jag får den i pannan. Godnatt.
Enkelspårig!
Enkelspårsdrift, se dubbelspårsbegrepp.
8. Dubbelspårsbegrepp
c) Enkelspårsdrift = när det ena spåret på dubbelspår används för tåg i båda riktningarna därför att det andra spåret inte kan användas för tåg.
Jag har märkt att jag liksom travar på i samma cirklar och tuggar om samma saker här ibland. Jag läste en krönika skriven av en blivande journalist och däri gavs exempel på två andra krönikörer - varandras motpoler, men lika enkelspåriga båda två. Jag är också något enkelspårig ibland. Tjatar om hur synd det är om människor och att andra människor är hänsynslösa. Jag har rentav kallats för cynisk, kanske av den anledningen. Det kanske är läge att bli något mer dubbelspårig, och vidga vyerna en smula? Men ni vet hur svårt det kan vara att bryta rutiner...
8. Dubbelspårsbegrepp
a) Dubbelspår = två tågspår på linjen mellan två angränsande stationer.
b) Dubbelspårsdrift = när båda spåren på dubbelspår kan användas för tåg. Under dubbelspårsdrift kan förekomma vänsterspårskörning och högerspårskörning.
d) Nedspår = det vänstra spåret i riktning nedåt.
e) Uppspår = det vänstra spåret i riktning uppåt.
f) Vänsterspår = det vänstra spåret i rörelseriktningen.
g) Högerspår = det högra spåret i rörelseriktningen.
(Till mom. 8, avd. a. "Dubbelspår" finns alltså inte på station. avd. b. I regel tillämpas vänsterspårskörning. Avvikelser se §81. Till avd. d och e. Riktning nedåt och uppåt bestäms av tågens nummer, se mom. 17)
Nej, inte är det lätt att vara dubbelspårig, inte. Inte om man får tro säkerhetsordningen, SJF 010, §1 moment 8 åtminstone. Och säkerhetsordningen är till för att följas åtminstone ett tag till. Så jag får väl göra ett aktivt val, och följa bestämmelserna; jag föredrar vänsterspårskörning, som ju också anses som det normala. Men så är säkerhetsordningen också förlegad och ska bytas ut mot en mer liberal och nyskriven inom kort. Påstås det.
Härmed utlovas således mer dubbelspårigt bloggande framöver. Jag kommer att belysa annat än min enkelspårigt mörka livsåskådning. Jag kommer vidare rentav att skriva recensioner av för länge sedan bortglömda böcker, referera gårdagens match mellan Volta och Dammråttorna (1-1 efter förlängning), skriva dåliga noveller, göra utförliga och konsumentinriktade tester av strap-on och i allra bästa fall till och med komma med något nytt.
Tappa inte sugen!
8. Dubbelspårsbegrepp
c) Enkelspårsdrift = när det ena spåret på dubbelspår används för tåg i båda riktningarna därför att det andra spåret inte kan användas för tåg.
Jag har märkt att jag liksom travar på i samma cirklar och tuggar om samma saker här ibland. Jag läste en krönika skriven av en blivande journalist och däri gavs exempel på två andra krönikörer - varandras motpoler, men lika enkelspåriga båda två. Jag är också något enkelspårig ibland. Tjatar om hur synd det är om människor och att andra människor är hänsynslösa. Jag har rentav kallats för cynisk, kanske av den anledningen. Det kanske är läge att bli något mer dubbelspårig, och vidga vyerna en smula? Men ni vet hur svårt det kan vara att bryta rutiner...
8. Dubbelspårsbegrepp
a) Dubbelspår = två tågspår på linjen mellan två angränsande stationer.
b) Dubbelspårsdrift = när båda spåren på dubbelspår kan användas för tåg. Under dubbelspårsdrift kan förekomma vänsterspårskörning och högerspårskörning.
d) Nedspår = det vänstra spåret i riktning nedåt.
e) Uppspår = det vänstra spåret i riktning uppåt.
f) Vänsterspår = det vänstra spåret i rörelseriktningen.
g) Högerspår = det högra spåret i rörelseriktningen.
(Till mom. 8, avd. a. "Dubbelspår" finns alltså inte på station. avd. b. I regel tillämpas vänsterspårskörning. Avvikelser se §81. Till avd. d och e. Riktning nedåt och uppåt bestäms av tågens nummer, se mom. 17)
Nej, inte är det lätt att vara dubbelspårig, inte. Inte om man får tro säkerhetsordningen, SJF 010, §1 moment 8 åtminstone. Och säkerhetsordningen är till för att följas åtminstone ett tag till. Så jag får väl göra ett aktivt val, och följa bestämmelserna; jag föredrar vänsterspårskörning, som ju också anses som det normala. Men så är säkerhetsordningen också förlegad och ska bytas ut mot en mer liberal och nyskriven inom kort. Påstås det.
Härmed utlovas således mer dubbelspårigt bloggande framöver. Jag kommer att belysa annat än min enkelspårigt mörka livsåskådning. Jag kommer vidare rentav att skriva recensioner av för länge sedan bortglömda böcker, referera gårdagens match mellan Volta och Dammråttorna (1-1 efter förlängning), skriva dåliga noveller, göra utförliga och konsumentinriktade tester av strap-on och i allra bästa fall till och med komma med något nytt.
Tappa inte sugen!
Just nu
Drätselkammarfejare Dietmar Pettersson trädde ut ur det ärevördiga gamla huset och såg själv gammal men föga ärevördig ut då han satte nyckeln i låset till sin gamla moped. Han tänkte att han skulle köpa kakor och mjölk och ett gratulationskort till sin mor som i dagarna skulle bli nittio år gammal. Att Dietmar Pettersson själv skulle uppnå denna ålder verkade troligt, han hade sin mor att brås på och hade för övrigt levt livet så sakta att han borde kunna utdraga sitt lidande åtminstone intill sin nittiofemte födelsedag om man förutsatte att han skulle företa sig lika mycket som en normal man i hans ställning skulle hinna under en normal livstid.
Dammråttorna i drätselkammaren frodades.
Så gjorde emellertid även kriminaliteten i denna del av landet och innan Dietmar Pettersson kommit hem från arbetet och konsumaffären hann han bli skjuten i skallen med en avsågad hagelbössa och dumpad i ett buskage i en frisk och vacker skog som någon kvarlämnat i den falska förhoppningen att människor skulle ströva där i trygghet och harmoni.
Alltmedan Dietmar Pettersson låste upp sin moped, handlade mjölk, kakor och gratulationskort, knattrade hemåt, blev skjuten i skogen och rånad på tvåhundranittioåtta och femtio och en gammal Puch, kokade hemmafru Dagny Johansson makaroner ty i villan på Genomfartsgatan 18 i Bonnarp skulle det serveras stuvade makaroner och stekt falukorv då den äkta maken kom hem från arbetet. Barnen väntade redan troget vid köksbordet, läsande serietidningar av amerikanskt och lätt indoktrinerande ursprung. Kvack.
Kvacksalvare Harald Forsström påstod sig inte själv vara en dylik utan snarare en frälsare, därom var han åtminstone övertygad själv. Han satt just denna stund på jorden och läste en artikel i landets största kvällstidning. Artikeln behandlade moralens förfall och journalisten tycktes förfasas över människors syndiga leverne. Han instämde rysande och tänkte att han skulle gå och klä sig prydligt inför ett förestående möte, där han skulle försöka övertyga en stor skara åhörare om att hans irrlära och ingen annans var den rätta för dem.
Irrlärare Margareta Schönstedt arbetade på en högstadieskola och hade just lagt ifrån sig några papper som hon klottrat på i syfte att förbereda en kommande lektion. Hennes tankar gick nu istället till de ord någon av eleverna yttrat tidigare under dagen då hon förvirrade en hel skolklass som skulle instrueras i ett schema för en friluftsdag påföljande vecka. "Maggan! Vi fattar inte ett dugg när du ska förklara. Bara dela ut schemat!". Vad Margareta Schönstedt inte insåg var att hon just i detta ögonblick kom på en metod som skulle komma att ge hennes elever en sportslig chans att åtminstone klara ett godkönt betyg. Hon gick med raska steg mot kopieringsapparaten för att kopiera upp färdiggjort studiematerial istället för att utveckla en metod för att bena ut ämnet på tavlan inför klassen.
Vad sker på vitt skilda håll i vårt lilla inskränkta samhälle just då du läser detta? Hur många människor far illa av andra människors gärningar? Hur många människor tänker tankar som i handling skulle få fatala konsekvenser för andra människor? Hur många skrattar? Älskar? Blir våldtagna? Äter? Köper en ny bil?
Höj blicken.
Dammråttorna i drätselkammaren frodades.
Så gjorde emellertid även kriminaliteten i denna del av landet och innan Dietmar Pettersson kommit hem från arbetet och konsumaffären hann han bli skjuten i skallen med en avsågad hagelbössa och dumpad i ett buskage i en frisk och vacker skog som någon kvarlämnat i den falska förhoppningen att människor skulle ströva där i trygghet och harmoni.
Alltmedan Dietmar Pettersson låste upp sin moped, handlade mjölk, kakor och gratulationskort, knattrade hemåt, blev skjuten i skogen och rånad på tvåhundranittioåtta och femtio och en gammal Puch, kokade hemmafru Dagny Johansson makaroner ty i villan på Genomfartsgatan 18 i Bonnarp skulle det serveras stuvade makaroner och stekt falukorv då den äkta maken kom hem från arbetet. Barnen väntade redan troget vid köksbordet, läsande serietidningar av amerikanskt och lätt indoktrinerande ursprung. Kvack.
Kvacksalvare Harald Forsström påstod sig inte själv vara en dylik utan snarare en frälsare, därom var han åtminstone övertygad själv. Han satt just denna stund på jorden och läste en artikel i landets största kvällstidning. Artikeln behandlade moralens förfall och journalisten tycktes förfasas över människors syndiga leverne. Han instämde rysande och tänkte att han skulle gå och klä sig prydligt inför ett förestående möte, där han skulle försöka övertyga en stor skara åhörare om att hans irrlära och ingen annans var den rätta för dem.
Irrlärare Margareta Schönstedt arbetade på en högstadieskola och hade just lagt ifrån sig några papper som hon klottrat på i syfte att förbereda en kommande lektion. Hennes tankar gick nu istället till de ord någon av eleverna yttrat tidigare under dagen då hon förvirrade en hel skolklass som skulle instrueras i ett schema för en friluftsdag påföljande vecka. "Maggan! Vi fattar inte ett dugg när du ska förklara. Bara dela ut schemat!". Vad Margareta Schönstedt inte insåg var att hon just i detta ögonblick kom på en metod som skulle komma att ge hennes elever en sportslig chans att åtminstone klara ett godkönt betyg. Hon gick med raska steg mot kopieringsapparaten för att kopiera upp färdiggjort studiematerial istället för att utveckla en metod för att bena ut ämnet på tavlan inför klassen.
Vad sker på vitt skilda håll i vårt lilla inskränkta samhälle just då du läser detta? Hur många människor far illa av andra människors gärningar? Hur många människor tänker tankar som i handling skulle få fatala konsekvenser för andra människor? Hur många skrattar? Älskar? Blir våldtagna? Äter? Köper en ny bil?
Höj blicken.
Ni är dumma
Alla människor utom jag är idioter. Världen borde vara mig tacksam för min existens, men ingen jävel har intelligens nog att uppskatta att jag är lite finare, lite bättre och lite mindre självgod. Visserligen fick jag en komplimang när jag handlat rutten köttfärs på ICA förut ikväll, men det var ett rätt tafatt försök ändå och inget jag skulle ha nappat på. Jag kom ut från affären med min matkasse och mötte där ett par tonårsflickor i just det utförande som ingen människa av övrig sort står ut med i mer än tio minuter. Den ene gav mig en forskande blick och när jag passerat hörde jag henne säga "fan vad snygg han är..." innan hennes röst dog ut i den kalla höstvinden.
Det var som sagt en jävligt tafatt komplimang.
När jag kommit hem till mitt residens för att dricka ett för min sinnesstämning väl avvägt kvällste, det blev en kopp väldraget earl grey med ett stänk av bittermandel, satte jag mig för att fundera över mina ärade medmänniskor och deras tillkortakommanden, ty detta är mig ett kärt ämne och dessutom något jag länge gått och grubblat på. Min vanliga handlingskraft satte nu stopp för grubblandet och röt ilsket åt mig att göra något åt saken. Så sagt och gjort, jag gjorde mig i huvudet en lista på mina vänner, och listade sedan punkt efter punkt med irriterande egenskaper eller ovanor.
Det var tillfredställande att på det viset faktiskt kunna konstatera att även de bästa av människor - mina vänner! - kan vara både töntiga, dryga och ointelligenta. Teet smakade mycket bra. Sedan övergick jag medan teets eftersmak lekte med mina smaklökar och fortplantade sig genom gommen till att fundera över mina kollegor på arbetet och deras irriterande beteenden. Det slutade med att jag satt och hånskrattade för mig själv, enär jag kom att tänka på en scen ur den vrickade verklighet jag tyvärr fötts till att leva i:
Jag gjorde som så ofta en insats för samhället då jag helt frivilligt plockade skräp på stationsområdet i Mariestad för några veckor sedan. Fick ihop tre stora påsar med godispapper, salladsbyttor, ölburkar och förbrukade biljetter. I förrgår stod jag och inväntade ett mötande tåg på samma plats. Det kom in, kollegan kom ut, glufsandes på en fett- och sockerdrypande chokladkolakaka (snack bar, va? mig lurar ni inte med utländska!), förmodligen i syfte att bibehålla sin isterstinna kroppshydda. För att verka häftig inför sina yngre och förmodat populära medarbetare släppte han så godispapperet på plattformen som jag tidigare sanerat.
Jag blev inte arg. Jag underrättade istället kollegan om att det kändes en smula otacksamt att först plocka skräp högst frivilligt och i vetskap om att ingen ska komma och tacka mig, och sedan se en kollega stå och skräpa ner samma plats strax därefter. Detta roade mig, ty kollegans ögon stannade liksom till, för att sedan börja flacka runt, alltmedan röstläget blev något högre och hjärnan tycktes leta efter ett halmstrå att gripa. Jag greps, då vi skilts åt, av ett svårartat skrattanfall.
Nåväl, det är ohjälpligt. Jag må vara en ovanligt lyckad molekylsammansättning, men jag är inte kropp till att förändra världen ensam - inte en värld befolkad av idel korkskallar åtminstone. Det är istället dags att jag med denna säkra vetskap i ryggen går ut och möter världen med ett lömskt leende.
Det var som sagt en jävligt tafatt komplimang.
När jag kommit hem till mitt residens för att dricka ett för min sinnesstämning väl avvägt kvällste, det blev en kopp väldraget earl grey med ett stänk av bittermandel, satte jag mig för att fundera över mina ärade medmänniskor och deras tillkortakommanden, ty detta är mig ett kärt ämne och dessutom något jag länge gått och grubblat på. Min vanliga handlingskraft satte nu stopp för grubblandet och röt ilsket åt mig att göra något åt saken. Så sagt och gjort, jag gjorde mig i huvudet en lista på mina vänner, och listade sedan punkt efter punkt med irriterande egenskaper eller ovanor.
Det var tillfredställande att på det viset faktiskt kunna konstatera att även de bästa av människor - mina vänner! - kan vara både töntiga, dryga och ointelligenta. Teet smakade mycket bra. Sedan övergick jag medan teets eftersmak lekte med mina smaklökar och fortplantade sig genom gommen till att fundera över mina kollegor på arbetet och deras irriterande beteenden. Det slutade med att jag satt och hånskrattade för mig själv, enär jag kom att tänka på en scen ur den vrickade verklighet jag tyvärr fötts till att leva i:
Jag gjorde som så ofta en insats för samhället då jag helt frivilligt plockade skräp på stationsområdet i Mariestad för några veckor sedan. Fick ihop tre stora påsar med godispapper, salladsbyttor, ölburkar och förbrukade biljetter. I förrgår stod jag och inväntade ett mötande tåg på samma plats. Det kom in, kollegan kom ut, glufsandes på en fett- och sockerdrypande chokladkolakaka (snack bar, va? mig lurar ni inte med utländska!), förmodligen i syfte att bibehålla sin isterstinna kroppshydda. För att verka häftig inför sina yngre och förmodat populära medarbetare släppte han så godispapperet på plattformen som jag tidigare sanerat.
Jag blev inte arg. Jag underrättade istället kollegan om att det kändes en smula otacksamt att först plocka skräp högst frivilligt och i vetskap om att ingen ska komma och tacka mig, och sedan se en kollega stå och skräpa ner samma plats strax därefter. Detta roade mig, ty kollegans ögon stannade liksom till, för att sedan börja flacka runt, alltmedan röstläget blev något högre och hjärnan tycktes leta efter ett halmstrå att gripa. Jag greps, då vi skilts åt, av ett svårartat skrattanfall.
Nåväl, det är ohjälpligt. Jag må vara en ovanligt lyckad molekylsammansättning, men jag är inte kropp till att förändra världen ensam - inte en värld befolkad av idel korkskallar åtminstone. Det är istället dags att jag med denna säkra vetskap i ryggen går ut och möter världen med ett lömskt leende.
Det kan ju alltid vara något att le åt, att det är jag som är intelligentiast här.
Ett minne
Minns ni Björn Afzelius?
Jag vet inte om jag kan påstå att jag gör det, men jag har honom att tacka för en minnesbild som nog aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Förutom att han i övrigt verkar ha varit en människa med mycket mänskliga perspektiv på saker och ting, ska tilläggas.
Jag vet inte om ni också minns saker så som jag kan göra - jag har ett utpräglat bildminne då det gäller situationer jag upplevt. De blir som alltifrån stillbilder eller korta klipp till längre filmer som jag kan spela upp för mig själv då det av någon anledning blir aktuellt. Omvänt kan jag, om jag ser en bild jag tagit eller som är tagen vid ett tillfälle då jag var närvarande, komma ihåg precis vad jag gjorde och åt inom en tidsrymd på flera timmar från det ögonblick som fångats i bild. Det är lite lustigt, sett til det, att det ska vara så förbaskat svårt att komma ihåg var man lagt nycklarna när man har bråttom. Jag antar att hjärnan inte är mer användbar än vad man förtjänar.
Björn Afzelius, var det. Ni har säkert hört "Tusen bitar". En sån där modern klassiker. Dessutom tycker jag att den är väldigt bra - jag kan sitta och nynna på den för mig självt, sådär imbecillt man kan nynna på låtar som man bara delvis kan. Nanana. Nanana. Etcetera. Det kan förresten tilläggas att låten inte är skriven av Björn Afzelius. Den är skriven av en danska, Anne Linnet, men översatt av Afzelius och jag kan inte låta bli att se låten som hans. Trots att vikingarna, gud förbjude, också gjort en version...
Ett lågt staket i omålat trä, med staketspjälornas överdel sågade till en spets, monterat på en ram av svartmålade stålprofiler. En ordinär villagata, en asfalterad garageuppfart med en beige volvo duett, en litet transformatorhus i sjöstensklädd betong som man kunde klättra upp på taket på och runt denna, allra närmast väggarna, oklippt och borstigt gräs. En varm sommardag då det är skollov, semester och folk solbadar i trädgårdarna.
Det torde vara sommaren 1990. Ett gäng normala barn i något varierande ålder har samlats såsom barn som bor i samma område råkar samlas emellanåt. Tändningsnyckeln i den gamla duetten sitter i, och i rollen av bilägare eller åtminstone nästan vrider barnet i det hushåll i vilket den beiga, ursvenskt praktiska bilen hör hemma om nyckeln, och sätter på bilradion.
Det sägs att ovan molnen
är himlen alltid blå
men det kan vara svårt att tro
när man inte ser den
det sägs att efter regnet
kommer solen fram tgen
men det hjälper sällan dem
som har blivit våta
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du säkert det
Barn i åldrarna fyra till tio år blir väl sällan andäktigt tysta. Men i samma sekund som bilradion lätt skrällande spred denna sång i den sömniga och somriga omgivningen blev det märkbart tyst. För en kort stund. Sedan började de som kunde texten eller trodde sig kunna, ta ton. Efterföljda av resten. Spontan allsång, falsk och hemsk men mycket hjärtlig. Jag vet att det hände, jag kan se det framför mig.
Och jag kommer aldrig att glömma det.
Jag vet inte om jag kan påstå att jag gör det, men jag har honom att tacka för en minnesbild som nog aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Förutom att han i övrigt verkar ha varit en människa med mycket mänskliga perspektiv på saker och ting, ska tilläggas.
Jag vet inte om ni också minns saker så som jag kan göra - jag har ett utpräglat bildminne då det gäller situationer jag upplevt. De blir som alltifrån stillbilder eller korta klipp till längre filmer som jag kan spela upp för mig själv då det av någon anledning blir aktuellt. Omvänt kan jag, om jag ser en bild jag tagit eller som är tagen vid ett tillfälle då jag var närvarande, komma ihåg precis vad jag gjorde och åt inom en tidsrymd på flera timmar från det ögonblick som fångats i bild. Det är lite lustigt, sett til det, att det ska vara så förbaskat svårt att komma ihåg var man lagt nycklarna när man har bråttom. Jag antar att hjärnan inte är mer användbar än vad man förtjänar.
Björn Afzelius, var det. Ni har säkert hört "Tusen bitar". En sån där modern klassiker. Dessutom tycker jag att den är väldigt bra - jag kan sitta och nynna på den för mig självt, sådär imbecillt man kan nynna på låtar som man bara delvis kan. Nanana. Nanana. Etcetera. Det kan förresten tilläggas att låten inte är skriven av Björn Afzelius. Den är skriven av en danska, Anne Linnet, men översatt av Afzelius och jag kan inte låta bli att se låten som hans. Trots att vikingarna, gud förbjude, också gjort en version...
Ett lågt staket i omålat trä, med staketspjälornas överdel sågade till en spets, monterat på en ram av svartmålade stålprofiler. En ordinär villagata, en asfalterad garageuppfart med en beige volvo duett, en litet transformatorhus i sjöstensklädd betong som man kunde klättra upp på taket på och runt denna, allra närmast väggarna, oklippt och borstigt gräs. En varm sommardag då det är skollov, semester och folk solbadar i trädgårdarna.
Det torde vara sommaren 1990. Ett gäng normala barn i något varierande ålder har samlats såsom barn som bor i samma område råkar samlas emellanåt. Tändningsnyckeln i den gamla duetten sitter i, och i rollen av bilägare eller åtminstone nästan vrider barnet i det hushåll i vilket den beiga, ursvenskt praktiska bilen hör hemma om nyckeln, och sätter på bilradion.
Det sägs att ovan molnen
är himlen alltid blå
men det kan vara svårt att tro
när man inte ser den
det sägs att efter regnet
kommer solen fram tgen
men det hjälper sällan dem
som har blivit våta
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
man övar sig och långsamt
blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du kanske det
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän, så är du säkert det
Barn i åldrarna fyra till tio år blir väl sällan andäktigt tysta. Men i samma sekund som bilradion lätt skrällande spred denna sång i den sömniga och somriga omgivningen blev det märkbart tyst. För en kort stund. Sedan började de som kunde texten eller trodde sig kunna, ta ton. Efterföljda av resten. Spontan allsång, falsk och hemsk men mycket hjärtlig. Jag vet att det hände, jag kan se det framför mig.
Och jag kommer aldrig att glömma det.
Mina drömmars skräck
Min sömn är dels störd av tidig väckning allt för många arbetsdagar, dels ett svart hål. När jag väl somnat är jag helt omedveten om omvärlden och jag minns aldrig vad jag drömt under natten, när jag väl vaknar. Bara någon enstaka gång om året kommer jag ihåg vad jag drömt. Och tur är väl det, för då är det är vanligen ytterst skumma och obskyra drömmar såsom molotovcocktails genom altandörrar eller som nu, när jag vaknade imorse med hjärtklappning och i ett lätt förtvivlat tillstånd - jag minns inte exakt men jag skrev genast ned några stödord för att hjälpa minnet på traven såhär i efterhand:
En stor och nergången källarlokal, med en ståltrappa från en okänd värld ovanför nedramlande mitt i alltihop. Många hyllor, fyllda med böcker. Böcker med vita ryggar. I källarlokalen finns en relativt stor säng. I denna säng har en för mig fullständigt okänd man av normalt utseende - ganska ljus - samlag med en jämnårig och lika okänd kvinna.
Detta kan verka en smula bisarrt. Men det är dock en ganska lättfattlig och på inga vis egentligt onaturlig situation. Det skulle inte alls förvåna mig om det finns källarlokaler vars möblemang omfattar hyllor och säng och där det någon gång idkats könsumgänge. Min relation till denna lokal, kvinnan och mannen är för mig totalt okänd. Sambandet man-kvinna-sex-källare begriper jag inte heller någonting av. Men det må vara hänt. Nu kommer nämligen urspårningen från det sansade och vettiga och antagligen det som fick mig att vakna med stort obehag och hjärtklappning.
Kvinnan spricker. Inte i så att säga sexuell mening - hon bokstavligt talat spricker som en ballong. Poff! Huvudet skriker förtvivlat och försvinner. Mannen blir förskräckt (inte att undra på?) och hoppar ur sängen och ställer sig häpet bredvid. Ur det som tidigare varit en tjugofemårig kvinna träder - och håll i er nu - en fullt påklädd Claire Wickholm. Hon har bland annat på sig ett par förbluffande fula, lila byxor.
I bakgrunden, som någon som funnits i lokalen hela tiden men ett stycke bort sysselsatt med något annat, framträder nu en mycket god vän till mig. Claire Wickholm glöms av borta i sängen och istället påbörjas en diskussion rörande mystiska piller - som först ser ut som en korsning mellan sega råttor fast i dödskalleform och vanliga alvedon - mellan min vän och den okände mannen som förefaller välbekant för honom. Diskussionen går i slutänden ut på att man inte ska ta så många piller, för då händer det konstigheter. Jag lägger mig i och frågar upprört om det här är något de båda brukar syssla med. Jag får svaret "Jag vet inte om jag orkar förklara" av min vän och det är här jag vaknar till en, faktiskt, mer inbjudande verklighet.
Jag undrar vilket piller jag tagit, som drömmer så? Fy. Undrar om jag törs gå och lägga mig..?
En stor och nergången källarlokal, med en ståltrappa från en okänd värld ovanför nedramlande mitt i alltihop. Många hyllor, fyllda med böcker. Böcker med vita ryggar. I källarlokalen finns en relativt stor säng. I denna säng har en för mig fullständigt okänd man av normalt utseende - ganska ljus - samlag med en jämnårig och lika okänd kvinna.
Detta kan verka en smula bisarrt. Men det är dock en ganska lättfattlig och på inga vis egentligt onaturlig situation. Det skulle inte alls förvåna mig om det finns källarlokaler vars möblemang omfattar hyllor och säng och där det någon gång idkats könsumgänge. Min relation till denna lokal, kvinnan och mannen är för mig totalt okänd. Sambandet man-kvinna-sex-källare begriper jag inte heller någonting av. Men det må vara hänt. Nu kommer nämligen urspårningen från det sansade och vettiga och antagligen det som fick mig att vakna med stort obehag och hjärtklappning.
Kvinnan spricker. Inte i så att säga sexuell mening - hon bokstavligt talat spricker som en ballong. Poff! Huvudet skriker förtvivlat och försvinner. Mannen blir förskräckt (inte att undra på?) och hoppar ur sängen och ställer sig häpet bredvid. Ur det som tidigare varit en tjugofemårig kvinna träder - och håll i er nu - en fullt påklädd Claire Wickholm. Hon har bland annat på sig ett par förbluffande fula, lila byxor.
I bakgrunden, som någon som funnits i lokalen hela tiden men ett stycke bort sysselsatt med något annat, framträder nu en mycket god vän till mig. Claire Wickholm glöms av borta i sängen och istället påbörjas en diskussion rörande mystiska piller - som först ser ut som en korsning mellan sega råttor fast i dödskalleform och vanliga alvedon - mellan min vän och den okände mannen som förefaller välbekant för honom. Diskussionen går i slutänden ut på att man inte ska ta så många piller, för då händer det konstigheter. Jag lägger mig i och frågar upprört om det här är något de båda brukar syssla med. Jag får svaret "Jag vet inte om jag orkar förklara" av min vän och det är här jag vaknar till en, faktiskt, mer inbjudande verklighet.
Jag undrar vilket piller jag tagit, som drömmer så? Fy. Undrar om jag törs gå och lägga mig..?
Fem små ord
Det kan vara på sin plats att påminna om några sällsynta ord som borde komma till större användning. Åtminstone i det skrivna språket - det är behagligt att läsa en text med ord man inte så ofta ser. De är som korinter i korintkakor - på ett ungefär. Det är naturligtvis viktigare att man känner textens mening och tycker att den är något värd... Nåväl, här kommer fem exempel; det finns oändliga mängder ord som vi sällan använder. Med det enda resultatet att vi inte vet vad de betyder när det väl kommer till kritan. Skada!
Luguber
Adjektiv. Betydelse: Sorglig, dyster. Kan exempelvis användas i konstruktioner som "Fan, vad du ser luguber ut!" eller "Det var väldigt så lugubert väder det är". Ordet härstammar från latinet och har kommit in i svenskan via franskan. Inte formfranskan, alltså.
Sinister
Ännu ett adjektiv, måhända bekant för den som lyssnar på Belle & Sebastian. Betydelse: olycksbådande, dyster, kuslig. Att ordboken (Den Enda Rätta, SAOL) anger betydelsen "olycksbådande" först är måhända något att höja på ena ögonbrynet för. Åtminstone jag förknippar ordet snarare med de två andra betydelserna. I mitt tycke något mer oformligt i text än "luguber", men man får naturligtvis välja ord efter tillfälle. "Det var en sinister minister som mötte kvällstidningarnas reportrar utanför Rosenbad." Nordstedts ordbok ger det goda exemplet "Ett sinistert leende".
Frugal
Det blir många adjektiv i den här uppräkningen trots dess ringa omfattning. Betydelsen av ordet är "enkel, torftig". "En frugal måltid" skulle jag gissa är den vanligaste konstruktionen och SAOL anger också att detta är den användning man kan ha för ordet; f. måltid menar man. Lakoniskt (se nästa ord) nog. Jag menar att man kan vara en smula uppfinningsrik och vidga användningen av ordet. "En frugal presentation" vore en användbar konstruktion. Frugal är från början latinskt och kommer ur "fructus", frukt. Fructus kan även ha betydelsen "njutning" eller, i ett ytterligare led, "fruor" = njuter.
Lakonisk
Yttterligare ett adjektiv! Betydelse: kortfattad, ordknapp, träffande. "Det var vackert väder, och han skulle gå ut för att ta livet av sig. Han lämnade efter sig en risig lägenhet och ett lakoniskt meddelande på hallbordet" eller varför inte "Hon var lakonisk till sin läggning. Hon var norrländska." Ordet härstammar från det forntida Lakonien (landskap i Grekland, befolkat av spartaner) och kommer av den dåtida befolkningens sätt att vara. Se där ett tänkbart exempel på ett folk ständigt i jakt på slagfärdighet!
Kollationera
Äntligen ett verb. SAOL anger betydelsen som "jämföra o. granska, motläsa m.m.". I Nordstedts ordbok hittar man ungefär samma uppräkning. Kollationera är dock en del av ursprunget till det väldigt ofta använda "kolla" som de flesta nog endast tror är en kort/slangform av "kontrollera". Mycket riktigt anges också betydelsen för "kolla" som "kollationera, kontrollera, se". Det här ordet - kollationera - används nog i stort sett bara i ett sammanhang idag och jag är osäker på omfattningen även där, en kollationering är en första genomgång med regissör och skådespelare av en pjäs eller liknande. Jag hävdar att man kan använda ordet i viss utsträckning trots att det är ovanligt. Vad sägs om "Polisen kollationerade uppgifterna mot sitt register" eller varför inte "Det är lämpligt att kollationera marknaden innan du bestämmer dig! Du kan få precis samma produkt mycket billigare på annat håll."
Men varför ska man använda en massa mossiga och ålderdomliga ord som ingen fan begriper ändå? Som sagt - det är skönt att läsa en text där nån brytt sig om att använda andra ord än de gamla vanliga grå. Förutsatt att det inte blir en ovana att leta reda på kufiska ord bara för sakens skull, alltså! Ordens betydelse framgår ganska ofta dels av ordet i sig som i t ex fallet "kollationera" är likt ett ord vi oftare använder (det är ju samma ord egentligen), dels av sammanhanget. Den intresserade läsaren får dessutom ett tillfälle att höja ögonbrynet och ta reda på mer om ordet, om det är nytt för vederbörande.
Varför denna propaganda? Jag skulle egentligen teckna ner en betraktelse över en skönt luguber bussresa, men hemkommen, duschad och någorlunda mätt efter en frugal måltid kände jag att mina sinnen förmörkats av en sinister trötthet, och en stämningsskildring skriven timtal efteråt i det humöret blir alltför lakonisk för att vara särskilt läsvärd. Att i efterhand kollationera en sådan text mot sitt minne är en ganska otillfredställande upplevelse.
Skriver jag så dåligt?
Luguber
Adjektiv. Betydelse: Sorglig, dyster. Kan exempelvis användas i konstruktioner som "Fan, vad du ser luguber ut!" eller "Det var väldigt så lugubert väder det är". Ordet härstammar från latinet och har kommit in i svenskan via franskan. Inte formfranskan, alltså.
Sinister
Ännu ett adjektiv, måhända bekant för den som lyssnar på Belle & Sebastian. Betydelse: olycksbådande, dyster, kuslig. Att ordboken (Den Enda Rätta, SAOL) anger betydelsen "olycksbådande" först är måhända något att höja på ena ögonbrynet för. Åtminstone jag förknippar ordet snarare med de två andra betydelserna. I mitt tycke något mer oformligt i text än "luguber", men man får naturligtvis välja ord efter tillfälle. "Det var en sinister minister som mötte kvällstidningarnas reportrar utanför Rosenbad." Nordstedts ordbok ger det goda exemplet "Ett sinistert leende".
Frugal
Det blir många adjektiv i den här uppräkningen trots dess ringa omfattning. Betydelsen av ordet är "enkel, torftig". "En frugal måltid" skulle jag gissa är den vanligaste konstruktionen och SAOL anger också att detta är den användning man kan ha för ordet; f. måltid menar man. Lakoniskt (se nästa ord) nog. Jag menar att man kan vara en smula uppfinningsrik och vidga användningen av ordet. "En frugal presentation" vore en användbar konstruktion. Frugal är från början latinskt och kommer ur "fructus", frukt. Fructus kan även ha betydelsen "njutning" eller, i ett ytterligare led, "fruor" = njuter.
Lakonisk
Yttterligare ett adjektiv! Betydelse: kortfattad, ordknapp, träffande. "Det var vackert väder, och han skulle gå ut för att ta livet av sig. Han lämnade efter sig en risig lägenhet och ett lakoniskt meddelande på hallbordet" eller varför inte "Hon var lakonisk till sin läggning. Hon var norrländska." Ordet härstammar från det forntida Lakonien (landskap i Grekland, befolkat av spartaner) och kommer av den dåtida befolkningens sätt att vara. Se där ett tänkbart exempel på ett folk ständigt i jakt på slagfärdighet!
Kollationera
Äntligen ett verb. SAOL anger betydelsen som "jämföra o. granska, motläsa m.m.". I Nordstedts ordbok hittar man ungefär samma uppräkning. Kollationera är dock en del av ursprunget till det väldigt ofta använda "kolla" som de flesta nog endast tror är en kort/slangform av "kontrollera". Mycket riktigt anges också betydelsen för "kolla" som "kollationera, kontrollera, se". Det här ordet - kollationera - används nog i stort sett bara i ett sammanhang idag och jag är osäker på omfattningen även där, en kollationering är en första genomgång med regissör och skådespelare av en pjäs eller liknande. Jag hävdar att man kan använda ordet i viss utsträckning trots att det är ovanligt. Vad sägs om "Polisen kollationerade uppgifterna mot sitt register" eller varför inte "Det är lämpligt att kollationera marknaden innan du bestämmer dig! Du kan få precis samma produkt mycket billigare på annat håll."
Men varför ska man använda en massa mossiga och ålderdomliga ord som ingen fan begriper ändå? Som sagt - det är skönt att läsa en text där nån brytt sig om att använda andra ord än de gamla vanliga grå. Förutsatt att det inte blir en ovana att leta reda på kufiska ord bara för sakens skull, alltså! Ordens betydelse framgår ganska ofta dels av ordet i sig som i t ex fallet "kollationera" är likt ett ord vi oftare använder (det är ju samma ord egentligen), dels av sammanhanget. Den intresserade läsaren får dessutom ett tillfälle att höja ögonbrynet och ta reda på mer om ordet, om det är nytt för vederbörande.
Varför denna propaganda? Jag skulle egentligen teckna ner en betraktelse över en skönt luguber bussresa, men hemkommen, duschad och någorlunda mätt efter en frugal måltid kände jag att mina sinnen förmörkats av en sinister trötthet, och en stämningsskildring skriven timtal efteråt i det humöret blir alltför lakonisk för att vara särskilt läsvärd. Att i efterhand kollationera en sådan text mot sitt minne är en ganska otillfredställande upplevelse.
Skriver jag så dåligt?
Blöt nos
Att få sova med näsan mot din rygg. Det vore grejer, det.
Äckligare än fet mat
Jag åt en pizza av det slag jag så gärna fordom konsumerat - ost i massor, skinka, bacon och bearnaisesås. Eller hur det stavas - det är visst franskt eller nåt. Har med såndär kåt kusin att göra, eller vad det heter om matlagningskonst. Medelsvensson äter i varje fall såndär sås till haricots verts (Harry Kuvert, smakar lite trådigt och som kuvertklister ungefär) och en köttbit och så pommes frites värmda på en plåt i ugnen, när det ska vara lite exklusivt och tillgjort.
Det var inte gott med pizza. Det var äckligt. Jag har inte ätit pizza på flera månader. Jag har gått ner åtta kilo på lika många månader. Men jag äter inte nyttigt fast jag borde det. Nu var det emellertid inte illamående framkallat av flottig mat detta skulle handla om, tänkte jag, utan illamående framkallat av andra människor. Människor, som föraktar och ser ner på andra människor. Det är mycket äckligare. Vad menar jag? Tillåt mig s.m.s. "dra några exempel".
Jag har respekt för att folk tycker och tänker annorlunda och har olika värderingar beroende på erfarenheter och social bakgrund. Etcetera - ni vet allt det där tjafset som präglar oss. Jag har däremot mycket ringa förståelse för människor som inte kan acceptera att alla inte är som de själva. Jag hyser en svag rädsla för att jag därmed ser mig själv som förmer än dessa människor, men jag kan ganska lätt bortse från den aspekten - jag tycker ju egentligen att de är dumma i huvudet, så varför förneka det?
Redan här stöter den tänkande människan på ett uppenbart felslut. Jag förstår och accepterar att folk tycker annorlunda, men jag accepterar inte att folk har en åsikt som går ut på att det inte borde tänkas annorlunda. Alltså respekterar jag egentligen inte folk, som tycker annorlunda. Detta är av visst intresse. Hur kan man då påstå att folk ska få tycka vad de vill? Om man kan krångla sig förbi den argumentationen - valfri gud eller annat väsen att åkalla vet kanske hur, jag vet inte - kommer man till nästa steg, nämligen där man ska argumentera för varför folk ska få bete sig och tycka på olika vis.
Det är lättare att hitta argument, när man har kommit så långt. Det är däremot desto svårare att övertyga den, som är av avvikande åsikt. Helt enkelt därför att den människa, som ser ner på andra människor - det må vara invandrare, socialdemokrater, skendemokrater, socialister, vokalister - har ett tankesätt som skiljer sig från den mer förstående natur som kan tänka sig att intressera sig för andra människotyper än deras egen och andra tankesätt än deras eget.
Detta kan vara mycket fel. Det vet jag inget om, men det är min teori.
Uttalanden i stil med "den förbannade städkärringen", "det jävla invandrarpacket", "de jävla svartingarna", "vänsterpacket" etcetera kan jag ha en viss förståelse för. Samtidigt irriterar det min gallblåsa och retar vaddetnuärsomretasnärmanblirförbannad. Om man frågar någon som gör ett sådant uttalande om varför de sagt som de gjort, kan svaret bli "men det är ju så". Eller varför inte det intelligenta och genomtänkta "Såna är de. Se dig omkring, det finns undantag men på det stora hela....".
Det står fullt klart för mig, och torde stå fullt klart för fler, att alla männsikor tyvärr inte är lika värda. Eller snarare, inte anses vara lika värda. Men det är i grund och botten samma sak. Människor är, och saker är vad vi anser dem vara. Jag kommer att tänka på nyliga händelser som rapporterats i våra medier, stormar och orkaner i amerika - det är detaljerade uppgifter om varhurochnär det kan tänkas storma och varför, det är intervjuer med människor som kan komma att drabbas eller har drabbats och sensationerna staplas på varandra. Mr. Hardin i Muscle Shoals, Alabama (eller var fan det nu blåste, vi säger väl Baton Rouge, Louisiana istället) är antigen bestört över att hans hem ska krossas och hans familj bli hemlös, övertygad om att allt kommer att gå bra för han misann själv byggt huset, eller är upprörd över att evakueringen fungerat så dåligt. Detta bryr vi oss måttligt om, men dock bryr vi oss, läser och förstår denne herr Hardins bekymmer och önskar att det inte drabbade oss själva.
Skulle det mot förmodan komma en likvärdig rapportering från ett U-land, där packet bor (ni vet vad jag menar, oavsett om ni är av åsikten att människor kan vara pack eller ej och i så fall vilka som är det) skulle, det är jag tyvärr övertygad om, många människor inte bry sig. "Det är ju hemskt men det är ju i afrika" eller "Det är så långt bort, det händer inte oss". Jag är dessutom lika övertygad om att en del människor nästan skulle flina åt det.
Nej, människor här på jorden är inte lika värda. Det gör mig illamående, eftersom vi trots allt är djur som befolkar samma planet och jag inte kan inse hur konkurrens på detta vis skulle gagna oss eller världen. Än mer illamående gör mig människor, som aktivt är skadeglada åt mindre bemedlade människor eller människor ur andra kulturer. Att man kan ogilla någon i sin omgivning som man tycker bär sig åt som en idiot har jag den fulla förståelse för, men hur man kan ogilla folkslag eller folkgrupper eller bara människor allmänt, som man inte känner eller vet vad de egentligen gjort - det begriper jag bara inte.
Och det är alltså häri jag tror att skillnaden ligger, mellan människor som fördömer andra människor, och människor som inte kan tänka sig att göra det. Den som kan fördöma på lös grund och vara övertygad och drivande i sin tro, saknar vilja och förmåga att se till sina egna gärningar. Ty vad du än gör och anser att du själv är, så har du samma grundläggande behov och drifter som människan på andra sidan jordklotet. Därmed har du också samma fel och brister - i grund och botten. Fördömande människor hör till de som felar och syndar mer än andra. De är det värsta paquet vi har på jordens rund. Och de har förbannat lätt för att tala för sig och ta ifrån mindre talföra men goda människor sina rättigheter.
Och det är äckligare än fet mat.
Det var inte gott med pizza. Det var äckligt. Jag har inte ätit pizza på flera månader. Jag har gått ner åtta kilo på lika många månader. Men jag äter inte nyttigt fast jag borde det. Nu var det emellertid inte illamående framkallat av flottig mat detta skulle handla om, tänkte jag, utan illamående framkallat av andra människor. Människor, som föraktar och ser ner på andra människor. Det är mycket äckligare. Vad menar jag? Tillåt mig s.m.s. "dra några exempel".
Jag har respekt för att folk tycker och tänker annorlunda och har olika värderingar beroende på erfarenheter och social bakgrund. Etcetera - ni vet allt det där tjafset som präglar oss. Jag har däremot mycket ringa förståelse för människor som inte kan acceptera att alla inte är som de själva. Jag hyser en svag rädsla för att jag därmed ser mig själv som förmer än dessa människor, men jag kan ganska lätt bortse från den aspekten - jag tycker ju egentligen att de är dumma i huvudet, så varför förneka det?
Redan här stöter den tänkande människan på ett uppenbart felslut. Jag förstår och accepterar att folk tycker annorlunda, men jag accepterar inte att folk har en åsikt som går ut på att det inte borde tänkas annorlunda. Alltså respekterar jag egentligen inte folk, som tycker annorlunda. Detta är av visst intresse. Hur kan man då påstå att folk ska få tycka vad de vill? Om man kan krångla sig förbi den argumentationen - valfri gud eller annat väsen att åkalla vet kanske hur, jag vet inte - kommer man till nästa steg, nämligen där man ska argumentera för varför folk ska få bete sig och tycka på olika vis.
Det är lättare att hitta argument, när man har kommit så långt. Det är däremot desto svårare att övertyga den, som är av avvikande åsikt. Helt enkelt därför att den människa, som ser ner på andra människor - det må vara invandrare, socialdemokrater, skendemokrater, socialister, vokalister - har ett tankesätt som skiljer sig från den mer förstående natur som kan tänka sig att intressera sig för andra människotyper än deras egen och andra tankesätt än deras eget.
Detta kan vara mycket fel. Det vet jag inget om, men det är min teori.
Uttalanden i stil med "den förbannade städkärringen", "det jävla invandrarpacket", "de jävla svartingarna", "vänsterpacket" etcetera kan jag ha en viss förståelse för. Samtidigt irriterar det min gallblåsa och retar vaddetnuärsomretasnärmanblirförbannad. Om man frågar någon som gör ett sådant uttalande om varför de sagt som de gjort, kan svaret bli "men det är ju så". Eller varför inte det intelligenta och genomtänkta "Såna är de. Se dig omkring, det finns undantag men på det stora hela....".
Det står fullt klart för mig, och torde stå fullt klart för fler, att alla männsikor tyvärr inte är lika värda. Eller snarare, inte anses vara lika värda. Men det är i grund och botten samma sak. Människor är, och saker är vad vi anser dem vara. Jag kommer att tänka på nyliga händelser som rapporterats i våra medier, stormar och orkaner i amerika - det är detaljerade uppgifter om varhurochnär det kan tänkas storma och varför, det är intervjuer med människor som kan komma att drabbas eller har drabbats och sensationerna staplas på varandra. Mr. Hardin i Muscle Shoals, Alabama (eller var fan det nu blåste, vi säger väl Baton Rouge, Louisiana istället) är antigen bestört över att hans hem ska krossas och hans familj bli hemlös, övertygad om att allt kommer att gå bra för han misann själv byggt huset, eller är upprörd över att evakueringen fungerat så dåligt. Detta bryr vi oss måttligt om, men dock bryr vi oss, läser och förstår denne herr Hardins bekymmer och önskar att det inte drabbade oss själva.
Skulle det mot förmodan komma en likvärdig rapportering från ett U-land, där packet bor (ni vet vad jag menar, oavsett om ni är av åsikten att människor kan vara pack eller ej och i så fall vilka som är det) skulle, det är jag tyvärr övertygad om, många människor inte bry sig. "Det är ju hemskt men det är ju i afrika" eller "Det är så långt bort, det händer inte oss". Jag är dessutom lika övertygad om att en del människor nästan skulle flina åt det.
Nej, människor här på jorden är inte lika värda. Det gör mig illamående, eftersom vi trots allt är djur som befolkar samma planet och jag inte kan inse hur konkurrens på detta vis skulle gagna oss eller världen. Än mer illamående gör mig människor, som aktivt är skadeglada åt mindre bemedlade människor eller människor ur andra kulturer. Att man kan ogilla någon i sin omgivning som man tycker bär sig åt som en idiot har jag den fulla förståelse för, men hur man kan ogilla folkslag eller folkgrupper eller bara människor allmänt, som man inte känner eller vet vad de egentligen gjort - det begriper jag bara inte.
Och det är alltså häri jag tror att skillnaden ligger, mellan människor som fördömer andra människor, och människor som inte kan tänka sig att göra det. Den som kan fördöma på lös grund och vara övertygad och drivande i sin tro, saknar vilja och förmåga att se till sina egna gärningar. Ty vad du än gör och anser att du själv är, så har du samma grundläggande behov och drifter som människan på andra sidan jordklotet. Därmed har du också samma fel och brister - i grund och botten. Fördömande människor hör till de som felar och syndar mer än andra. De är det värsta paquet vi har på jordens rund. Och de har förbannat lätt för att tala för sig och ta ifrån mindre talföra men goda människor sina rättigheter.
Och det är äckligare än fet mat.
Hur fan gör man?
När man som en viss bloggförfattare och ordsvamlare stundom känner sig ensam och övergiven och i stort behov av närhet och dessutom har en mycket god och på alla sätt älskvärd vän som omger sig med idel vackra flickor så blir man om inte bitter så dock ganska nedstämd. Att omge sig med idel vackra flickor är antagligen ganska trevligt även om bekantskaperna är kortvariga - så länge man kan skiljas åt i samförstånd om att man ska skiljas åt, och det man gjort också det skett på bådas initiativ. Det finns inget ont i dylika möten mer än en kanske något förhöjd risk för s.m.s. "bagg i grenen" jämfört med om man avhållt sig från sitt umgänge. För att nu kanske ge en antydan om vad det rör sig om för slags umgänge.
Tillfälliga förbindelser behöver nu nödvändigtvis inte bara ge en rent och strikt sexuell behållning trots allt även om det är intimt umgänge man sysslar med i slutändan (eller någon annanstans!). Att bekanta sig med det motsatta könets mångfacetterade och brokiga sammansättning genom närstudier kan också ge upphov till skratt och glada miner, även om man för den skull inte tänkt hålla kontakten särskilt långvarigt. Det kan vara roligt att utforska världen innan man slår sig ner där man vill tillbringa sitt liv. Kan man då också få god känsla i maggropen är det väl så bra det kan bli. Man kanske rent av - och faktiskt - kan få ett slags själverkännande innan man når sin paulun?
Är det ett bot mot sin ensamhet man är ute efter är väl tillfälliga möten inte medicinen, men i väntan på något kanske det kan lindra symtomen för stunden. Ungefär som att ta en treo för att glömma bort att skorna är för små och trängande.
Ja ja, för all del... Kom för fan med något nytt, käre författare och ordsvamlare. Ja, okej - till saken nu då äntligen. Detta var ju bara en förlängd ingress. Författaren och ordsvamlaren vill här skapa en frågeställning av kanske något komplex art.
Frågan han ställer sig lyder ungefär "Hur fan gör man?" men de fyra orden förmår inte riktigt att täcka in hela den stjärnhimmel av vilsna frågetecken som egentligen döljer sig bakom den gråa dager författaren brukar utstråla då han grubblar på detta. Frågan kan utökas till ett banalt "Hur fan gör man för att få ligga", men täcker ändå inte in frågans hela vintergata. Problemet finns i författaren själv och går antagligen att söka i orsakerna till det faktum att han alls grubblar på detta. Men han är inte ensam om funderingarna. Han frågade sin goda vän, som ett skämt, "Hur fan gör du?".
"Jag gör ingenting. Jag vet spelets regler."
Låt oss härvid dra i nödbromsen. Missbruk beivras, så ha en bra förklaring till hands. Tänk gärna ut en. Författaren kommer inte riktigt på någon. Han kan bara analysera sin omgivning, han kan inte helt förstå den och förklara den. Spelets regler? Låt oss anta att den goda vännen har någon form av poäng - flickornas existens i hans närhet antyder detta. Är det frågan om ett spel, alltså? Fia med knull, eller något? (Ge mig fias nummer om du har det. Jag vågar nog visserligen inte ringa, men...) Jaha, då ska vi se. Vad kan vi tänkas ha för spelpjäser? Pojkar och flickor naturligtvis, om vi rör oss på en heterosexuell spelplan. Vilket vi för stunden gör. Vad har spelpjäserna för egenskaper då?
Lossa bromsen. Författaren tror sig ha kommit på något. Det är inte spelplanen det kommer an på, det är spelpjäsernas egenskaper och beteende! Lysande! Vad han inte vet däremot, är hur man ska bete sig. Att magneter kan attrahera eller repellera vet han. Men hur fan attraherar man kvinnor? Hur får man dem att förstå vad man vill och att ens avsikter är goda?
Där har vi själva frågeställningen. Sug på den, ni.
Tillfälliga förbindelser behöver nu nödvändigtvis inte bara ge en rent och strikt sexuell behållning trots allt även om det är intimt umgänge man sysslar med i slutändan (eller någon annanstans!). Att bekanta sig med det motsatta könets mångfacetterade och brokiga sammansättning genom närstudier kan också ge upphov till skratt och glada miner, även om man för den skull inte tänkt hålla kontakten särskilt långvarigt. Det kan vara roligt att utforska världen innan man slår sig ner där man vill tillbringa sitt liv. Kan man då också få god känsla i maggropen är det väl så bra det kan bli. Man kanske rent av - och faktiskt - kan få ett slags själverkännande innan man når sin paulun?
Är det ett bot mot sin ensamhet man är ute efter är väl tillfälliga möten inte medicinen, men i väntan på något kanske det kan lindra symtomen för stunden. Ungefär som att ta en treo för att glömma bort att skorna är för små och trängande.
Ja ja, för all del... Kom för fan med något nytt, käre författare och ordsvamlare. Ja, okej - till saken nu då äntligen. Detta var ju bara en förlängd ingress. Författaren och ordsvamlaren vill här skapa en frågeställning av kanske något komplex art.
Frågan han ställer sig lyder ungefär "Hur fan gör man?" men de fyra orden förmår inte riktigt att täcka in hela den stjärnhimmel av vilsna frågetecken som egentligen döljer sig bakom den gråa dager författaren brukar utstråla då han grubblar på detta. Frågan kan utökas till ett banalt "Hur fan gör man för att få ligga", men täcker ändå inte in frågans hela vintergata. Problemet finns i författaren själv och går antagligen att söka i orsakerna till det faktum att han alls grubblar på detta. Men han är inte ensam om funderingarna. Han frågade sin goda vän, som ett skämt, "Hur fan gör du?".
"Jag gör ingenting. Jag vet spelets regler."
Låt oss härvid dra i nödbromsen. Missbruk beivras, så ha en bra förklaring till hands. Tänk gärna ut en. Författaren kommer inte riktigt på någon. Han kan bara analysera sin omgivning, han kan inte helt förstå den och förklara den. Spelets regler? Låt oss anta att den goda vännen har någon form av poäng - flickornas existens i hans närhet antyder detta. Är det frågan om ett spel, alltså? Fia med knull, eller något? (Ge mig fias nummer om du har det. Jag vågar nog visserligen inte ringa, men...) Jaha, då ska vi se. Vad kan vi tänkas ha för spelpjäser? Pojkar och flickor naturligtvis, om vi rör oss på en heterosexuell spelplan. Vilket vi för stunden gör. Vad har spelpjäserna för egenskaper då?
Lossa bromsen. Författaren tror sig ha kommit på något. Det är inte spelplanen det kommer an på, det är spelpjäsernas egenskaper och beteende! Lysande! Vad han inte vet däremot, är hur man ska bete sig. Att magneter kan attrahera eller repellera vet han. Men hur fan attraherar man kvinnor? Hur får man dem att förstå vad man vill och att ens avsikter är goda?
Där har vi själva frågeställningen. Sug på den, ni.
Dagens bästa (?)
Ganska humoristiskt för den som har en något råare och enklare humor och helt apropå föregående inlägg - jag höll på att ramla av stolen då jag kollade in en facebookväns nya profilbild och insåg att den föreställde inte en fågel, inte ett flygplan, inte stålmannen men dock ett manligt könsorgan tydligt fullt blottat på bild. Dessutom inte facebookvännens eget könsorgan, utan en kompis till honom hade fått låna ut en bild på det allra mest privata. Eller hur det var. Bilden såg ut att kunna vara okynnesexponerad då den stackars penisbäraren däckat efter en svår fylla.
Gudars. Jag undrar hur länge det får vara kvar.
Avund
Först av allt ska jag poängtera att, om någon undrar, jag är heterosexuell och fullkomligt normalt utrustad, fysiskt sett. Psykiskt må jag vara en smula labil, men det är inget nytt, så därom behöver jag kanske inget förtydliga. Dessutom är detta forum ägnat som en ventil för mina inre tankar, ett slags mental fjärtkammare, och här kan därför kanske hamna en del illaluktande stoff ibland. Jag hoppas att detta kan roa någon. Nå:
Jag var på gymmet idag. Sedär något att skryta om? Nej, jag påstår ju inget mer än att jag fysiskt sett befann mig där. Vad jag gjorde, åstadkom och byggde upp har jag inte nämnt. Men jag blev faktiskt svettig, det är jobbigt att titta på när andra arbetar och så vidare. Inom parentes sagt kan väl dock sägas att målet - beach 2009 - faktiskt är i sikte. Jag har gått ner åtta kilo och känner mig åtminstone något mer i trim än tidigare så något har väl kanske hänt ändå. Jag har hela livet tränat hårt och beslutsamt men tyvärr får man inte stora biceps av att peta sig i näsan så det är först med inträdet i korpens fina gemenskap något på allvar har hänt. Finge min forna gymnastiklärare veta detta, skulle han antagligen få en hjärtinfarkt.
Det finns mycket att skriva om ett gym. Där finns alla typer av människor representerade, dock något beroende på vilket gym man besöker kanske, och därmed också en mängd olika mer eller mindre normala beteenden. Normala i detta avseende avser kanske vad man i sitt bakhuvud förväntar sig att se folk göra på ett gym. Spänna musker framför en spegel känns i denna svettiga miljö mer normalt än att läsa en god bok.
Nu var det emellertid inte själva gymmet det här skulle handla om. Jag duschade idag efter gymmet så som jag alltid brukar göra, ganska länge och kallt, och det var i duschen jag fick något slags - jag vet inte, allergisk reaktion kändes det nästan som. Det var en svår känsla, svår att beskriva, men den retade mina sinnen till obehag och fick mig att känna mig både olustig och fascinerad, i nämnd ordning.
Mittemot mig i duschen står en helt normal kille i tjugoårsåldern. Normalt tränad, ganska smalt byggd, normalt ful, och duschar på ett fullt normalt vis. Det enda som inte är normalt, verkligen inte normalt, är denna usla individs könsorgan. Jag vet att storleken inte har någon betydelse (nåväl, det där går att diskutera, det finns för- och nackdelar med det mesta, men det hänger s.a.s. inte på hur stor skruven är, om man inte kan skruva i den), och jag vet att jag duger alldeles utmärkt som jag är i det hänseendet men detta var bokstavligt talat något i hästväg, och det fick mig helt ofrivilligt att reagera på ett kanske mänskligt men ändock ack så irriterande vis.
Bottenlös, djup, svart, överväldigande och överrumplande avund.
Varför han, och inte jag? Det var min första någorlunda rationella tanke. Vad har han gjort för att förtjäna den? Plötsligt kände jag mig liten, liksom förminskad. Fast tjock. Och lite dum. Gnuggade mig i ögonen. Såg jag rätt ? Ja, tyvärr.
Detta är nu en rätt intressant grej. Jag har all anledning att inte bry mig, egentligen. Det finns ingen rationell fördel med att vara utrustad som en brandbil. Det torde vara ganska besvärligt på det ena eller andra viset, ja, var och en kanske kan föreställa sig. Men samtidigt, alltså... det vore ändå en fröjd, på något dunkelt och liksom animaliskt (djuriskt) vis. "Jaha, du kanske är smartare än mig, men jag har i varje fall större kuk!" vore faktiskt också en helt tillräcklig tröst ibland, tror jag. "Män och deras könsorgan" kanske någon tänker nu. Jag må vara skadad av dunkelt framförda ideal, eller nåt, men jag kan inte hjälpa det...
Se där, en vädersläppning i den mentala fjärtkammaren! Jag hoppas att han inte får upp den, den jäveln.
Skulle kunna
Jag skulle kunna berätta många historier. Historier om människor jag känner, inte känner eller som rentav inte existerar. Det är inte så svårt att komma på en inledning till en berättelse eller kanske ett ämne för en berättelse. Det kan räcka med att fundera över några ord man hört växlas på valfri plats i tillvaron eller att iaktta någons beteende i en kassakö. Jag skulle också kunna berätta om hur jag själv tänker, om hur mina vänner troligen tänker eller om påhittade människors tankar. Det är inte så svårt att utifrån beteenden, ord och kroppsspråk dra slutsatser om vad som försiggår i människors huvuden.
Jag vet inte om det skulle bli intressanta berättelser, om jag berättade dem. Jag skulle antagligen berätta dem bättre skriftligt än muntligt, men det säger egentligen inte så mycket. Vad vore där att berätta? Människor är intressanta djur. Människor har för sig många olika saker och tror, tycker och tänker på många olika vis och varje människa är en unik kombination av tankar och åsikter. Detta vet vi. Detta har vi hört. Detta skiter vi också gärna i, för det blir för komplicerat för oss att hålla reda på flera miljarder människor, så vi nöjer oss med att turkar har krokig näsa och att alla pensionärer ser på bingolotto. Är detta värt att berätta? En berättelse blir lätt en fråga om att konstatera att en händelse lett till en följdverkning som resulterat i något, och så vidare i oändliga kedjor, för det är så tillvaron ser ut. Person A gjorde X, vilket ledde till Y, som gav upphov till att Z halkade på ett bananskal, etcetera.
Jag skulle kunna berätta att jag ätit något dåligt, så att jag fick magknip. Det finns många som i form av hastigt skriven text berättar dylikt. Jag undrar alltid då jag läser något sådant, varför man underlåter sig till att presentera banaliteter för allmänheten som om de vore något intressant. Jag kommer gärna till slutsatsen att man vill markera att man går, står, skiter och pissar precis som de människor man vill efterlikna. Vad är poängen med detta? Jag ska be att få citera ett litet stycke jag ramlade över för en tid sedan.
"Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv."
Ur dikten "Jag tror på den ensamma människan", diktsamlingen "Färjesång", Gunnar Ekelöf 1941
Jag skulle kunna berätta så mycket, men jag förmår inte, med min tid och mitt intellekt, att hålla i den röda tråd som måste genomsyra en berättelse för att den ska bli begriplig och givande för den som läser, eller kanske inte minst, för den som skriver. Jag skulle kunna påbörja berättelsen om den unge mannen i trenchcoat, blanka skor och en Lucky Strike mellan läpparna, stillsamt och en smula tomt promenerande något vid sidan av resten av verkligheten en duggregnig och ganska kall oktoberdag. Om inte blott att denne unge man går sin promenad, eller krasst varför, utan snarare fundera och resonera om orsaken till, att denna påhittade iakttagelse i berättelsen blir iakttagen. Jag skulle kanske komma tre stycken, men hur jag sedan skulle fortsätta, det kan jag inte förstå.
Det är därför jag får hålla mig till, att skriva blogginlägg.
Jag vet inte om det skulle bli intressanta berättelser, om jag berättade dem. Jag skulle antagligen berätta dem bättre skriftligt än muntligt, men det säger egentligen inte så mycket. Vad vore där att berätta? Människor är intressanta djur. Människor har för sig många olika saker och tror, tycker och tänker på många olika vis och varje människa är en unik kombination av tankar och åsikter. Detta vet vi. Detta har vi hört. Detta skiter vi också gärna i, för det blir för komplicerat för oss att hålla reda på flera miljarder människor, så vi nöjer oss med att turkar har krokig näsa och att alla pensionärer ser på bingolotto. Är detta värt att berätta? En berättelse blir lätt en fråga om att konstatera att en händelse lett till en följdverkning som resulterat i något, och så vidare i oändliga kedjor, för det är så tillvaron ser ut. Person A gjorde X, vilket ledde till Y, som gav upphov till att Z halkade på ett bananskal, etcetera.
Jag skulle kunna berätta att jag ätit något dåligt, så att jag fick magknip. Det finns många som i form av hastigt skriven text berättar dylikt. Jag undrar alltid då jag läser något sådant, varför man underlåter sig till att presentera banaliteter för allmänheten som om de vore något intressant. Jag kommer gärna till slutsatsen att man vill markera att man går, står, skiter och pissar precis som de människor man vill efterlikna. Vad är poängen med detta? Jag ska be att få citera ett litet stycke jag ramlade över för en tid sedan.
"Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv."
Ur dikten "Jag tror på den ensamma människan", diktsamlingen "Färjesång", Gunnar Ekelöf 1941
Jag skulle kunna berätta så mycket, men jag förmår inte, med min tid och mitt intellekt, att hålla i den röda tråd som måste genomsyra en berättelse för att den ska bli begriplig och givande för den som läser, eller kanske inte minst, för den som skriver. Jag skulle kunna påbörja berättelsen om den unge mannen i trenchcoat, blanka skor och en Lucky Strike mellan läpparna, stillsamt och en smula tomt promenerande något vid sidan av resten av verkligheten en duggregnig och ganska kall oktoberdag. Om inte blott att denne unge man går sin promenad, eller krasst varför, utan snarare fundera och resonera om orsaken till, att denna påhittade iakttagelse i berättelsen blir iakttagen. Jag skulle kanske komma tre stycken, men hur jag sedan skulle fortsätta, det kan jag inte förstå.
Det är därför jag får hålla mig till, att skriva blogginlägg.
Städning
Det här med att hålla snyggt omkring sig är ett dilemma för många människor. Antingen har man stora problem med att hålla ordning själv, eller så retar man sig på andras oförmåga. Vissa människor har den lyckliga egenskapen att inte bry sig alls, men det retar å andra sidan gallfeber på en del andra. Kort sagt - städning är ett känsligt ämne som borde behandlas därefter. Eller?
Jag upphör sällan att förvånas över vissa av mina arbetskamrater, som verkar tro att man kan bete sig hur som helst var som helst. På min arbetsplats finns några långpendlare som jobbar sju dagar och är lediga lika många. Under sin jobbvecka utnyttjar några av dem övernattningsrum på arbetsplatsen, i anslutning till resten av kontorslokalerna. De bor s.a.s. på jobbet. Jag kan förstå om man då vill anpassa omgivningen efter sina vanor och kanske strör tidningar och urätna förpackningar omkring sig, men om jag får reda på vem av mina arbetskamrater som ofta och tydligen gärna stoppar toalettstolen full med papper så att det blir stopp i den, ska jag doppa vederbörande i WC-skålen sedan jag gjort mina behov däri. Dessutom tänker jag framställa en ärlig och innerlig fråga till personen i fråga; "Gör du verkligen såhär hemma?". Risken är väl att jag får ett jakande svar... Jag är inte den enda virrpannan på jobbet.
I mitt arbete får jag också dagligen tillfälle att betrakta hur folk beter sig då de är ute och reser. Några riktigt remarkabla nedskräpningar har jag ännu inte lagt märke till men jag tror nog att det inte ska låta vänta på sig alltför länge. Har någon av er som eventuellt läser varit med om något exceptionellt får ni gärna höra av er. Nåväl, några tendenser kan märkas.
De tidiga morgontågen brukar se ganska städade ut efter en resa. Folk är för trötta för att orka bre ut sig och skräpa ner för mycket. Nån förpackning som inrymt en trekantmacka eller en yoghurtdrickflaska brukar kunna ligga och skräpa, men det är också allt.
Mitt på dagen är det också ganska lugnt men då är i allmänhet resandefrekvensen något lägre också. Det är på eftermiddagen och kvällen som folk förvandlas till sluskar. Då det ska åkas hem från arbetet eller skolan, då är det plötsligt helt okej för förbluffande många att sätta upp leriga skor på sätet mittemot, att sitta och massakrera soppåsarna så att de bildar ett snöliknande täcke på golvet, att mosa i sig hamburgare och flotta ner bord, armstöd, fönster och säte med dressing och sen stoppa ner hela rasket i papperskorgen - i allra bästa fall. Oftast makar folk skräpet under stolen de sitter i. Det är en bra metod. Den som ska städa får då största möjliga besvär med att ta reda på skräpet. Man kan också roa sig med att kleta fast tuggummin på framförvarande säte, rista med vassa föremål i fönstren eller varför inte kasta ut inredningsdetaljer genom fönstren. Allt mycket älskvärt.
Tågtoaletter är sällan någon höjdare. Pappersservetter på golvet, sluskigt handfat, urin överallt utom i själva toalettstolen som istället någon vänlig själ glömt att spola. Och till detta en odeur de exkrement som kan få den rakaste näsa att krokna till en papegojnäbb. Ingen tror väl att tåget lämnar utgångsstationen på morgonen i det skicket? Nåja, jag har faktiskt varit med om att ha gått igenom tåget innan jag släppte på några resenärer och tyckt att det luktat en smula välbekant från klosetten, fylld av onda aningar öppnat dörren och konstaterat att toaletten också var fylld - av onda gärningar. Ty någon, troligen städpersonalen, hade glömt att spola föregående kväll.
Någon sa lätt uppgivet "folk slutar nog fan tänka, när de ger sig ut och åker". Det gällde inte städningen kanske, men kan nog alldeles särskilt tillämpas i det sammanhanget. I en god service mot resenärerna ingår det att hålla tåget snyggt och städat, men det underlättar då sannerligen inte om folk beter sig som grisar och tåget ska vända på tio minuter då det nått sin slutstation. På de tio minutrarna ska personalen hinna annat än ta hand om folks griserier. Det är lite frustrerande, för när folk med all rätt klagar på att det ser ut som f-n, biter inte svaret "jag har faktiskt annat att göra" särskilt djupt. Nä, tänk om folk kunde tänka... och inse att de kanske inte skulle vilja bli bemötta av en tågtoalett som ser ut som en bajamaja på hultsfredsfestivalen, och stärkta av denna insikt ge fan i att pinka i handfatet?
Detta var skön terapi för själen, att få skriva av sig lite irritation. Om jag kunde hålla det lika snyggt hemma som jag ville att det skulle vara också, skulle åtminstone skaderisken minska dramatiskt. Det är lätt att snubbla på allt skräp. Jag städar imorgon, säger vi...
Jag upphör sällan att förvånas över vissa av mina arbetskamrater, som verkar tro att man kan bete sig hur som helst var som helst. På min arbetsplats finns några långpendlare som jobbar sju dagar och är lediga lika många. Under sin jobbvecka utnyttjar några av dem övernattningsrum på arbetsplatsen, i anslutning till resten av kontorslokalerna. De bor s.a.s. på jobbet. Jag kan förstå om man då vill anpassa omgivningen efter sina vanor och kanske strör tidningar och urätna förpackningar omkring sig, men om jag får reda på vem av mina arbetskamrater som ofta och tydligen gärna stoppar toalettstolen full med papper så att det blir stopp i den, ska jag doppa vederbörande i WC-skålen sedan jag gjort mina behov däri. Dessutom tänker jag framställa en ärlig och innerlig fråga till personen i fråga; "Gör du verkligen såhär hemma?". Risken är väl att jag får ett jakande svar... Jag är inte den enda virrpannan på jobbet.
I mitt arbete får jag också dagligen tillfälle att betrakta hur folk beter sig då de är ute och reser. Några riktigt remarkabla nedskräpningar har jag ännu inte lagt märke till men jag tror nog att det inte ska låta vänta på sig alltför länge. Har någon av er som eventuellt läser varit med om något exceptionellt får ni gärna höra av er. Nåväl, några tendenser kan märkas.
De tidiga morgontågen brukar se ganska städade ut efter en resa. Folk är för trötta för att orka bre ut sig och skräpa ner för mycket. Nån förpackning som inrymt en trekantmacka eller en yoghurtdrickflaska brukar kunna ligga och skräpa, men det är också allt.
Mitt på dagen är det också ganska lugnt men då är i allmänhet resandefrekvensen något lägre också. Det är på eftermiddagen och kvällen som folk förvandlas till sluskar. Då det ska åkas hem från arbetet eller skolan, då är det plötsligt helt okej för förbluffande många att sätta upp leriga skor på sätet mittemot, att sitta och massakrera soppåsarna så att de bildar ett snöliknande täcke på golvet, att mosa i sig hamburgare och flotta ner bord, armstöd, fönster och säte med dressing och sen stoppa ner hela rasket i papperskorgen - i allra bästa fall. Oftast makar folk skräpet under stolen de sitter i. Det är en bra metod. Den som ska städa får då största möjliga besvär med att ta reda på skräpet. Man kan också roa sig med att kleta fast tuggummin på framförvarande säte, rista med vassa föremål i fönstren eller varför inte kasta ut inredningsdetaljer genom fönstren. Allt mycket älskvärt.
Tågtoaletter är sällan någon höjdare. Pappersservetter på golvet, sluskigt handfat, urin överallt utom i själva toalettstolen som istället någon vänlig själ glömt att spola. Och till detta en odeur de exkrement som kan få den rakaste näsa att krokna till en papegojnäbb. Ingen tror väl att tåget lämnar utgångsstationen på morgonen i det skicket? Nåja, jag har faktiskt varit med om att ha gått igenom tåget innan jag släppte på några resenärer och tyckt att det luktat en smula välbekant från klosetten, fylld av onda aningar öppnat dörren och konstaterat att toaletten också var fylld - av onda gärningar. Ty någon, troligen städpersonalen, hade glömt att spola föregående kväll.
Någon sa lätt uppgivet "folk slutar nog fan tänka, när de ger sig ut och åker". Det gällde inte städningen kanske, men kan nog alldeles särskilt tillämpas i det sammanhanget. I en god service mot resenärerna ingår det att hålla tåget snyggt och städat, men det underlättar då sannerligen inte om folk beter sig som grisar och tåget ska vända på tio minuter då det nått sin slutstation. På de tio minutrarna ska personalen hinna annat än ta hand om folks griserier. Det är lite frustrerande, för när folk med all rätt klagar på att det ser ut som f-n, biter inte svaret "jag har faktiskt annat att göra" särskilt djupt. Nä, tänk om folk kunde tänka... och inse att de kanske inte skulle vilja bli bemötta av en tågtoalett som ser ut som en bajamaja på hultsfredsfestivalen, och stärkta av denna insikt ge fan i att pinka i handfatet?
Detta var skön terapi för själen, att få skriva av sig lite irritation. Om jag kunde hålla det lika snyggt hemma som jag ville att det skulle vara också, skulle åtminstone skaderisken minska dramatiskt. Det är lätt att snubbla på allt skräp. Jag städar imorgon, säger vi...
Försvar för sensommaren
[Mariestad, den 1 augusti 2008]
Juli försvann med hetta och sol. Augusti avlöste med partiell solförmörkelse och löfte om riklig nederbörd. Ändå är jag ganska nöjd. Sensommaren är en skön uppfinning. Nätterna blir mörka som nätter ska vara; visserligen är en varm och ljus midsommarnatt ett sällsynt skådespel och troslkt vacker, i synnerhet om det i ens utsikt råkar ingå en myr med ett stilla dis ovanför. Men för den som gillar att se stjärnor på himlen och höra trädens lövverk ruskas av en distinkt men ännu ljummen vind är augusti så rätt något kan bli.
Samtidigt som augusti långsamt markerar slutet på sommaren och naturen långsamt förbereder sig för sin årliga dvala sker i allmänhet också ett uppvaknande så här års. Det kan betraktas i TV-rutan som fylls av annat än allsång på skansen och sommarens repriser. På skolgården, som fylls av förväntansfulla, nervösa eller redan s.k. skoltrötta elever. På bondens åker, som fylls av maskiner då det är dags att ta hand om årets skörd. Och på våra ännu somrigt varma och om måndagmorgonen lätt urinluktande gator i staden där protföljer och armbandsur ska börja bäras igen.
Njut av augusti. Sug i dig det sista av sommaren och börja suga på nästa karamell, liksom känn smaken av den - höst. Hösten är underbar, om vi bara lär oss uppskatta dess favörer istället för att ondogöra oss över dess nackdelar. Varför det, när vi kan njuta av te och smörgås, en bok, under en lagom varm filt? Tappra men frostnupna ringblommor? Frisk, klar höstluft?
Det är nästan så att jag längtar.
Juli försvann med hetta och sol. Augusti avlöste med partiell solförmörkelse och löfte om riklig nederbörd. Ändå är jag ganska nöjd. Sensommaren är en skön uppfinning. Nätterna blir mörka som nätter ska vara; visserligen är en varm och ljus midsommarnatt ett sällsynt skådespel och troslkt vacker, i synnerhet om det i ens utsikt råkar ingå en myr med ett stilla dis ovanför. Men för den som gillar att se stjärnor på himlen och höra trädens lövverk ruskas av en distinkt men ännu ljummen vind är augusti så rätt något kan bli.
Samtidigt som augusti långsamt markerar slutet på sommaren och naturen långsamt förbereder sig för sin årliga dvala sker i allmänhet också ett uppvaknande så här års. Det kan betraktas i TV-rutan som fylls av annat än allsång på skansen och sommarens repriser. På skolgården, som fylls av förväntansfulla, nervösa eller redan s.k. skoltrötta elever. På bondens åker, som fylls av maskiner då det är dags att ta hand om årets skörd. Och på våra ännu somrigt varma och om måndagmorgonen lätt urinluktande gator i staden där protföljer och armbandsur ska börja bäras igen.
Njut av augusti. Sug i dig det sista av sommaren och börja suga på nästa karamell, liksom känn smaken av den - höst. Hösten är underbar, om vi bara lär oss uppskatta dess favörer istället för att ondogöra oss över dess nackdelar. Varför det, när vi kan njuta av te och smörgås, en bok, under en lagom varm filt? Tappra men frostnupna ringblommor? Frisk, klar höstluft?
Det är nästan så att jag längtar.
Tack för tipsen
Hotet om nedläggning verkar inte ha varit helt verkningslöst trots allt. Inlägget gav några kommentarer med uppslag, åsikter och idéer och det känns inte alls fel. Naturligtvis skriver jag helst efter eget huvud och om sådant jag själv vill, men lite inspiration är ju aldrig helt galet. Det kanske är dags att utreda vad kommentarernas innehåll innebär för insipirationen?
Magnus föreslår att jag ska "beskriva anekdoter längs spåret" och det gör väl i stort sett även Sara och Caroline. Här finns naturligtvis utrymme för ganska många uppslag och svamlande och pretentiöst kåserande inlägg men jag är inte helt säker på att allt det egentligen skulle uppskattas. Jag får väl helt enkelt smyga ner nåt jobbrelaterat emellanåt, men jag ska försöka hålla det på en mer "lagom" nivå tror jag. Risken är annars att folk tror att jag är helt nipprig.
Jag fick en tankeställare av Jannices kommentar. Cynisk? Jag? Det är lustigt, men jag har faktiskt aldrig sett mig själv som en cyniker. Aldrig någonsin. Men det är klart att, javisst - cynismen flödar ju här i bloggen. Och tänker jag efter så kanske jag är ganska cynisk även utanför bloggen, för den delen. Men det är en bitter njutning, på samma sätt som vemod är rysligt skönt. Jag ska vidare hålla Jannice uppdaterad om vad som händer i mitt liv och hålla mig mindre svart och mer i pastellfärg, förstår jag också av inlägget. Min andra personlighet, Jean-Pierre, kommer inom kort att öppna en paralell blogg med inriktning på kaffe latte, relationsproblem och gucci. Namnförslag mottages tacksamt men jag har funderingar på något i stil med "Jag och mitt sökande efter uppmärksamhet". Nu var jag inte ens cynisk och än mindre ironisk, för jag söker ju redan efter uppmärksamhet här. Den som kan utreda exakt vad vi menar, sänd gärna in ditt svar och tusen kronor i frimärken.
Caroline menar att det funkar med marknadsföring. Det kanske är något att satsa på ändå - om jag orkar...
Sara skriver slutligen några - hoppas jag - sanningens ord; "Ordbajsa om precis ingenting, det är du bra på". Jag tackar för uppmuntran och lovar att fortsätta i väl upptrampade fotspår i fortsättningen. Kanske kan det också dyka upp en eller annan recension av någon gammal bok som ingen läst.
Nu ska jag gå och låsa in Jean-Pierre i garderoben.
Nedläggningshot
Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag kan inte ge ett entydigt svar på varför - men jag har ju mina misstankar om hur det förhåller sig. Dels orkar jag inte hålla mig själv uppdaterad om alla andra människors förehavanden genom att regelbundet läsa femtioelva bloggar, dels orkar jag inte prångla ut mina åsikter här samtidigt som jag engagerar mig på MSN, facebook, helgon, lunarstorm... eh, justja, där har jag nog inte brytt mig om att logga in på säkert ett halvår heller. Där har vi en anledning.
Däremot tycker jag ju om att skriva. Detta borde locka mig att ändå engagera mig då och då, och ordbajsa fram ett blogginlägg. Ändå har jag inte skrivit något här på ett halvår. Varför? Tja - dels har jag inte haft så mycket att förmedla. Dels är det ändå ingen som läser - en titt i statistiken för den här bloggen ger vid handen att det är ytterst sällan det är fler än tre personer som läser här en dag då ett nytt inlägg lagts upp. Att sen besöksfrekvensen minskat ytterligare av att jag inte skrivit alls är en sak, men inte ens då det skrevs relativt flitigt här var det särskilt många som läste. Det uppmuntrar inte alls. Skriver jag något vill jag självklart att så många som möjligt ska läsa.
Så vad ska jag göra? Lägga ner helt? Det har jag egentligen redan gjort. Frågan är kanske snarare om jag ska återuppta bloggandet eller ej. Men hur når jag fler? Genom ihärdighet och tjat, så kallad marknadsföring? Tja, kanske, men det känns lite brunt att propagera för en massa ordbajs. Samtidigt kanske det är så man måste göra, vad vet jag.
För övrigt har jag tråkigt. Ni vet den där känslan när man sitter och ruvar på en del energi som måste förbrukas, men ändå inte besitter tillräckligt mycket krafter för att ta tag i något att göra. Nu blev det ändå ett inlägg här, vilket väl inte är så förbaskat illa pinkat ändå med tanke på uppehållet. Jag skulle vilja be eventuella läsare om en tjänst. Ge en kommentar och tala om vad du vill att jag ska skriva om. Eller vad du inte vill att jag ska skriva om. Eller... ja, skit samma - inspirera mig? Det kan behövas.
Så kanske, kanske det blir "på återseende".
Däremot tycker jag ju om att skriva. Detta borde locka mig att ändå engagera mig då och då, och ordbajsa fram ett blogginlägg. Ändå har jag inte skrivit något här på ett halvår. Varför? Tja - dels har jag inte haft så mycket att förmedla. Dels är det ändå ingen som läser - en titt i statistiken för den här bloggen ger vid handen att det är ytterst sällan det är fler än tre personer som läser här en dag då ett nytt inlägg lagts upp. Att sen besöksfrekvensen minskat ytterligare av att jag inte skrivit alls är en sak, men inte ens då det skrevs relativt flitigt här var det särskilt många som läste. Det uppmuntrar inte alls. Skriver jag något vill jag självklart att så många som möjligt ska läsa.
Så vad ska jag göra? Lägga ner helt? Det har jag egentligen redan gjort. Frågan är kanske snarare om jag ska återuppta bloggandet eller ej. Men hur når jag fler? Genom ihärdighet och tjat, så kallad marknadsföring? Tja, kanske, men det känns lite brunt att propagera för en massa ordbajs. Samtidigt kanske det är så man måste göra, vad vet jag.
För övrigt har jag tråkigt. Ni vet den där känslan när man sitter och ruvar på en del energi som måste förbrukas, men ändå inte besitter tillräckligt mycket krafter för att ta tag i något att göra. Nu blev det ändå ett inlägg här, vilket väl inte är så förbaskat illa pinkat ändå med tanke på uppehållet. Jag skulle vilja be eventuella läsare om en tjänst. Ge en kommentar och tala om vad du vill att jag ska skriva om. Eller vad du inte vill att jag ska skriva om. Eller... ja, skit samma - inspirera mig? Det kan behövas.
Så kanske, kanske det blir "på återseende".
Fyllot i fönstret bredvid
Sitter i en alldeles för trång väntsal ihop med alldeles för många andra och väntar på mitt tåg. Femtio minuter kvar, och jag är på ett humör som möjligen skulle kunna betraktas som cyniskt. Insjunken i min egen värld, lugn och trygg med en serietidning känner jag sakta hur arslet domnar bort, för den enda lediga sittplatsen var en skitig fönsterbräda i ett dragigt fönster. Framför fötterna en aldrig sinande toalettkö - fina herrar, mammor med barnvagn och småbarn med benen i kors.
Tittar upp ur tidningen och ser mig om. Granskar kritiskt omgivningen. Någon luktar sura kläder. Någon excentrisk person i oklanderlig kostym har ett par skor så färgglada att en cirkusclown bivit förskräckt. Barnet längst fram i toalettkön bankar frenetiskt på toalettdörren och alla blir irriterade utom barnets förälder, som inte bryr sig, utan istället för ett högljutt telefonsamtal i sin mobiltelefon. Fyllot i fönstret bredvid som sovit under utstötande av alkoholångor har vaknat och erbjuder sluddrigt en mamma med barnvagn att ta hand om hennes grejor medan hon "går in och vattnar kamelen". Hon fånstirrar på fyllot men svarar inte och jag utnämner henne genast till den största fårskallen i kön. Dock endast i tanken.
Försöker återigen borra ner mig i serietidningen men misslyckas, slår ihop den och känner intensivt att jag bara vill hem. Går ut på plattformen och hör fylleristens skrällande stämma bakom mig. "Finns det inte en enda vettig jävel här inne?" Jag instämmer helhjärtat.
Dock endast i tanken.
Tittar upp ur tidningen och ser mig om. Granskar kritiskt omgivningen. Någon luktar sura kläder. Någon excentrisk person i oklanderlig kostym har ett par skor så färgglada att en cirkusclown bivit förskräckt. Barnet längst fram i toalettkön bankar frenetiskt på toalettdörren och alla blir irriterade utom barnets förälder, som inte bryr sig, utan istället för ett högljutt telefonsamtal i sin mobiltelefon. Fyllot i fönstret bredvid som sovit under utstötande av alkoholångor har vaknat och erbjuder sluddrigt en mamma med barnvagn att ta hand om hennes grejor medan hon "går in och vattnar kamelen". Hon fånstirrar på fyllot men svarar inte och jag utnämner henne genast till den största fårskallen i kön. Dock endast i tanken.
Försöker återigen borra ner mig i serietidningen men misslyckas, slår ihop den och känner intensivt att jag bara vill hem. Går ut på plattformen och hör fylleristens skrällande stämma bakom mig. "Finns det inte en enda vettig jävel här inne?" Jag instämmer helhjärtat.
Dock endast i tanken.
En dröm
Jag smög tyst men snabbt och andfått runt ett envåningshus i mexitegel med bruna träpartier. En uteplats. Det stod en man innanför balkongdörrens fönster och såg skräckslaget ut och rakt i mitt ansikte. Jag höjde min molotovcocktail, vrålade och kastade den genom fönstret. Mannens kläder tog eld och jag förbannar ännu det faktum att jag glömt vem han var. Men hans förtvivlade, döende ansikte glömmer jag inte. Jag sprang vidare tillsammans med mina kamrater och vi brände hus, träd, buskar och reklampelare. Vi kastade oss på en lastbil och åkte genom stadens gator där en märklig stämning rådde. Det hände i Eskilstuna, och jag drömde om det idag.
Det kanske är tur att jag nästan aldrig minns vad jag drömmer. Den här drömmen förvånade mig så, att jag minns den fortfarande. Jag kan absolut inte tyda den, men det kanske är säkrast så. Jag skriver det här nu och hoppas att hjärnan raderar bort fragmenten av filmen i mitt huvud så att jag slipper se den i repris. Eller kanske ändå, jag tror slutet skulle kunnat bli spännande. Första stycket räcker till en halvtaskig roman om man är lagd åt det hållet.
Sen kom jag av mig. Jag fortsätter någon annan gång. [Skrivet för längesen, sparat som utkast och publicerat nu]