Lågpannade individer
Jag tänkte skriva något utvecklat och malande om det är med malmöpolisen, främlingsfientlighet och det där vad det nu var, allt, som just var uppe och vände i tidningarna. Där var poliser som skrikit nåt i stil med "jävla blatte!" och något polisbefäl som i någon övning använt nedsättande namn i något exempel. Niggersson, tror jag mig ha läst. Detta väckte viss journalistisk bestörtning och kombinerades med en rubrik om att utredningarna mot de poliser som uttalat sig nedlagts i brist på... ja, nedlagts, i varje fall.
Det kan räcka så.
Jag behöver inte cyniskt skriva att jag inte är förvånad och att det är typiskt och så vidare. Det finns fler som tycker som jag. Hoppas jag. Det finns idioter i alla läger - inom polisen inte minst. Det som gör mig lite trött är inte att det hoppar grodor, det kan det göra ur allas munnar. Det som gör mig trött är den fabricerade och uppviglande bestörtning som media kräks ur sig. Och att man koncentrerar sig på själva uttalandena - inte på det faktum att någon som är kapabel att haspla ur sig just "blattejävel" i stark affekt också troligen har åsikter, tankar eller värderingar som ligger till grund för uttalandet. Det är nämligen fan så mycket värre.
Det kan räcka så.
Ajö.
Det kan räcka så.
Jag behöver inte cyniskt skriva att jag inte är förvånad och att det är typiskt och så vidare. Det finns fler som tycker som jag. Hoppas jag. Det finns idioter i alla läger - inom polisen inte minst. Det som gör mig lite trött är inte att det hoppar grodor, det kan det göra ur allas munnar. Det som gör mig trött är den fabricerade och uppviglande bestörtning som media kräks ur sig. Och att man koncentrerar sig på själva uttalandena - inte på det faktum att någon som är kapabel att haspla ur sig just "blattejävel" i stark affekt också troligen har åsikter, tankar eller värderingar som ligger till grund för uttalandet. Det är nämligen fan så mycket värre.
Det kan räcka så.
Ajö.
Några bilder
Det finns säkert de som kan fråga sig hur jag står ut med att gå upp tidigt på morgonen och gå till ett jobb som de kanske alls förstår tjusningen i. Vara lokförare - vadå liksom. Det är väl bara att sitta där och dra i några spakar? Och gå upp halv fyra på morgonen en kolmörk vintermorgon, jobba helger, vara ensam, ha ansvar - nej fy... Jag undrar också ibland vad tjusningen med att gå upp halv fyra på morgonen är. Å andra sidan påminner mig nedanstående bilder, som jag tagit på jobbet och som alla har gemensamt att de är morgonbilder, om den stora och ultimata fördelen med att vara uppe före tuppen; man får se honom gå upp och naturen vakna. Alla årstider. I alla väder.
Nu får bilderna tala för sig själva. De är små, men klickbara. (högerklicka och välj "öppna i ny flik" eller "öppna i nytt fönster", lämpligen. Tjosan.
Lista
Det är tjusigt att vara ledig, tycker jag. Det tar några dagar och så börjar jag plötsligt sprudla av vad det nu är jag sprudlar av, något slags verksamhetslusta i varje fall. Det är svårt att ha lust att göra något när man lider av beslutsvånda. Det och det vill jag göra, men om jag gör det så måste jag göra det också, och det är jobbigt, så det där är bättre, men det vill jag ju inte göra egentligen - och när man funderat så långt är det i allmänhet för sent att göra något. Var det Andreas Kleerup som sa "att fundera är att plantera"? Jag har för mig det. Stämde det uttalandet till punkt och pricka, hade jag planterat nog med frön för en hel tomatodling bara den senaste veckan. Kleerup kanske odlar starkare saker istället.
Fast nog ligger det något i det påståendet ändå. En hel del, rentav.
För att undvika att plantera för många tomater utan istället ge mig tillfälle att gå ut och skörda några (bildspråk på hög nivå nu, nästa level förstår jag nog inte själv, men jag tror inte att jag klarar bossen heller, [men med hjälp av Kleerups framtida skörd kanske..?] och det är nog lika bra), skrev jag en lista igår. Hjälp mig, vad skrev jag? Jag menade i varje fall att jag skrev en lista, för att undvika att bara sitta och fundera på vad jag borde ta mig för. En "att göra idag"-lista, kort och gott. På listan skrev jag följande:
SMOK? TJF?
Tabbar
Städa
Bilder
iTunes!
Handla
Av dessa sex punkter är nu tre överstrukna, och tre överförda till nästa dags, dagens, lista. Sex får jag ju aldrig, så det hade jag inte räknat med att klara av ändå. "Tabbar", "Städa" och "iTunes!" blev kvar till dagens lista, till vilken även fogades "blogga!", "morgonrock?" och "T-shirt?". Som det verkar kommer åtminstone "blogga" att inte överföras till morgondagens lista, och det är ju alltid något, men "städa" kommer nog att bli ett stående inslag om jag nu orkar fortsätta med den här listan.
Tabbar gör jag ju en del också förstås, och den punkten kommer att bli rätt långvarig på listan också har jag en känsla av. Inte för att jag är klantig utan snarare för att jag är lat. Jag menar nämligen med detta lakoniska ord att jag borde skriva ut lite tabulatur. Jag försöker lära mig att spela elbas, nämligen. Men min skrivare har inte fungerat på flera år, den står mest på skrivbordet och ger sken av att jag har en fungerande skrivare, och innan jag åtgärdat det kan det nog ta ett tag, om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag. Fast det är klart att det finns ju skrivare på jobbet också. Men den får man ju inte använda till sånt, har jag hört.
Sedär lite tankegångar kring en liten lista på en post it-lapp. Nu ska jag pricka av "blogga" i listan och se, om jag orkar få något annat gjort också. Tjillevippen.
Fast nog ligger det något i det påståendet ändå. En hel del, rentav.
För att undvika att plantera för många tomater utan istället ge mig tillfälle att gå ut och skörda några (bildspråk på hög nivå nu, nästa level förstår jag nog inte själv, men jag tror inte att jag klarar bossen heller, [men med hjälp av Kleerups framtida skörd kanske..?] och det är nog lika bra), skrev jag en lista igår. Hjälp mig, vad skrev jag? Jag menade i varje fall att jag skrev en lista, för att undvika att bara sitta och fundera på vad jag borde ta mig för. En "att göra idag"-lista, kort och gott. På listan skrev jag följande:
SMOK? TJF?
Tabbar
Städa
Bilder
iTunes!
Handla
Av dessa sex punkter är nu tre överstrukna, och tre överförda till nästa dags, dagens, lista. Sex får jag ju aldrig, så det hade jag inte räknat med att klara av ändå. "Tabbar", "Städa" och "iTunes!" blev kvar till dagens lista, till vilken även fogades "blogga!", "morgonrock?" och "T-shirt?". Som det verkar kommer åtminstone "blogga" att inte överföras till morgondagens lista, och det är ju alltid något, men "städa" kommer nog att bli ett stående inslag om jag nu orkar fortsätta med den här listan.
Tabbar gör jag ju en del också förstås, och den punkten kommer att bli rätt långvarig på listan också har jag en känsla av. Inte för att jag är klantig utan snarare för att jag är lat. Jag menar nämligen med detta lakoniska ord att jag borde skriva ut lite tabulatur. Jag försöker lära mig att spela elbas, nämligen. Men min skrivare har inte fungerat på flera år, den står mest på skrivbordet och ger sken av att jag har en fungerande skrivare, och innan jag åtgärdat det kan det nog ta ett tag, om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag. Fast det är klart att det finns ju skrivare på jobbet också. Men den får man ju inte använda till sånt, har jag hört.
Sedär lite tankegångar kring en liten lista på en post it-lapp. Nu ska jag pricka av "blogga" i listan och se, om jag orkar få något annat gjort också. Tjillevippen.
Jag blir så trött
Löpsedlarna för våra dagliga skva... kvällstidningar upptas bland annat av ett alldeles oerhört skandalöst avslöjande; Liza Marklunds bok "Gömda" är inte baserad på en verklig historia eller är åtminstone en så saltad version av verkligheten att den inte borde anses vara verklighetsbaserad, alternativt är den bara uppdiktad sådär i största allmänhet. Jag orkade inte göra mycket mer än att ögna igenom vad det stod skrivet - jag blev först, när jag såg rubriken, lite upprörd. Upprörd över att en sån jävla skitsak kan få ta upp en löpsedel på en av våra största svenska kvällstidningar. Sen blev jag bara så trött på hela saken att jag inte orkade engagera mig närmare. Oavsett vilket av ovanstående som gäller - sant, falskt eller mittemellan - kan jag inte se att grejen är en sån angelägenhet.
En bok av det mer skönlitterära slaget - som väl detta är, jag har inte läst den - är ofta just en uppdiktad historia. Är den verklighetsbaserad så kan där väl nästan omöjligt undvikas att det måste skarvas, målas ut och fogas till och dras ifrån lite här och där för att man ska få ihop en läslig - och säljbar - bok. Hur då detta kan vara så oerhört att man tar upp det på kvällspressens löpsedlar inser jag inte. Antagligen handlade det om något djupare än så. Jag orkade ju inte läsa. Förresten kan man ju tänka på det gamla talesättet "ingen rök utan eld" - det brukar också kunna gälla för böcker och deras innehåll, är min erfarenhet. Det ligger något i det mesta, om man bara letar.
Så såg jag på TV, och nyheterna därstädes. Där var någon socialdemokrat och någon vänsterpartist, som inte utan visst stöd ansåg att man borde bojkotta Israel i Davis Cup (tennis alltså, för er som inte visste det - för mig kunde det lika gärna ha handlat om krocket). Jag kan förstå hur man har tänkt, men samtidigt känns hela tanken på att Sverige ska bojkotta Israel i tennis så oerhört fjantig och respektlös att jag bara stönar av leda. (Att jag själv dessutom sympatiserar med de partier som de här personerna företrädde gör mig ännu mer trött. Tyvärr finns det många skäl att drabbas av trötthet över just socialdemokrater personer inom de mer vänsterorienterade partierna. Varifrån kommer alla pretentiösa, "politiskt korrekta" puckon? Nåväl.)
Jag är ungefär lika insatt i den här problematiken som i äktheten i och kring "Gömda" (och djuplodande och analytisk research är inte min starka sida när det gäller bloggande, inte om jag inte har lust), men såvitt jag kan förstå kommer inte färre människor att dödas, lemlästas eller fara illa för att Sverige bojkottar Israel i tennis. Någon kanske säger att jamen, det är ju en markering om att så gör man bara inte, och varje engagemang i saken är bättre än inget. Det är kanske rätt tänkt, men samtidigt drar det resonemanget ofelbart ett löjets skimmer över sig. Tycker jag.
Om jag läst min historia rätt, det är inte alls säkert så tillrättavisa mig gärna, så är Israel en jämförelsevis mycket modern skapelse. Ett land skapat som en stat för de judar som fanns i regionen, och ett land skapat med pekpinnar eller kanske snarare förslag utifrån. FN, till exempel. Och i princip bråkar man om, att man skapat en judisk stat och därmed utestängt, flyttat eller så att säga kört över de människor som sedan århundaden bebott denna region. I regionen har varit oroligt, mer eller mindre, sedan urminnes tider, men alltsedan Israel utnämndes till en självständig stat 1948 har stridigheterna pågått mer eller mindre jämt och ständigt.
Det är nog lätt att se Israel som den "onda" parten i den pågående konflikten - landet som blev en cancersvulst i regionen, ungefär - men det är kanske att göra det för enkelt för sig. Tänk nu efter! Det bildas en stat. Folk drivs på flykten eller tvingas inordna sig efter andras regler och lagar på ett sätt de inte kan acceptera. Detta föder, inte helt förvånande, hat eller åtminstone irritation hos de som känner sig åsidosatta. Staten bildas å andra sidan bland annat av människor som känt sig åsidosatta sedan länge. Här har vi en konflikt, gammal och pyrande som en glödeld i väntan på syre och bränsle, som får sin första puff från blåsbälgen.
Ett barn växer upp, och präglas av sin omgivning. En svensk flicka i en medelklassfamilj i en mellansvensk stad växer upp, med värderingar hos omgivningen, attityder och en uppfostran som bidrar till att forma henne till den hon är som vuxen. Tänk dig då en flicka i Israel som växer upp under relativt likvärdiga förhållanden. Jag har aldrig varit i Israel, men jag kan tänka mig att där finns värderingar om till exempel palestinier. En attityd, mer eller mindre uttalad. Kanske inte hos alla människor i Israel, men hos tillräckligt många för att en liten flicka ska uppfatta den och kanske bli en del av den. En flicka - eller för den delen pojke, det spelar ingen större roll - i Palestina växer upp på samma sätt och får ta del av sin omgivnings värderingar och attityder.
Alla som växer upp behandlar inte den information de fått till sig under sin uppväxt på samma sätt - vi är ju olika som människor, och tänker olika - men mer eller mindre av sina åsikter och attityder har man nog med sig från sin barndom, sin uppväxt, sina vänner, skulle jag tro. Och detta gör att åsikter och attityder blir djupt rotade. I generation efter generation. Kanske i eviga tider. De som aktivt utför våldsdåd i den här regionen idag var inte med om de stridigheter som utspelade sig på 1940- och 50-talen, men de vet mycket väl på vilken sida de står, bara för att det är så. Detta gör det lite svårt att ta ställning för eller emot. Kanske kan man anse att den ena sidan är mer humanistisk än den andra, eller att någon ursprungligen har mer eller mindre rätt i sak, men frågan är ju om det i slutändan spelar någon roll. Så länge människor skadar varandra, så länge det pågår ett krig och det finns ett pyrande hat mellan människor, så kan inskränkta människor i omvärlden - västvärlden, kanske är mer på pricken - inte påverka mer än högst marginellt om de så väljer att bojkotta, protestera på gator och torg eller skriva ilskna debattinlägg. Eller vad det nu må vara som kan kännas meningsfullt och värt att engagera sig i.
Sett ur perspektivet att det dödas massor av relativt oskyldiga människor dagligen i denna konflikt och förresten i andra konflikter världen över, är det enbart jävligt beklämmande att komma och prata om bojkott. Man drar ett löjets skimmer över hela problematiken. Jag anser det respektlöst mot de människor som far så illa som de gör. Utan att egentligen ha valt det själva.
Men vad man istället ska göra åt problemet har jag ingen aning - eller någon bestämd åsikt - om. Tyvärr.
En bok av det mer skönlitterära slaget - som väl detta är, jag har inte läst den - är ofta just en uppdiktad historia. Är den verklighetsbaserad så kan där väl nästan omöjligt undvikas att det måste skarvas, målas ut och fogas till och dras ifrån lite här och där för att man ska få ihop en läslig - och säljbar - bok. Hur då detta kan vara så oerhört att man tar upp det på kvällspressens löpsedlar inser jag inte. Antagligen handlade det om något djupare än så. Jag orkade ju inte läsa. Förresten kan man ju tänka på det gamla talesättet "ingen rök utan eld" - det brukar också kunna gälla för böcker och deras innehåll, är min erfarenhet. Det ligger något i det mesta, om man bara letar.
Så såg jag på TV, och nyheterna därstädes. Där var någon socialdemokrat och någon vänsterpartist, som inte utan visst stöd ansåg att man borde bojkotta Israel i Davis Cup (tennis alltså, för er som inte visste det - för mig kunde det lika gärna ha handlat om krocket). Jag kan förstå hur man har tänkt, men samtidigt känns hela tanken på att Sverige ska bojkotta Israel i tennis så oerhört fjantig och respektlös att jag bara stönar av leda. (Att jag själv dessutom sympatiserar med de partier som de här personerna företrädde gör mig ännu mer trött. Tyvärr finns det många skäl att drabbas av trötthet över just socialdemokrater personer inom de mer vänsterorienterade partierna. Varifrån kommer alla pretentiösa, "politiskt korrekta" puckon? Nåväl.)
Jag är ungefär lika insatt i den här problematiken som i äktheten i och kring "Gömda" (och djuplodande och analytisk research är inte min starka sida när det gäller bloggande, inte om jag inte har lust), men såvitt jag kan förstå kommer inte färre människor att dödas, lemlästas eller fara illa för att Sverige bojkottar Israel i tennis. Någon kanske säger att jamen, det är ju en markering om att så gör man bara inte, och varje engagemang i saken är bättre än inget. Det är kanske rätt tänkt, men samtidigt drar det resonemanget ofelbart ett löjets skimmer över sig. Tycker jag.
Om jag läst min historia rätt, det är inte alls säkert så tillrättavisa mig gärna, så är Israel en jämförelsevis mycket modern skapelse. Ett land skapat som en stat för de judar som fanns i regionen, och ett land skapat med pekpinnar eller kanske snarare förslag utifrån. FN, till exempel. Och i princip bråkar man om, att man skapat en judisk stat och därmed utestängt, flyttat eller så att säga kört över de människor som sedan århundaden bebott denna region. I regionen har varit oroligt, mer eller mindre, sedan urminnes tider, men alltsedan Israel utnämndes till en självständig stat 1948 har stridigheterna pågått mer eller mindre jämt och ständigt.
Det är nog lätt att se Israel som den "onda" parten i den pågående konflikten - landet som blev en cancersvulst i regionen, ungefär - men det är kanske att göra det för enkelt för sig. Tänk nu efter! Det bildas en stat. Folk drivs på flykten eller tvingas inordna sig efter andras regler och lagar på ett sätt de inte kan acceptera. Detta föder, inte helt förvånande, hat eller åtminstone irritation hos de som känner sig åsidosatta. Staten bildas å andra sidan bland annat av människor som känt sig åsidosatta sedan länge. Här har vi en konflikt, gammal och pyrande som en glödeld i väntan på syre och bränsle, som får sin första puff från blåsbälgen.
Ett barn växer upp, och präglas av sin omgivning. En svensk flicka i en medelklassfamilj i en mellansvensk stad växer upp, med värderingar hos omgivningen, attityder och en uppfostran som bidrar till att forma henne till den hon är som vuxen. Tänk dig då en flicka i Israel som växer upp under relativt likvärdiga förhållanden. Jag har aldrig varit i Israel, men jag kan tänka mig att där finns värderingar om till exempel palestinier. En attityd, mer eller mindre uttalad. Kanske inte hos alla människor i Israel, men hos tillräckligt många för att en liten flicka ska uppfatta den och kanske bli en del av den. En flicka - eller för den delen pojke, det spelar ingen större roll - i Palestina växer upp på samma sätt och får ta del av sin omgivnings värderingar och attityder.
Alla som växer upp behandlar inte den information de fått till sig under sin uppväxt på samma sätt - vi är ju olika som människor, och tänker olika - men mer eller mindre av sina åsikter och attityder har man nog med sig från sin barndom, sin uppväxt, sina vänner, skulle jag tro. Och detta gör att åsikter och attityder blir djupt rotade. I generation efter generation. Kanske i eviga tider. De som aktivt utför våldsdåd i den här regionen idag var inte med om de stridigheter som utspelade sig på 1940- och 50-talen, men de vet mycket väl på vilken sida de står, bara för att det är så. Detta gör det lite svårt att ta ställning för eller emot. Kanske kan man anse att den ena sidan är mer humanistisk än den andra, eller att någon ursprungligen har mer eller mindre rätt i sak, men frågan är ju om det i slutändan spelar någon roll. Så länge människor skadar varandra, så länge det pågår ett krig och det finns ett pyrande hat mellan människor, så kan inskränkta människor i omvärlden - västvärlden, kanske är mer på pricken - inte påverka mer än högst marginellt om de så väljer att bojkotta, protestera på gator och torg eller skriva ilskna debattinlägg. Eller vad det nu må vara som kan kännas meningsfullt och värt att engagera sig i.
Sett ur perspektivet att det dödas massor av relativt oskyldiga människor dagligen i denna konflikt och förresten i andra konflikter världen över, är det enbart jävligt beklämmande att komma och prata om bojkott. Man drar ett löjets skimmer över hela problematiken. Jag anser det respektlöst mot de människor som far så illa som de gör. Utan att egentligen ha valt det själva.
Men vad man istället ska göra åt problemet har jag ingen aning - eller någon bestämd åsikt - om. Tyvärr.
Förkyld
Jag kan ännu minnas hur det smakade att få en matsked flytande alvedon i munnen. Denna söta och ganska speciella smak har etsat sig fast i mitt minne och kommer antagligen alltid att finnas där. Kall, söt. Kombinerat med tröst och en önskan om tillfrisknande. Det var ganska skönt att vara förkyld när man var liten, om jag får tala av egen erfarenhet. Man behövde inget göra, bara slöa och sova. Så fick man alltså flytande alvedon och tröst om febern kändes för tryckande.
Så det var inte så dumt. Jag vet inte om jag var förkyld särskilt ofta, men mitt huvud innehåller en hel del förkylningsminnen från tidiga år, och jag har alltid haft lätt för att bli snuvig, så jag antar att det hände lite då och då att jag var sjuk. Det kan vara skönt att ha lite feber och vara lite yr, för man får ett helt annat och liksom nerskruvat tempo som kan få en att få för sig att göra andra saker än man annars gör. Sätta sig mitt i trappen för att läsa för att man blev för yr för att gå upp och sätta sig i soffan. Eller egentligen vad som helst.
Men nu när det har växts upp och flyttats hemifrån är det inte lika roligt att bli sjuk. Jag har för det första ingen flytande alvedon hemma (existerar det ens idag?) och ingen kan ge mig den och trösta heller. Man kan slöa och sova, men det är liksom inte lika roligt om det inte finns nån där, nån närvaro bara, från nån annan i huset. Nu är jag inte särskilt ofta förkyld längre, men när jag tidigare idag vaknade med halsont och lätt yrsel var det inte den behagliga insikten att jag skulle kunna få vara hemma och ha det gott som jag alltid fick som liten som infann sig. Snarare kändes det inte alls särskilt lockande att göra nåt annat än att bara somna om igen.
Jag borde gå och köpa flytande alvedon (om det nu finns) och en snuttefilt. Godnatt.
Så det var inte så dumt. Jag vet inte om jag var förkyld särskilt ofta, men mitt huvud innehåller en hel del förkylningsminnen från tidiga år, och jag har alltid haft lätt för att bli snuvig, så jag antar att det hände lite då och då att jag var sjuk. Det kan vara skönt att ha lite feber och vara lite yr, för man får ett helt annat och liksom nerskruvat tempo som kan få en att få för sig att göra andra saker än man annars gör. Sätta sig mitt i trappen för att läsa för att man blev för yr för att gå upp och sätta sig i soffan. Eller egentligen vad som helst.
Men nu när det har växts upp och flyttats hemifrån är det inte lika roligt att bli sjuk. Jag har för det första ingen flytande alvedon hemma (existerar det ens idag?) och ingen kan ge mig den och trösta heller. Man kan slöa och sova, men det är liksom inte lika roligt om det inte finns nån där, nån närvaro bara, från nån annan i huset. Nu är jag inte särskilt ofta förkyld längre, men när jag tidigare idag vaknade med halsont och lätt yrsel var det inte den behagliga insikten att jag skulle kunna få vara hemma och ha det gott som jag alltid fick som liten som infann sig. Snarare kändes det inte alls särskilt lockande att göra nåt annat än att bara somna om igen.
Jag borde gå och köpa flytande alvedon (om det nu finns) och en snuttefilt. Godnatt.
Böl
Jag fick en plötslig längtan efter att kunna sjunga. Jag vet inte varför det kom över mig så plötsligt, men det överväldigade mig. Just nu. Mitt i natten.
Det är bara synd att jag låter så illa.
Det är bara synd att jag låter så illa.
Jag kan inte konversera
-Vet du vad du har, Hedlund?
-Hm?
-Taskig tajming.
Kan det vara det? Idag är en såndär dag då man vill ha kontakt, försöker vara trevlig, prata med folk och vara social precis som alla andra människor men liksom aldrig tränger igenom. Man har tydligen inget av intresse att förmedla, eftersom ingen verkar bry sig i vad man säger. Alla pratar istället med varandra och man står som ett fån och knackar på och vill vara med. Man säger saker och folk bryr sig inte i den omfattning man hade väntat.
Man blir lite grinig. Tar upp mindre positiva ämnen och börjar låta gnällig. Funderar för sig själv om man inte låtit gnällig hela tiden och därför inte fått vara med. Får mothugg. "Positiv du är då?" - "Men sluta gnäll och gör nåt åt det då?". Jaha, förlåt. Jag försökte bara konversera. Snacka. Men det uppskattas inte. Man blir bitter. Ledsen. Förklarar inom sig omgivningen för korkad. Drar sig undan och blir tyst och anar inom sig hur folk tänker "det är då en sur jävel". Den onda cirkeln snurrar till en tornado.
Men själv förstår man ingenting. Hallå? Jag försöker bara prata som ni. Jag är väl för fan inte sur?
-Hm?
-Taskig tajming.
Kan det vara det? Idag är en såndär dag då man vill ha kontakt, försöker vara trevlig, prata med folk och vara social precis som alla andra människor men liksom aldrig tränger igenom. Man har tydligen inget av intresse att förmedla, eftersom ingen verkar bry sig i vad man säger. Alla pratar istället med varandra och man står som ett fån och knackar på och vill vara med. Man säger saker och folk bryr sig inte i den omfattning man hade väntat.
Man blir lite grinig. Tar upp mindre positiva ämnen och börjar låta gnällig. Funderar för sig själv om man inte låtit gnällig hela tiden och därför inte fått vara med. Får mothugg. "Positiv du är då?" - "Men sluta gnäll och gör nåt åt det då?". Jaha, förlåt. Jag försökte bara konversera. Snacka. Men det uppskattas inte. Man blir bitter. Ledsen. Förklarar inom sig omgivningen för korkad. Drar sig undan och blir tyst och anar inom sig hur folk tänker "det är då en sur jävel". Den onda cirkeln snurrar till en tornado.
Men själv förstår man ingenting. Hallå? Jag försöker bara prata som ni. Jag är väl för fan inte sur?
Bubbla
Jag förstår precis. Jag förstår ingenting. Tränad av mig själv - en mästare - att inte känna något eller förvänta mig något. Jag är intelligent - javisst. Jag är vettig - sa någon. Inte vem som helst heller. Nå. Men jag förmår inget. Jag har tränat mig själv till att inte känna, eller förvänta mig det minsta. Jag lever i en skyddad värld, med mig själv som väktare. Den bästa väktare i världen. Släpper inte in något. Vet inget om hur saker går till. Känner ingen, känner inget. Låter ingen känna. Vill inte.
Bli inte förvånad. Säg "jag förstår". Håll masken. Gå framåt. Framåt.
Jag måste träna mig själv att bli normal igen. Gud vet hur många år det kan ta.
Bli inte förvånad. Säg "jag förstår". Håll masken. Gå framåt. Framåt.
Jag måste träna mig själv att bli normal igen. Gud vet hur många år det kan ta.
Kalle Anka-dagdröm
Julafton, frossandets högtid. Det frossas i dyra och dåraktiga gåvor, mat, stress, hjärtinfarkter, familjeidyller och lägenhetsbråk. Det är underbart. Jag tänkte skriva något om en god vän till mig som inkasserat julklappar till ett totalt värde av cirka tjugo tusen kronor eller åtminstone om julens orättvisor men jag har ju redan skrivit om det alldeles nyss. Så jag skiter i det. Jag tänkte att skriva om att pappa nästan lyckades få chokladpudding på flinten då han skulle slicka ur efterrättsskålen. Men det blir en kort och tunn story. Så jag skiter i det. Jag tänkte skriva en högtravande och ironisk uppmaning till alla syndare, att icke synda, ty all julmaten skola stå som en brun, stinkande fontän ur eder ändalykt, om ni blir påkomna med ert frossande. Men jag skiter i det med.
Istället tänkte jag teckna ner en töcknig dagdröm.
Efter sill- och rödbetssallad, sill, janssons frestelse, köttbullar, diverse rökt kött, ägg, räkor, dopp i grytan (äckligt), prinskorv, lax och kokt kål och till det olika ostar och som grädden på moset en stor tallrik chokladpudding med grädde och sedan kaffe (nåja, julmust) och hemgjorda kakor var det dags att glo på den där ankan. Julaftons enda tillfälle till en stund för sig själv påstod någon - man kan smyga iväg obemärkt när alla sitter som förhäxade vid TVn och göra vad man vill. Bajsa, sova, onanera eller råna en bank iförd Kalle Anka-mask. Till exempel.
En måltid likt jullunchen brukar emellertid utlösa en viss sömnighet. (Zzz. Zzz. Blurr i bilden. Tankebubbla. Klar bild igen.)
Det var kallt ute. Inte mycket snö, men en bitande kyla och rimfrost i träden. Det hade inte varit mycket snö den här vintern över huvud taget, och det skulle inte heller bli någon, men om det visste man inget ännu. Att det hade varit kallt var man dock överens om. Fjärde dygnet i sträck med termometerns blå spritlösning sammandragen under strecket för tio minusgrader. Det var också midnatt och fullständigt klart. Här ute i skogen störde inga ljus eller mänskliga anordningar anblicken av stjärnhimlen, som avtecknade sig skarp och oändlig ovanför sjön. Skogen brukade susa på en gång både tryggt och spöklikt för minsta vind, men nu var det alldeles vindstilla och tyst.
Vid den relativt stora sjön låg en handfull stugor glest utspridda. Från en av stugorna såg man på håll ett par andra, på behörigt avstånd och utan att kunna urskilja några detaljer. Samtliga var bebodda endast av jäktade stadsbor på utflykt till den stilla skogen. Här fanns varken el, telefon eller vatten och avlopp utdraget, så några långa vistelser brukade det inte bli. Utedass, avsaknad av kylskåp och elektrist ljus brukar inte locka folk att stanna allt för länge om det finns bättre alternativ. Så här års var det tyst och tomt i alla stugor runt sjön, utom en.
Tyst var det dock även i den stugan, bortsett från ett tyst knaster från en kamin och två människors andetag. I kaminen brann det muntert och det var relativt varmt och gott. Stugan låg längst ut på en udde. Udden var inget vidare bördig, här växte stora tallar, ljung, lingonris och några enar och huset var relativt enkelt; två rum varav det ena kök och det andra ett större rum med öppen spis, kamin, utdragssoffa och våningssäng. Fotogenlampa i taket, en batteriradio och fönster mot sjön. På baksidan fanns en undermåligt konstruerad jordkällare och ett uthus som inrymde utedass, vedbod och ett förråd för allmänt skräp. En gammal båtmotor, en punkterad gummimadrass och en tjugo år gammal mjärde. Såg man ut genom stugfönstret kunde man se en brygga, en en, ett par tallar och en kort stenlagd gångväg ner till bryggan. För övrigt alltså en sjö. Och rimfrost.
Hon och han hade beslutit sig för att fly omvärlden några dagar. Tiga stilla, titta på sjön, ta någon promenad, hugga ved och laga mat. Växla några ord när det kändes skönt. Åka hem när det kändes rätt. Det var andra natten nu och det var hans tur att vara eldvakt. Det var inburet en betryggande mängd ved och det var som sagt relativt varmt och gott, förutom ett irriterande golvdrag. Klockan var halv fyra på morgonen och ute var det så kolsvart det kan bli mitt i skogen på vintern, förutom stjärnorna och en halvmåne som spred ett kallt och töcknigt ljus.
Det var dags att lägga i några pinnar ved i kaminen. Han reste sig tyst i sängen för att inte väcka henne och smög sakta mot kaminen i andra änden av rummet. Yllestrumpor. Det är grejor, tänkte han och tittade ut genom fönstret. Fortsatte till kaminen, petade upp luckan och la ner fyra vedpinnar.
Vänta lite, tänkte han. Det är något som inte stämmer.
Han funderade kunde inte bestämma sig för vad som var fel. Ryckte på axlarna och smög försiktigt tillbaks till sängen. Stelnade till mitt för fönstret och såg ut. Stod absolut blickstilla i två sekunder. Hjärtat bultade. Han svalde. Smög försikigare än någonsin till sängen. Tvekade något.
-Pst. Pst! viskade han, bestämt men tyst. Hon vaknade långsamt till liv.
-Mmmh, va..., mumlade hon trött och irriterat.
-Tyst... tyst, vakna... men var jävligt tyst, viskade han och lät nu mycket ivrig och angelägen. Så angelägen att det föranledde henne att genast slå upp ögonen och se frågande på honom.
-Var så tyst du bara kan, res dig försiktigt och kom ner ur sängen. Jag ska visa dig. Men tyst, jättetyst.
Hon såg frågande och irriterat på honom.
-Gör som jag säger... men hsssch! Han såg så angelägen ut och tonfallet var sådant att hon förstod att det inte var läge att ifrågasätta något. Han skulle förresten inte väcka henne utan anledning, det visste hon.
Hon tog sig smidigt och tyst ner ur sängen. Han pekade mot fönstret och såg mycket angelägen ut. De gick båda extremt försiktigt över trägolvet. Hon barfota och frusen. Nästan framme viskade han försiktigt "Titta ut nu. Om de står kvar. Men var helt tyst." Hon tittade på honom. Tog två tveksamma steg fram till fönstret. Tittade ut. Ryckte ofrivilligt till och blev stående. Stod kvar så i säkert en minut innan han närmade sig och ställde sig tätt intill. De tittade båda ut.
Varg.
Ungefär fyra meter från fönstret stod två livs levande vargar alldeles still förutom ett mycket långsamt, tveksamt viftande med svansen. De tittade på stugan och på varandra. Så hände något. Den ena vargen stod kvar, den andra travade runt och nosade på marken utanför, ner till bryggan, upp längs gångvägen, mot enen vid sjökanten. Tillbaks igen. Som på ett outtalat kommando avlägsnade sig så båda djuren runt stughörnet och försvann ur synfältet.
De stod båda och såg ut genom fönstret ytterligare något. Men inget mer hände. De tittade på varann. Han log. Hon också. Hon kramade honom. Han kramade tillbaka.
De hade sett varg.
Istället tänkte jag teckna ner en töcknig dagdröm.
Efter sill- och rödbetssallad, sill, janssons frestelse, köttbullar, diverse rökt kött, ägg, räkor, dopp i grytan (äckligt), prinskorv, lax och kokt kål och till det olika ostar och som grädden på moset en stor tallrik chokladpudding med grädde och sedan kaffe (nåja, julmust) och hemgjorda kakor var det dags att glo på den där ankan. Julaftons enda tillfälle till en stund för sig själv påstod någon - man kan smyga iväg obemärkt när alla sitter som förhäxade vid TVn och göra vad man vill. Bajsa, sova, onanera eller råna en bank iförd Kalle Anka-mask. Till exempel.
En måltid likt jullunchen brukar emellertid utlösa en viss sömnighet. (Zzz. Zzz. Blurr i bilden. Tankebubbla. Klar bild igen.)
Det var kallt ute. Inte mycket snö, men en bitande kyla och rimfrost i träden. Det hade inte varit mycket snö den här vintern över huvud taget, och det skulle inte heller bli någon, men om det visste man inget ännu. Att det hade varit kallt var man dock överens om. Fjärde dygnet i sträck med termometerns blå spritlösning sammandragen under strecket för tio minusgrader. Det var också midnatt och fullständigt klart. Här ute i skogen störde inga ljus eller mänskliga anordningar anblicken av stjärnhimlen, som avtecknade sig skarp och oändlig ovanför sjön. Skogen brukade susa på en gång både tryggt och spöklikt för minsta vind, men nu var det alldeles vindstilla och tyst.
Vid den relativt stora sjön låg en handfull stugor glest utspridda. Från en av stugorna såg man på håll ett par andra, på behörigt avstånd och utan att kunna urskilja några detaljer. Samtliga var bebodda endast av jäktade stadsbor på utflykt till den stilla skogen. Här fanns varken el, telefon eller vatten och avlopp utdraget, så några långa vistelser brukade det inte bli. Utedass, avsaknad av kylskåp och elektrist ljus brukar inte locka folk att stanna allt för länge om det finns bättre alternativ. Så här års var det tyst och tomt i alla stugor runt sjön, utom en.
Tyst var det dock även i den stugan, bortsett från ett tyst knaster från en kamin och två människors andetag. I kaminen brann det muntert och det var relativt varmt och gott. Stugan låg längst ut på en udde. Udden var inget vidare bördig, här växte stora tallar, ljung, lingonris och några enar och huset var relativt enkelt; två rum varav det ena kök och det andra ett större rum med öppen spis, kamin, utdragssoffa och våningssäng. Fotogenlampa i taket, en batteriradio och fönster mot sjön. På baksidan fanns en undermåligt konstruerad jordkällare och ett uthus som inrymde utedass, vedbod och ett förråd för allmänt skräp. En gammal båtmotor, en punkterad gummimadrass och en tjugo år gammal mjärde. Såg man ut genom stugfönstret kunde man se en brygga, en en, ett par tallar och en kort stenlagd gångväg ner till bryggan. För övrigt alltså en sjö. Och rimfrost.
Hon och han hade beslutit sig för att fly omvärlden några dagar. Tiga stilla, titta på sjön, ta någon promenad, hugga ved och laga mat. Växla några ord när det kändes skönt. Åka hem när det kändes rätt. Det var andra natten nu och det var hans tur att vara eldvakt. Det var inburet en betryggande mängd ved och det var som sagt relativt varmt och gott, förutom ett irriterande golvdrag. Klockan var halv fyra på morgonen och ute var det så kolsvart det kan bli mitt i skogen på vintern, förutom stjärnorna och en halvmåne som spred ett kallt och töcknigt ljus.
Det var dags att lägga i några pinnar ved i kaminen. Han reste sig tyst i sängen för att inte väcka henne och smög sakta mot kaminen i andra änden av rummet. Yllestrumpor. Det är grejor, tänkte han och tittade ut genom fönstret. Fortsatte till kaminen, petade upp luckan och la ner fyra vedpinnar.
Vänta lite, tänkte han. Det är något som inte stämmer.
Han funderade kunde inte bestämma sig för vad som var fel. Ryckte på axlarna och smög försiktigt tillbaks till sängen. Stelnade till mitt för fönstret och såg ut. Stod absolut blickstilla i två sekunder. Hjärtat bultade. Han svalde. Smög försikigare än någonsin till sängen. Tvekade något.
-Pst. Pst! viskade han, bestämt men tyst. Hon vaknade långsamt till liv.
-Mmmh, va..., mumlade hon trött och irriterat.
-Tyst... tyst, vakna... men var jävligt tyst, viskade han och lät nu mycket ivrig och angelägen. Så angelägen att det föranledde henne att genast slå upp ögonen och se frågande på honom.
-Var så tyst du bara kan, res dig försiktigt och kom ner ur sängen. Jag ska visa dig. Men tyst, jättetyst.
Hon såg frågande och irriterat på honom.
-Gör som jag säger... men hsssch! Han såg så angelägen ut och tonfallet var sådant att hon förstod att det inte var läge att ifrågasätta något. Han skulle förresten inte väcka henne utan anledning, det visste hon.
Hon tog sig smidigt och tyst ner ur sängen. Han pekade mot fönstret och såg mycket angelägen ut. De gick båda extremt försiktigt över trägolvet. Hon barfota och frusen. Nästan framme viskade han försiktigt "Titta ut nu. Om de står kvar. Men var helt tyst." Hon tittade på honom. Tog två tveksamma steg fram till fönstret. Tittade ut. Ryckte ofrivilligt till och blev stående. Stod kvar så i säkert en minut innan han närmade sig och ställde sig tätt intill. De tittade båda ut.
Varg.
Ungefär fyra meter från fönstret stod två livs levande vargar alldeles still förutom ett mycket långsamt, tveksamt viftande med svansen. De tittade på stugan och på varandra. Så hände något. Den ena vargen stod kvar, den andra travade runt och nosade på marken utanför, ner till bryggan, upp längs gångvägen, mot enen vid sjökanten. Tillbaks igen. Som på ett outtalat kommando avlägsnade sig så båda djuren runt stughörnet och försvann ur synfältet.
De stod båda och såg ut genom fönstret ytterligare något. Men inget mer hände. De tittade på varann. Han log. Hon också. Hon kramade honom. Han kramade tillbaka.
De hade sett varg.
God jul, typ.
Satt och kände mig liksom inspirerad. Det gick över. Känner mig nu mest liksom irriterad. Skrivmaskinens färgband trasslar ihop sig, kan man väl säga. Slår knut på sig självt. Vill inte rullas fram i samma takt som tangentnedslagen. "För lite virituellt minne", påstår skrivmaskinen, så jag antar att den behöver göras rent. Enär jag emellertid inte begagnar mig av någon hemhjälp blir de hushållsnära tjänsterna dock sällan utförda. Det får vara. Borde nog dessutom egentligen övergå till en såndär modern, elektrisk skrivmaskin istället för den här gamla mekaniska.
Jag läste i aftonbladdret dagens baksideskolumn, "Vi som aldrig sa vad vi önskade oss". Ronnie Sandahl har återigen siktat ovanför strecket och där lyckats skjuta pricken precis mitt ovanför och därmed liksom bildat ett fulländat "i". För att nu skriva utsvävande och målande. Det blir fler ord då. Nå.
Ronnie skriver om varför han inte på länge önskat sig julklappar. Jag har inte gjort det på många år, jag heller. Och hans resonemang kring varför han inte gjort det är helt överensstämmande med mitt. Har ni läst aftonbladdret? Om ni inte har gjort det, betala då inte 19 kronor för att prenumerera på tillträdet till kolumnen på nätet (länk nedan om ni ändå är korkade nog). Det vore bara att pumpa in pengar i detta vedervärdiga pressalster, av idioter - för idioter. Men jag gillar några av kolumnisterna. De bara jobbar där.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article4050424.ab?teaser=true
Jag hade tänkt länka till Ronnies kolumn och också gjort det, som synes, men nu kostar det som sagt pengar att kolla, och när jag insåg det tappade jag liksom sugen på att beskriva närmare, vad i hans text jag verkligen instämde i. Men i grund och botten - jag har allt jag vill ha vad prylar beträffar, och kan köpa det som möjligen saknas. Det förtar totalt nöjet av julklappar. Särskilt om man dessutom ska önska sig något. Nä tack. Då är det bättre, att ge folk som faktiskt saknar möjligheter, det de önskar sig. Inte för att jag köpt julklappar i år själv heller. Men ändå. Liksom.
God jul, typ.
Jag läste i aftonbladdret dagens baksideskolumn, "Vi som aldrig sa vad vi önskade oss". Ronnie Sandahl har återigen siktat ovanför strecket och där lyckats skjuta pricken precis mitt ovanför och därmed liksom bildat ett fulländat "i". För att nu skriva utsvävande och målande. Det blir fler ord då. Nå.
Ronnie skriver om varför han inte på länge önskat sig julklappar. Jag har inte gjort det på många år, jag heller. Och hans resonemang kring varför han inte gjort det är helt överensstämmande med mitt. Har ni läst aftonbladdret? Om ni inte har gjort det, betala då inte 19 kronor för att prenumerera på tillträdet till kolumnen på nätet (länk nedan om ni ändå är korkade nog). Det vore bara att pumpa in pengar i detta vedervärdiga pressalster, av idioter - för idioter. Men jag gillar några av kolumnisterna. De bara jobbar där.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article4050424.ab?teaser=true
Jag hade tänkt länka till Ronnies kolumn och också gjort det, som synes, men nu kostar det som sagt pengar att kolla, och när jag insåg det tappade jag liksom sugen på att beskriva närmare, vad i hans text jag verkligen instämde i. Men i grund och botten - jag har allt jag vill ha vad prylar beträffar, och kan köpa det som möjligen saknas. Det förtar totalt nöjet av julklappar. Särskilt om man dessutom ska önska sig något. Nä tack. Då är det bättre, att ge folk som faktiskt saknar möjligheter, det de önskar sig. Inte för att jag köpt julklappar i år själv heller. Men ändå. Liksom.
God jul, typ.
Krypto
En stunds nattligt resonemang - eller försök till dylikt (trötthet, ni vet) - gav kanske inget, eller kanske mycket. Egentligen tror jag på det senare. Ty något jag funderat på en tid flöt upp som en kork och guppade förbi i konversationen som en idé eller lösning eller försök till sådan.
Hjälp till självhjälp?
Det är en idé om än rätt omfattande och den kräver ingående funderingar och efterforskningar för att bli nåt av värde. Om det nu räcker. Man vet ju vad man har, va. Men inte vad man får, va. Förrän man är där. Och det kan bli lite krokigt och knasigt, va. Kosta pengar.
Längtan tillbaks?
Klart. Har man det bra finns ju risken. Frågan är - är risken värd att ta, och kommer risktagandet att uppskattas? Det är nog mycket möjligt att så är fallet. Man vet ju vad man har, va. Men också vad man saknar, va. När man är här. Och det är klart, att man vet ju inte om man fortsätter att sakna sen.
Ångest?
Hjälp till självhjälp?
Det är en idé om än rätt omfattande och den kräver ingående funderingar och efterforskningar för att bli nåt av värde. Om det nu räcker. Man vet ju vad man har, va. Men inte vad man får, va. Förrän man är där. Och det kan bli lite krokigt och knasigt, va. Kosta pengar.
Längtan tillbaks?
Klart. Har man det bra finns ju risken. Frågan är - är risken värd att ta, och kommer risktagandet att uppskattas? Det är nog mycket möjligt att så är fallet. Man vet ju vad man har, va. Men också vad man saknar, va. När man är här. Och det är klart, att man vet ju inte om man fortsätter att sakna sen.
Ångest?
Åh, det är ingenting
Om man talar med sig själv, i ensamhet och rädd för att bli hörd, märk väl, och går i en novemberkväll där det regnar med paraplyet uppfällt över huvudet, så märker man snart att man låter annorlunda.
Akustiken förbättras av paraplyet.
Man stannar upp, skornas klapprande och plaskande tystnar. Frågar sig själv om man borde sjunga en sång. Svarar sig själv att man borde vara tyst och gå hem. Man är tyst och går hem. För insikten om akustiken överväger inte insikten om att man nog kan ses som kufisk.
Och kufisk vill man ju inte vara.
Egentligen hade man haft mer att säga sig själv eller diskutera om, kanske kommentera omgivningen - en ful mötande fotgängare, en bil som far förbi, en vacker lampa i ett fönster - sådär för sig själv, när ingen hör. Tanken på att bli påkommen med en sång, omöjligt vacker, innerligt hjärtlig, tystar dock även en ensam, självständig mun. För vem blir trodd om att vara tillräknelig...
...sjungandes under ett paraply?
Akustiken förbättras av paraplyet.
Man stannar upp, skornas klapprande och plaskande tystnar. Frågar sig själv om man borde sjunga en sång. Svarar sig själv att man borde vara tyst och gå hem. Man är tyst och går hem. För insikten om akustiken överväger inte insikten om att man nog kan ses som kufisk.
Och kufisk vill man ju inte vara.
Egentligen hade man haft mer att säga sig själv eller diskutera om, kanske kommentera omgivningen - en ful mötande fotgängare, en bil som far förbi, en vacker lampa i ett fönster - sådär för sig själv, när ingen hör. Tanken på att bli påkommen med en sång, omöjligt vacker, innerligt hjärtlig, tystar dock även en ensam, självständig mun. För vem blir trodd om att vara tillräknelig...
...sjungandes under ett paraply?
Stämningar
Stämningar kan vara av andra slag än juridiska. Liksom flyktiga ögonblick då tingen runt om en, människorna, dofterna, ljuden och allt vad som kan höra till och hänga samman talar om för en hurdant läget ligger. Hotfullt? Mysigt. Ogästvänligt. Fartfyllt. Festligt. Tryggt. Lugnt. Hektiskt. Stillsamt. Grått.
Det behöver inte vara fest eller en ljum sommarkväll i skärgården för att man ska kunna uppleva en stämning man finner angenäm och vill minnas. Det kan lika gärna vara vinter, eller en tråkig morgon på väg till jobbet. Dagen är fylld av sköna stunder, av sköna stämningar. Det gäller bara att hitta dem, söka efter det utsökta. Kanske att ha lite sinne för att uppskatta omgivningarna man befinner sig i, trots att de inte egentligen är så angenäma som man kanske skulle önskat sig. Eller att ta ett steg bakåt, ur en eventuellt festlig eufori, och betrakta situationen.
Det kan vara så mycket. Detaljer i förening.
Till exempel kan det vara att ligga på en ohälsosam men mjuk och ljus heltäckande matta, med benen under soffbordet, och titta på TVn en morgon i mars, då solstrålarna värmer upp golvet i avlånga strimmor, och TV visar vasaloppet, är skönt. Att kunna titta ut genom fönstret och se tallarna utanför med snö på, och gnistrande sol, och sedan se likadant landskap i televisionsapparaten. Smutta på varm choklad. Sparka med benen. Vara ledig.
Att gå upp klockan fem en sommarmorgon, borsta tänderna, skölja ansiktet, ta på sina kläder och skor och lämna överliggningsrummet är inte så skönt. Att gå upp för trapporna och hamna på klarabergsviadukten med sin stökiga utsikt över spår och hastig verksamhet, stå en stund vid räcket och titta i morgonsolen, frysa och smita in på centralen för att köpa sig en frukostmacka på pressbyrån är i så fall skönare. Att komma ut på kungsholmsgatan och lojt strosa i kronobergsparken en kvart, för att sedan förstrött titta på ett antikhandlarskyltfönster, och sedan gå till jobbet på nästan helt folktomma, sommarsoliga gator är heller inte så dumt.
En skolgård mellan många, fyrkantiga och ganska trista skolhus, augustieftermiddag i början av terminen. Skolan har slutat för dagen, men fritids håller sysselsättningen uppe. Det asfalteras på skolgården och doften av varm asfalt, som jag än idag förknippar med något slags märklig trygghet, blandar sig i allt man företer sig. Läser en bok med huvudet stött mot en soluppvärmd tegelvägg.
Gå till affären genom det typiska hyresbostadsområdet med trista trevåningshus i tegel, ritningsenliga grönytor och lekplatser, helt avlövade buskar och träd och fuktiga vattenpölar på asfalten en dag i november. Sju grader varmt, lätt blåst. Skymningen faller och några barn leker en bit bort. Anonymt, men skönt och stillsamt och fridfullt i tystnaden.
Räfsa eklöv en höstdag för många år sedan. De ömsom fuktiga, ömsom torra eklöven doftar speciellt. Matoset från huset - fläsk med löksås- förkunnar att det är tisdag. En stor, grön korg. En beige volvo med släpkärra. Lastning av löv pågår. Det doftar jord. Mask. Höst. Näsan rinner, och mormor har en yllekofta.
Så korta ögonblick, men så tydliga stämningar. De har fastnat i mitt minne och kommer inte därifrån.
Men jag vill behålla dem.
Det behöver inte vara fest eller en ljum sommarkväll i skärgården för att man ska kunna uppleva en stämning man finner angenäm och vill minnas. Det kan lika gärna vara vinter, eller en tråkig morgon på väg till jobbet. Dagen är fylld av sköna stunder, av sköna stämningar. Det gäller bara att hitta dem, söka efter det utsökta. Kanske att ha lite sinne för att uppskatta omgivningarna man befinner sig i, trots att de inte egentligen är så angenäma som man kanske skulle önskat sig. Eller att ta ett steg bakåt, ur en eventuellt festlig eufori, och betrakta situationen.
Det kan vara så mycket. Detaljer i förening.
Till exempel kan det vara att ligga på en ohälsosam men mjuk och ljus heltäckande matta, med benen under soffbordet, och titta på TVn en morgon i mars, då solstrålarna värmer upp golvet i avlånga strimmor, och TV visar vasaloppet, är skönt. Att kunna titta ut genom fönstret och se tallarna utanför med snö på, och gnistrande sol, och sedan se likadant landskap i televisionsapparaten. Smutta på varm choklad. Sparka med benen. Vara ledig.
Att gå upp klockan fem en sommarmorgon, borsta tänderna, skölja ansiktet, ta på sina kläder och skor och lämna överliggningsrummet är inte så skönt. Att gå upp för trapporna och hamna på klarabergsviadukten med sin stökiga utsikt över spår och hastig verksamhet, stå en stund vid räcket och titta i morgonsolen, frysa och smita in på centralen för att köpa sig en frukostmacka på pressbyrån är i så fall skönare. Att komma ut på kungsholmsgatan och lojt strosa i kronobergsparken en kvart, för att sedan förstrött titta på ett antikhandlarskyltfönster, och sedan gå till jobbet på nästan helt folktomma, sommarsoliga gator är heller inte så dumt.
En skolgård mellan många, fyrkantiga och ganska trista skolhus, augustieftermiddag i början av terminen. Skolan har slutat för dagen, men fritids håller sysselsättningen uppe. Det asfalteras på skolgården och doften av varm asfalt, som jag än idag förknippar med något slags märklig trygghet, blandar sig i allt man företer sig. Läser en bok med huvudet stött mot en soluppvärmd tegelvägg.
Gå till affären genom det typiska hyresbostadsområdet med trista trevåningshus i tegel, ritningsenliga grönytor och lekplatser, helt avlövade buskar och träd och fuktiga vattenpölar på asfalten en dag i november. Sju grader varmt, lätt blåst. Skymningen faller och några barn leker en bit bort. Anonymt, men skönt och stillsamt och fridfullt i tystnaden.
Räfsa eklöv en höstdag för många år sedan. De ömsom fuktiga, ömsom torra eklöven doftar speciellt. Matoset från huset - fläsk med löksås- förkunnar att det är tisdag. En stor, grön korg. En beige volvo med släpkärra. Lastning av löv pågår. Det doftar jord. Mask. Höst. Näsan rinner, och mormor har en yllekofta.
Så korta ögonblick, men så tydliga stämningar. De har fastnat i mitt minne och kommer inte därifrån.
Men jag vill behålla dem.
Kan någon säga mig vägen in i mig?
Det finns ett vedertaget uttryck som används för att beskriva vad som sker när man på ett eller annat sätt arbetat ut sig och plötsligt inte orkar längre. "Gå in i väggen". Jag är inte så imponerad av detta uttryck. Individer är vi alla, och vi har alla olika livssituationer och orsakerna till att folk inte orkar längre är många, enkla, komplicerade, förståeliga eller obegripliga. För den utomstående. För den som drabbas kanske läget inte är lika klart. Vi känner också ibland olika inför saker och ting, har andra värderingar och erfarenheter som gör att våra upplevelser av något till hundra procent inte överensstämmer med varandra.
Men gå in i väggen?
Så känns det inte. Det måste vara påhittat av någon som aldrig gjort det - eller som snarare inte vet vad det innebär att ta slut psykiskt. Jag kan inte alls föreställa mig den där väggen - därför har jag så svårt att förstå att någon annan skulle kunna göra det. Däremot kan jag föreställa mig en hel del annat. Jag undviker gärna det, men det finns tillfällen som påminner mig om hur det kan vara att må dåligt eller snarare att inte må över huvud taget, för det är ungefär vad det är frågan om.
Det är inget fel på intellektet, man förstår lika bra eller dåligt som alltid, man har fortfarande samma värderingar, man är fortfarande samma människa. Varför skulle man bli någon annan? Man blir inte någon annan. Då är det något annat som är fel. Man skrattar. Man umgås med sina kamrater, gör det man liksom brukar göra och framförallt - man gör det man ska göra. Allt blir något, man ska göra, måste göra. Saker börjar stapla sig på varandra, föreställ er det klassiska skrivbordet med en inkorg och en utkorg. Balansen mellan inkommande och utgående ärenden förskjuts, så till vida att högen med utgående ärenden sakta krymper, medan högen med inkommande material - vad som helst egentligen, arbete, skola, vänner, aktiviteter, städning, tankar och funderingar - växer tills den kantrar.
Det kanske inte är så svårt att föreställa sig att man kan svämma över i huvudet på det viset.
Hur blir det så? Åtar man sig för mycket arbete, och arbetar tills man blir grön i ansiktet, för att sedan ramla ner från sin pinne? Så kan det nog vara. Det kan finnas många orsaker till att saker och ting går fel. Jag tror emellertid inte att det är själva arbetet som tar kål på en. Ni vet - den här klassiska existentiella funderingen om meningen med livet? Det påstås att det inte är mödan värt att grubbla över det. "Då blir man bara deprimerad". Att fundera över meningen med livet är emellertid inget val. Frågan uppstår automatiskt när tillvaron, och allt vad man föresätter sig, känns meningslöst, tomt, monotont och alla människor i ens omvärld verkar försvinna bort i ett töcken. Till slut kan man alltså nå den punkt, då frågan om livets mening, på olika plan, är den fråga man måste ta itu med för att kunna orka ta sig vidare.
Jag har lätt för att isolera mig, oavsett hur jag mår. Ringer ingen, hör inte av mig. Det är mitt val, för sån är jag. När man då börjar må dåligt blir detta ännu mer tydligt. Ensamheten blir ett behov. Ett beroende. Man måste vara ensam, man slåss för att vara ensam. Man vill till sig själv. I förtvivlan.
Trots detta faktiska behov av ensamhet och isolering kvarstår dock det mest typiska med att vara ensam. Man känner sig också ensam. Det tar sig otrevliga uttryck. Självförtroendet drabbas. Alla andra människor runt om en verkar vara så duktiga, som klarar av allt. Varför kan inte jag också? Det spelar inte den ringaste roll, hur mycket man vet att man kan saker. Man kan ju inget ändå. Man söker sig ju till ensamheten. Man ser förresten inte vad man ändå gör, vad man ändå uträttar. Det är inte lika bra som vad de andra uträttar. Det är oviktigt. Man förtvivlas över att se de människor, som man föraktar eller ogillar, lyckas i sina liv. De onda krafterna, för att bli andlig.
Man gråter.
Sen är man glad och gör det man ska på måndag, för det jobbigaste som finns är nämligen alla oförstående jävla människor som ställer frågor och lägger sig i. Hur är det, hur mår du, vad gör du? Det är för fan bra, stick, vill man svara men inser då att någon kan ana ugglor i mossen, så man säger "det är bra, och du då?". Det finns någon man vill ty sig till. Förhoppningsvis. Självförtroendet spökar som sagt. Man är livrädd för att tjata. Man tjatar ändå, man känner hur man tjatar om att saker är fel utan att få den där verkliga responsen. Ändå vet man bättre än någonsin, vem som bryr sig på rätt sätt. Och såge man utifrån vad man gjorde, upptäckte man att man inte tjatat alls. Snarare var man oförmögen att säga något.
Var väggen kommer in i bilden får gärna någon berätta. Jag har aldrig upplevt den. Jag tror att "gå in i sig själv" är ett bättre uttryck i så fall.
Varför gör man det?
Men gå in i väggen?
Så känns det inte. Det måste vara påhittat av någon som aldrig gjort det - eller som snarare inte vet vad det innebär att ta slut psykiskt. Jag kan inte alls föreställa mig den där väggen - därför har jag så svårt att förstå att någon annan skulle kunna göra det. Däremot kan jag föreställa mig en hel del annat. Jag undviker gärna det, men det finns tillfällen som påminner mig om hur det kan vara att må dåligt eller snarare att inte må över huvud taget, för det är ungefär vad det är frågan om.
Det är inget fel på intellektet, man förstår lika bra eller dåligt som alltid, man har fortfarande samma värderingar, man är fortfarande samma människa. Varför skulle man bli någon annan? Man blir inte någon annan. Då är det något annat som är fel. Man skrattar. Man umgås med sina kamrater, gör det man liksom brukar göra och framförallt - man gör det man ska göra. Allt blir något, man ska göra, måste göra. Saker börjar stapla sig på varandra, föreställ er det klassiska skrivbordet med en inkorg och en utkorg. Balansen mellan inkommande och utgående ärenden förskjuts, så till vida att högen med utgående ärenden sakta krymper, medan högen med inkommande material - vad som helst egentligen, arbete, skola, vänner, aktiviteter, städning, tankar och funderingar - växer tills den kantrar.
Det kanske inte är så svårt att föreställa sig att man kan svämma över i huvudet på det viset.
Hur blir det så? Åtar man sig för mycket arbete, och arbetar tills man blir grön i ansiktet, för att sedan ramla ner från sin pinne? Så kan det nog vara. Det kan finnas många orsaker till att saker och ting går fel. Jag tror emellertid inte att det är själva arbetet som tar kål på en. Ni vet - den här klassiska existentiella funderingen om meningen med livet? Det påstås att det inte är mödan värt att grubbla över det. "Då blir man bara deprimerad". Att fundera över meningen med livet är emellertid inget val. Frågan uppstår automatiskt när tillvaron, och allt vad man föresätter sig, känns meningslöst, tomt, monotont och alla människor i ens omvärld verkar försvinna bort i ett töcken. Till slut kan man alltså nå den punkt, då frågan om livets mening, på olika plan, är den fråga man måste ta itu med för att kunna orka ta sig vidare.
Jag har lätt för att isolera mig, oavsett hur jag mår. Ringer ingen, hör inte av mig. Det är mitt val, för sån är jag. När man då börjar må dåligt blir detta ännu mer tydligt. Ensamheten blir ett behov. Ett beroende. Man måste vara ensam, man slåss för att vara ensam. Man vill till sig själv. I förtvivlan.
Trots detta faktiska behov av ensamhet och isolering kvarstår dock det mest typiska med att vara ensam. Man känner sig också ensam. Det tar sig otrevliga uttryck. Självförtroendet drabbas. Alla andra människor runt om en verkar vara så duktiga, som klarar av allt. Varför kan inte jag också? Det spelar inte den ringaste roll, hur mycket man vet att man kan saker. Man kan ju inget ändå. Man söker sig ju till ensamheten. Man ser förresten inte vad man ändå gör, vad man ändå uträttar. Det är inte lika bra som vad de andra uträttar. Det är oviktigt. Man förtvivlas över att se de människor, som man föraktar eller ogillar, lyckas i sina liv. De onda krafterna, för att bli andlig.
Man gråter.
Sen är man glad och gör det man ska på måndag, för det jobbigaste som finns är nämligen alla oförstående jävla människor som ställer frågor och lägger sig i. Hur är det, hur mår du, vad gör du? Det är för fan bra, stick, vill man svara men inser då att någon kan ana ugglor i mossen, så man säger "det är bra, och du då?". Det finns någon man vill ty sig till. Förhoppningsvis. Självförtroendet spökar som sagt. Man är livrädd för att tjata. Man tjatar ändå, man känner hur man tjatar om att saker är fel utan att få den där verkliga responsen. Ändå vet man bättre än någonsin, vem som bryr sig på rätt sätt. Och såge man utifrån vad man gjorde, upptäckte man att man inte tjatat alls. Snarare var man oförmögen att säga något.
Var väggen kommer in i bilden får gärna någon berätta. Jag har aldrig upplevt den. Jag tror att "gå in i sig själv" är ett bättre uttryck i så fall.
Varför gör man det?
Martin Beck, vem är det egentligen?
Om jag skriver Martin Beck, tänker nog många på de filmer med Peter Haber och Mikael Persbrandt som huvudrollsinnehavare, som producerats under de senare åren. Jag kan inte klandra den som förknippar Martin Beck med dessa filmer. Det vore lika konstruktivt som att påstå att invandringsproblematiken beror på invandrarna och att de därför borde stanna i det land de kom ifrån.
Jag tror mig ha sett någon av dessa nya produktioner i sin helhet, jag är faktiskt inte helt säker, men jag har med visshet sett delar av filmerna. Jag blev imponerad. Har man läst böckerna och sedan ser dessa filmer är det svårt att bli annat. Jag kan ha missförstått något, det är tyvärr en av mina starka sidor. Hur man kan producera dessa filmer och kalla huvudfigurerna för Martin Beck och Gunvald Larsson övergår dock mitt förstånd. Visserligen är det ingen hemlighet, att filmernas manus inte har särskilt mycket att göra med böckernas, och visserligen är det inget nytt eller unikt att bygga en film eller flera på en bok, och sedan ge filmen efterföljare som så att säga sladdar lite utanför.
Nej, Martin Beck, så som han som rollfigur var tänkt från början, har inte mycket gemensamt med den figur som så ytligt och utslätat förekommer i dessa, enligt min mening, vilseledande (!) filmer. Det gäller för övrigt även det ursprungliga persongalleri som fått överleva i filmerna. I huvudsak är det väl dessutom bara Martin Beck och Gunvald Larsson som fått överleva. Och enligt min mening hade det varit lika bra att, om man över huvud taget hade varit tvungen att producera detta skräp, ge rollerna andra namn och slopa kopplingen mellan romanerna och filmerna. Det hade troligen till och med varit en ekonomisk fördel.
Ty böckerna är mästerverk och mästerverk ska inte förknippas med snabbproducerade lastverk. Det borde vara kriminellt. Hur många av alla de som ser dessa filmer har läst ens någon av de böcker, som filmerna påstås ha sitt ursprung i? Hur många vet, hurdan rollfiguren Martin Beck egentligen var tänkt eller vem Lennart Kollberg är? Det kanske är på sin plats med en orientering för den okunnige.
Författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev tillsammans tio böcker utgivna mellan 1965 och 1975. Böckerna har undertiteln "roman om ett brott", utspelar sig mellan 1964 och 1974, och helt krasst sett handlar det om olika mordfall, som riksmordkommissionen vid polisen fått på sitt bord att lösa. Böckerna är också mycket samhällskritiska och författarna luftar på ett, måste jag erkänna, ganska smart sätt denna kritik i vad man skulle kunna kalla för kommentarer i den löpande texten. Man har också byggt upp de olika mordfallen och händelserna runt dessa i ett socialt perspektiv, där man ger läsaren inblick i offren och gärningsmännens sociala miljö och förhållanden och ger en mycket trovärdig bild av samhället i Sverige som det tedde sig under senare hälften av 1960- och första delen av 1970-talet.
Martin Beck är böckernas huvudfigur, i den första boken är han ännu förste kriminalassistent med goda utsikter om befordran till kommissarie och har långt kvar till chefskapet, men han är ändå gruppens ledare. Några böcker senare blir han också mycket riktigt kommissarie och till slut chef för riksmordkommissionen. Det är en melankolisk, dyster och ibland rentav deprimerad man, inte helt tillfreds med sin livssituation privat.
Lennart Kollberg, en person som skandalöst nog saknas i de senaste filmerna, är Martin Becks närmaste man. Tjock och glad i mat, godmodig, vägrar att bära skjutvapen, gift i ett lyckligt äktenskap med en mycket yngre kvinna. Empatisk, varm och kunnig och dessutom god vän med Martin Beck.
Gunvald Larsson, som så många förknippar med Mikael Persbrandts burdusa rollfigur, är visserligen en burdus man med ganska egendomlig läggning, men han är ingalunda den våldsamma skitstövel med extremt egensinniga idéer om rättvisa som målas upp i de nya filmerna. Däremot är han illa omtyckt, smidig som en pansarvagn i umgänget med folk, och egensinnig. Han är god vän med Einar Rönn, men i stort sett inte med någon annan.
Einar Rönn är norrlänning. Arbetsmyran i gänget, saktfärdig och fåordig som man tänker sig en norrlänning. Gift och far till ett barn. I stort sett en helt normal, om än norrländsk och tämligen plikttrogen, man.
Fredrik Melander är gängets vandrande uppslagsverk. Skicklig, smidig och på sätt och vis en människokännare, men framförallt med ett ovärderligt gott minne är han en tillgång för mordkommissionen.
Det återkommer en del andra figurer i böckerna, Ek, Strömgren, Skacke, Månsson, Ahlberg - men de uppräknade ovan är så att säga kärnan i gänget, och trots att de under tidens gång blir omplacerade eller får andra uppdrag är de ändå alltid med och sätter tänderna i det, som utspelar sig i böckerna.
Man kan tycka att det är gott om gubbar i uppräkningen. Det är riktigt. Det är ont om kvinnor bland poliserna. Ett högst medvetet drag av författarna, skulle jag vilja påstå. Samhällskritiken sträcker sig långt i boken och författarna är inte precis konservativa. Detta är ganska uppfriskande. Kritiken i böckerna är nog, skulle jag tro, på sätt och vis tidstypisk för 60- och 70-talens vänstervåg, som man väl kan kalla det. På det viset var de inte särskilt kontroversiella då de gavs ut. Dock var väl vänstervågen i sig kontroversiell, och det fanns säkert en del läsare som förfasade sig över den kritik man - öppet eller genom handlingens konstruktion - kan finna i böckerna. Det är dock inga konstigheter, när man läser dessa böcker idag. Det man är kritisk mot, är till viss del sådant som förändrats i ungefär den riktning kritiken anger att en ändring borde ske i, och till övrig del sådant vi finner helt naturligt att vara kritiska mot idag, utan att för den skull vara särdeles vänstervridna. Personligen ser jag rentav kritiken som mer humanistisk än vänsterinriktad.
Jag har läst samtliga tio böcker ett flertal gånger, och det är inte att hymla med att jag tycker att de är det bästa i romanväg som skrivits på svenska. Böckernas utpräglat samhällskritiska och sociala perspektiv, kombinerat med en skickligt ihopkommen handling, mycket väl uttänkta miljöer och rollfigurer och kanske framförallt ett väldigt livfullt språk, gör böckerna mycket läsvärda. Samtidigt som böckerna präglas av samhällskritik och en tidvis relativt pessimistisk bild av sin samtid, finns några passager i en del av böckerna som är mycket fyndiga och som får mig att vrida mig av skratt då jag läser.
Jag menar den, som någon gång sett en Beck-film med Peter Haber och Mikael Persbrandt i huvudrollerna, ska läsa eller lyssna på åtminstone en av dessa romaner om ett brott, och därmed få bilden av Martin Beck som huvudrollsinnehavare i ett gäng kalkonfilmer med stor budget utplånad ur skallen. Börja förslagsvis med Roseanna, den första boken. Den är inte den bästa - Terroristerna, som är sist i serien är udda nog faktiskt den bästa - men förhoppningsvis blir du biten och vill läsa mer, och då har du så att säga börjat i rätt ände.
Tyvärr dog Per Wahlöö i cancer 1975. Därför har vi inga fler böcker än dessa tio, och det är väl osäkert om det hade blivit fler ändå, men tio böcker är inte illa att ha som asoluta favoriter. Jag tror att jag ska skriva något mer om Per Wahlöö sedan. Det behöver kastas ljus över den författaren, som blivit lite bortglömd i skuggan av - ja, vad det nu är för skräpförfattare som alla ska läsa just idag. Jag har ingen aning.
Nu ska jag läsa ut "Det slutna rummet" - för säkert tionde gången.
Jag tror mig ha sett någon av dessa nya produktioner i sin helhet, jag är faktiskt inte helt säker, men jag har med visshet sett delar av filmerna. Jag blev imponerad. Har man läst böckerna och sedan ser dessa filmer är det svårt att bli annat. Jag kan ha missförstått något, det är tyvärr en av mina starka sidor. Hur man kan producera dessa filmer och kalla huvudfigurerna för Martin Beck och Gunvald Larsson övergår dock mitt förstånd. Visserligen är det ingen hemlighet, att filmernas manus inte har särskilt mycket att göra med böckernas, och visserligen är det inget nytt eller unikt att bygga en film eller flera på en bok, och sedan ge filmen efterföljare som så att säga sladdar lite utanför.
Nej, Martin Beck, så som han som rollfigur var tänkt från början, har inte mycket gemensamt med den figur som så ytligt och utslätat förekommer i dessa, enligt min mening, vilseledande (!) filmer. Det gäller för övrigt även det ursprungliga persongalleri som fått överleva i filmerna. I huvudsak är det väl dessutom bara Martin Beck och Gunvald Larsson som fått överleva. Och enligt min mening hade det varit lika bra att, om man över huvud taget hade varit tvungen att producera detta skräp, ge rollerna andra namn och slopa kopplingen mellan romanerna och filmerna. Det hade troligen till och med varit en ekonomisk fördel.
Ty böckerna är mästerverk och mästerverk ska inte förknippas med snabbproducerade lastverk. Det borde vara kriminellt. Hur många av alla de som ser dessa filmer har läst ens någon av de böcker, som filmerna påstås ha sitt ursprung i? Hur många vet, hurdan rollfiguren Martin Beck egentligen var tänkt eller vem Lennart Kollberg är? Det kanske är på sin plats med en orientering för den okunnige.
Författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev tillsammans tio böcker utgivna mellan 1965 och 1975. Böckerna har undertiteln "roman om ett brott", utspelar sig mellan 1964 och 1974, och helt krasst sett handlar det om olika mordfall, som riksmordkommissionen vid polisen fått på sitt bord att lösa. Böckerna är också mycket samhällskritiska och författarna luftar på ett, måste jag erkänna, ganska smart sätt denna kritik i vad man skulle kunna kalla för kommentarer i den löpande texten. Man har också byggt upp de olika mordfallen och händelserna runt dessa i ett socialt perspektiv, där man ger läsaren inblick i offren och gärningsmännens sociala miljö och förhållanden och ger en mycket trovärdig bild av samhället i Sverige som det tedde sig under senare hälften av 1960- och första delen av 1970-talet.
Martin Beck är böckernas huvudfigur, i den första boken är han ännu förste kriminalassistent med goda utsikter om befordran till kommissarie och har långt kvar till chefskapet, men han är ändå gruppens ledare. Några böcker senare blir han också mycket riktigt kommissarie och till slut chef för riksmordkommissionen. Det är en melankolisk, dyster och ibland rentav deprimerad man, inte helt tillfreds med sin livssituation privat.
Lennart Kollberg, en person som skandalöst nog saknas i de senaste filmerna, är Martin Becks närmaste man. Tjock och glad i mat, godmodig, vägrar att bära skjutvapen, gift i ett lyckligt äktenskap med en mycket yngre kvinna. Empatisk, varm och kunnig och dessutom god vän med Martin Beck.
Gunvald Larsson, som så många förknippar med Mikael Persbrandts burdusa rollfigur, är visserligen en burdus man med ganska egendomlig läggning, men han är ingalunda den våldsamma skitstövel med extremt egensinniga idéer om rättvisa som målas upp i de nya filmerna. Däremot är han illa omtyckt, smidig som en pansarvagn i umgänget med folk, och egensinnig. Han är god vän med Einar Rönn, men i stort sett inte med någon annan.
Einar Rönn är norrlänning. Arbetsmyran i gänget, saktfärdig och fåordig som man tänker sig en norrlänning. Gift och far till ett barn. I stort sett en helt normal, om än norrländsk och tämligen plikttrogen, man.
Fredrik Melander är gängets vandrande uppslagsverk. Skicklig, smidig och på sätt och vis en människokännare, men framförallt med ett ovärderligt gott minne är han en tillgång för mordkommissionen.
Det återkommer en del andra figurer i böckerna, Ek, Strömgren, Skacke, Månsson, Ahlberg - men de uppräknade ovan är så att säga kärnan i gänget, och trots att de under tidens gång blir omplacerade eller får andra uppdrag är de ändå alltid med och sätter tänderna i det, som utspelar sig i böckerna.
Man kan tycka att det är gott om gubbar i uppräkningen. Det är riktigt. Det är ont om kvinnor bland poliserna. Ett högst medvetet drag av författarna, skulle jag vilja påstå. Samhällskritiken sträcker sig långt i boken och författarna är inte precis konservativa. Detta är ganska uppfriskande. Kritiken i böckerna är nog, skulle jag tro, på sätt och vis tidstypisk för 60- och 70-talens vänstervåg, som man väl kan kalla det. På det viset var de inte särskilt kontroversiella då de gavs ut. Dock var väl vänstervågen i sig kontroversiell, och det fanns säkert en del läsare som förfasade sig över den kritik man - öppet eller genom handlingens konstruktion - kan finna i böckerna. Det är dock inga konstigheter, när man läser dessa böcker idag. Det man är kritisk mot, är till viss del sådant som förändrats i ungefär den riktning kritiken anger att en ändring borde ske i, och till övrig del sådant vi finner helt naturligt att vara kritiska mot idag, utan att för den skull vara särdeles vänstervridna. Personligen ser jag rentav kritiken som mer humanistisk än vänsterinriktad.
Jag har läst samtliga tio böcker ett flertal gånger, och det är inte att hymla med att jag tycker att de är det bästa i romanväg som skrivits på svenska. Böckernas utpräglat samhällskritiska och sociala perspektiv, kombinerat med en skickligt ihopkommen handling, mycket väl uttänkta miljöer och rollfigurer och kanske framförallt ett väldigt livfullt språk, gör böckerna mycket läsvärda. Samtidigt som böckerna präglas av samhällskritik och en tidvis relativt pessimistisk bild av sin samtid, finns några passager i en del av böckerna som är mycket fyndiga och som får mig att vrida mig av skratt då jag läser.
Jag menar den, som någon gång sett en Beck-film med Peter Haber och Mikael Persbrandt i huvudrollerna, ska läsa eller lyssna på åtminstone en av dessa romaner om ett brott, och därmed få bilden av Martin Beck som huvudrollsinnehavare i ett gäng kalkonfilmer med stor budget utplånad ur skallen. Börja förslagsvis med Roseanna, den första boken. Den är inte den bästa - Terroristerna, som är sist i serien är udda nog faktiskt den bästa - men förhoppningsvis blir du biten och vill läsa mer, och då har du så att säga börjat i rätt ände.
Tyvärr dog Per Wahlöö i cancer 1975. Därför har vi inga fler böcker än dessa tio, och det är väl osäkert om det hade blivit fler ändå, men tio böcker är inte illa att ha som asoluta favoriter. Jag tror att jag ska skriva något mer om Per Wahlöö sedan. Det behöver kastas ljus över den författaren, som blivit lite bortglömd i skuggan av - ja, vad det nu är för skräpförfattare som alla ska läsa just idag. Jag har ingen aning.
Nu ska jag läsa ut "Det slutna rummet" - för säkert tionde gången.
Något slags existentiell fundering
Sitter och minns min gamla arbetsplats på SJs trafikkontor i Stockholm. Längtar rentav dit igen. Fick nämligen en bunt mail med nostalgiskt - och roligt - innehåll skickat till mig och när jag gick igenom dem, stundtals skrattande så att jag nästan ramlade av stolen, greps jag av en stor längtan att bara säga upp mig och börja på SJ igen. Är jag dum, eller? Ja, det verkar inte bättre, för jag har egentligen aldrig haft det så bra som här. Och dessutom vore en återgång till det jobbet att göra sig av med förarkompetensen, troligtvis, så nej - jag vet just inte om det är något förnuftigt val.
Men roligt, vore det, att känna sig mer som spindeln i nätet och rycka lite i trådar - ryck ryck, se där blev det tåget fem minuter sent men övergångsresenärerna kom dit de skulle - och få agera support och ha överblick. Hade vi en trafikledningsfunktion här i Lidköping skulle jag slåss blodig för att få arbeta där. Vår trafik är emellertid inte särskilt komplex sett till vad SJ pysslar med. Dessutom sköter vi oss själva, vi gör våra egna omloppslistor. Vår arbetsledare ritade en uppställningsplan härförleden och den går ofta att använda, men i övrigt går det helt och hållet på överenskommelse förare emellan "Du ställer din på trean och så tar jag den här längst fram på vågspåret - det blir bättre för morgonskiftet, så lägger jag en lapp vid orderdatorn - verkstan vill ju ha in den här vagnen imorgon, så den kan inte stå på trean...".
Jag har en mycket intensiv känsla av att det inte skulle fungera på så många andra ställen än här. Alla vet hur omloppen ser ut, alla vet var och varför det går att göra fordonsbyten, förare A ringer till förare B som har tur X för att höra om vagn Y ska stå där eller där, eller om vagn Y har några skavanker och i så fall ska till verkstaden imorgon istället för vagn Z, eller om tåg Å är sent och man borde vänta på det i Ä. Så löses nästan alla världens problem. Trafikledningen matas med ett papper "så här blev det". Och det funkar helt underbart bra.
Så frågan är om här behövs någon trafikledning. Men det vore roligt.
Nostalgi behöver inte bara vara en bitter känsla. Trafikkontoren i Västerås och Stockholm var bra arbetsplatser. Där var en varierad kår av medarbetare och om jag någonsin passade in där så hörde jag definitivt inte till de skarpare knivarna i lådan - men intressant och roligt var det onekligen. Och jag har en känsla av att jag skulle vara en sådan arbetsuppgift mer mogen idag, än då, när jag inte hade någon praktisk erfarenhet "från fältet" och dessutom inte mådde särskilt bra psykiskt heller. Det var liksom lite svårt med både energi och motivation allt som oftast. Och då blir det pannkaka av det mesta. Apropå knivar och pannkakor vimlade det av oslipade knivar i denna SJs så viktiga kökslåda.
Jag var inte sällan vilsen inför en del händelser men det upphörde aldrig att göra mig trött när arbetskamrater med mångåriga erfarenheter rörde till halva trafiken i rent oförstånd eller av ovilja att förstå att deras uppfattning inte var den med verkligheten överensstämmande. Men hur påtalar man något sådant, när man är yngst i gänget och inte själv felfritt reder ut alla situationer som man nog egentligen borde ha klarat? Där fanns djupingar som kunde försvinna ut för att spela tennis mitt i arbetet. Det fanns träskallar vars lösningar inte hade varit användbara i någon annan laboration än SJs och som väl inte fick godkänt där heller jämt, trots att de ihärdigt hamrades ut i olika häpnadsväckande versioner. Där fanns mentala tomburkar som kom på kant med andra anställda för att de inte begrep annat än att de själva var känsliga och lättkränkta varelser som inte tålde befogad kritik. Där fanns en och annan psykopat.
Och så fanns det virituoser. Och så fanns där jag som kunde gjort bättre.
Jag minns en del både jobbiga, dråpliga, vardagliga, tråkiga, roliga och tröttsamma händelser från de knappa två år jag var timanställd i Stockholm, och visserligen har jag inte jobbat mycket mer än så med trafiksamordning, men en sak är klar - ingen dag är den andra lik i det jobbet, trots samma skrivbord och arbetstider. Och människor upphör aldrig att förvåna, om man låter sig förvånas. Det upplever jag förvisso i mitt arbete idag också, men det är på ett annat sätt. Korta möten, befogade eller dumma frågor om ditt eller datt och så är det över. Det är mer sällan problemlösning och detektivarbete, oftare tid att tänka efter och fundera. Det är onda och goda sidor, men fågan är ju som vanligt vad som väger tyngst.
Nu söker mig veterligt inte SJ folk till sin riksledning. Jag har ett bra och välavlönat jobb här som jag trivs oerhört bra med. Och sa jag upp mig finge jag garanterat likvärdiga känslor om det här jobbet om några år. Så det är dumt. Men man vet ju aldrig, där finns så mycket i världen att utforska. Ett annat arbetsområde, en annan arbetsplats, andra människor... Men då går man ju miste av något av det värdefulla i att känna till en verksamhet utan och innan, veta vilka människor man ska prata med, och att inte behöva hetsa upp sig inför nya utmaningar (som ju alltid är lättare att hantera i en van miljö och med vana verktyg). Dessutom har jag inte ens lyckats flytta in i min lägenhet ordentligt ännu, har liksom bara just börjat att etablera mig. Det är också en aspekt på tillvaron. Livet är inte bara jobb. Åtminstone inte om man har något utanför jobbet att leva för.
Vi får väl se, vad livet kan bjuda på. Om ett halvår? Ett år? Två?
Persongalleri
Det finns gott om intressanta människor här i världen, intressanta av olika anledningar - man kan beundras, förundras, avsky och förakta människor och allt detta just för att man finner något av intresse hos personen eller personerna i fråga och alldeles oavsett om man påstår sig vara intresserad eller inte har man ju, då man tagit ställning, ändå faktiskt brytt sig såpass mycket att man orkat göra åtminstone det - ta ställning, alltså.
Man kan vara mycket djuplodande i sin analys av omvärlden och tänka på krig, svält och elände, eller så kan man vara glättig och fantisera fritt om människor som man tror att de är när man inte har dem i sitt blickfång. Ett gyllene tillfälle att vara något mindre allvarlig och liksom föreställa sig människan bakom fasaden är om man går till gymmet och mellan kraftansträngningarna ägnar sig åt att betrakta de andra sällsamma varelser, som väljer att plåga sig bland vikter och stänger.
Åtminstone på det gym jag besöker, finns det (passande nog) en hel uppsjö av människor som liksom är en smula eljest, som de säger i norr. De flesta är dock män, vilket beror på att det av någon anledning, förklara gärna varför, mest tycks vara män som befolkar maskinerna. Och av de kvinnor som besöker gymmet har jag ännu inte hittat några särarter. Kanske är jag bara blind. Teorier om dessa missförhållanden skickas med dubbelt svarsporto till jultomten.
Jag kom in i träningslokalen här i veckan och överblickade maskinernas ledighetsstatus och fann att det bara var två personer i hela lokalen förutom jag. Mycket väl så. Men jag lade snart märke till att en av de här personerna var... anmärkningsvärd. Han lyssnade på musik i hörlurar. Mumlade för sig själv. Sjöng mumlande med i musiken. Hade ljud för sig.
-Huff-huff-huff-huff... hmm nä för tungt, jag får minska vikten... å-huff-huff-huff-huff-huff-huff, gud vad trött jag blev nu! Hupp... hm hm, don't worry, be happy... hmm-hmmm-hmmm... om man skulle träna axlarna, hm hm... där ja, 45 kilo. Huff-huff, nää! Jag vill inte... hm hm hotta brudar frååån djurshooolm... hm hm...
Denne man tycktes ha ett intressant och välutvecklat själsliv. Jag pratar för mig själv ibland, men jag brukar noga se till att ingen hör mig. Nåja, det var ju rätt kul att lyssna på för all del. Mannen såg rätt välvårdad och -trimmad ut, omkring de femtio, reklam för en mekanisk verkstad. Föreställer mig att han bor ensam och resonerar med sin gamla malätna papegoja om livets väsentligheter över en starköl.
Det finns fler människor jag lagt märke till; en glosögd pojke i 20-årsåldern som inte säger flaska utan ägnar sin tid åt att gymma något lite och i övrigt stirra med sina glosögon omkring sig för att sedan cykla hem utan att byta om. Nyligen släpade han med sig vad jag misstänker är flickvännen och hon har på sig något obeskrivligt plagg som med sin konstruktion torde vara det minst lämpade i klädesväg man kan tänka sig på ett gym, och mycket riktigt fastnar hon i allt möjligt med sina kläder och hindras i sina rörelser av stramande tyg. De blir troligen ett par för livet. Ständigt stirrande på omvärlden med skeptisk blick.
Där finns också en man i sina bästa år som tystlåtet, sakta och ljudlöst bara gymmar. Tunga vikter. Långsamma rörelser. Hälsar kanske på någon han känner igen. Men i övrigt inget. Han har vidare egenskapen att alltid vara på gymmet och uppenbarligen alltför sällan hemma i tvättstugan med sina gymkläder. En klar ensamvarg. Om inte annat för att ingen vill träna i hans närhet de dagar hans gymkläder är alldeles särskilt otvättade.
En ung man med slaviskt utseende har tränat bort en del fläsk på sista tiden. Detta fläsk tycks ha hämmat hans nu uppväckta förmåga att betrakta sig själv i spegeln och påstå att han, som han inför andra påstått ett antal gånger och med kanske lite extra klarhet i rösten, "har knullat hela helgen så kuken är värsta trasan". Han cyklar också alltid hem utan att byta om. Kanske för att trasan inte är så stor - eller så vill trasan umgås med banarne, och det skulle ju definitivt förstöra imagen i de lite mer maskulina gymmarkretsarna om trasan ofrivilligt visade sin åtrå till banarne i duschen.
Banarne skulle då kanske kunna vara den undersätsige typ som springer omkring med en mopp och nödtorftigt städar. En sann kuf som antingen står på löparbandet i djup koncentration och svettas ymnigt, pratar med någon som inte alls är intresserad eller så städar han som sagt - på alla upptänkliga tider och i alla munderingar. Naken i duschen med mopp, skrapa och vattenslang, till exempel. Har sett honom utanför gymmet en gång och han såg ut precis som jag föreställde mig att han skulle göra. Cyklandes i adidasbyxor, dunjacka och med en bandana på huvudet. Har han en flickvän heter jag Bertil. Och hon heter antagligen Barbro och letar efter lammkött. Banarne är väl ungefär 30 jordsnurr.
Jag ska inte utveckla persongalleriet mer nu, men det kan komma fler delar. Kanske någon stjäl det till en ny såpa? Korpen. Del 18 av 280. Banarne råkar vattenskada hela spinninglokalen när han krockar sin städvagn med en skivstång som någon strategiskt placerat vid ventilationsschaktet. Papegojmannen får ett hemskt besked av sin läkare. I rollerna: Bertram Heribertsson, Loa Falkman, Peter Harrysson och Bert-Åke Varg. Visas även i SVT 2 28/11 klockan 14:30.
Man kan vara mycket djuplodande i sin analys av omvärlden och tänka på krig, svält och elände, eller så kan man vara glättig och fantisera fritt om människor som man tror att de är när man inte har dem i sitt blickfång. Ett gyllene tillfälle att vara något mindre allvarlig och liksom föreställa sig människan bakom fasaden är om man går till gymmet och mellan kraftansträngningarna ägnar sig åt att betrakta de andra sällsamma varelser, som väljer att plåga sig bland vikter och stänger.
Åtminstone på det gym jag besöker, finns det (passande nog) en hel uppsjö av människor som liksom är en smula eljest, som de säger i norr. De flesta är dock män, vilket beror på att det av någon anledning, förklara gärna varför, mest tycks vara män som befolkar maskinerna. Och av de kvinnor som besöker gymmet har jag ännu inte hittat några särarter. Kanske är jag bara blind. Teorier om dessa missförhållanden skickas med dubbelt svarsporto till jultomten.
Jag kom in i träningslokalen här i veckan och överblickade maskinernas ledighetsstatus och fann att det bara var två personer i hela lokalen förutom jag. Mycket väl så. Men jag lade snart märke till att en av de här personerna var... anmärkningsvärd. Han lyssnade på musik i hörlurar. Mumlade för sig själv. Sjöng mumlande med i musiken. Hade ljud för sig.
-Huff-huff-huff-huff... hmm nä för tungt, jag får minska vikten... å-huff-huff-huff-huff-huff-huff, gud vad trött jag blev nu! Hupp... hm hm, don't worry, be happy... hmm-hmmm-hmmm... om man skulle träna axlarna, hm hm... där ja, 45 kilo. Huff-huff, nää! Jag vill inte... hm hm hotta brudar frååån djurshooolm... hm hm...
Denne man tycktes ha ett intressant och välutvecklat själsliv. Jag pratar för mig själv ibland, men jag brukar noga se till att ingen hör mig. Nåja, det var ju rätt kul att lyssna på för all del. Mannen såg rätt välvårdad och -trimmad ut, omkring de femtio, reklam för en mekanisk verkstad. Föreställer mig att han bor ensam och resonerar med sin gamla malätna papegoja om livets väsentligheter över en starköl.
Det finns fler människor jag lagt märke till; en glosögd pojke i 20-årsåldern som inte säger flaska utan ägnar sin tid åt att gymma något lite och i övrigt stirra med sina glosögon omkring sig för att sedan cykla hem utan att byta om. Nyligen släpade han med sig vad jag misstänker är flickvännen och hon har på sig något obeskrivligt plagg som med sin konstruktion torde vara det minst lämpade i klädesväg man kan tänka sig på ett gym, och mycket riktigt fastnar hon i allt möjligt med sina kläder och hindras i sina rörelser av stramande tyg. De blir troligen ett par för livet. Ständigt stirrande på omvärlden med skeptisk blick.
Där finns också en man i sina bästa år som tystlåtet, sakta och ljudlöst bara gymmar. Tunga vikter. Långsamma rörelser. Hälsar kanske på någon han känner igen. Men i övrigt inget. Han har vidare egenskapen att alltid vara på gymmet och uppenbarligen alltför sällan hemma i tvättstugan med sina gymkläder. En klar ensamvarg. Om inte annat för att ingen vill träna i hans närhet de dagar hans gymkläder är alldeles särskilt otvättade.
En ung man med slaviskt utseende har tränat bort en del fläsk på sista tiden. Detta fläsk tycks ha hämmat hans nu uppväckta förmåga att betrakta sig själv i spegeln och påstå att han, som han inför andra påstått ett antal gånger och med kanske lite extra klarhet i rösten, "har knullat hela helgen så kuken är värsta trasan". Han cyklar också alltid hem utan att byta om. Kanske för att trasan inte är så stor - eller så vill trasan umgås med banarne, och det skulle ju definitivt förstöra imagen i de lite mer maskulina gymmarkretsarna om trasan ofrivilligt visade sin åtrå till banarne i duschen.
Banarne skulle då kanske kunna vara den undersätsige typ som springer omkring med en mopp och nödtorftigt städar. En sann kuf som antingen står på löparbandet i djup koncentration och svettas ymnigt, pratar med någon som inte alls är intresserad eller så städar han som sagt - på alla upptänkliga tider och i alla munderingar. Naken i duschen med mopp, skrapa och vattenslang, till exempel. Har sett honom utanför gymmet en gång och han såg ut precis som jag föreställde mig att han skulle göra. Cyklandes i adidasbyxor, dunjacka och med en bandana på huvudet. Har han en flickvän heter jag Bertil. Och hon heter antagligen Barbro och letar efter lammkött. Banarne är väl ungefär 30 jordsnurr.
Jag ska inte utveckla persongalleriet mer nu, men det kan komma fler delar. Kanske någon stjäl det till en ny såpa? Korpen. Del 18 av 280. Banarne råkar vattenskada hela spinninglokalen när han krockar sin städvagn med en skivstång som någon strategiskt placerat vid ventilationsschaktet. Papegojmannen får ett hemskt besked av sin läkare. I rollerna: Bertram Heribertsson, Loa Falkman, Peter Harrysson och Bert-Åke Varg. Visas även i SVT 2 28/11 klockan 14:30.
Håll käften!
Det här med konjunktur, pengar, efterfrågan och spekulationer är högst intressanta fenomen. Först är det högkonjunktur och världen tycks aldrig få nog av vad det nu är den inte får nog av, allt, möbler, ting, pengar, aktiepapper - sen kommer det som ingen nånsin kunnat förutspå, sägs det - att man får nog, och då behövs plötsligt inga möbler, ting, pengar eller aktiepapper alls och allt blir värdelöst. Frispelet blir en friställning, och så gick det med den positiva andan. Hål på ballongen.
För mig som glömt bort allt vad jag lärt mig om samhällsekonomi - det är så ofattbart jättetråkigt med ekonomi - är detta både fattbart och ofattbart. Hur kan världen ena stunden gå på högvarv och behöva resurser, för att någon vecka senare ha fått grus i maskineriet fullständigt? Är vi inte lika många människor, med samma behov av att äta, skita, föröka oss, vara sociala och att vila? Blev vi färre? Ändrades våra behov? Vad är grejen egentligen?
Antagligen har jag bara hamnat snett. Vrid mig ett halvt varv, så blir jag mindre vriden än jag redan är.
Jag är inte särskilt drabbad själv vad jag vet. Det gör det hela än mer ofattbart. Det är ungefär som om när folk pratar om fotboll eller den där festen som var så jävla bra - jag förstår inte vad det handlar om. Och krasst sett skiter jag i det också. Faktiskt. Okunnighet är skönt, men samtidigt är det ganska irriterande. Varför då, undrar ni? Den okunnige torde väl kunna vara bekymmerslös och bara skita i alltsammans?
Tja, kanske. Jag kan bara tala för mig själv, men jag undrar om inte folk håller med mig egentligen - är det inte ganska irriterande att stå utanför och inte riktigt förstå vad omgivande människor dryftar, diskuterar och har roligt åt?
Är du inte religiös så går du inte i kyrkan och lyssnar på vad du i så fall anser är dravel och tomt prat. Är du inte fotbollsfan går du inte på en fotbollsmatch och tittar på vad du i så fall bara anser är en massa gubbar i kortbyxor (oftast just gubbar ja) som ramlar efter en boll som tycks fly dem undan - kort sagt, är det inte din grej så sätter du dig inte in i den eller umgås i de kretsar som satt sig in i grejen, vilken den nu vara månde.
Men hur gör man för att undvika att behöva lyssna på dravel i ämneskategorier såsom de nedan uppräkade? Ämnen som liksom hör till att man ska bry sig i eller sätta sig in i för att vara en del av det svenssonska samhället, och som man inte kan skita i eller tycka är skräp utan att bli förklarad för en verklighetsfrånvänd idiot?
Fotboll. Populärmusik. Aktieaffärer. Kaffe. Fonder. Homofobi. Reavinstskatt. Deklaration. Bostadsrätt. Uppköp. Ägarförhållanden. Marginalskatt. Hockey. Kikki Danielsson. Elektorsval. Avreglering. Bandy. Alkohol. Gud fader. Liberalism. Hundar. Artighet. Vädret. Poker. Etc.
Ibland vill jag bara vända mig till, med mycket få undantag, alla övriga människor i hela vår del av världen, och bara vråla åt dem:
Håll käften, era förbannade idioter.
Så här är det.
Jag vet inte, om det här är rätt forum, men just för stunden är detta det enda, och sättet att liksom tänka högt den enda metoden att få något på pränt alls, om nu ens det är nödvändigt, egentligen, men jag tror det. Förlåt.
Jag är tankfull. Nåt så alldeles förbannat tankfull. Det vore lögn att påstå att jag själv inte är skyldig till denna tankfullhet, men det vore också lögn att säga att det inte så att säga finns en medskyldig. Man borde inte grubbla, det borde man mycket sällan, men jag är en grubblare redan utan någon större anledning. Nu har jag fått en anledning. Men varför grubblar jag egentligen - jag vet ju faktiskt vad jag vill? För en gångs skull, dessutom.
Jo, så långt är nog allt väl. Nu var där ju emellertid en medskyldig också, som nämnt. Och det är ett faktum att jag är feg, eller ska vi kanske säga överdrivet försiktig, i vissa sammanhang. Det är inget jag inte vet om, jag är tvärtom alldeles för medveten om det. Men det är det inget att - just nu - göra något åt. Några ord som på intet vis var menade att vara sådana blev vid ett andra påseende till en tankeställare. Varför i hela fridens dar har du inget sagt, din usling?
Ja, varför har jag inte, när jag ändå vet vad jag vill?
Jag har länge, säkert ett halvår om inte mer ändå, gått och funderat på det, till och från sådär, men allt mer på senare tid. Och det har mer och mer känts som att mina förhoppningar och tankar haft en spegelbild. Utan att jag för den skull kunnat veta något om det har det ändå känts så, som om det legat i luften, som det heter. Det har naturligtvis fått mitt funderande att eskalera. Ändå har jag inget sagt, trots att jag ärligt talat fått öppet mål vid några tillfällen. Först begrep jag det nog inte, men nu har jag förstått och fått ett par aha-upplevelser (eller snarare ojdå-upplevelser). Jag har insett, att jag lockats att berätta och liksom antyda, utan att jag låtit mig lockas och antyda.
Men innan jag förstod vågade jag inte riktigt tro på att det faktiskt var som det är. Jag har inte vågat tro någon gång tidigare och har inte haft anledning att göra det heller. Och om jag säger något, kanske min illusion blir till ett hoprasat korthus när jag får veta att - nej, inte riktigt så? Hoppet är faktiskt ganska uppiggande ändå. Så jag har istället gått och hoppats och för all del rentav trott.
En annan anledning till att inget säga - alltså, vaddå. Komma där och säga en massa saker och vara allmänt skrämmande? Jag ville inte ge sken av att påstå en massa saker utan att ha täckning för dem. Och skrämmas. Och få se ryggen vändas mot mig av den anledningen. Det kändes inte rätt, riktigt. Det kanske var en onödig rädsla, men rädslor är ju också ofta just onödiga.
Det har ändå känts så rätt. Och det gör det ännu mer nu. Det borde det inte göra, eftersom hela läget är lite absurt. Bristande tajming och geografisk belägenhet skulle man väl kunna säga, i ordning efter betydelse, och dessutom kan man väl se en del annat som talar emot. Det är dessutom opraktiskt, något alldeles fruktansvärt, och kommer att innebära jobbig väntan och stora planeringsbekymmer. Väntan för oss båda och tidsnöd för... dig. Det är inget som någon av oss kan göra något åt. Har jag tålamod nog? Har du? Tiden finns inte. Rummet är för stort.
Men ända sen vi sa hej då, har jag varit mer eller mindre såld, mer eller mindre engagerad i tanken, mer eller mindre förhoppningsfull. Tänkt på. Haft annat för mig stundtals och stundtals tänkt att nej, men det skulle ju inte gå, och stundtals bara slagit bort tanken för att den vore för bra för att vara sann. Men så är det. Ända sedan dess. Så jag kan väl lika gärna säga det rakt ut. Ja, jag är kär i någon.
Men det har du redan förstått i alla fall, om jag känner dig rätt.
Jag är tankfull. Nåt så alldeles förbannat tankfull. Det vore lögn att påstå att jag själv inte är skyldig till denna tankfullhet, men det vore också lögn att säga att det inte så att säga finns en medskyldig. Man borde inte grubbla, det borde man mycket sällan, men jag är en grubblare redan utan någon större anledning. Nu har jag fått en anledning. Men varför grubblar jag egentligen - jag vet ju faktiskt vad jag vill? För en gångs skull, dessutom.
Jo, så långt är nog allt väl. Nu var där ju emellertid en medskyldig också, som nämnt. Och det är ett faktum att jag är feg, eller ska vi kanske säga överdrivet försiktig, i vissa sammanhang. Det är inget jag inte vet om, jag är tvärtom alldeles för medveten om det. Men det är det inget att - just nu - göra något åt. Några ord som på intet vis var menade att vara sådana blev vid ett andra påseende till en tankeställare. Varför i hela fridens dar har du inget sagt, din usling?
Ja, varför har jag inte, när jag ändå vet vad jag vill?
Jag har länge, säkert ett halvår om inte mer ändå, gått och funderat på det, till och från sådär, men allt mer på senare tid. Och det har mer och mer känts som att mina förhoppningar och tankar haft en spegelbild. Utan att jag för den skull kunnat veta något om det har det ändå känts så, som om det legat i luften, som det heter. Det har naturligtvis fått mitt funderande att eskalera. Ändå har jag inget sagt, trots att jag ärligt talat fått öppet mål vid några tillfällen. Först begrep jag det nog inte, men nu har jag förstått och fått ett par aha-upplevelser (eller snarare ojdå-upplevelser). Jag har insett, att jag lockats att berätta och liksom antyda, utan att jag låtit mig lockas och antyda.
Men innan jag förstod vågade jag inte riktigt tro på att det faktiskt var som det är. Jag har inte vågat tro någon gång tidigare och har inte haft anledning att göra det heller. Och om jag säger något, kanske min illusion blir till ett hoprasat korthus när jag får veta att - nej, inte riktigt så? Hoppet är faktiskt ganska uppiggande ändå. Så jag har istället gått och hoppats och för all del rentav trott.
En annan anledning till att inget säga - alltså, vaddå. Komma där och säga en massa saker och vara allmänt skrämmande? Jag ville inte ge sken av att påstå en massa saker utan att ha täckning för dem. Och skrämmas. Och få se ryggen vändas mot mig av den anledningen. Det kändes inte rätt, riktigt. Det kanske var en onödig rädsla, men rädslor är ju också ofta just onödiga.
Det har ändå känts så rätt. Och det gör det ännu mer nu. Det borde det inte göra, eftersom hela läget är lite absurt. Bristande tajming och geografisk belägenhet skulle man väl kunna säga, i ordning efter betydelse, och dessutom kan man väl se en del annat som talar emot. Det är dessutom opraktiskt, något alldeles fruktansvärt, och kommer att innebära jobbig väntan och stora planeringsbekymmer. Väntan för oss båda och tidsnöd för... dig. Det är inget som någon av oss kan göra något åt. Har jag tålamod nog? Har du? Tiden finns inte. Rummet är för stort.
Men ända sen vi sa hej då, har jag varit mer eller mindre såld, mer eller mindre engagerad i tanken, mer eller mindre förhoppningsfull. Tänkt på. Haft annat för mig stundtals och stundtals tänkt att nej, men det skulle ju inte gå, och stundtals bara slagit bort tanken för att den vore för bra för att vara sann. Men så är det. Ända sedan dess. Så jag kan väl lika gärna säga det rakt ut. Ja, jag är kär i någon.
Men det har du redan förstått i alla fall, om jag känner dig rätt.
Hmm om humör
Tusen trötta, tynande tankar tastaturmässigt tecknas torde, trötthetstankarnas tillblivelse tycks tragiskt trög. Feta Frida fes, förbryllad, för fladdret från flabbarslet frånstötte fagre Fabians fula funderingar. Börje Borgs bajsblogg baktalade buktalare Bergströms bestialiska bakvägstankar. Snuskpelle Sixten Suneson småmös, syntes skadeglatt skämta; Sunesons svåger, Svantesson, saknade snuskförmågor! Arborrare Artur Aronsson avböjde aldrig asatron; Aronssons arma Aina allmogemålade alltid altaret. Alvar Apelkvist, allvarets allvetare, aldrig alvaret avsåg: antog abnorm algoritm angående allas alliterationsförmåga. Adlades. Avdog. Avglömdes.
Humör är ett intressant ämne. Det rimmar på malör, charmör, estradör med flera passande ord. Just nu är jag på, om man ska dela in humör i tre humörtyper utgående från de tre uppräknade rimorden, malörhumör. Det är ett underligt humör.
Man är inte sur, inte glad, inte hysterisk, inte misstänksam, skämtsam eller dryg, man är inte ledsen, man är inte bitter. Man är allt på en gång, och minsta yttre påverkan kan få malörhumöret att svänga till än den ena, än den andra ytterligheten. Ett tungt föremål på foten och plötsligt är vännen ond, en vacker duva på himlen och du blir kär i tanten borta i kiosken, ett par för trånga skor och du misstror det mesta. Sådant humör har jag varit på hela dagen. Jag började med att kliva upp tidigt, duscha, arbeta och gå hem, för att sedan avsluta med att inget göra alls. Ändå har jag hunnit vara både sur, glad, misstänksam, skämtsam, dryg, ledsen och bitter idag. Hysterisk har jag ännu inte blivit, men så har jag inte skrivit färdigt än heller.
Charmörhumör är inte mitt humör. Det framträder knappt, glimtvis, och sällsynt, men existerar dock dolt bakom malör- och estradörhumörets dolska skynken. Får jag lov, fröken, att leda Er hund över gatan? Och därtill ett vinnande leende som förbyts i ett förtvivlat teateransikte då hunden helt utan synlig mening plattas till av en lastbil. Får jag bjuda fröken på en kopp te, som kompensation för att det blev pannkaka av hunden? Hoppas att teet smakade. Får jag smaka på fröken? Skymtar, glimtar, men inget övertygande eller vinnande.
Estradörhumöret luftas för stunden, även om det gått på sparlåga under dagen. Det är inte lockande att framträda om man inte känner sig i den underliga form det kräver att göra det: En blandning av stilla vansinne, glädje och stor sorg över att man i stället för att vara estradör inte står i publiken och kramar någons hand och pekar och säger "tänk, va' bra!". Det är lätt att exponera sig och vara estradör i textform. Om man får skriva själv, och inte behöver ta några övriga hänsyn.
Malörhumör, alltså. Det är också då man känner men inte känner att man vill göra saker, som tynger en utan att för den skull vara uppgifter som andra lastat på en. Det kan vara något som enbart ligger ens egna sinnen till last. Jag skulle exemplevis vilja tala med vissa personer om vissa saker, samtidigt är jag asocial och vill inte tala med folk. Har inga svar att ge dem. Snäser, omedvetet, utan att egentligen vilja. Stöter ifrån för att man inte orkar attrahera och hålla kvar. Rädd för att tränga sig på, rädd för att vara avvisande. Osäker. Obeslutsam.
Det är svårt, att vara på malörhumör. Tur att det går över.
Humör är ett intressant ämne. Det rimmar på malör, charmör, estradör med flera passande ord. Just nu är jag på, om man ska dela in humör i tre humörtyper utgående från de tre uppräknade rimorden, malörhumör. Det är ett underligt humör.
Man är inte sur, inte glad, inte hysterisk, inte misstänksam, skämtsam eller dryg, man är inte ledsen, man är inte bitter. Man är allt på en gång, och minsta yttre påverkan kan få malörhumöret att svänga till än den ena, än den andra ytterligheten. Ett tungt föremål på foten och plötsligt är vännen ond, en vacker duva på himlen och du blir kär i tanten borta i kiosken, ett par för trånga skor och du misstror det mesta. Sådant humör har jag varit på hela dagen. Jag började med att kliva upp tidigt, duscha, arbeta och gå hem, för att sedan avsluta med att inget göra alls. Ändå har jag hunnit vara både sur, glad, misstänksam, skämtsam, dryg, ledsen och bitter idag. Hysterisk har jag ännu inte blivit, men så har jag inte skrivit färdigt än heller.
Charmörhumör är inte mitt humör. Det framträder knappt, glimtvis, och sällsynt, men existerar dock dolt bakom malör- och estradörhumörets dolska skynken. Får jag lov, fröken, att leda Er hund över gatan? Och därtill ett vinnande leende som förbyts i ett förtvivlat teateransikte då hunden helt utan synlig mening plattas till av en lastbil. Får jag bjuda fröken på en kopp te, som kompensation för att det blev pannkaka av hunden? Hoppas att teet smakade. Får jag smaka på fröken? Skymtar, glimtar, men inget övertygande eller vinnande.
Estradörhumöret luftas för stunden, även om det gått på sparlåga under dagen. Det är inte lockande att framträda om man inte känner sig i den underliga form det kräver att göra det: En blandning av stilla vansinne, glädje och stor sorg över att man i stället för att vara estradör inte står i publiken och kramar någons hand och pekar och säger "tänk, va' bra!". Det är lätt att exponera sig och vara estradör i textform. Om man får skriva själv, och inte behöver ta några övriga hänsyn.
Malörhumör, alltså. Det är också då man känner men inte känner att man vill göra saker, som tynger en utan att för den skull vara uppgifter som andra lastat på en. Det kan vara något som enbart ligger ens egna sinnen till last. Jag skulle exemplevis vilja tala med vissa personer om vissa saker, samtidigt är jag asocial och vill inte tala med folk. Har inga svar att ge dem. Snäser, omedvetet, utan att egentligen vilja. Stöter ifrån för att man inte orkar attrahera och hålla kvar. Rädd för att tränga sig på, rädd för att vara avvisande. Osäker. Obeslutsam.
Det är svårt, att vara på malörhumör. Tur att det går över.