Det har sin gång
Klockan är ungefär ett på natten. En tid på dygnet då många sover och man själv borde göra detsamma. En tid på dygnet då tankarna flyger som misslyckade pappersflygplan inne i huvudet och antagligen flyger ut genom öronen eftersom de oftast upplöses i intet innan man hunnit tänka fördigt dem. "Man", skriver jag fast jag menar "jag". Man borde skärpa sig, så att man inte håller på med såna dumheter. Om man orkar, men nu faller det sig helt enkelt så att man tycker att det passar bättre med "man" än med "jag" ibland. Varför det nu är så. Se där en tanke som förlorade sig i intet. En helt oviktig tanke.
Jag har varit ledig idag eller snarare igår och därför enbart sysselsatt min hjärna med oviktiga tankar. Det brukar bli så och jag kan inte göra annat än att beklaga det. Jag skulle nämligen behöva sysselsätta mig med viktiga tankar i stället. Kanske göra något nyttigt - läsa om tyristorer eller kontrollmöten eller kanske förbereda inför den kommande flytten - men det blir aldrig av. Självdisciplinen saknas. Det är egentligen ganska skönt att gå omkring och vara onödig eller bara ligga och skräpa. Men jag vet hur äckligt det kan kännas när man har mycket att göra att se människor bara vara onödiga och oföretagsamma. När man själv knappt har tid att gå på toaletten utan att ta med sig något dit att uträtta utöver det man verkligen måste, för att man måste hinna med.
Samtidigt kan jag tycka att det finns fullt legitima skäl för att skräpa. Är man ledig så är man och på sin lediga tid kan man välja att antingen vara aktiv eller passiv. Det beror nog lite på vad man vill uppnå i tillvaron och hur man själv är till sättet. Jag kan vara ganska loj. Inte bry mig i sådant jag anser oviktigt. Framförallt kan jag gripas vid en stor leda vid nästan allting när jag kommer att tänka på vissa saker eller hör saker yttras. Då blir jag verkligen oföretagsam eftersom det ändå känns meningslöst att försöka göra något vettigt. När jag hör folk yttra sig om barnuppfostran, poliser, invandrare, friskolor, skatter, bomber eller något annat som folk brukar ha åsikter om som jag inte delar kan jag bli sådan. Less på tillvaron. Det är egentligen ganska synd. Egentligen borde jag ropa "Men för helvete!" men jag orkar inte riktigt. Jag blir tyst och irriterar mig med knuten näve i fickan i stället.
Jag är som sagt loj eller kanske litet passiv till min natur. Avvaktar, ser hur situationen utvecklas och agerar sedan eventuellt om så är nödvändigt. Varför ska man provocera? Allt har sin gång. Jag tror att det måste vara så. Allt har sin gång och även om man försöker påverka så kan man ändå inte omvända ett händelseförlopp som nästan är fullbordat. Men vi människor är bra på att tro det - vi ser ofta inte vartåt det bär förrän det är för sent och då börjar vi veva med armarna och protestera. Och naturligtvis gnälla i efterhand. Men varför hetsa upp sig, när allt ändå har sin gång? Jaja. Det låter pessimistiskt. Texten kan uppfattas som att jag är en människa som inte bryr mig. Hemska tanke - jag kanske till och med röstar blankt i valet eller ännu värre, inte röstar alls? Är en soffpotatis? En människa som inte skulle ringa efter brandkåren om huset börjar brinna eller inte agerar om någon annan blir nedslagen? Är en tjockskallig egoist? Inget kunde vara mer fel! Texten ärmöjligen en smula pessimistisk men bryr mig gör jag i allra högsta grad. Jag har bara insett att det inte är någon mening med att hetsa upp sig, så länge alla andra inte tycker likadant som en själv. Det tjänar nämligen oftast inget till. Åtminstone inte om man inte orkar argumentera för sin sak.
Tänka sig, en tankegång som inte upplöstes i tomma intet. Det var nog ett tecken nånstans ifrån, om att det är dags att stänga ner tankeverksamheten för nu. Godnatt.
Jag har varit ledig idag eller snarare igår och därför enbart sysselsatt min hjärna med oviktiga tankar. Det brukar bli så och jag kan inte göra annat än att beklaga det. Jag skulle nämligen behöva sysselsätta mig med viktiga tankar i stället. Kanske göra något nyttigt - läsa om tyristorer eller kontrollmöten eller kanske förbereda inför den kommande flytten - men det blir aldrig av. Självdisciplinen saknas. Det är egentligen ganska skönt att gå omkring och vara onödig eller bara ligga och skräpa. Men jag vet hur äckligt det kan kännas när man har mycket att göra att se människor bara vara onödiga och oföretagsamma. När man själv knappt har tid att gå på toaletten utan att ta med sig något dit att uträtta utöver det man verkligen måste, för att man måste hinna med.
Samtidigt kan jag tycka att det finns fullt legitima skäl för att skräpa. Är man ledig så är man och på sin lediga tid kan man välja att antingen vara aktiv eller passiv. Det beror nog lite på vad man vill uppnå i tillvaron och hur man själv är till sättet. Jag kan vara ganska loj. Inte bry mig i sådant jag anser oviktigt. Framförallt kan jag gripas vid en stor leda vid nästan allting när jag kommer att tänka på vissa saker eller hör saker yttras. Då blir jag verkligen oföretagsam eftersom det ändå känns meningslöst att försöka göra något vettigt. När jag hör folk yttra sig om barnuppfostran, poliser, invandrare, friskolor, skatter, bomber eller något annat som folk brukar ha åsikter om som jag inte delar kan jag bli sådan. Less på tillvaron. Det är egentligen ganska synd. Egentligen borde jag ropa "Men för helvete!" men jag orkar inte riktigt. Jag blir tyst och irriterar mig med knuten näve i fickan i stället.
Jag är som sagt loj eller kanske litet passiv till min natur. Avvaktar, ser hur situationen utvecklas och agerar sedan eventuellt om så är nödvändigt. Varför ska man provocera? Allt har sin gång. Jag tror att det måste vara så. Allt har sin gång och även om man försöker påverka så kan man ändå inte omvända ett händelseförlopp som nästan är fullbordat. Men vi människor är bra på att tro det - vi ser ofta inte vartåt det bär förrän det är för sent och då börjar vi veva med armarna och protestera. Och naturligtvis gnälla i efterhand. Men varför hetsa upp sig, när allt ändå har sin gång? Jaja. Det låter pessimistiskt. Texten kan uppfattas som att jag är en människa som inte bryr mig. Hemska tanke - jag kanske till och med röstar blankt i valet eller ännu värre, inte röstar alls? Är en soffpotatis? En människa som inte skulle ringa efter brandkåren om huset börjar brinna eller inte agerar om någon annan blir nedslagen? Är en tjockskallig egoist? Inget kunde vara mer fel! Texten ärmöjligen en smula pessimistisk men bryr mig gör jag i allra högsta grad. Jag har bara insett att det inte är någon mening med att hetsa upp sig, så länge alla andra inte tycker likadant som en själv. Det tjänar nämligen oftast inget till. Åtminstone inte om man inte orkar argumentera för sin sak.
Tänka sig, en tankegång som inte upplöstes i tomma intet. Det var nog ett tecken nånstans ifrån, om att det är dags att stänga ner tankeverksamheten för nu. Godnatt.
Sakta jag går genom stan...
| Det är eftermiddag, solen står lågt och färgar husens fasader lätt gula. På torget framför stadshotellet där stenläggningen blir hal då det regnar börjar en grönsaksförsäljare med blå fleecetröja plocka ihop för dagen. Några gulnade björklöv virvlar mellan fötterna på en jäktad man med portfölj. Barn stojar och leker vid planteringen med parkbänkarna och en kvinna plockar upp efter sin feta tax. Det är höst, slutet av september bjuder på mustiga dofter av löv som börjat multna. Just här utblandade med lukter från grillen på hörnet borta vid bankomaterna. Vandrar stillsamt från torget med det stora, dystra stadshotellet och de små, muntra grönsakshandlarna och kommer in bland andra hus. Låga, sneda och hukande sluter de sig och kramar om flanörerna i de vindlande stenlagda gränderna. Solen står allt lägre, en herre med hatt knäpper ett par knappar till i sin rock, en flicka snörvlar till och lindar halsduken ett varv till om halsen. Professor P med välputsade skor och konsumkasse ler och gör honnör och försvinner med raska steg mot biblioteket. Tittar upp och ser toppen av några björkar. Ännu gröna men med vackra, gyllene kanter. Inga moln på himlen skymmer solen ty den står nu så lågt att de lätta molnen kan titta ner på den. Vore inte plånboken tom skulle jag gå en trappa ner vid ån och köpa en bit kladdkaka med grädde på kafeet. I stället fortsätter jag över bron. En buss passerar, full av ointresserade människor med tankarna på annat håll. På väg hem. Cyklister, också på väg hem. Men jag är inte på väg någonstans. Tre luggslitna män sover i en busshållplatskur och en polisbil glider liksom diskret fram och stannar. Två konstaplar kliver ut och yttrar ett myndigt ”hur var det här då?”. Vid uteserveringen sitter en medelålders kvinna och äter en jättelik glass med blåfrusna fingrar. En mamma med fyra barn och en barnvagn dirigerar högljutt hela sin motvilliga bataljon i riktning mot tokbaksaffären. Jag går gatan upp och vill inget hellre än att ta ett varv till, för det är så skönt att bara titta, det är så skönt i slutet av allting, i slutet av sommaren då hösten definitivt gjort sig påmind. Men mina fötter värker. |
[Skrivet och fotograferat i slutet av september 2005. Omskrivet och publicerat på blogg.se den 15 augusti 2006.]
En morgon
Klockan är kvart över sex. Ett tunnelbanetåg dunkar någonstans under huset och mobiltelefonens inbyggda väckarklocka har just plågat mina sinnen till ett vaket men svidande och obehagligt tillstånd. Tittar i taket. Det är vitt, tomt, slätt och intetsägande. Suckar och häver mig ur sängen och tassar bort till toaletten. Jag är ensam i lägenheten, som består av tio ytterligt opersonligt inredda rum och ett kök. Betraktar mitt glåmiga ansikte i spegeln och konstaterar att jag borde raka mig. Tar på kläderna. Tar väskan och paraplyet, låser dörren och går ner för trapporna. Ute öser regnet. Krånglar en stund med paraplyet utanför dörren och känner hur regnet blöter igenom tröjan. Börjar gå. Möter andra människor som liksom jag får kämpa för att paraplyet inte med ett flappande ljud ska vända sig ut och in och bli obrukbart eller helt enkelt blåsa bort.
En taxi stänker upp vatten på trottoaren och blöter ner en mycket liten hund med en ung, ilsket svärjande matte. Går in under tak, skakar av paraplyet och fäller ihop det. Traskar hastigt vidare in, lägger ifrån mig paraplyet, kastar omrking mig några hastiga hälsningsfraser och tar en mugg het choklad ur kaffeautomaten. Frukost. Tåget går om fyra minuter. Går lugnt ned för trapporna men spiller ändå chokladen över händerna och får akta mig för att inte spilla ner byxorna. Vagn tre, plats tjugofyra. Där borta. Kliver in trettio sekunder innan avgångstid och hittar min plats svårt belamrad med attiraljer såsom mp3-spelare, filofax, penna, väska...
"Ursäkta, det där är min plats...". "Javisst, jag ska bara...". Rafsande med prylar. Tappande av prylar. Fumlande. Trängsel. Varför skulle jag insistera på att få min plats? Tåget är ju knappt halvfullt? Suck. Känner mig dum. Tränger mig på. Sätter mig. Visar biljetten för den som vill se den och somnar halvvägs till Södertälje. Vaknar i Norrköping av att tåget just ska stanna. Går sömndrucket av. Tio minuter till nästa tåg. Väntar tålmodigt i blåsten och under de hotande molnen. Äntrar tåget och åker hem.
Det var allt för idag.
En taxi stänker upp vatten på trottoaren och blöter ner en mycket liten hund med en ung, ilsket svärjande matte. Går in under tak, skakar av paraplyet och fäller ihop det. Traskar hastigt vidare in, lägger ifrån mig paraplyet, kastar omrking mig några hastiga hälsningsfraser och tar en mugg het choklad ur kaffeautomaten. Frukost. Tåget går om fyra minuter. Går lugnt ned för trapporna men spiller ändå chokladen över händerna och får akta mig för att inte spilla ner byxorna. Vagn tre, plats tjugofyra. Där borta. Kliver in trettio sekunder innan avgångstid och hittar min plats svårt belamrad med attiraljer såsom mp3-spelare, filofax, penna, väska...
"Ursäkta, det där är min plats...". "Javisst, jag ska bara...". Rafsande med prylar. Tappande av prylar. Fumlande. Trängsel. Varför skulle jag insistera på att få min plats? Tåget är ju knappt halvfullt? Suck. Känner mig dum. Tränger mig på. Sätter mig. Visar biljetten för den som vill se den och somnar halvvägs till Södertälje. Vaknar i Norrköping av att tåget just ska stanna. Går sömndrucket av. Tio minuter till nästa tåg. Väntar tålmodigt i blåsten och under de hotande molnen. Äntrar tåget och åker hem.
Det var allt för idag.