wicke

Det är en vardag, vilken som helst, men klockan råkar vara halv ett på natten och far och son sitter i bilen, för de har varit och hälsat på mamma på sjukhuset. Mamma har legat på sjukhuset ganska länge och när hon kommer därifrån, faktiskt kommer hon att komma därifrån - det vet man nu, är inget sig likt mer. Allt är för övrigt redan förändrat. Inget ska mer bli som det var förut.

Far och son är på väg hem genom natten. Sonen ser ut genom fönstret. Han är trött och tankarna flyger i huvudet men han ser ut genom fönstret och betraktar natten utanför, han tycker om det. Det känns tryggt i bilen fast han är mörkrädd och aldrig skulle ge sig ut ens hemma i trädgården i mörkret. Det lyser från några enstaka hus, i de flesta fönster är det däremot släckt och folk sover. Pappan tycker inte om att lyssna på radio eller musik när han kör men däremot tycker han om att köra bil. Det är tyst i bilen. Ingen säger något. Men bilen är full av tankar, hopp, förundran och frågor. Några rådjur på en åker, snart är det höst och rådjuren är inte lätta att se i mörkret, men sonen ser med sina friska ögon.

Vägen blir till motorväg. Stora Staden, i sonens och även i pappans ögon, nalkas. Gulorange belysning lyser upp vägen. Betong, skyltar. En nattöppen hamburgerrestaurang lyser med sina stora skyltar. Sonen tittar länge efter skyltarna. Pappan ser detta och frågar "Är du hungrig?".

"Nej..." blir det tveksamma svaret. Pappan tittar några sekunder. "Är du säker på det?". "Jaaa..."... pappan suckar och kör vidare. Det är fortfarande tyst i bilen. Stämningen är fortfarande densamma, men sonens ögon ser inte samma saker som nyss. Fler bilar. Möten. Mer betong och utplanterade växter som kämpar mot föroreningar i en miljö där inga växter kan trivas. En polisbil susar fram med påslagna blåljus och kastar blixtrande blå strålar ut i den sjukliga gula belysningen. Avfarter, avlägsna och mindre avlägsna hus, betong, andra bilar - allt susar förbi bilen som för en stund verkar stå stilla.

Den Stora Staden läggs bakom bilen, det blir mörkare och vägen mindre. En TV-mast står på ett gärde och skickar från sin topp ut långa svepande ljusstrålar i natten. Sonen tittar upp genom vindrutan. Stjärnor och svepande ljusstrålar som nödsignaler skickade från en förtvivlad tentakel ut i en tom, kall och obarmhärtig rymd. Stjärnorna skulle alltid fascinera sonen. Han skulle senare kunna stå i timtal och se på dem i mörkret, utan att veta hur lång tid som passerade. Och han skulle alltid få tårade ögon av tanken på hur oerhört obetydlig en varelse på denna minimala himlakropp egentligen är sett i proportion till allt där ute, allt obegripligt ovanför och bortom. Tårade ögon tills han till slut inte orkade titta längre.

Hemma i natten i ett tyst, öde och sovande hus. Trött, trötta, men inte redo att sova. "Du, pappa..." säger sonen en aning eftertänksamt, "jag var nog hungrig ändå...". Pappa lagar varm choklad och smörgåsar och man pratar något lite. Läser i en tidning. Sedan orkar inte sonen vara uppe längre utan går och lägger sig, ensam i sängen, ensam med förtvivlan, frågor och tankar. Måste försöka somna, för det är bara torsdag ännu och skola imorgon. Igen. I köket sitter pappan med sin tidning och en pennstump. Löser korsord, ensam, ensam med förvivlan, frågor och tankar. Det är inte riktigt lika roligt att lösa korsord utan mamma. Men mamma kommer snart hem. Ska hon kunna lösa korsord tillsammans med pappa då?

Inget ska mer bli som det var förut.

I flera dagar har jag haft lust men inte förmåga att skriva något. Jag har lidit av något slags skrivimpotens, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag är ganska säker på att jag inte nu heller har förmågan att uttrycka precis det jag vill ha uttryckt nu. Skulle jag skriva något om vad jag ville så skulle det bara kännas krystat (ha-ha-ha, uttryckt-krystat, mycket humoristiskt). Så jag skiter (...) väl i det för stunden.

I stället kan jag konstatera att det är dags att packa ihop och försvinna. Nu igen. Senast jag flyttade var i februari, och gången dessförinnan i januari året innan. Väl så, det finns ingen anledning att stanna här längre även om jag måste säga att jag trivs här - men att stanna vore som att ha bott kvar i hemstaden efter studenten, då alla andra flyr mot andra mål. Det skulle kort sagt bli förbannat ensamt. Och det är värdelöst att känna sig ensam (vilket jag så här inom parentes skrivet gör för det mesta ändå, men det lämnar vi därhän just nu...). Lägenheten är uppsagd till den 1 oktober men eftersom det råkar vara en söndag och jag på måndagen den 2 ska befinna mig i Göteborg sker utflyttningen redan på fredagen den 29. Det är dags att börja packa.

2006 har varit något mindre konstigt än 2005 och dessutom ett f-n så mycket mer uthärdligt år men ändå är det något som känns märkligt utan att jag för den skull kan sätta fingret på det. Fort har det gått. Fortare än blixten och det kommer nog inte att gå långsammare de månader av året som återstår heller. Två av dessa, oktober och november, ska tillbringas på först SJ AB och sedan Green Cargo i Göteborg. Återstående tid - ja, det har jag ingen aning om. Mitt bohag flyttar jag hem till föräldrarna tills vidare. Min anställning i Stockholm är kvar till sista december. Det är vad jag vet. Fredagen den 1 december är det definitivt exit Mjölby. Kanske och förhoppningsvis har jag vid det laget skaffat mig en sysselsättning för framtiden - burr, framtiden - och kanske vet jag då också vad jag gör nästa år. Det har jag ingen aning om nu. Var ska jag bo? Jobba? Jag vet bara på ett ungefär vad jag sannolikt kommer att jobba med, men...

Ja - mycket är det nu, köpa mjölk på tisdag och gå ut med soporna på torsdag...