wicke

Har ont i nacken. Tittar på ett underhållningsprogram på TV, i varje fall tror jag att det är ett underhållningsprogram, utan att det för den skull är ett jäkla dugg underhållande. Bingo Royale heter det visst. Dess enda möjliga fördel är att det är på ettan, så det inte är några reklamavbrott, men frågan är om det verkligen är en fördel. Programmet skulle tjäna på lite reklam instucket då och då. Jag må vara en humorbefriad, torr och insnöad varelse men jag ser verkligen ingen vits alls med programmet. Det är inte roligt. Det är inte irriterande. Det är inte trevligt. Det är bara intetsägande. Fruktansvärt intetsägande.

Jag känner mig lite sur och småbitter. Dels beror det på att jag varit våldsamt magsjuk ett par dar och att jag nu har fruktansvärt ont i nacken efter att ha tillbringat för mycket tid sovandes i nån knepig ställning. Så jag har inte riktigt energi och ork till att känna mig positiv. Men när jag ser mig omkring ser jag ingen större anledning till att känna mig så jävla glad. Och för övrigt ska man inte börja en mening med "men". Eller "Och - eller "Eller". Sägs det. Men skit i det. Skit i det mesta. Skit i att läsa också - jag spyr bara en massa galla över min egen tillvaro och det är knappast upplyftande ändå. Spydde galla rent praktiskt gjorde jag i förrgår och det var inte så trevligt. By the way.

När jag kommer hem från jobbet har jag gjort en insats för dagen. Jag tycker om mitt jobb. Jag gör något som är till nytta för andra. Men det är ju skönt att komma hem också, vila och få en stund för sig själv. Njuta i hemmet. Tyst och lugn och ro.

Så fan heller.

Visst. Sova är skönt, ta det lugnt och vila måste man. Särskilt jag. Jag tror jag har ett stort behov av det för jag fattar inte hur en del människor orkar göra så mycket som de faktiskt gör. Det övergår mitt förstånd. Jag fixar det bara inte när det kommer till en viss gräns. Det får mig att må dåligt, det får mig att känna ångest och att jag inte kan stå ut mer. Jag klarar det kort sagt inte. Gått in i väggen har jag nog egentligen redan gjort en gång också. Nåväl, så vila behöver jag.

Men sen då? Jobbet jag har tycker jag om och det är meningsfullt - men fritid måste man också ha. Och vad händer på fritiden? Hänger jag med vänner? Går ut om kvällarna? Gör konstruktiva saker i ett garage, målar, sjunger, läser böcker, utbildar mig, klappar på en mjuk katt? Nej. Jag bara sitter och inte orkar. Nu tappade jag tråden också, så jag skiter i det här. Går och lägger mig. Ingen läser ändå det här, hoppas jag nästan för en gångs skull.

Skit.

Det är lönehelg och lördagkväll. Klockan är runt midnatt och de lurviga eller rakade svingas flitigt på många håll i landet. Jag undrar just hur många nästippar som är vita av pulver, hur många ungdomar som får åka till sjukhuset med över två promille i blodet, hur många våldtäkter som i tysthet begås, hur många slagsmål som pågår, hur många vildsinta vrål som skallar just i detta nu. Jag undrar hur många som är berusat vanvettigt lyckliga eller deprimerade, avtända eller påtända, nedstämda eller uppspelta, hur många drömmar som går i kras eller uppfylls, hur många rattfyllon som kör utan att åka dit, hur många barn som gråter sig till sömns och hur många föräldrar som är redlöst fulla.

Det är inte det att jag inte unnar folk att komma ut och ha roligt, det är bara det att jag undrar.

Jag undrar hur många som sitter hemma och inte har någon att gå ut med, hur många som sitter hemma och tynar bort vid TVn, hur många som önskar att de vore fulla, hur många som inte fick någon lön den här månaden heller, hur många som väntar på att någon ska komma hem, hur många som skriver ett självmordsbrev, hur många som gått och lagt sig tidigt, hur många som bara läser en bok, hur många som gråter sig till sömns, hur många som kokar en kopp te och hur många som samtalar med sin bästa vän vid köksbordet.

Det är inte det att jag inte unnar folk att sitta hemma och ta det lugnt, det är bara det att jag undrar.

Ett gäng killar gick på krogen och hade det roligt som så många andra killgäng, men de hade bestämt sig för att göra något och de lyckades i sitt uppsåt. Kvällens drinkar och danser slutade med en våldtagen ung flicka och sex grabbar med en mörk hemlighet de i smyg var stolta över. Häftigt, upphetsande och knappast anmält till polisen. Nästa gång och nästa flicka får kanske finna att killgänget utökats med ett par killar till. Men det gör ingen skillnad ändå. En kvinna i yngre medelåldern var på fest hos några goda vänner. Satte sig i bilen och körde hem. Lindrigt nykter. Obetänksamt, bekvämt, livsfarligt, men det som ingen vet om har ingen ont av. Nästa gång kanske bilen råkar hamna i diket eller köra in i en lyktstolpe eller kanske någon onykter ungdom på väg hem till sin pojk- eller flickvän. Men det är ju sånt som kan hända den bäste.

Om det nu är så. Men det kan man ju tänka sig att det är.

En kvinna i sina bästa år som många kvällar förut gråtit och varit ensammast i världen gör slag i saken som så många andra före henne gjort och överdoserar sömnmedel för att inte behöva gråta fler kvällar. Hon tar inte i, för hon är en försiktig natur och har aldrig någonsin vågat ta för sig, och vaknar mot sin vilja nästa förmiddag med yrsel och illamående. Tragiskt och deprimerande men inget som omgivningen behöver reflektera över. Nästa gång kanske kvinnan tar tre tabletter till. Men det gör ingen skillnad. För hon var faktiskt ensammast i världen.

Om det nu händer. Men det kan man ju tänka sig att det gör.

Det är människor vi träffar på stan. Det är människor som är ilskna på kassörskan på ICA, som ber om ursäkt för att de finns, som är artiga och håller upp dörren, som är mammas bästa pojke, som kastar papper på gatan, som skäller över dagens ungdom, som går i kyrkan, som dyrkar satan, som i hemlighet beundrar Carl Bildt, som jobbar övertid igen, som inte jobbar.

Av tusen människor vi möter under vår livstid möter vi tusen människor som gör olika saker en lördagskväll. Ändå är alla människor väldigt lika. Behoven är likvärdiga. Intressena grundläggande. Men alla handskas med dem utifrån olika förutsättningar och perspektiv. I många fall är oavsett hur lördagkvällen förflutit söndagförmiddagens plågade fråga: Varför?

Vi hetsar varandra för att vi måste och inte vet något annat och det tar sig uttryck i extrema yttringar hos en del människor. Tvåhundrafemtio av tusen? Åt det ena eller andra hållet. Vi kämpar för att hänga med, vi hänger bara med, vi älskar att hänga med eller vi kan inte annat än att hänga med. På det viset är vi faktiskt olika. Trots våra likvärdiga behov.

Jag hatar den förbannade helghetsen.