Något om tiden
Vädret var som gjort för dagen. Mörka moln och enstaka regnstänk men ett gult skärande solsken mellan sprickor i molnen som gjorde att den regnvåta asfalten och de regnvåta plattorna till markbeläggning speglade ljuset och gav en märklig stämning i staden. Han gav sig utanför dörren strax efter lunch eftersom han tröttnat på att sitta sysslolös. Skulle hämta biljetter och kanske köpa något i affären. Han promenerade genom parken och mötte en gammal dam med en hund som var så gammal att den borde ha kunnat bevittna jesu korsfästelse, om man räknat om dess ålder till människoår. Det var det enda. Något löv singlade ner på gräset, någon fågel flög hastigt mellan grenarna och någon bil for förbi ute på gatan.
Det var en luguber dag. Det var naturligtvis höst. Han tänkte att det i stort sett kunnat se likadant ut i parken för tio år sedan, femton, tjugo, kanske trettio. En annan tant, kanske samma hund fast med annan matte, så gammal var alltså hunden, kanske något annat träd i stället för det synbarligen nyplanterade i hörnet, andra bilar som skymtat på parkeringen, en annan papperskorg och kanske något annat klistermärke på lyktstolpen, eller kanske inget alls. Men i det stora hela - något nedsinglande löv, någon hastigt flygande fågel och så egentligen inget mer än en tom park en lördagmiddag i november. Han saktade in steget och stannade. Var det verkligen nutid? Han satte sig på parkbänken för att vidareutveckla resonemanget inför sig själv, det fanns ju ingen annan där.
Han blundade kort och försökte flytta sig tillbaka i tiden tio år. Slog upp ögonen och såg sig omkring. Utanför parken skulle människor vara yngre eller inte finnas till, utanför parken skulle reklamskyltar och skräp se annorlunda ut, utanför parken skulle man tala om andra saker, utanför parken skulle bilarna vara andra eller äldre och inne i parken skulle brädorna på parkbänkarna inte vara anfrätta av alger och mögel. Det skulle kunna vara så att mannen på parkbänken också var tio år yngre. Han satt stilla en stund och betraktade de mörka och fuktiga trädstammarna och de nästan helt kala grenarna i träden, de bruna och slafsiga löven, i olika stadier av förruttnelse, som samlats på gräsmattor och gångar, sina egna ben och fötter och suckade djupt.
Man skulle kunna filosofera i en evighet - om varför bilarna måste se annorlunda ut, om varför människor måste tala om andra saker, om varför reklamen måste basunera ut nya säljande slogans. Om vår skapade tids gång. I parken flyger en fågel hastigt av och an mellan trädens grenar. Det skulle inte kunna vara samma fågel som för trettio eller femtio år sedan ty så gammal blir inte en fågel, men någon skillnad skulle man inte kunna se. Fågeln samlar likadan mat för likadana behov på samma vis som förut. Och den ser ut att trots avgaser och andra ting såsom växande husbebyggelse och högt oljud som stör dess naturliga miljö trivas i högönsklig välmåga ändå. Men människan har ett naturligt eller om man så vill onaturligt behov av ständig omväxling. Vad ska det vara bra för?
Han hade kunnat sitta kvar i parken länge, och han hoppades nästan, att han då han kom ut på gatan igen förflyttats tio år tillbaka i tiden. Det hade varit intressant. Men han suckade, reste sig och gick för att göra det han skulle. Imorgon vore det nämligen för sent.
Det var en luguber dag. Det var naturligtvis höst. Han tänkte att det i stort sett kunnat se likadant ut i parken för tio år sedan, femton, tjugo, kanske trettio. En annan tant, kanske samma hund fast med annan matte, så gammal var alltså hunden, kanske något annat träd i stället för det synbarligen nyplanterade i hörnet, andra bilar som skymtat på parkeringen, en annan papperskorg och kanske något annat klistermärke på lyktstolpen, eller kanske inget alls. Men i det stora hela - något nedsinglande löv, någon hastigt flygande fågel och så egentligen inget mer än en tom park en lördagmiddag i november. Han saktade in steget och stannade. Var det verkligen nutid? Han satte sig på parkbänken för att vidareutveckla resonemanget inför sig själv, det fanns ju ingen annan där.
Han blundade kort och försökte flytta sig tillbaka i tiden tio år. Slog upp ögonen och såg sig omkring. Utanför parken skulle människor vara yngre eller inte finnas till, utanför parken skulle reklamskyltar och skräp se annorlunda ut, utanför parken skulle man tala om andra saker, utanför parken skulle bilarna vara andra eller äldre och inne i parken skulle brädorna på parkbänkarna inte vara anfrätta av alger och mögel. Det skulle kunna vara så att mannen på parkbänken också var tio år yngre. Han satt stilla en stund och betraktade de mörka och fuktiga trädstammarna och de nästan helt kala grenarna i träden, de bruna och slafsiga löven, i olika stadier av förruttnelse, som samlats på gräsmattor och gångar, sina egna ben och fötter och suckade djupt.
Man skulle kunna filosofera i en evighet - om varför bilarna måste se annorlunda ut, om varför människor måste tala om andra saker, om varför reklamen måste basunera ut nya säljande slogans. Om vår skapade tids gång. I parken flyger en fågel hastigt av och an mellan trädens grenar. Det skulle inte kunna vara samma fågel som för trettio eller femtio år sedan ty så gammal blir inte en fågel, men någon skillnad skulle man inte kunna se. Fågeln samlar likadan mat för likadana behov på samma vis som förut. Och den ser ut att trots avgaser och andra ting såsom växande husbebyggelse och högt oljud som stör dess naturliga miljö trivas i högönsklig välmåga ändå. Men människan har ett naturligt eller om man så vill onaturligt behov av ständig omväxling. Vad ska det vara bra för?
Han hade kunnat sitta kvar i parken länge, och han hoppades nästan, att han då han kom ut på gatan igen förflyttats tio år tillbaka i tiden. Det hade varit intressant. Men han suckade, reste sig och gick för att göra det han skulle. Imorgon vore det nämligen för sent.