Tristess
En vattentom, fyrkantig glasvas på ett lågt och relativt elegant soffbord i mörkt träfanér. Ett fång gula tulpaner som sugit ur sista vattendroppen ur vasen och som nu likt en uttorkad drinkare slött och livlöst, visset, hänger ut över vasens kanter och nuddar vid bordsytan. Det är lite kallt på golvet. Stillsamt. Den stålgrå himlen utanför, genomlyst av ljuset från en planet som i den här stämningen nästan tycks vara kall, bidrar till att ljuset genom fönstren mot balkongen blir kallt, sakligt, stramt och nästan allvarligt.
Det är januari. Tulpansäsongen i affärerna har just kommit igång ordentligt. I en annan del av landet än den ovan beskrivna kantas gatorna och trottoarerna av smuts och salthaltigt, gråsvart grus som spritts ut i fåfänga försök att bekämpa vinterns halka. Avgaserna har också gjort sitt till för att ge gatubeläggningen sitt grå skimmer. Det är inte nutid; det är forntid. Mycket sent sjuttiotal; forntid för vissa, i vissa andras färska minne. På gatan bakom ryggen trafik, inte så tät som den kan vara. Klockan är bara fjorton och lite till, folk dväljs ännu på sina arbetsplatser. En smal och smutsig strimma av hopsjunken och isig snö ligger kvar och försöker smälta i rännstenen. En fabriksny Volvo 244 med mörkbrun inredning sprider något mer avgaser innan den parkeras och dess ägare försvinner in i en portuppgång.
Åter till nutiden. Snart forntid för de allra flesta; i vissa andras reella och omedelbara uppfattning. Tulpanvasen. Tristessen. Den är det mest tidlösa som finns. Jag önskar att jag var kropp att befolka tristessen med varelser som kunde vidareutveckla den, påverkas av den och dela med sig av den. Tills den dag jag eventuellt kommer i åtnjutande av den förmågan får jag själv koncentrera mig på att uppleva tristessen som den är utan dessa figurer.
Tristessen är skön. Om man kan läsa en god bok mitt i den.
Det är januari. Tulpansäsongen i affärerna har just kommit igång ordentligt. I en annan del av landet än den ovan beskrivna kantas gatorna och trottoarerna av smuts och salthaltigt, gråsvart grus som spritts ut i fåfänga försök att bekämpa vinterns halka. Avgaserna har också gjort sitt till för att ge gatubeläggningen sitt grå skimmer. Det är inte nutid; det är forntid. Mycket sent sjuttiotal; forntid för vissa, i vissa andras färska minne. På gatan bakom ryggen trafik, inte så tät som den kan vara. Klockan är bara fjorton och lite till, folk dväljs ännu på sina arbetsplatser. En smal och smutsig strimma av hopsjunken och isig snö ligger kvar och försöker smälta i rännstenen. En fabriksny Volvo 244 med mörkbrun inredning sprider något mer avgaser innan den parkeras och dess ägare försvinner in i en portuppgång.
Åter till nutiden. Snart forntid för de allra flesta; i vissa andras reella och omedelbara uppfattning. Tulpanvasen. Tristessen. Den är det mest tidlösa som finns. Jag önskar att jag var kropp att befolka tristessen med varelser som kunde vidareutveckla den, påverkas av den och dela med sig av den. Tills den dag jag eventuellt kommer i åtnjutande av den förmågan får jag själv koncentrera mig på att uppleva tristessen som den är utan dessa figurer.
Tristessen är skön. Om man kan läsa en god bok mitt i den.
Fenomen
Det finns trakter och platser som man kan tycka mycket om. Man kan hata, älska eller bara bli nyfiken. Man fascineras av tristess eller livfullhet, av lyx och flärd eller av smuts och synd. Av vackra utsikter eller nerpissade portuppgångar och söndertrasade affischer. Av hövlig butikspersonal eller pårökta gatuflanörer. Det finns en gata i Göteborg som heter Andra Långgatan, ingalunda exotisk eller spektakulär jämfört med andra gator på jorden, men dock en gata späckad med allehanda verksamheter och personligheter. Framförallt finns där intressanta butiker. Antikaffärer med tvivelaktiga antikviteter, klädaffärer med oklädsamma kläder, sexshopar med osexiga leksaker, kyffiga matvaruaffärer och begagnade skivhandlare.
Särskilt den begagnade skivaffären brukar jag besöka emedan man där kan hitta både det man hoppats hitta och det man aldrig tänkt sig att köpa. Detta dessutom till ett ganska facilt pris. Varför ladda ner musik olagligt, när du kan köpa den begagnad? En frågeställning som förvisso inte kan besvaras ordentligt, och jag vill nog inte ta ställning i frågan heller. Dessutom var det inte det jag hade tänkt skriva om. Det bara dök upp, som vanligt. Jag brukar nämligen inte planera för vad jag ska skriva om. Idén om något ämne att skriva om gror i huvudet som ett vilsekommet frö och så börjar jag skriva helt planlöst. Någonstans kommer jag förhoppningsvis till något slags poäng, och det kanske kan vara dags att komma till den nu. Faktiskt.
Vid ett tillfälle då jag besökt skivaffären och ramlade dåliga gatan fram för att ta spårvagnen fvb hemåt, hajade jag plötsligt till. Stannade, backade tre steg och läste. Skrattade för mig själv. Tog fram mobiltelefonens inbyggda kamera - ett för suddiga och felexponerade bilder av hastigt uppkomna motiv utmärkt verktyg. Fotograferade.
En gatuskylt. Seriöst tillverkad på plåt, i föreskriven storlek och med föreskrivna typsnitt och reflexmaterial. "Ta det lite take it easy". Jag kände mig tvungen att fotografera av detta kuriosum någon velat att de som är uppmärksamma nog skulle se i den djungel av inte bara vägmärken och -skyltar som florerar i en någorlunda välförsedd stad. Så ramlade jag vidare hemåt. Någon månad senare besökte jag skivaffären igen, jag hade fått för mig att en skiva med Todd Rundgren nog inte vore så dum i LP-samlingen. Inköpt ihop med en hel del andra skivor avvek jag ånyo mot spårvagnen och letade efter den kufiska skylten igen. Hittade den inte och gick tillbaka en bit längs gatan för att säkerställa att jag inte missat den.
Det hade jag emellertid inte. Skylten var utbytt! "Varning för Gobbetrollet". Ett fenomen av för mig okänd art som tydligen kan framträda här klockan 16-21 Måndag-Fredag, 11-13 Lördag och 11-15 Sön- och helgdagar, om jag inte minns min teoribok från körskolan fel. (Det är mycket möjligt för jag brydde mig aldrig om den så mycket.) Även denna skylt precis lika seriöst och föreskrivet utformad. Nu blev jag brydd och är så fortfarande. Vem låter tillverka skyltar som dessa och sätter upp dem? Är det ett banalt studentspex? Är det någon som försöker förmedla ett intergalaktiskt budskap till de skumma figurer som stryker utanför sexbutikens skyltfönster? Är det vägverkets hemliga humorsektion som här ventilerar sin handläggning?
Ser ni mig på Andra Långgatan i framtiden är det inte porren jag är ute efter. Det är Den Hemlige Gatuskyltaren jag söker.
Särskilt den begagnade skivaffären brukar jag besöka emedan man där kan hitta både det man hoppats hitta och det man aldrig tänkt sig att köpa. Detta dessutom till ett ganska facilt pris. Varför ladda ner musik olagligt, när du kan köpa den begagnad? En frågeställning som förvisso inte kan besvaras ordentligt, och jag vill nog inte ta ställning i frågan heller. Dessutom var det inte det jag hade tänkt skriva om. Det bara dök upp, som vanligt. Jag brukar nämligen inte planera för vad jag ska skriva om. Idén om något ämne att skriva om gror i huvudet som ett vilsekommet frö och så börjar jag skriva helt planlöst. Någonstans kommer jag förhoppningsvis till något slags poäng, och det kanske kan vara dags att komma till den nu. Faktiskt.
Vid ett tillfälle då jag besökt skivaffären och ramlade dåliga gatan fram för att ta spårvagnen fvb hemåt, hajade jag plötsligt till. Stannade, backade tre steg och läste. Skrattade för mig själv. Tog fram mobiltelefonens inbyggda kamera - ett för suddiga och felexponerade bilder av hastigt uppkomna motiv utmärkt verktyg. Fotograferade.
En gatuskylt. Seriöst tillverkad på plåt, i föreskriven storlek och med föreskrivna typsnitt och reflexmaterial. "Ta det lite take it easy". Jag kände mig tvungen att fotografera av detta kuriosum någon velat att de som är uppmärksamma nog skulle se i den djungel av inte bara vägmärken och -skyltar som florerar i en någorlunda välförsedd stad. Så ramlade jag vidare hemåt. Någon månad senare besökte jag skivaffären igen, jag hade fått för mig att en skiva med Todd Rundgren nog inte vore så dum i LP-samlingen. Inköpt ihop med en hel del andra skivor avvek jag ånyo mot spårvagnen och letade efter den kufiska skylten igen. Hittade den inte och gick tillbaka en bit längs gatan för att säkerställa att jag inte missat den.
Det hade jag emellertid inte. Skylten var utbytt! "Varning för Gobbetrollet". Ett fenomen av för mig okänd art som tydligen kan framträda här klockan 16-21 Måndag-Fredag, 11-13 Lördag och 11-15 Sön- och helgdagar, om jag inte minns min teoribok från körskolan fel. (Det är mycket möjligt för jag brydde mig aldrig om den så mycket.) Även denna skylt precis lika seriöst och föreskrivet utformad. Nu blev jag brydd och är så fortfarande. Vem låter tillverka skyltar som dessa och sätter upp dem? Är det ett banalt studentspex? Är det någon som försöker förmedla ett intergalaktiskt budskap till de skumma figurer som stryker utanför sexbutikens skyltfönster? Är det vägverkets hemliga humorsektion som här ventilerar sin handläggning?
Ser ni mig på Andra Långgatan i framtiden är det inte porren jag är ute efter. Det är Den Hemlige Gatuskyltaren jag söker.
Lågpannade individer
Jag tänkte skriva något utvecklat och malande om det är med malmöpolisen, främlingsfientlighet och det där vad det nu var, allt, som just var uppe och vände i tidningarna. Där var poliser som skrikit nåt i stil med "jävla blatte!" och något polisbefäl som i någon övning använt nedsättande namn i något exempel. Niggersson, tror jag mig ha läst. Detta väckte viss journalistisk bestörtning och kombinerades med en rubrik om att utredningarna mot de poliser som uttalat sig nedlagts i brist på... ja, nedlagts, i varje fall.
Det kan räcka så.
Jag behöver inte cyniskt skriva att jag inte är förvånad och att det är typiskt och så vidare. Det finns fler som tycker som jag. Hoppas jag. Det finns idioter i alla läger - inom polisen inte minst. Det som gör mig lite trött är inte att det hoppar grodor, det kan det göra ur allas munnar. Det som gör mig trött är den fabricerade och uppviglande bestörtning som media kräks ur sig. Och att man koncentrerar sig på själva uttalandena - inte på det faktum att någon som är kapabel att haspla ur sig just "blattejävel" i stark affekt också troligen har åsikter, tankar eller värderingar som ligger till grund för uttalandet. Det är nämligen fan så mycket värre.
Det kan räcka så.
Ajö.
Det kan räcka så.
Jag behöver inte cyniskt skriva att jag inte är förvånad och att det är typiskt och så vidare. Det finns fler som tycker som jag. Hoppas jag. Det finns idioter i alla läger - inom polisen inte minst. Det som gör mig lite trött är inte att det hoppar grodor, det kan det göra ur allas munnar. Det som gör mig trött är den fabricerade och uppviglande bestörtning som media kräks ur sig. Och att man koncentrerar sig på själva uttalandena - inte på det faktum att någon som är kapabel att haspla ur sig just "blattejävel" i stark affekt också troligen har åsikter, tankar eller värderingar som ligger till grund för uttalandet. Det är nämligen fan så mycket värre.
Det kan räcka så.
Ajö.