wicke

Det är tjusigt att vara ledig, tycker jag. Det tar några dagar och så börjar jag plötsligt sprudla av vad det nu är jag sprudlar av, något slags verksamhetslusta i varje fall. Det är svårt att ha lust att göra något när man lider av beslutsvånda. Det och det vill jag göra, men om jag gör det så måste jag göra det också, och det är jobbigt, så det där är bättre, men det vill jag ju inte göra egentligen - och när man funderat så långt är det i allmänhet för sent att göra något. Var det Andreas Kleerup som sa "att fundera är att plantera"? Jag har för mig det. Stämde det uttalandet till punkt och pricka, hade jag planterat nog med frön för en hel tomatodling bara den senaste veckan. Kleerup kanske odlar starkare saker istället.

Fast nog ligger det något i det påståendet ändå. En hel del, rentav.

För att undvika att plantera för många tomater utan istället ge mig tillfälle att gå ut och skörda några (bildspråk på hög nivå nu, nästa level förstår jag nog inte själv, men jag tror inte att jag klarar bossen heller, [men med hjälp av Kleerups framtida skörd kanske..?] och det är nog lika bra), skrev jag en lista igår. Hjälp mig, vad skrev jag? Jag menade i varje fall att jag skrev en lista, för att undvika att bara sitta och fundera på vad jag borde ta mig för. En "att göra idag"-lista, kort och gott. På listan skrev jag följande:

SMOK? TJF?
Tabbar
Städa
Bilder
iTunes!
Handla

Av dessa sex punkter är nu tre överstrukna, och tre överförda till nästa dags, dagens, lista. Sex får jag ju aldrig, så det hade jag inte räknat med att klara av ändå. "Tabbar", "Städa" och "iTunes!" blev kvar till dagens lista, till vilken även fogades "blogga!", "morgonrock?" och "T-shirt?". Som det verkar kommer åtminstone "blogga" att inte överföras till morgondagens lista, och det är ju alltid något, men "städa" kommer nog att bli ett stående inslag om jag nu orkar fortsätta med den här listan.

Tabbar gör jag ju en del också förstås, och den punkten kommer att bli rätt långvarig på listan också har jag en känsla av. Inte för att jag är klantig utan snarare för att jag är lat. Jag menar nämligen med detta lakoniska ord att jag borde skriva ut lite tabulatur. Jag försöker lära mig att spela elbas, nämligen. Men min skrivare har inte fungerat på flera år, den står mest på skrivbordet och ger sken av att jag har en fungerande skrivare, och innan jag åtgärdat det kan det nog ta ett tag, om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag. Fast det är klart att det finns ju skrivare på jobbet också. Men den får man ju inte använda till sånt, har jag hört.

Sedär lite tankegångar kring en liten lista på en post it-lapp. Nu ska jag pricka av "blogga" i listan och se, om jag orkar få något annat gjort också. Tjillevippen.

Löpsedlarna för våra dagliga skva... kvällstidningar upptas bland annat av ett alldeles oerhört skandalöst avslöjande; Liza Marklunds bok "Gömda" är inte baserad på en verklig historia eller är åtminstone en så saltad version av verkligheten att den inte borde anses vara verklighetsbaserad, alternativt är den bara uppdiktad sådär i största allmänhet. Jag orkade inte göra mycket mer än att ögna igenom vad det stod skrivet - jag blev först, när jag såg rubriken, lite upprörd. Upprörd över att en sån jävla skitsak kan få ta upp en löpsedel på en av våra största svenska kvällstidningar. Sen blev jag bara så trött på hela saken att jag inte orkade engagera mig närmare. Oavsett vilket av ovanstående som gäller - sant, falskt eller mittemellan - kan jag inte se att grejen är en sån angelägenhet.

En bok av det mer skönlitterära slaget - som väl detta är, jag har inte läst den - är ofta just en uppdiktad historia. Är den verklighetsbaserad så kan där väl nästan omöjligt undvikas att det måste skarvas, målas ut och fogas till och dras ifrån lite här och där för att man ska få ihop en läslig - och säljbar - bok. Hur då detta kan vara så oerhört att man tar upp det på kvällspressens löpsedlar inser jag inte. Antagligen handlade det om något djupare än så. Jag orkade ju inte läsa. Förresten kan man ju tänka på det gamla talesättet "ingen rök utan eld" - det brukar också kunna gälla för böcker och deras innehåll, är min erfarenhet. Det ligger något i det mesta, om man bara letar.

Så såg jag på TV, och nyheterna därstädes. Där var någon socialdemokrat och någon vänsterpartist, som inte utan visst stöd ansåg att man borde bojkotta Israel i Davis Cup (tennis alltså, för er som inte visste det - för mig kunde det lika gärna ha handlat om krocket). Jag kan förstå hur man har tänkt, men samtidigt känns hela tanken på att Sverige ska bojkotta Israel i tennis så oerhört fjantig och respektlös att jag bara stönar av leda. (Att jag själv dessutom sympatiserar med de partier som de här personerna företrädde gör mig ännu mer trött. Tyvärr finns det många skäl att drabbas av trötthet över just socialdemokrater personer inom de mer vänsterorienterade partierna. Varifrån kommer alla pretentiösa, "politiskt korrekta" puckon? Nåväl.)

Jag är ungefär lika insatt i den här problematiken som i äktheten i och kring "Gömda" (och djuplodande och analytisk research är inte min starka sida när det gäller bloggande, inte om jag inte har lust), men såvitt jag kan förstå kommer inte färre människor att dödas, lemlästas eller fara illa för att Sverige bojkottar Israel i tennis. Någon kanske säger att jamen, det är ju en markering om att så gör man bara inte, och varje engagemang i saken är bättre än inget. Det är kanske rätt tänkt, men samtidigt drar det resonemanget ofelbart ett löjets skimmer över sig. Tycker jag.

Om jag läst min historia rätt, det är inte alls säkert så tillrättavisa mig gärna, så är Israel en jämförelsevis mycket modern skapelse. Ett land skapat som en stat för de judar som fanns i regionen, och ett land skapat med pekpinnar eller kanske snarare förslag utifrån. FN, till exempel. Och i princip bråkar man om, att man skapat en judisk stat och därmed utestängt, flyttat eller så att säga kört över de människor som sedan århundaden bebott denna region. I regionen har varit oroligt, mer eller mindre, sedan urminnes tider, men alltsedan Israel utnämndes till en självständig stat 1948 har stridigheterna pågått mer eller mindre jämt och ständigt.

Det är nog lätt att se Israel som den "onda" parten i den pågående konflikten - landet som blev en cancersvulst i regionen, ungefär - men det är kanske att göra det för enkelt för sig. Tänk nu efter! Det bildas en stat. Folk drivs på flykten eller tvingas inordna sig efter andras regler och lagar på ett sätt de inte kan acceptera. Detta föder, inte helt förvånande, hat eller åtminstone irritation hos de som känner sig åsidosatta. Staten bildas å andra sidan bland annat av människor som känt sig åsidosatta sedan länge. Här har vi en konflikt, gammal och pyrande som en glödeld i väntan på syre och bränsle, som får sin första puff från blåsbälgen.

Ett barn växer upp, och präglas av sin omgivning. En svensk flicka i en medelklassfamilj i en mellansvensk stad växer upp, med värderingar hos omgivningen, attityder och en uppfostran som bidrar till att forma henne till den hon är som vuxen. Tänk dig då en flicka i Israel som växer upp under relativt likvärdiga förhållanden. Jag har aldrig varit i Israel, men jag kan tänka mig att där finns värderingar om till exempel palestinier. En attityd, mer eller mindre uttalad. Kanske inte hos alla människor i Israel, men hos tillräckligt många för att en liten flicka ska uppfatta den och kanske bli en del av den. En flicka - eller för den delen pojke, det spelar ingen större roll - i Palestina växer upp på samma sätt och får ta del av sin omgivnings värderingar och attityder.

Alla som växer upp behandlar inte den information de fått till sig under sin uppväxt på samma sätt - vi är ju olika som människor, och tänker olika - men mer eller mindre av sina åsikter och attityder har man nog med sig från sin barndom, sin uppväxt, sina vänner, skulle jag tro. Och detta gör att åsikter och attityder blir djupt rotade. I generation efter generation. Kanske i eviga tider. De som aktivt utför våldsdåd i den här regionen idag var inte med om de stridigheter som utspelade sig på 1940- och 50-talen, men de vet mycket väl på vilken sida de står, bara för att det är så. Detta gör det lite svårt att ta ställning för eller emot. Kanske kan man anse att den ena sidan är mer humanistisk än den andra, eller att någon ursprungligen har mer eller mindre rätt i sak, men frågan är ju om det i slutändan spelar någon roll. Så länge människor skadar varandra, så länge det pågår ett krig och det finns ett pyrande hat mellan människor, så kan inskränkta människor i omvärlden - västvärlden, kanske är mer på pricken - inte påverka mer än högst marginellt om de så väljer att bojkotta, protestera på gator och torg eller skriva ilskna debattinlägg. Eller vad det nu må vara som kan kännas meningsfullt och värt att engagera sig i.

Sett ur perspektivet att det dödas massor av relativt oskyldiga människor dagligen i denna konflikt och förresten i andra konflikter världen över, är det enbart jävligt beklämmande att komma och prata om bojkott. Man drar ett löjets skimmer över hela problematiken. Jag anser det respektlöst mot de människor som far så illa som de gör. Utan att egentligen ha valt det själva.

Men vad man istället ska göra åt problemet har jag ingen aning - eller någon bestämd åsikt - om. Tyvärr.

Jag kan ännu minnas hur det smakade att få en matsked flytande alvedon i munnen. Denna söta och ganska speciella smak har etsat sig fast i mitt minne och kommer antagligen alltid att finnas där. Kall, söt. Kombinerat med tröst och en önskan om tillfrisknande. Det var ganska skönt att vara förkyld när man var liten, om jag får tala av egen erfarenhet. Man behövde inget göra, bara slöa och sova. Så fick man alltså flytande alvedon och tröst om febern kändes för tryckande. 

Så det var inte så dumt. Jag vet inte om jag var förkyld särskilt ofta, men mitt huvud innehåller en hel del förkylningsminnen från tidiga år, och jag har alltid haft lätt för att bli snuvig, så jag antar att det hände lite då och då att jag var sjuk.  Det kan vara skönt att ha lite feber och vara lite yr, för man får ett helt annat och liksom nerskruvat tempo som kan få en att få för sig att göra andra saker än man annars gör. Sätta sig mitt i trappen för att läsa för att man blev för yr för att gå upp och sätta sig i soffan. Eller egentligen vad som helst.

Men nu när det har växts upp och flyttats hemifrån är det inte lika roligt att bli sjuk. Jag har för det första ingen flytande alvedon hemma (existerar det ens idag?) och ingen kan ge mig den och trösta heller. Man kan slöa och sova, men det är liksom inte lika roligt om det inte finns nån där, nån närvaro bara, från nån annan i huset. Nu är jag inte särskilt ofta förkyld längre, men när jag tidigare idag vaknade med halsont och lätt yrsel var det inte den behagliga insikten att jag skulle kunna få vara hemma och ha det gott som jag alltid fick som liten som infann sig. Snarare kändes det inte alls särskilt lockande att göra nåt annat än att bara somna om igen.

Jag borde gå och köpa flytande alvedon (om det nu finns) och en snuttefilt. Godnatt.

Jag fick en plötslig längtan efter att kunna sjunga. Jag vet inte varför det kom över mig så plötsligt, men det överväldigade mig. Just nu. Mitt i natten.

Det är bara synd att jag låter så illa.