wicke

Det blir inte ofta att jag skriver nu - på dagen två månader sedan, noterar jag. Känner jag att jag inte har något att skriva eller säga så kan jag inte heller få ur mig något. Det är en av många anledningar till att jag aldrig skulle kunna bli författare. Blogg är bekvämt. Kravlöst. Och ganska diffust, men det är väl som med allt annat, det blir vad man gör det till. För övrigt borde jag gå och lägga mig, men jag har inte riktigt sinnesro. Jag gör ett tappert försök att få ur mig något här istället, precis som jag i blindo gjort hela året hittills.

Jag har inte känt för att skriva något på länge, det har bara inte blivit något av. Liksom tomt, utan åsikt, utan iakttagelser, utan reflektioner. Kanske har det hänt för mycket för att min hjärna skulle ha kunnat hänga med? Overksam har jag förvisso inte varit. Det är några månader för tidigt för att summera året redan nu, obestridligen, men det jag tänkte för mig själv vid nyår har verkligen besannats. Nyårslöften är jag inte mycket för, men något tänker man ju allt som oftast, och gripen av något slags stundens allvar och dock något framåtblickande tänkte jag "2009 kan nog bli ett väldigt intressant år, bra eller dåligt, men intressant."

Så sant, fastän inget väldigt anmärkningsvärt hänt - det gör det ju sällan, det vi tycker är så förbannat anmärkningsvärt eller intressant hit eller dit är oftast väldigt banalt, det beror bara på hur man väljer att betrakta det - har det hänt mycket som inte hänt mig innan och en del som jag inte trodde skulle hända heller. I ett tempo som varit lite väl högt för att tröga jag skulle kunnat hänga med alltid. Följ strömmen så blir det som det blir - och som det blev?

Jag har ett tag intensivt känt att jag behöver en stunds eftertanke. Men jag får inte riktigt ro till det. Inte tid heller för den delen, det är ju alltid något som ska, som måste, göras. Jag misstänker att jag inte är ensam om problemet; tid till eftertanke behövs, men tiden finns inte. Även om man skulle kunna ta sig tid är det ibland väldigt klurigt att lista ut när man egentligen tänkt färdigt. Har jag tänkt fördigt nu, ska jag klampa på, eller ska jag tänka lite till? Att göra som det faller en in, är inte lätt när det liksom inte faller in något. Fallerallan lej?

Av ovanstående bubbel drar jag plötsligt slutsatsen att jag faktiskt verkligen behöver lite tid för mig själv. Jag verkar ju inte veta varken ut eller in. Sagt och gjort, jag sticker utomlands några dar. Själv. Kanske jag får annat att tänka på då. Det ska bli skönt att få ta in intryck nånstans där man tycker om att vara, men inte brukar vistas, och slippa ta hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna in- eller anfall.

Så det gör jag nu, lilla du.