wicke

Jag skulle kunna berätta många historier. Historier om människor jag känner, inte känner eller som rentav inte existerar. Det är inte så svårt att komma på en inledning till en berättelse eller kanske ett ämne för en berättelse. Det kan räcka med att fundera över några ord man hört växlas på valfri plats i tillvaron eller att iaktta någons beteende i en kassakö. Jag skulle också kunna berätta om hur jag själv tänker, om hur mina vänner troligen tänker eller om påhittade människors tankar. Det är inte så svårt att utifrån beteenden, ord och kroppsspråk dra slutsatser om vad som försiggår i människors huvuden.

Jag vet inte om det skulle bli intressanta berättelser, om jag berättade dem. Jag skulle antagligen berätta dem bättre skriftligt än muntligt, men det säger egentligen inte så mycket. Vad vore där att berätta? Människor är intressanta djur. Människor har för sig många olika saker och tror, tycker och tänker på många olika vis och varje människa är en unik kombination av tankar och åsikter. Detta vet vi. Detta har vi hört. Detta skiter vi också gärna i, för det blir för komplicerat för oss att hålla reda på flera miljarder människor, så vi nöjer oss med att turkar har krokig näsa och att alla pensionärer ser på bingolotto. Är detta värt att berätta? En berättelse blir lätt en fråga om att konstatera att en händelse lett till en följdverkning som resulterat i något, och så vidare i oändliga kedjor, för det är så tillvaron ser ut. Person A gjorde X, vilket ledde till Y, som gav upphov till att Z halkade på ett bananskal, etcetera.

Jag skulle kunna berätta att jag ätit något dåligt, så att jag fick magknip. Det finns många som i form av hastigt skriven text berättar dylikt. Jag undrar alltid då jag läser något sådant, varför man underlåter sig till att presentera banaliteter för allmänheten som om de vore något intressant. Jag kommer gärna till slutsatsen att man vill markera att man går, står, skiter och pissar precis som de människor man vill efterlikna. Vad är poängen med detta? Jag ska be att få citera ett litet stycke jag ramlade över för en tid sedan.

"Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv."
Ur dikten "Jag tror på den ensamma människan", diktsamlingen "Färjesång", Gunnar Ekelöf 1941

Jag skulle kunna berätta så mycket, men jag förmår inte, med min tid och mitt intellekt, att hålla i den röda tråd som måste genomsyra en berättelse för att den ska bli begriplig och givande för den som läser, eller kanske inte minst, för den som skriver. Jag skulle kunna påbörja berättelsen om den unge mannen i trenchcoat, blanka skor och en Lucky Strike mellan läpparna, stillsamt och en smula tomt promenerande något vid sidan av resten av verkligheten en duggregnig och ganska kall oktoberdag. Om inte blott att denne unge man går sin promenad, eller krasst varför, utan snarare fundera och resonera om orsaken till, att denna påhittade iakttagelse i berättelsen blir iakttagen. Jag skulle kanske komma tre stycken, men hur jag sedan skulle fortsätta, det kan jag inte förstå.

Det är därför jag får hålla mig till, att skriva blogginlägg.

Det här med att hålla snyggt omkring sig är ett dilemma för många människor. Antingen har man stora problem med att hålla ordning själv, eller så retar man sig på andras oförmåga. Vissa människor har den lyckliga egenskapen att inte bry sig alls, men det retar å andra sidan gallfeber på en del andra. Kort sagt - städning är ett känsligt ämne som borde behandlas därefter. Eller?

Jag upphör sällan att förvånas över vissa av mina arbetskamrater, som verkar tro att man kan bete sig hur som helst var som helst. På min arbetsplats finns några långpendlare som jobbar sju dagar och är lediga lika många. Under sin jobbvecka utnyttjar några av dem övernattningsrum på arbetsplatsen, i anslutning till resten av kontorslokalerna. De bor s.a.s. på jobbet. Jag kan förstå om man då vill anpassa omgivningen efter sina vanor och kanske strör tidningar och urätna förpackningar omkring sig, men om jag får reda på vem av mina arbetskamrater som ofta och tydligen gärna stoppar toalettstolen full med papper så att det blir stopp i den, ska jag doppa vederbörande i WC-skålen sedan jag gjort mina behov däri. Dessutom tänker jag framställa en ärlig och innerlig fråga till personen i fråga; "Gör du verkligen såhär hemma?". Risken är väl att jag får ett jakande svar... Jag är inte den enda virrpannan på jobbet.

I mitt arbete får jag också dagligen tillfälle att betrakta hur folk beter sig då de är ute och reser. Några riktigt remarkabla nedskräpningar har jag ännu inte lagt märke till men jag tror nog att det inte ska låta vänta på sig alltför länge. Har någon av er som eventuellt läser varit med om något exceptionellt får ni gärna höra av er. Nåväl, några tendenser kan märkas.

De tidiga morgontågen brukar se ganska städade ut efter en resa. Folk är för trötta för att orka bre ut sig och skräpa ner för mycket. Nån förpackning som inrymt en trekantmacka eller en yoghurtdrickflaska brukar kunna ligga och skräpa, men det är också allt.

Mitt på dagen är det också ganska lugnt men då är i allmänhet resandefrekvensen något lägre också. Det är på eftermiddagen och kvällen som folk förvandlas till sluskar. Då det ska åkas hem från arbetet eller skolan, då är det plötsligt helt okej för förbluffande många att sätta upp leriga skor på sätet mittemot, att sitta och massakrera soppåsarna så att de bildar ett snöliknande täcke på golvet, att mosa i sig hamburgare och flotta ner bord, armstöd, fönster och säte med dressing och sen stoppa ner hela rasket i papperskorgen - i allra bästa fall. Oftast makar folk skräpet under stolen de sitter i. Det är en bra metod. Den som ska städa får då största möjliga besvär med att ta reda på skräpet. Man kan också roa sig med att kleta fast tuggummin på framförvarande säte, rista med vassa föremål i fönstren eller varför inte kasta ut inredningsdetaljer genom fönstren. Allt mycket älskvärt.

Tågtoaletter är sällan någon höjdare. Pappersservetter på golvet, sluskigt handfat, urin överallt utom i själva toalettstolen som istället någon vänlig själ glömt att spola. Och till detta en odeur de exkrement som kan få den rakaste näsa att krokna till en papegojnäbb. Ingen tror väl att tåget lämnar utgångsstationen på morgonen i det skicket? Nåja, jag har faktiskt varit med om att ha gått igenom tåget innan jag släppte på några resenärer och tyckt att det luktat  en smula välbekant från klosetten, fylld av onda aningar öppnat dörren och konstaterat att toaletten också var fylld - av onda gärningar. Ty någon, troligen städpersonalen, hade glömt att spola föregående kväll.

Någon sa lätt uppgivet "folk slutar nog fan tänka, när de ger sig ut och åker". Det gällde inte städningen kanske, men kan nog alldeles särskilt tillämpas i det sammanhanget. I en god service mot resenärerna ingår det att hålla tåget snyggt och städat, men det underlättar då sannerligen inte om folk beter sig som grisar och tåget ska vända på tio minuter då det nått sin slutstation. På de tio minutrarna ska personalen hinna annat än ta hand om folks griserier. Det är lite frustrerande, för när folk med all rätt klagar på att det ser ut som f-n, biter inte svaret "jag har faktiskt annat att göra" särskilt djupt. Nä, tänk om folk kunde tänka... och inse att de kanske inte skulle vilja bli bemötta av en tågtoalett som ser ut som en bajamaja på hultsfredsfestivalen, och stärkta av denna insikt ge fan i att pinka i handfatet?

Detta var skön terapi för själen, att få skriva av sig lite irritation. Om jag kunde hålla det lika snyggt hemma som jag ville att det skulle vara också, skulle åtminstone skaderisken minska dramatiskt. Det är lätt att snubbla på allt skräp. Jag städar imorgon, säger vi...

[Mariestad, den 1 augusti 2008]

Juli försvann med hetta och sol. Augusti avlöste med partiell solförmörkelse och löfte om riklig nederbörd. Ändå är jag ganska nöjd. Sensommaren är en skön uppfinning. Nätterna blir mörka som nätter ska vara; visserligen är en varm och ljus midsommarnatt ett sällsynt skådespel och troslkt vacker, i synnerhet om det i ens utsikt råkar ingå en myr med ett stilla dis ovanför. Men för den som gillar att se stjärnor på himlen och höra trädens lövverk ruskas av en distinkt men ännu ljummen vind är augusti så rätt något kan bli.

Samtidigt som augusti långsamt markerar slutet på sommaren och naturen långsamt förbereder sig för sin årliga dvala sker i allmänhet också ett uppvaknande så här års. Det kan betraktas i TV-rutan som fylls av annat än allsång på skansen och sommarens repriser. På skolgården, som fylls av förväntansfulla, nervösa eller redan s.k. skoltrötta elever. På bondens åker, som fylls av maskiner då det är dags att ta hand om årets skörd. Och på våra ännu somrigt varma och om måndagmorgonen lätt urinluktande gator i staden där protföljer och armbandsur ska börja bäras igen.

Njut av augusti. Sug i dig det sista av sommaren och börja suga på nästa karamell, liksom känn smaken av den - höst. Hösten är underbar, om vi bara lär oss uppskatta dess favörer istället för att ondogöra oss över dess nackdelar. Varför det, när vi kan njuta av te och smörgås, en bok, under en lagom varm filt? Tappra men frostnupna ringblommor? Frisk, klar höstluft?

Det är nästan så att jag längtar.