wicke

Först av allt ska jag poängtera att, om någon undrar, jag är heterosexuell och fullkomligt normalt utrustad, fysiskt sett. Psykiskt må jag vara en smula labil, men det är inget nytt, så därom behöver jag kanske inget förtydliga. Dessutom är detta forum ägnat som en ventil för mina inre tankar, ett slags mental fjärtkammare, och här kan därför kanske hamna en del illaluktande stoff ibland. Jag hoppas att detta kan roa någon. Nå:

Jag var på gymmet idag. Sedär något att skryta om? Nej, jag påstår ju inget mer än att jag fysiskt sett befann mig där. Vad jag gjorde, åstadkom och byggde upp har jag inte nämnt. Men jag blev faktiskt svettig, det är jobbigt att titta på när andra arbetar och så vidare. Inom parentes sagt kan väl dock sägas att målet - beach 2009 - faktiskt är i sikte. Jag har gått ner åtta kilo och känner mig åtminstone något mer i trim än tidigare så något har väl kanske hänt ändå. Jag har hela livet tränat hårt och beslutsamt men tyvärr får man inte stora biceps av att peta sig i näsan så det är först med inträdet i korpens fina gemenskap något på allvar har hänt. Finge min forna gymnastiklärare veta detta, skulle han antagligen få en hjärtinfarkt.

Det finns mycket att skriva om ett gym. Där finns alla typer av människor representerade, dock något beroende på vilket gym man besöker kanske, och därmed också en mängd olika mer eller mindre normala beteenden. Normala i detta avseende avser kanske vad man i sitt bakhuvud förväntar sig att se folk göra på ett gym. Spänna musker framför en spegel känns i denna svettiga miljö mer normalt än att läsa en god bok.

Nu var det emellertid inte själva gymmet det här skulle handla om. Jag duschade idag efter gymmet så som jag alltid brukar göra, ganska länge och kallt, och det var i duschen jag fick något slags - jag vet inte, allergisk reaktion kändes det nästan som. Det var en svår känsla, svår att beskriva, men den retade mina sinnen till obehag och fick mig att känna mig både olustig och fascinerad, i nämnd ordning.

Mittemot mig i duschen står en helt normal kille i tjugoårsåldern. Normalt tränad, ganska smalt byggd, normalt ful, och duschar på ett fullt normalt vis. Det enda som inte är normalt, verkligen inte normalt, är denna usla individs könsorgan. Jag vet att storleken inte har någon betydelse (nåväl, det där går att diskutera, det finns för- och nackdelar med det mesta, men det hänger s.a.s. inte på hur stor skruven är, om man inte kan skruva i den), och jag vet att jag duger alldeles utmärkt som jag är i det hänseendet men detta var bokstavligt talat något i hästväg, och det fick mig helt ofrivilligt att reagera på ett kanske mänskligt men ändock ack så irriterande vis.

Bottenlös, djup, svart, överväldigande och överrumplande avund.

Varför han, och inte jag? Det var min första någorlunda rationella tanke. Vad har han gjort för att förtjäna den? Plötsligt kände jag mig liten, liksom förminskad. Fast tjock. Och lite dum. Gnuggade mig i ögonen. Såg jag rätt ? Ja, tyvärr.

Detta är nu en rätt intressant grej. Jag har all anledning att inte bry mig, egentligen. Det finns ingen rationell fördel med att vara utrustad som en brandbil. Det torde vara ganska besvärligt på det ena eller andra viset, ja, var och en kanske kan föreställa sig. Men samtidigt, alltså... det vore ändå en fröjd, på något dunkelt och liksom animaliskt (djuriskt) vis. "Jaha, du kanske är smartare än mig, men jag har i varje fall större kuk!" vore faktiskt också en helt tillräcklig tröst ibland, tror jag. "Män och deras könsorgan" kanske någon tänker nu. Jag må vara skadad av dunkelt framförda ideal, eller nåt, men jag kan inte hjälpa det...

Se där, en vädersläppning i den mentala fjärtkammaren! Jag hoppas att han inte får upp den, den jäveln.