Åh, det är ingenting

Om man talar med sig själv, i ensamhet och rädd för att bli hörd, märk väl, och går i en novemberkväll där det regnar med paraplyet uppfällt över huvudet, så märker man snart att man låter annorlunda.

Akustiken förbättras av paraplyet.

Man stannar upp, skornas klapprande och plaskande tystnar. Frågar sig själv om man borde sjunga en sång. Svarar sig själv att man borde vara tyst och gå hem. Man är tyst och går hem. För insikten om akustiken överväger inte insikten om att man nog kan ses som kufisk.

Och kufisk vill man ju inte vara.

Egentligen hade man haft mer att säga sig själv eller diskutera om, kanske kommentera omgivningen - en ful mötande fotgängare, en bil som far förbi, en vacker lampa i ett fönster - sådär för sig själv, när ingen hör. Tanken på att bli påkommen med en sång, omöjligt vacker, innerligt hjärtlig, tystar dock även en ensam, självständig mun. För vem blir trodd om att vara tillräknelig...

...sjungandes under ett paraply?

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hurra! Ett kort inlägg! Är ju tråkigt att behöva vänta med att läsa de långa inläggen tills man verkligen har ro att njuta av dem. Mera kortisar!

2008-12-15 @ 18:18:56
Postat av: W

Det är svårt att inte börja ordbajsa i den svårartade omfattning jag brukar ordbajsa i. Så enkelt är det.

2008-12-16 @ 00:44:30
Postat av: Anonym

Orddiarré? Fräscht värre =P Du får käka mindre bokstäver, eller läsa Kalle Anka på muggen istället för att skriva eget.



Skämt åsido, de långa inläggen är det ju inget fel på heller. Men ju kortare desto större utmaning att få sagt något meningsfullt och det är rätt coolt när du lyckas så bra. =)

2008-12-16 @ 19:48:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback