wicke

Det finns ett vedertaget uttryck som används för att beskriva vad som sker när man på ett eller annat sätt arbetat ut sig och plötsligt inte orkar längre. "Gå in i väggen". Jag är inte så imponerad av detta uttryck. Individer är vi alla, och vi har alla olika livssituationer och orsakerna till att folk inte orkar längre är många, enkla, komplicerade, förståeliga eller obegripliga. För den utomstående. För den som drabbas kanske läget inte är lika klart. Vi känner också ibland olika inför saker och ting, har andra värderingar och erfarenheter som gör att våra upplevelser av något till hundra procent inte överensstämmer med varandra.

Men gå in i väggen?

Så känns det inte. Det måste vara påhittat av någon som aldrig gjort det - eller som snarare inte vet vad det innebär att ta slut psykiskt. Jag kan inte alls föreställa mig den där väggen - därför har jag så svårt att förstå att någon annan skulle kunna göra det. Däremot kan jag föreställa mig en hel del annat. Jag undviker gärna det, men det finns tillfällen som påminner mig om hur det kan vara att må dåligt eller snarare att inte må över huvud taget, för det är ungefär vad det är frågan om.

Det är inget fel på intellektet, man förstår lika bra eller dåligt som alltid, man har fortfarande samma värderingar, man är fortfarande samma människa. Varför skulle man bli någon annan? Man blir inte någon annan. Då är det något annat som är fel. Man skrattar. Man umgås med sina kamrater, gör det man liksom brukar göra och framförallt - man gör det man ska göra. Allt blir något, man ska göra, måste göra. Saker börjar stapla sig på varandra, föreställ er det klassiska skrivbordet med en inkorg och en utkorg. Balansen mellan inkommande och utgående ärenden förskjuts, så till vida att högen med utgående ärenden sakta krymper, medan högen med inkommande material - vad som helst egentligen, arbete, skola, vänner, aktiviteter, städning, tankar och funderingar - växer tills den kantrar.

Det kanske inte är så svårt att föreställa sig att man kan svämma över i huvudet på det viset.

Hur blir det så? Åtar man sig för mycket arbete, och arbetar tills man blir grön i ansiktet, för att sedan ramla ner från sin pinne? Så kan det nog vara. Det kan finnas många orsaker till att saker och ting går fel. Jag tror emellertid inte att det är själva arbetet som tar kål på en. Ni vet - den här klassiska existentiella funderingen om meningen med livet? Det påstås att det inte är mödan värt att grubbla över det. "Då blir man bara deprimerad". Att fundera över meningen med livet är emellertid inget val. Frågan uppstår automatiskt när tillvaron, och allt vad man föresätter sig, känns meningslöst, tomt, monotont och alla människor i ens omvärld verkar försvinna bort i ett töcken. Till slut kan man alltså nå den punkt, då frågan om livets mening, på olika plan, är den fråga man måste ta itu med för att kunna orka ta sig vidare.

Jag har lätt för att isolera mig, oavsett hur jag mår. Ringer ingen, hör inte av mig. Det är mitt val, för sån är jag. När man då börjar må dåligt blir detta ännu mer tydligt. Ensamheten blir ett behov. Ett beroende. Man måste vara ensam, man slåss för att vara ensam. Man vill till sig själv. I förtvivlan.

Trots detta faktiska behov av ensamhet och isolering kvarstår dock det mest typiska med att vara ensam. Man känner sig också ensam. Det tar sig otrevliga uttryck. Självförtroendet drabbas. Alla andra människor runt om en verkar vara så duktiga, som klarar av allt. Varför kan inte jag också? Det spelar inte den ringaste roll, hur mycket man vet att man kan saker. Man kan ju inget ändå. Man söker sig ju till ensamheten. Man ser förresten inte vad man ändå gör, vad man ändå uträttar. Det är inte lika bra som vad de andra uträttar. Det är oviktigt. Man förtvivlas över att se de människor, som man föraktar eller ogillar, lyckas i sina liv. De onda krafterna, för att bli andlig.

Man gråter.

Sen är man glad och gör det man ska på måndag, för det jobbigaste som finns är nämligen alla oförstående jävla människor som ställer frågor och lägger sig i. Hur är det, hur mår du, vad gör du? Det är för fan bra, stick, vill man svara men inser då att någon kan ana ugglor i mossen, så man säger "det är bra, och du då?". Det finns någon man vill ty sig till. Förhoppningsvis. Självförtroendet spökar som sagt. Man är livrädd för att tjata. Man tjatar ändå, man känner hur man tjatar om att saker är fel utan att få den där verkliga responsen. Ändå vet man bättre än någonsin, vem som bryr sig på rätt sätt. Och såge man utifrån vad man gjorde, upptäckte man att man inte tjatat alls. Snarare var man oförmögen att säga något.

Var väggen kommer in i bilden får gärna någon berätta. Jag har aldrig upplevt den. Jag tror att "gå in i sig själv" är ett bättre uttryck i så fall.

Varför gör man det?