wicke

Sitter och minns min gamla arbetsplats på SJs trafikkontor i Stockholm. Längtar rentav dit igen. Fick nämligen en bunt mail med nostalgiskt - och roligt - innehåll skickat till mig och när jag gick igenom dem, stundtals skrattande så att jag nästan ramlade av stolen, greps jag av en stor längtan att bara säga upp mig och börja på SJ igen. Är jag dum, eller? Ja, det verkar inte bättre, för jag har egentligen aldrig haft det så bra som här. Och dessutom vore en återgång till det jobbet att göra sig av med förarkompetensen, troligtvis, så nej - jag vet just inte om det är något förnuftigt val.

Men roligt, vore det, att känna sig mer som spindeln i nätet och rycka lite i trådar - ryck ryck, se där blev det tåget fem minuter sent men övergångsresenärerna kom dit de skulle - och få agera support och ha överblick. Hade vi en trafikledningsfunktion här i Lidköping skulle jag slåss blodig för att få arbeta där. Vår trafik är emellertid inte särskilt komplex sett till vad SJ pysslar med. Dessutom sköter vi oss själva, vi gör våra egna omloppslistor. Vår arbetsledare ritade en uppställningsplan härförleden och den går ofta att använda, men i övrigt går det helt och hållet på överenskommelse förare emellan "Du ställer din på trean och så tar jag den här längst fram på vågspåret - det blir bättre för morgonskiftet, så lägger jag en lapp vid orderdatorn - verkstan vill ju ha in den här vagnen imorgon, så den kan inte stå på trean...".

Jag har en mycket intensiv känsla av att det inte skulle fungera på så många andra ställen än här. Alla vet hur omloppen ser ut, alla vet var och varför det går att göra fordonsbyten, förare A ringer till förare B som har tur X för att höra om vagn Y ska stå där eller där, eller om vagn Y har några skavanker och i så fall ska till verkstaden imorgon istället för vagn Z, eller om tåg Å är sent och man borde vänta på det i Ä. Så löses nästan alla världens problem. Trafikledningen matas med ett papper "så här blev det". Och det funkar helt underbart bra.

Så frågan är om här behövs någon trafikledning. Men det vore roligt.

Nostalgi behöver inte bara vara en bitter känsla. Trafikkontoren i Västerås och Stockholm var bra arbetsplatser. Där var en varierad kår av medarbetare och om jag någonsin passade in där så hörde jag definitivt inte till de skarpare knivarna i lådan - men intressant och roligt var det onekligen. Och jag har en känsla av att jag skulle vara en sådan arbetsuppgift mer mogen idag, än då, när jag inte hade någon praktisk erfarenhet "från fältet" och dessutom inte mådde särskilt bra psykiskt heller. Det var liksom lite svårt med både energi och motivation allt som oftast. Och då blir det pannkaka av det mesta. Apropå knivar och pannkakor vimlade det av oslipade knivar i denna SJs så viktiga kökslåda.

Jag var inte sällan vilsen inför en del händelser men det upphörde aldrig att göra mig trött när arbetskamrater med mångåriga erfarenheter rörde till halva trafiken i rent oförstånd eller av ovilja att förstå att deras uppfattning inte var den med verkligheten överensstämmande. Men hur påtalar man något sådant, när man är yngst i gänget och inte själv felfritt reder ut alla situationer som man nog egentligen borde ha klarat? Där fanns djupingar som kunde försvinna ut för att spela tennis mitt i arbetet. Det fanns träskallar vars lösningar inte hade varit användbara i någon annan laboration än SJs och som väl inte fick godkänt där heller jämt, trots att de ihärdigt hamrades ut i olika häpnadsväckande versioner. Där fanns mentala tomburkar som kom på kant med andra anställda för att de inte begrep annat än att de själva var känsliga och lättkränkta varelser som inte tålde befogad kritik. Där fanns en och annan psykopat.

Och så fanns det virituoser. Och så fanns där jag som kunde gjort bättre.

Jag minns en del både jobbiga, dråpliga, vardagliga, tråkiga, roliga och tröttsamma händelser från de knappa två år jag var timanställd i Stockholm, och visserligen har jag inte jobbat mycket mer än så med trafiksamordning, men en sak är klar - ingen dag är den andra lik i det jobbet, trots samma skrivbord och arbetstider. Och människor upphör aldrig att förvåna, om man låter sig förvånas. Det upplever jag förvisso i mitt arbete idag också, men det är på ett annat sätt. Korta möten, befogade eller dumma frågor om ditt eller datt och så är det över. Det är mer sällan problemlösning och detektivarbete, oftare tid att tänka efter och fundera. Det är onda och goda sidor, men fågan är ju som vanligt vad som väger tyngst.

Nu söker mig veterligt inte SJ folk till sin riksledning. Jag har ett bra och välavlönat jobb här som jag trivs oerhört bra med. Och sa jag upp mig finge jag garanterat likvärdiga känslor om det här jobbet om några år. Så det är dumt. Men man vet ju aldrig, där finns så mycket i världen att utforska. Ett annat arbetsområde, en annan arbetsplats, andra människor... Men då går man ju miste av något av det värdefulla i att känna till en verksamhet utan och innan, veta vilka människor man ska prata med, och att inte behöva hetsa upp sig inför nya utmaningar (som ju alltid är lättare att hantera i en van miljö och med vana verktyg).  Dessutom har jag inte ens lyckats flytta in i min lägenhet ordentligt ännu, har liksom bara just börjat att etablera mig. Det är också en aspekt på tillvaron. Livet är inte bara jobb. Åtminstone inte om man har något utanför jobbet att leva för.

Vi får väl se, vad livet kan bjuda på. Om ett halvår? Ett år? Två?