wicke

En vattentom, fyrkantig glasvas på ett lågt och relativt elegant soffbord i mörkt träfanér. Ett fång gula tulpaner som sugit ur sista vattendroppen ur vasen och som nu likt en uttorkad drinkare slött och livlöst, visset, hänger ut över vasens kanter och nuddar vid bordsytan. Det är lite kallt på golvet. Stillsamt. Den stålgrå himlen utanför, genomlyst av ljuset från en planet som i den här stämningen nästan tycks vara kall, bidrar till att ljuset genom fönstren mot balkongen blir kallt, sakligt, stramt och nästan allvarligt.

Det är januari. Tulpansäsongen i affärerna har just kommit igång ordentligt. I en annan del av landet än den ovan beskrivna kantas gatorna och trottoarerna av smuts och salthaltigt, gråsvart grus som spritts ut i fåfänga försök att bekämpa vinterns halka. Avgaserna har också gjort sitt till för att ge gatubeläggningen sitt grå skimmer. Det är inte nutid; det är forntid. Mycket sent sjuttiotal; forntid för vissa, i vissa andras färska minne. På gatan bakom ryggen trafik, inte så tät som den kan vara. Klockan är bara fjorton och lite till, folk dväljs ännu på sina arbetsplatser. En smal och smutsig strimma av hopsjunken och isig snö ligger kvar och försöker smälta i rännstenen. En fabriksny Volvo 244 med mörkbrun inredning sprider något mer avgaser innan den parkeras och dess ägare försvinner in i en portuppgång.

Åter till nutiden. Snart forntid för de allra flesta; i vissa andras reella och omedelbara uppfattning. Tulpanvasen. Tristessen. Den är det mest tidlösa som finns. Jag önskar att jag var kropp att befolka tristessen med varelser som kunde vidareutveckla den, påverkas av den och dela med sig av den. Tills den dag jag eventuellt kommer i åtnjutande av den förmågan får jag själv koncentrera mig på att uppleva tristessen som den är utan dessa figurer.

Tristessen är skön. Om man kan läsa en god bok mitt i den.